I bruset från vågorna i Nilaveli

Den allra, allra värsta "biverkningen" av att ha haft oberäkneliga och destruktiva människor runt sig hela livet, är att man får en inneboende oro. För allt. Jag avskyr mina katastroftankar. Vill be dem dra åt helvete! De förstör för mig. Förstör allt fint som finns i nuet. De är som en förbannelse, ett arv från helvetet. Jag har insett att jag är maktlös inför dessa tankar, de är i perioder ohanterliga för mig. Jag ska nog söka hjälp för dessa. Nog att jag är bra på att reda ut saker själv, men detta hänger sig envist kvar. 

Förutom katastroftankar och stor saknad efter Robert, lever livet på i Sri Lanka. Jag och Thommie har nu solat och badat i Nilaveli i ett par dagar. Fantastiskt strandhotell och vi har haft vår egen cabana. Härligt med lugn och ro. Blev väldigt stressad av resandet även om det var en upplevelse i sig. Min utmattning finns där under alltid, bara att acceptera. Jag är fortfarande skör. Imorgon åker vi vidare mot Pasikduah. 

Idag fyller Thommie 40 år, grattis igen min vän! Vi firar i 2 hela veckor och ikväll är bara en liten pusselbit i det stora hela :) 


Började dagen med en dounut. Är det 40 årsdag så är det ;) Nu är det snart dags för middag. Hörs i Pasikduah! 

Colombo

Framme i Sri Lanka och Colombo! Jag dog inte ;) Tror den största oron och ångesten var för att vara ifrån Robert. Separationsångest, en ständig följeslagare i mitt liv. Nu är avskedet gjort och nu när vi väl kommit fram känns det bra. 

Jag och Thommie sitter nu och väntar på att vårt hotellrum ska bli klart i Colombo. Har fått en te och en vatten i lobbyn. Personalen är väldigt trevlig. Rätt trött, men ändå helt okej mående. Sov en del på flygningen mellan Dubai och Colombo. Allt har gått smidigt. Idag är vårt enda mission att styra tågbiljetter tills imorrn, då vi drar vidare mot sol och bad. Dagen lär bli lugn och kvällen tidig. 


Semestern första bild :) 

Nu är rummet snart redo. Underbart! 

På Arlanda

Sitter nu på Arlanda och räknar ner tills planet går. Jag har varit nervös och haft hemska katastroftankar under morgonen. Började gråta tom. Pratade igenom tankarna och rädslan med Robert och efteråt kändes det bättre. Googlade lite på flygrädsla och tog till mig bra tips. Har aldrig varit flygrädd, så förstår inte riktigt var det här kommer ifrån. Kanske beror det på att mitt liv faktiskt spelar någon roll idag. Jag har något att förlora. 

Robert skjutsade oss till Arlanda. Jag och Thommie har nu ätit lunch och inväntar vidare transport till Dubai där vi ska mellanlanda. Om det mot all förmodan händer något, tack för denna tid. Nej, nu får jag sluta! 


Hörs på Sri Lanka (eller på planet kanske, hört att det finns wifi). 

Bara för att skriva nåt...

Packat klart! Har lyckats med konststycket att packa light för en gångs skull. Har verkligen utmanat mig själv vill jag lova! Har packat tvättmedel för jag pallar inte packa massa underkläder och linnen i 14 uppsättningar. Pallar inte försöka vara fin heller. Det kommer vara fett varmt och tropiskt klimat, så sminket kommer ändå ligga under ögonen ;) 

Nu unnar jag mig lite chilltid innan det är dags att börja rodda inför gästerna. Snart kommer min älskling hem och jag får gratulera honom på födelsedagen. 

Så var det med det. Nu är det semester! 


Ännu en seger, ännu ett steg framåt!

Godmorgon bloggen! Sista arbetsdagen inför del ett av semestern är här. Sen väntar två veckors ledighet och resan till Sri Lanka som ni vet. För första gången på år, kanske någonsin, är jag inte helt slut innan semestern. Förut har jag räknat ner, kämpat och plågat mig inför att det varit dags att få andas ut i några veckor. Så är det inte nu, jag känner mig rätt utvilad faktiskt. Känns positivt, så det alltid borde vara.
 
Känner mig även lite hög sen gårkvällen, vilket bidrar till att livet rullar lätt idag. Igår presenterade jag min projektplan jag skrivit för nämnden, dvs politikerna (och de "höga" tjänstemännen/cheferna var där). Jag blev nervös precis innan, men det gick verkligen grymt bra. Jag hade mitt manus som jag ganska fort släppte, det var enklare att prata fritt. Jag fick frågor efteråt som jag besvarade väl. Jag fick otroligt fin respons och mycket beröm efteråt från alla olika håll. Det var riktigt kul att få höra och gav massor av energi!
 
Att planera inför den här presentationen och att genomföra den, har verkligen varit roligt. Jag har inte känt att något varit roligt sen jag kom tillbaka till jobbet, men detta tände en gammal glöd inom mig. Det slog mig dessutom igår att projektplanen jag skrivit, och det jobb jag gjort sen jag kom tillbaka från sjukskrivningen, har varit viktigt. Det har inte bara varit en "hitte-på-uppgift", utan något som verkligen kommer få konsekvenser på jobbet. Framför allt bekräftades drömmen om att jag verkligen vill föreläsa och att jag är bra på det! Vad roligt det är! Lilla Michaela som alltid finns inom mig (som hos andra vuxna som alla varit barn) får sin revanch för alla gånger hon inte vågade visa vem hon var, aldrig vågade prata och som inte hade förmågan att tro på sig själv. 
 
 
 
 
Sista dagen i Sverige på ett tag som sagt. Katastoftankarna har lagt sig, det hjälpte verkligen att skriva om dem igår. Istället börjar förväntan ta vid och äventyrslusten. Att det gick så bra igår skapade en känsla av att det vänt nu. Jag var stressad, mycket intryck och folk, men jag klarade av det. Jag levererade och var inte helt slut efteråt. Dessa månader av sjukskrivning och nya rutiner i livet har gett utdelning. Jag är inte fucked for life. Det gick att reparera trots att jag kört mig själv i botten. Älskar livet just nu och då känns det mesta positivt. Njuter av känslan och hoppas det håller i sig ett tag.
 
