Vänder ut och in på det som aldrig ens var


Nackdelen med att vara en obotlig nostalgiker är att man tittat tillbaka, vididit, vändit och putsat på varenda minne så många gånger att det är svårt att se hur det egentligen ser ut. Det går inte att se verkligheten så som den faktiskt var. Minnet är sönderanalyserat. 

Jag minns knappt vad som hände längre. Inte utan mina egna förklaringar till luckor jag fick fylla i själv. Människor säger inte alltid vad de menar innerst inne. Jag trodde inte på det du sa. Eller så var det mina egna ord som gjorde mig mindre ledsen. 

Vissa perioder är värre än andra. Just nu är jag så trött på mig själv som ältar sönder sådant jag inte kan förändra. Sådant jag inte ens vill förändra. Sådant som inte hade blivit bra förändrat. Det enda ett annat slut hade åstadkommit är bekräftelse. Otillgänglighet triggar nåt i mig. En utsvulten djävul som vaknar till liv. Hur många gånger kan man skalla huvudet mot samma betongvägg utan att lära sig? 

Ber för den dagen jag kan släppa taget om det förflutna. Facit blev ju bästa möjliga utdelning. Det finns inget tänk om. Det finns bara nu. 

Forgive and try to forget

God morgon måndag! Då var det dags för att köra igång en ny vecka med nya möjligheter. Klyschigt, men sant. Ska försöka ta med mig helgens lugn in i denna vecka. 

4 arbetsdagar och sen är det påsk. Har faktiskt inte ett spår av högtidsångest. Vill nån från min ursprungsfamilj höra av sig för påskfirande är de välkomna att ringa. Jag är redan inbjuden till firande hos Roberts familj, min familj. Jag orkar inte jaga människor längre. Det är som det är helt enkelt. 

Annars har jag några saker som ligger och skaver i bakhuvudet. Sådant jag inte kan släppa, som jag skulle må betydligt bättre av att släppa. Samtidigt vet jag att förlåtelse tar sin tid. När sorg är inblandat är det många känslor som måste förlösas. Känslor som sitter fast tar den tid de behöver. 


Förlåtelse handlar bara om mig. Ingen annan.

Ha en fin vecka!

Rofyllda regn

Söndag med regn. Söndag med lite mer sinnesro än under veckan som gått. Regnet dämpar min vårrastlöshet. Rastlösheten skrämmer mig, jag vet vad den kan få för sig att göra med mig. Erfarenheten har lärt mig ett och annat om mig själv. Tack vare X antal misstag vet jag vad jag inte ska göra. 

Helgen har varit fin. I fredags tog jag och Robert vår lilla gröna bil och åt på Shanti på Söder. Finner inga ord för min kärlek till indisk mat. Till Indien överlag. 

Igår träffade jag Thommie på dagen. Vi tog en promenad och planerade sen om hela vår resa till Sri Lanka. Vi har bytt kust och hotellstandard. Det blev en billig lyxresa. Så kan det gå ;) Vi åker 23 maj och är hemma igen 6 juni. 

På kvällen var Robert rastlös efter att ha suttit hela dagen i skolbänken med högskoleprovet. Han tyckte inte provet var så jobbigt tydligen. Jag som är en plugghäst i jämförelse med honom, tyckte provet var hemskt. Jag har skrivit det två gånger, men jag var å andra sidan mycket yngre när jag skrev. 19 och 21 tror jag att jag var, om jag minns rätt. Tror det är en fördel att vara lite äldre. Vi åkte hursomhelst på bio och såg den bästa film jag sett på länge. 


Kände igen mig i två olika kvinnoroller i filmen. Den blyga, fula, osäkra ankungen med stort självhat. Men även i den trasiga, självdestruktiva och bekräftelsesökande unga tjejen som är hård som sten på ytan. Riktigt bra film som gestaltar känslor och karaktärer med små penseldrag. 

Efter filmen käkade vi på Kungshallarna och sen bar det av hem. Jag älskar mitt liv med min sambo <3 

Snart ska jag ta gummistövlar och regnkappa på mig och bege mig mot ett välbehövligt möte. Ha en skön söndag! 

10 år senare är det dags att börja leva

Godmorgon lördag! Robert är iväg och skriver högskoleprovet tillsammans med sin syster, så jag har för första gången på länge en lördagmorgon för mig själv. Njuter av att inte stressa iväg till jobbet, idag är jag ledig. Jag har inte tagit mig tid att sätta mig vid en dator för att blogga denna vecka. Jag försöker tänka på att vila från dator när jag inte jobbar. Skulle nog behöva vila mer från mobilen också. Det skulle vi alla.
 
Jag är som sagt tillbaka i arbete. Jag har slutat som biståndshandläggare, det var verkligen dags. Borde kanske inte ens börjat från första början. Jag hamnade liksom bara där, det bara blev så.
 