Robert fyller år idag, så ikväll ska vi käka middag här hemma tillsammans med familjen. Han städade igår, så jag kommer ha full tid till att packa efter jobbet (slutar ju vid lunch). Jag har fortfarande inte vant mig vid att ha en sambo som tar ansvar och sköter sin del av hushållet. Det borde ju vara en självklarhet, men det vet vi alla att det inte är. Feministen i mig säger att jag inte borde uttrycka tacksamhet över något så självklart, men jag är tacksam. Så in i helvete tacksam över att leva tillsammans med en riktigt man! Äntligen!!!
 
Dags för lite mackor och kaffe. Mackorna jag äter är low carb, ifall någon undrar om jag övergett lchf efter 4 år med den kosten. Kommer alltid sträva efter att äta low carb, jag mår bäst av det. Är dock ingen som äter särskilt strikt längre, men det är huvudlinjen i min vanliga kost. Har inte så mycket med vikten att göra längre, främst att det håller mitt blodsocker på en jämn nivå och gör att magen mår bra. Att jag som tidigare överviktig inte går upp igen, är också en förutsättning för att både den fysiska och psykiska hälsan ska vara stabil.
 
Må väl mina vänner! Hoppas jag hinner blogga lite innan resan. Om inte, så hörs vi när jag är framme :)
 

Om det bara gick att bara nypa sig i armen...

Hej på er! Idag jobbar jag på kvällen så jag är ledig nu på dan. Det var skönt att sova ut, det behövde jag. Har varit riktigt trött denna vecka. Tror det främst beror på stress över resan. Eller snarare katastroftankar inför resan.
 
Jag lider i perioder av ganska svåra katastroftankar. Jag kan få starka oroskänslor över att människor i min omgivning ska dö eller har dött. Det började när jag var barn, 6-7 år gammal, kanske ännu mindre men det minns jag inte. Jag hade djup oro över att mamma skulle dö. Jag kunde ringa henne 20 gånger per dag när hon var på jobbet, bara för att kolla att hon inte hade dött. Värst var det när hon var på väg från jobbet och hem. Det fanns inga mobiler då, så det var ett glapp mellan att hon var på jobbet och kom hem, där det inte gick att få tag på henne. Mamma jobbade relativt sent när jag var barn, så jag fick alltid gå hem själv från fritids. Fritids stängde innan föräldrarna som inte jobbade kontorstider slutade. Vi var ett gäng som hade nycklar runt halsen och fick vara hemma själva en stund innan någon kom hem. Jag var ensambarn och mina föräldrar var skilda, så när jag var 7 år var det enda alternativet att vara hemma själv. Mamma hade egen butik på den tiden och hade inget annat val än att jobba.
 
Vi bodde i västra Skogås då, på höghussidan, "den fula sidan". Jag gick från skolan, längs med alla betonghus, fram till vårt hus som låg längst bort på gatan. Det var läskigt, det bodde rätt konstiga människor på den vägen. Speciellt i ett hus där två tvillingar bodde. De hade gått i min klass en period men slutade sen. De trakasserade både barn och vuxna, de var helt galna och avstängda. Vi gick i ettan och de tafsade på alla tjejer och hoppade på oss. Alla var livrädda. När de sen slutade i skolan, så var de ändå ofta ute. Väntade utanför fritids på oss som gick hem själva. Jag var livrädd för att möta dem ensam, kunde gå långa omvägar för att slippa. Idag vet jag att dessa tvillingar hade en galen pappa som slog och våldtog deras mamma framför deras ögon. Som kastade ut mamman i snön i bara underkläder en gång. Jag undrar hur det gick för familjen sen, om de ens lever.
 
När jag kom hem var det alltid svårt att låsa upp dörren. Överlåset krånglade. En gång fick jag plinga på grannen som även jobbade på mitt fritids och han fick hjälpa mig låsa upp. Jag var väldigt blyg som barn, så detta var väldigt jobbigt för mig att behöva göra. Hemma var det tyst. På vintern var det mörkt. Jag tittade på Bolibompa och väntade på mamma. Oftast tyckte jag att programmen var barnsliga och tråkiga. Mest gillade jag "Simpor och grodfötter", då kunde jag släppa känslan av ensamhet.
 
Jag visste vilket klockslag mamma skulle komma hem. Jag ställde mig i fönstret och spanade ner mot gångvägen där hon skulle komma gåendes. Jag och mamma kallade fönstret för "vinkefönstret". Inuti levde oron sitt eget liv innan jag såg henne gå längs vägen. Var hon det minsta sen fick jag panik. Trodde att hon var död och aldrig skulle komma hem. Även om hon förklarat flera gånger att tåget ibland var sent, att ibland hade hon en kund efter stängning, förstod aldrig mina känslor det där fullt ut. I mig var det verkligt att när jag inte såg henne komma på vägen, var hon död. Tog det för lång tid innan jag såg henne, sprang jag ut och letade. Tog vägen jag visste att hon gick från tåget.
 
När jag var hos pappa var det värst. Då ringde jag henne konstant. Krävde att hon skulle ringa när hon var hemma. Ibland glömde hon att ringa. Jag satt vid den där telefonen och ringde och ringde. Ångesten växte i magen. Tänk om hon var död! Det var min största oro och värsta scenario jag kunde tänka mig. Om hon dog skulle jag bli tvungen att bo hos pappa. Det var en mardröm. Att behöva vara med honom mer än det jag redan var. Att aldrig få slippa allt det där som innebar att vara hos honom. Mamma tyckte jag var konstig som ringde henne hela tiden. Idag kan jag tycka att hon bodde ha förstått hur illa det var för mig, trots att jag inte sa det med ord. Mitt beteende borde nog ha behövt ett besök hos barnpsykolog eller liknande.
 
I tvåan slutade jag gå på fritids, för jag ville hellre åka till mammas affär efter skolan. Ha sällskap med henne hem. Jag ville inte vara ensam hemma. Hos pappa började jag leka med Catta varje gång jag var där. Jag fick mindre tid till att oroa mig och vakta telefonen då. De värsta katastoftankarna avtog allt eftersom att jag blev äldre. Men under pappas sista år i livet kom de tillbaka igen. Kraftigare än någonsin. Då var det honom jag oroade mig för. Att han skulle dö varje sekund han fortfarande levde.
 
Jag var i Bulgarien på semester 2007. Pappa var riktigt dålig innan jag åkte dit. Syrran var också utomlands. Han hade alltså ingen hemma som hade koll på honom. Efter nån vecka i Bulgarien slog det mig att han inte ringt en enda gång, han brukade alltid ringa så mycket att jag blev galen annars. Så jag ringde honom. Pappa levde ett rätt inrutat liv. Han jobbade mån-lör och ringde man under dagen svarade han alltid i affärn. Var det efter stängning ringde man hem till honom, han var oftast hemma om det inte var fotboll eller hockey. Han hade en mobil också, även om han inte alltid svarade i den. Jag ringde till affärn. Signalerna bara gick och gick, ingen svarade. Jag fick direkt en klump i magen. Jag provade att ringa hem till honom, fast han inte borde vara hemma. Där tutade det upptaget. Först blev jag nog glad, det betydde ju att han pratade med någon och var hemma. Men det tutade upptaget, minut efter minut, timme efter timme. Och ingen svarade i affärn eller på mobilen. Jag fick panik inombords.
 
Jag ringde mamma och bad henne att försöka få tag i pappa, att jag var orolig. Hela dagen gick. Jag fick ingen återkoppling från mamma, hon skulle höra av sig när hon fått tag i honom. Hela kvällen gick. Jag kunde inte tänka, var helt låst i oro. Jag och Linda gick ut och käkade och jag minns att jag försökte skämta bort det hela. "Om pappa är död tar vi hans pengar och drar till USA". Jag kunde inte fokusera på någonting, så vi bestämde oss för att inte festa den kvällen. Vi gick tillbaka till hotellet och vänta på att mamma skulle ringa. När vi var utanför hotellet ringde det. Det var mammas P. Han var full. Jag frågade om pappa var död. P sa "jag vet inte hur jag ska säga det här till dig Mika...". Jag skrek "Säg bara om han är död!". Jag hörde P börja gråta i luren och jag gav den till Linda. Jag såg Lindas ansikte när hon fick beskedet. "Är han död?". Hon nickade och kramade mig. Jag sjönk ihop till marken, skakade. Några killar gick förbi, frågade om vi inte skulle med och festa eller nåt liknande. "Min pappa har precis dött!", skrek jag. Linda drog med mig till en affär bredvid hotellet. Jag stannade utanför och hon gick in och köpte sprit. Minns att det var nån slags imhemsk äppelsprit. Jag drog i mig grogg efter grogg på hotellrummet, samtidigt som jag ringde Catta och min låtsaspappa. Tillslut var jag så full att det gick att existera och jag la mig. 
 
Idag förstår jag vilket betydelse det hade att min västa farhåga slog in. Katastroftankarna upphörde inte när pappa dog, snarare förstärktes dem. När någon säger "Det där händer inte, ta det lugnt!", säger min inre röst "Det har hänt, det kan hända igen!". Än idag är det jobbigt när någon jag bryr mig om inte svarar i telefon, inte kommer till jobbet i tid eller är ute och flyger eller kör bil. Jag kan få för mig att de är döda. Den tanken slår mig alltid, men ofta kan jag avfärda den. Ibland får tanken fäste och skapar oro. Oron blir om den får fortgå tillräckligt länge, en inre verklighet. Då behöver jag ofta kontrollera om personen dött, t.ex. genom att ringa och messa. Värst är oron för människor som sen innan inte mår bra, är sjuka t.ex. Men tankarna berör även fullt friska människor. Kan få för mig att Robert kört ihjäl sig på väg till jobbet.
 
Just nu har en katastoftanke om resan kommit upp. Är rädd att planen ska störta, att jag ska dö ifrån allting fint jag har nu. Att Robert ska lämnas utan mig. Hemska tankar som jag logiskt sätt VET är overkliga. Men känslorna är väldigt jobbiga att hantera. Jag gör vad jag kan åt det, har mina strategier. Jag borde nog söka hjälp för detta, tror inte jag till fullo kan hantera dessa tankar själv. Tröstar mig med att de kommer allt mer sällan och att jag idag vet att dem kallas just katastoftankar. Det förstod jag inte förr.
 
Skönt att få skriva av mig lite om detta, det gör bördan en aning lättare.
 
 

Simma eller sjunk, du väljer själv

Mitten på veckan redan. Tiden springer lika fort som den brukar. Ibland känns det som om jag skriver samma inlägg om och om igen. Jag har mycket stress i kroppen. Sådan som ligger på en omedveten nivå. Känner det då jag har värk i kroppen. Har svårt att böja nacken framåt, har ont i skuldran, får mjölksyra så fort jag går upp för en trappa. Det handlar inte om att jag är otränad, det är jag som spänner mina små muskler och får dem inte att slappna av. Tror det främst handlar om resfeber. Saker jag ska fixa inför resan, tankar kring flygningen och oro över att vara ifrån Robert. När jag väl har landat och kommit iordning kommer allt kännas bättre. Ser givetvis även fram emot resan. Nytt land, nya intryck, god mat, sol, bad, stränder och ingen stress.
 
Igår följde jag upp min sjukskrivning tillsammans med min chef, läkare och rehabkonsulent. Mötet gick som jag förutspått, bra. Jag berättade att jag mådde bättre och blivit bättre på att känna av mina gränser och ta hand om mig själv. Jag sa att jag var redo för att jobba 75% efter Sri Lanka. Läkaren förlängde 25% sjukskrivning tom 31/7, dvs efter min sommarsemester ungefär. Vill jag börja jobba heltid innan är det bara att göra. Tror inte jag börjar göra det i förtid. Jag vill inte göra det. Vill nog inte jobba alls egentligen, iaf inte som jag gör idag. Men allting har sin tid och just nu är min tid där.
 
Stressymptomen har i stort sett gått tillbaka. Kvar har jag en trötthet som kommer och går. När den dyker upp är det bara att vila, inte gasa på. Minns när jag blev sjukskriven i februari. Då kunde jag inte vistas i centrum utan att få panik av alla intryck. Var skakig i hela kroppen. Kunde inte fokusera på vad någon sa. Förmådde mig inte att jobba, allt stod bara still. Hade sån värk i hela kroppen. Orkade knappt röra mig. Jag övar nu på att lyssna inåt varje dag och känna av hur jag mår. När jag kört på för hårt lägger arbetsminnet av. Så är det bara och det är bra, det är som en varningslampa som tänds och då måste jag varva ner.
 
Jag övar på att göra en sak i taget, att inte kolla Facebook för att vila hjärnan, att våga göra ingenting, att vara närvarande i det jag gör, att meditera dagligen och att fördela det som ska göras över hela veckan, istället för att göra allt på en dag. Det går bra och det går framåt. De sa under mötet igår att jag kommit väldigt långt. Det sa psykologen i måndags också. Så långt att vi avslutade våra samtal, har fått ut det han kan bidra med.
 
Det kommer att gå bra för mig. Börjar äntligen känna det i livet i stort. Grunden jag står på blir allt mer fast under mina fötter. Är inte längre orolig att allting bara ska rasa som förr i tiden. Att jag ska falla rakt igenom ner under marken. Om det rasar så faller jag inte lika långt ner. Det finns en grundstabilitet att falla tillbaka på. Det är inte en man, en vän eller ett jobb. Det är jag själv. Stödet jag kan behöva när jag faller, finner jag i Al-Anon. Det kommer alltid finnas möten, varje dag, resten av mitt liv om jag så behöver. Det är en stor trygghet att veta det. Tack Al-Anon för snart 4 års väg mot tillfrisknande från en uppväxt i en dysfunktionell familj, från sviterna av sjukdomen alkoholism. Jag hade inte haft råd med 4 år i terapi och jag hade inte fått ut i närheten av det jag fått på möten. Alla verktyg jag plockat upp genom att höra om hur andra i min situation gjort. Fått höra att jag inte är ensam, att det finns andra sätt att leva, att jag har ett val, att andra klarat det och därför kan jag klara det. Tack för kartan och kompassen som jag inte fick när jag föddes. Tack för att jag fick bli ett bättre jag! Och tack till mig själv som vågade gå på mitt första möte och vågade komma tillbaka. Vågade lita på att det finns något där att hämta, trots att jag inte förstod allt och inte höll med om allt som sades där.
 
Tänk att det går att må bra! Att inte ha konstant ångest eller konstant depression. När jag känner att det är tungt i dagens läge tänker jag alltid tillbaka på hur det varit. Som en påminnelse om hur det sett ut och fortfarande kunde sett ut, om jag inte gått den väg jag valt. Tänker tillbaka till mina tonår då jag grät varje dag och ville dö. Utan att förstå varför jag aldrig kunde vara glad "som alla andra". Tänker tillbaka till när jag var 20 och blev dumpad och pappa höll på att supa ihjäl sig. När mörkret i bröstet var så stort och tungt att bära. När det enda verktyg jag hade var att dricka bort det. När jag hade teven på hela nätterna för att överrösta tankarna på att avsluta livet. Tänker tillbaka på när jag gick runt på gatorna i Miami och inte hade någonstans att ta vägen efter att min kille hotat mig och slagit mig. Alla gånger jag dog inombords när han var full och hans ögon var tomma och empatilösa. Tänker tillbaka på alla gånger jag sett pendeln rulla in på perrongen och jag funderat på att hoppa framför det.
 
När jag återvänder till nuet inser jag hur långt ifrån allt det där jag är. När folk frågar hur jag mått under utmattningen har det varit svårt att svara "dåligt". För jag mår på många sätt bättre än vad jag någonsin gjort i mitt liv. Jag känner mig fri. Är så oändligt tacksam över att jag inte längre lever mitt liv i kvicksand, där jag måste kämpa varje sekund för att inte sjunka.
 
 

Universum ger oss det vi behöver om vi bara orkar vänta

Det pratas mycket om att maj i år är den kallaste man kommer ihåg. Jag försöker jämföra med maj förra året, men inser att jag knappt kommer ihåg hur det var. 

För ett år sen levde jag i någon slags bubbla. I en drömvärld där jag tolkade in meningar bakom rader som egentligen inte hade någon djupare innebörd. Det blev vad jag gjorde det till och jag tillät det bli hela min värld. Det blev inte bättre av att jag dygnet runt levde i min mobil. Sov 4-5 timmar per natt och gjorde allt annat än att jobba. Vågade inte missa något. Skickade flera tusen små förhoppningar och försök. De ledde ingenstans. 

Jag missade en månad av mitt liv genom att leva i den där drömvärlden. När jag väl klev ur den, fick jag så tung ångest att jag gjorde allt för att dämpa den. I USA gjorde den sig påmind. När jag fick klara mig utan internet. Istället fick jag satsa på att dricka lite varje dag. Inte så att jag blev full, bara så att det dämpade och stängde av. 

Det finns anledningar till att jag valde att sluta dricka i slutet av sommaren. Jag var tvungen att sluta skjuta ifrån mig och börja hantera. Jag är fortfarande där. Behöver deala med känslor som allt för länge fått ligga under lock. Under maj 2014 ligger allting annat. Det har staplats på lager och jag ser inget slut. Men jag kommer längre och längre ner. 

Jag minns en natt i maj när jag inte orkade vara ensam. Jag föreslog en efterfest efter att krogen stängde. Jag tänkte att de kunde få prata mig till sömns. Ville höra röster omkring mig för att slippa ångesten. En av dem stannade hela helgen och grundlade det som jag har idag. Det jag alltid önskat mig mest av allt. Den stora sanna kärleken. 



Måndagsreflektioner

Godmorgon ny vecka! Jag är rätt trött idag, som vanligt efter långledighet. De här 4 dagarna gick väldigt fort. För en gångs skull har jag iaf haft en balans mellan aktivitet och vila. Helgen har bjudit på kalas hos Roberts kusin, fika hos mamma, grillning, promenader, bio och Al-Anon. Massa annat också så klart. Jag har insett att livet är ganska mycket mer än "höjdpunkterna". Det är även allting däremellan, matlagningen, tv-tittandet, surfandet på mobilen, tvättandet, chattandet med en vän. Livet är allt kan man säga. Igår var vi på bio i regnet och kom hem sent, därav extra trötthet trots bra med vila under helgen. Vi såg en fransk film som heter "Samba". Riktigt bra var den. En perfekt avslutning på långhelgen.
 
Denna vecka känns rätt tung på flera sätt. Jag har mycket inbokat som inte går att förändra. På tisdag morgon ska jag följa upp min sjukskrivning tillsammans med min chef och företagshälsovården. Inget möte jag direkt ser fram emot, samtidigt som jag vet hur det kommer sluta. Vet vad jag kommer säga, att det är dags att prova jobba 75% som planerat. Det är ingenting jag vill, men jag känner att jag är redo rent hälsomässigt. Bristen på vilja står för något annat. Något jag behöver ta tag i till hösten.
 
På torsdag ska jag presentera min projektplan för nämnden. Det i sig känns inte nervöst ännu. Jag kommer att fixa det. Det som känns mest trist är att jag kommer jobba kväll. Detta är min sista vecka hemma innan Sri Lanka. Vill spendera det mesta av den tiden tillsammans med Robert. Har annat planerat också som jag kanske får omstrukturera. Undrar hur det kommer gå att få ihop tiden sen när jag jobbar heltid. Är facinerad över hur jag fick ihop livspusslet förr. Hade inte mycket till mellantider då, var alltid på språng, alltid på väg. Var aldrig i nuet, aldrig riktigt närvarande. Jag har lärt mig mycket om mig själv under denna sjukskrivning. Även om den lider mot sitt slut, känner jag att jag för en gångs skull tagit tillvara på tiden. Uppskattat den och inte bara räknat ner tills den runnit ut. 
 
Sri Lanka på lördag som sagt. Ska bli riktigt härligt med semester, sol, bad, nya intryck och att umgås med Thommie. Försöker fokusera på allting fint jag kommer få uppleva. Men det finns två rätt jobbiga tankar som pockar på uppmärksamhet. Dels att jag kommer dö under resan. Dö ifrån Robert och mitt fina liv jag fått. Denna tanke tillåter jag inte få fäste, ser igenom den att den inte är särskilt verklig. Tanken och känslan att vara utan Robert, är däremot väldigt jobbig och påtaglig. Känner mig nästan fånig som vill vara med min kille hela tiden. Det kommer bli en prövning att vara ifrån varandra i 2 veckor. Vi spenderar i princip all vår lediga tid med varandra. När vi inte är tillsammans saknar vi varandra väldigt mycket. Det är väl så det ska vara i ett förhållande, men så har det aldrig riktigt varit för mig. Har väl mest sett tid ifrån varandra som skönt. Jag tycker om att göra saker med Robert. Vi har alltid roligt tillsammans, vad vi än gör. Det är aldrig bråk, tjafs och sura miner när man ska hitta på något. Är vi bara hemma, är det fint det med. När jag träffar honom efter en hel arbetsdag rinner all stress bara av mig, och jag känner mig lugn och trygg. Det känns lyxigt att vara med någon allting är så smidigt med. Speciellt när man är van att få kämpa för precis allt i sin relation. Jag har verkligen insett vikten av att faktiskt vara tillsammans med någon jag passar ihop med. Förut har jag försökt få någon som inte passar att passa mig. Och har det inte gått har jag anpassat mig själv. Nu är jag bara jag och jag hoppas att han bara är han. Vi är vi. 
 
 
Avslutar med en bild på vår balkong, som vi fixat i vår fina lägenhet. Ibland försvinner jag i tankar "om vi bara haft ett hus med en altan", "om vi bara haft en lägenhet på Söder". Jag glömmer bort att vara tacksam för vår fina etta där vi trivs så bra. Min gamla älskade lägenhet på K-vägen, som nu är vår gemensamma. Var sak har sin tid och nu är vår tid här. Vi behöver inte större just nu, för vi ligger ändå i samma soffhörn, lägger oss samma tid i sängen och är tillsammans i köket när det lagas mat.
 
Dags att kicka igång veckan! Ha det fint!

Hjulet snurrar tills hamstern är död

Godmorgon ledig fredag! Älskar att kommunen bestämt att ta tillbaka klämdagarna! Avnjuter därför fyra dagars sammanhängande ledighet. Idag är jag tyvärr ensam, kära Robert fick åka och jobba idag. Alla har det inte lika bra som jag. Jag gnäller mycket på mitt jobb, men det finns några stora fördelar med att arbeta i min kommun. Iaf på min förvaltning:
 
- Bra och fast månadslön
- Trygg anställning
- Gångavstånd till jobbet
- Fint kommunhus och trevliga lokaler
- Bra kollegor
- Bra chef (äntligen och än så länge)
- Företagshälsovård (jag har t.ex. fått träffa läkare och psykolog helt gratis)
- Kontorstider, lediga helger
- Flextid
- Ledigt på röda dagar och klämdagar
- Gratis gym i huset (inte för att jag använder det...)
- Gratis kaffe och te
- Friskvårdsbidrag på 1000 kr/år
- Möjlighet till semesterväxling (växla semestertillägget mot en extra vecka semester per år)
 
Kände att jag behövde påminna mig om detta. Jag har arbetat på jobb där det inte funnits i närheten av denna trygghet och förmåner. Där man skulle vara glad om man ens fick rätt lön i rätt tid. Har vänner som inte alls har det så här tryggt och säkert på sina jobb. Som behöver oroa sig för att få sparken imorgon eller att inte bli inringd på fler jobb. Jag har det bra, får inte glömma det!
 
Jag har alltid desperat jagat tryggheten, i alla fall på det matriella planet. En av mina rädslor har varit att stå utan pengar, få skulder och att behöva vända på varenda krona. Så var det nämligen under typ hela min uppväxt. Jag har kämpat sen jag var 13 år att inte ha det så. Har sett till att tjäna mina egna pengar, skapat en ekonomisk trygghet och bekostat det mesta själv.
 
När jag var 21 fick jag ett större arv efter min pappa. Det var pengar som möjliggjorde att jag kunde läsa en universitetsexamen utan studielån, verkligen få förunnat. Jag tog också körkort för de pengarna. Jag uppdaterade alla ärvda och ihopplockade möbler i mitt hem (hade ingen direkt budget eller besparingar när jag flyttade hemifrån, så jag tog det jag hade inte mitt rum hemma i princip). Arvet möjliggjorde mycket för mig. Utan det hade jag nog aldrig börjat plugga helt ärligt, hade aldrig vågat leva på studielån. Var alldeles för stressad över pengar. Men trots en större summa pengar på banken, slappnade jag aldrig av.
 
Jag jobbade mycket under hela studietiden. Jag brände mycket pengar också. På resor, på kläder, på teknikprylar, på fest. Och på mitt ex som hade skulder. Jag fick bekosta allt som inte handlade om mat och husrum för oss. Skulderna var iof aldrig problemet, eftersom att han gömde sig från Kronofogden och behöll hela sin lön. Han brände alla pengar ändå, men inte på oss. Idag inser jag att han troligen la betydligt mer pengar på sitt supande än vad jag förstod då. Än idag är han skyldig mig en hel del pengar. Jag tog sovrumsteven och mina egna saker jag haft med mig in i hemmet, och drog. Lämnade resten av alla våra drömmar jag bekostat, och det var en hel del. Han frågade hur vi skulle göra med pengarna. Jag svarade att han hade mitt kontonummer och kunde sätta in pengar om han kände för det. Förstod att han annars skulle använda skulden som ett sätt att hålla kontakt om jag hade krävt in dem. Han har inte satt in en enda krona. Jag är mest tacksam över att ha lämnat relationen och skiter faktiskt helt i pengarna. Han får leva med dålig karma resten av livet tänker jag. Att jag idag vågar ha helt gemensam ekonomi med någon är fan ett under.
 
Jag har onekligen bränt mycket pengar på skit. Förr shoppade jag mer än jag ville erkänna. Jag hade inte mycket till impulskontroll. Såg jag något jag fastnade för så köpte jag det, kunde inte vänta, tänkte sällan igenom. En gång skulle jag och Thommie t.ex. gå och köpa kött på Coop. Gick därifrån med en cykel för X antal tusen. Jag har cyklat på den max 20 ggr på 6 år. Jag har en gång i tiden ägt säkert 50 klänningar samtidigt. Jag har använt kanske 10 av dem regelbundet. När jag jobbade i skoaffär gick jag mer eller mindre back, då jag köpte skor nästan varje gång jag jobbade. Skor jag aldrig använde men "som jag inte kunde vara utan". När jag flyttade tillbaka till min lägenhet på K-vägen kastade jag ca 5 sopsäckar med kläder och skor. Många hade prislappen kvar. Lyckligtvis har jag aldrig köpt särskilt mycket dyra kläder, har tänkt kvantitet framför kvalitet.
 
Jag har varit en tekniknörd. Köpt dator, minidator, surfplatta, mobil, mediecenter, skrivare och så mycket andra teknikprylar så jag vill kräkas. För att inte tala om alla smycken jag köpt genom åren, så mycket att jag behövt köpa ett stort smyckesskåp för att förvara allt. När jag höll på mycket med mina naglar, ägde jag säkert 60-70 nagellack. När jag köper pocketböcker kan jag aldrig köpa bara en, jag köper 4-5 stycken som sen står olästa i bokhyllan under flera år. Jag äger säkert 70 ljuslyktor och 3 olika buddafigurer (bor som sagt i en etta). Jag har en vind full av saker i kartonger. Vet knappt vad som ligger där. Förr när jag storhandlade mat åt mig själv fyllde jag en hel kundvagn. En vän till mig frågade en gång om jag var orolig för krig. Jag är som en hamster, jag samlar på mig saker i absurdum. Så rädd att stå utan, så rädd att det ska ta slut. När Robert flyttade in rensade vi mycket här hemma. Kastade så mycket saker. När vi packat upp hans saker, fanns det färre grejer i skåpen än innan han flyttade in.
 
Idag blir jag ganska äcklad när jag tänker på att all min stress över pengar varit rätt onödig. Jag har ju lagt så mycket av mina hårt arbetande timmar på saker. Saker jag aldrig använt. Saker jag inte behövt. Jag har kvar en hel del av detta beteende, men det har blivit mycket, mycket bättre. Jag tänker över vad jag köper idag. "Behöver jag verkligen det här", även om det är billigt. Det underlättar att dela sin ekonomi med någon. Då är det även hans pengar jag överväger att spendera, och jag vet hur ont det gör när någon man lever med bränner ens arbetstimmar på skit.
 
Något jag däremot tycker är värt att bränna pengar på, är resor, för det är minnen för livet. Resan till Sri Lanka har blivit dyrare än jag tänkt mig, men förhoppningsvis blir den minnesvärd. Jag har trots min babylonsjuka alltid sparat en hel del pengar. Jag har haft fördelen att ha väldigt billig boendekostnad, och har varit noga med att inte dra på mig lån och avbetalningar. Jag har lagt undan mycket de senaste 3 åren som jag jobbat efter min examen. Jag har kunnat spara även nu när jag varit sjukskriven.
 
Jag behöver släppa stressen och sluta upp med att vara en hamster, både gällande att lagra prylar och att lagra pengar på kontot. Jag kan bli nästan manisk med sparande, vill spara allt om jag inte spenderar allt. Det kommer inte bli krig imorgon. Det kommer en ny lön nästa månad. Jag kommer att överleva och det kommer att gå bra för mig. Även om jag har spenderat mycket pengar på skit, så har jag aldrig någonsin levt över mina tillgångar. Med tanke på att jag som barn nästan aldrig fick det jag ville ha, har jag nog behövt kompensera för det som vuxen. Idag finns det pengar och jag har möjligheten att köpa det jag aldrig fick som barn. 
 
Inatt drömde jag att jag var "ledig" hela sommaren och läste en sommarkurs. Jag kände i drömmen att det var så skönt att vara ledig, men samtidigt upplevde jag en stor stress över att inte få lön och istället leva på studiebidrag. Minns den känslan. Det enda jag ville när jag pluggade var att bli färdig och börja tjäna pengar igen. Jag glömde att njuta av det viktigaste av allt, friheten att styra min egen tid och mitt eget liv.
 
Vi kan leva på mycket mindre pengar än vi tror. Den standard vi har idag är egentligen helt sjuk. Konsumtionssamhället är helt fel och galet. Mitt bästa spartips till er som aldrig tycker era pengar räcker till, fast det på pappret borde göra det och bli massor över: Ta en månad då du inte köper någonting utom mat och sånt du verkligen måste ha för att överleva. Drick ingen som helst alkohol. Laga all mat hemma, ät inte ute överhuvudtaget. Du kommer spara FETT med pengar! 
 
 
Drömmen är att hoppa av hamsterhjulet. Iaf stanna det när jag själv vill.
 
Önskar er en trevlig helg kära läsare!
 

Snart semester och morgnar på andra sidan jorden!

Hej! Morgonrutinerna tog längre tid än vanligt. Duscha, klä på mig, sminka mig, välja smycken, fixa frulle, skriva om gårdagen i min kalender, läsa "Mod att förändra". Borsta håret har jag glömt inser jag. Efter detta inlägg ska jag borsta tänderna, lägga ner matlådan och sätta på mig ytterkläder. Känner mig förvirrad. Beror troligen på att jag valde att rengöra och smörja in mina gummistövlar mitt i allt. Märkligt hur allt kan bli pannkaka av att göra en förändring i en rutin. Morgonen är extra skör. Den sätter ribban för dagen har jag insett. Försöker tagga ner nu, inte stressa. Jag kan komma lite senare till jobbet. Det är ingen fara. 

Igår gjorde jag och Thommie lite förändringar i vår Sri Lanka resa. Vi kommer flyga seaplane en sträcka där vi tidigare tänkt åka tåg. Det gör att vi bokade om en hotellnatt och stannar en dag längre i sol och bad istället för i Colombo. Jag kommer detta år fira min födelsedag (vår sista riktiga kväll) på ett 5-stjärnigt hotell i Pasikduah. Tänkte skriva ett längre inlägg sen om vår stundande resa. Kommer även ta med dator så det blir blogg även i Sri Lanka. Ska däremot försöka begränsa andra sociala medier. Är det semester så är det semester. Men känner jag mig själv rätt så lär jag väl spamma Facebook med foton ;) 


Nu är det dags att fortsätta morgonbestyren! 

När man tillåter ekorrhjulet att stanna för en stund...


Fick en kommentar av min kära vän Thommie som fick mig att skratta gott. Perspektiv på det hela. Jag är vissa dagar som en durcellkanin. Stannar inte förrän nån rycker ut batteriet. 

Ibland undrar jag om några bokstäver sitter löst. Har dock ingen lust att ta reda på det. Tror inte på bokstäver och diagnoser om man bara är lite "light" sådär. Är nog mer ett uttryck för en personlighet. 

Gör mer än Sveriges övriga befolkning. Hmm, kanske det. Men är det sunt att jobba så hårt att vi inte orkar sköta vardagliga saker, som att laga mat och tvätta? Att inte orka hitta på roliga saker? Vad ska man prioritera? Att jobba eller att orka leva? Tyvärr är dessa saker oförenliga i dagens samhälle. Men det är som det är. Får jobba på planen att hoppa av ekorrhjulet helt enkelt ;) 

Jag fick håll när jag sprang ihjäl mig i ekorrhjulet

Idag är jag trött. Kroppen vill inte riktigt komma igång och jag skulle mer än gärna sitta här i soffan resten av dagen. Himlen är grå, ser inte så inbjudande ut därute. Funderar på livet efter halvtidssjukskrivning. 8/6 är det planerat för mig att börja jobba 75%. Ena dagen känns det helt okej och som att jag vill försöka. Tänker att förr eller senare måste jag ju försöka och jag vet inte hur det känns förrän jag provat. En annan del av mig vill vända tillbaka till heltidssjuksskrivning. Helt ärligt tror jag att jag är krav, måste och arbetstrött. Har varit den duktiga flickan sen jag var barn. Har alltid överpresterat, även i perioder när jag borde gjort tvärtom. Nu känns allt som har med arbete att göra mest som ett nödvändigt ont. Jag gör mina 4 timmar och tycker det känns okej främst för att jag får träffa mina kollegor. De har varit min motivation till att gå till jobbet de senaste två åren i och för sig. Utmattningen är som sagt inget nytt. Skillnaden är att jag idag sätter tillfrisknandet från den i första rummet. Tiden får utvisa hur arbetslivet kommer se ut. Det enda jag vet är att jag behöver jobba för en förändring. Men först måste jag sitta lugnt i båten och låta tillfrisknandet ta sin tid.
 
Att jag är trött idag, har nog mest att göra med att jag bränt väldigt mycket energi de senaste dagarna. Jag har svårt att förstå att sådant som jag förr gjorde i all hast, mellan två aktiviteter, också tar sin kraft från min hjärna och min kropp. Igår t.ex. så jobbade jag först mina 4 timmar. Kom hem och mediterade. Kände att jag egentligen borde ligga på soffan några timmar och bara ta det lugnt. Jag var ju helt slut på söndagskvällen. Men jag hade lock för örat så jag googlade på det. Självdiagnostiserade mig med vaxpropp. Jag är inte en sån som går in på vårdguiden och är nöjd med svaret där. Nej, jag ska scanna av hela jävla nätet och läsa på alla forum och bloggar som finns om minsta lilla sak. Detta tar kraft från hjärnan vill jag lova! Gick till centrum och köpte revaxör. Blev lite piggare av att röra på mig, så jag gick i affärer nån timme. Provade kläder och köpte ett par byxor och en t-shirt. Köpte för en gångs skull sånt jag "behöver", dvs funderat på att jag vill ha och saknar. Förr köpte jag mest ännu en klänning, för att det lockade mig mest. Jag har bestämt att jag har klänningsförbud i år!
 
Åter till dagen. Jag gick hem, körde i öronmedlet. Under tiden som det verkade planterade jag balkonglådan som jag och Robert köpt dagen innan. Sköljde ur örat och sen hade hela eftermiddagen gått. Dags att börja med maten, diska först. Googla recept, kolla receptet hundra gånger för att jag har nedsatt arbetsminne. Fick ihop maten och åt. La mig en stund på soffan med Robert, men hade ingen riktig ro. Gick upp, plockade med saker och förberedde för träning. Åkte och tränade. Musklerna var rätt slut efter helgen, men jag körde på och det gick bra. Hem, bäddade rent i sängen, duschade och slutade framför teven innan det var dags att lägga sig. Jag var uppe i varv när jag skulle sova.
 
När klockan ringde imorse hörde jag den knappt. Idag kommer troligen vara en dag då jag är trött, seg och inte orkar göra mycket mer än att jobba och laga mat. Ska träffa Ana på en fika också. Och gå på Al-Anon. Tänk vad mycket man gör under en dag egentligen. Det blev ett svammligt inlägg, men ville mest visa hur utmattning kan funka. Upp som en sol och ner som en pannkaka.
 
 
När jag var barn önskade jag mig ofta att jag var vuxen. Tänk om jag då vetat att ansvarskänslan inte bara skulle omfatta andra, utan även mig själv. 
 

Det gör ont men gå ändå, du kan alltid vända om

Morrn morrn! Ny vecka igen då. En tre-dagarsvecka för mig. Kommunen bestämde sig för att ta tillbaka klämdagarna, så jag är ledig även på fredag. Det är perfekt för mig vars hjärna igår fick för sig att helt slå av. När jag kom till Al-Anonmötet hade jag glömt att jag öppnade. Det händer aldrig, som tur är hade en annan i gruppen öppnat åt mig. Jag hade öppnat för henne i tisdags när hon inte kunde, så jag fick faktiskt inte allt för dåligt samvete. Mest förvånad, då jag verkligen ALDRIG glömmer sådant! När jag och Robert sen åkte och handlade lallade jag runt i min egen värld. Arbetsminnet existerade typ inte, så jag gav upp att komma ihåg någonting. Robert fick hålla koll på allt. Jag vet inte riktigt om detta var ett positivt eller negativt tillstånd. Jag kände mig inte stressad eller frustrerad, som jag gjort tidigare när detta inträffat. Jag kände mig helt lugn och tyckte faktiskt det var ganska skönt att bara släppa taget om kontrollen. Allt löste sig ändå. En viktig lärdom för ett kontrollfreak.
 
Måste säga att mina övningar i medveten närvaro och meditation gett väldigt bra resultat efter bara en månad. Jag känner mig lugnare och framför allt har jag blivit betydligt bättre på att leva här och nu. Jag märker när mina tankar vill röra sig framåt eller bakåt i tiden, och jag kan mellan varven släppa de tankarna och fokusera i nuet. Jag har framför allt märkt detta när jag är ute och promenerar i skogen, vilket jag är rätt ofta sen jag blev sjukskriven. Jag tar in naturen och dess skönhet på ett helt nytt sätt. Jag har följt årstidsväxlingen till vår, och det har jag nog aldrig lagt märke till på den detaljnivå som nu. I lördags när jag och Robert var ute och gick hela dagen var jag verkligen i nuet. Hade en underbar dag i vårt fina Stockholm. Måste berätta om hur vi gick, för det var verkligen långt:
 
Gick av på Södra station, gick ner till Årstaviken och gick längs med förbi kolonilotterna. Kom upp vid Hornstull, gick mot Långholmen, gick runt där (Sverigedemokraterna hade nåt slags möte så det var avspärrat och fullt med poliser överallt, men det funkade ändå). Fortsatte längs Södermälarstrand, till Slussen, längs kajen till Strandvägen. Fortsatte mot Djurgården, gick runt halva eller nåt liknande. Mot City via Östermalm. Avslutade på Regeringsgatan där vi käkade. Fantastiskt väder hela dagen. Vi stannade där vi kände för det och åt och fikade. Kommer leva på den dagen länge. Har förövrigt aldrig gått på Djurgården, bara varit på typ Grönan och Skansen. Det var sjukt fint där! Blir definitivt ett nytt favoritstråk! Har sagt i många år att jag ska åka in till stan och uppleva Stockholm på sommaren. I år är året då startskottet går på allvar :)
 
 
Det har inte varit en enkel resa med utmattning och sjukskrivning, men den har lett mig till ett bättre liv. Börjar känna att jag äntligen kan lägga saker bakom mig. Min ryggsäck är inte längre lika tung att bära. Ju lättare den blir, desto friare kan jag röra mig framåt. Jag hade inte kunnat göra det i en annan ordning än jag gjort det, dvs börja med att leva nu och strunta i att gå igenom det förflutna. Jag hade lagt alla mina upplevelser av sorg, smärta och ilska i en gigantisk ryggsäck. Jag förnekade att den fanns, men jag kände den på ryggen och den gjorde det svårt att andas. Jag behövde våga öppna ryggsäcken, titta vad som fanns där inne, vrida och vända på innehållet och omsorgsfullt välja vilka delar jag ville spara och vilka jag kastade längs vägen. Sånt arbete tar tid, flera år. Från började kändes det övermäktigt, nästan så att jag struntade i att göra det. Är idag väldigt glad att jag gjort ett grundligt arbete. Det blir bara lättare och lättare. Jag blir bara helare. Lyckligare. Hej livet, nu börjar du på allvar!
 

Aldrig som man tänkt sig, alltid till det bästa

Idag för ett år sen gick jag på konsert på Grönan och avslutade i en taxi på väg mot nya äventyr. Den natten satt jag och pratade på en krog tills lamporna tändes. På nattbussen hem log jag i vårmorgonens ljus. Det var startskottet på ett nytt liv. Den natten fick mig att slutligen vakna upp och bryta mig ur en olycklig relation. En relation där jag inte levde överhuvudtaget. 

Jag trodde det där pratat den natten, skulle leda mig in i något nytt. Jag kämpade hårt för det. Så blev det inte. Det blir sällan som man tänkt sig har jag märkt. 

Idag firade jag att universum hade andra planer för mig. Jag och Robert har varit inne i stan hela dagen. Vi har gått runt i flera, flera timmar och sett på världens vackraste Stockholm hand i hand. Vi sitter nu på tåget till vårt gemensamma hem och är proppmätta efter att ha ätit en libanesisk middag. 

Livet blir aldrig som man tänkt sig och idag är ingen lyckligare än jag för det. Möjligtvis Robert då ;) 


Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!