2005 tog jag studenten och visste inte vad jag ville göra med livet. Jag hade ett "läshuvud" och det var givet att jag skulle plugga vidare. 2005 var jag dock mest fokuserad på att börja tjäna pengar och flytta långt åt helvete hemifrån. Det var en förutsättning för att allt annat skulle funka. Jag var tillsammans med S när jag tog studenten. Min mamma och min låtsaspappa som jag bodde med, skilde sig och flyttade isär i samband med min sista termin i skolan. Mamma köpte en tvåa medvetet. Jag skulle ju flytta snart. Hon träffade P och helgerna var röriga hemma. Jag bodde till största del hos S i hans etta. Pappa bodde själv i ett stort radhus. Ibland funderade jag på att flytta dit, med förstod att jag skulle bli ett hembiträde, så nedsupen som han var då. 
 
Jag tog studenten och fick deltidsjobb på Max hamburgare. Jag fick ut typ 5-6000 per månad som jag slet ihjäl mig för. 1500 betalade jag mamma fast jag aldrig var där. Kände att jag ville och hon hade en tuff ekonomisk tid efter skilsmässan. S betalade det mesta hos honom. Jag bodde där fast ändå hos mamma. Jag kände mig rotlös och hemlös. Men jag var så van vid att känna så. Hade sen 14-årsåldern alltid gått runt med en tandborste, deo och ett par trosor i handväskan. Alltid beredd på att sova borta. 
 
Jag har aldrig hatat ett jobb mer i mitt liv än det på Max. Och då har jag haft många "skitjobb". Det var en otroligt dysfunktionell arbetsplats, där arbetsledarna utsatte oss för dagliga psykningar påhejade av chefen. Det rådde pennalism och mentaliteten att äta eller ätas. Min första arbetsdag fick jag en utskällning och fick höra att "jag var helt dum i huvudet" som glömde bort en beställning. Så fortsatte det tills jag sprang över det flottiga snorhala golvet och "lade in en växel till". Allt för att slippa bli utskälld och få skämmas. Det gjorde sjukt ont att halka på golvet. En tjej skadade sitt knä rejält en gång.
 
Jag jobbade natt utan att få välja själv. Sa aldrig ifrån när de bara satte upp mig på schemat. Det tog 2 timmar att komma hem. Jag blev antastad av fulla människor när jag stod själv på Centralen och väntade på bussen. Ensam och rädd en tisdagsnatt när ingen annan var ute. Jag missade alltid bussbytet och fick vänta en halvtimme utanför Åhléns där 892:an gick.
 
Ibland drog andra mitt stämpelkort när de åt mat med personalrabatt. Såg det på min lönespec och sa till chefen. Han sa att det var jag som ätit, det var det inte. Orkade inte argumentera, var rädd att få sparken. Jag och några andra tjejer på jobbet brukade stå och röka i soprummet och planera hur vi skulle ta oss därifrån. Samtidigt fick man inte protestera för man kunde få sparken på dagen. Det hände flera stycken.
 
Jag sökte nya jobb dagligen, men jag var bara en av flera hundra andra. Fick inte något för jag hade ingen speciell utbildning, hade bara gått samhälle. Vinnarna från gymnasietiden var de som gått en yrkeslinje, typ målare. Jag var avundsjuk och ångrade mitt gymnasieval. Telefonjobb hade jag haft under större delen av gymnasiet och jag ville verkligen inte ha ett nytt.
 
En fredag var det en tjej på jobbet som berättade att hon fått jobb på Citymail. Hon berättade överlycklig om dagtidsjobb mån-fre, månadslön och snälla kollegor. Samma fredagnatt gick jag in på Citymails hemsida och sökte jobb. De ringde mig måndagen efter och kallade mig till intervju. Det fanns ett heltidsvik ledigt i Haninge. Jag ljög på anställningsintervjun att jag tränade mycket på gym. Jag var totalt otränad och överviktig. Jag var så desperat efter ett jobb. Jag avslutade med att säga: "Jag kanske inte har den bästa konditionen, men jag lovar att jag kommer ge allt om du ger mig en chans!". Jag fick jobbet och fick äntligen sluta på Max. Var så tacksam över att få lämna det stället, att jag inte ens hörde av mig för att be om ett anställningsintyg. Min dåvarande bästa killkompis suckade när jag berättade om mitt nya jobb. "Varför ska du ta ännu en skitjobb, chilla som jag istället!". Skillnaden mellan oss var att hans föräldrar betalade allt för honom. Jag hade inget val.
 
Jag började på Citymail och tjänade 13800 innan skatt. Min syrra frågade mig "om det var lagligt att tjäna så lite". Jag var överlycklig över de 9500 kr jag fick ut varje månad (man betalade mer skatt på den tiden i Sverige). Jag slet som ett djur för de pengarna. Det var vinter och snö och jag hade ingen kondition. Jag grät på villarundor med snövallar som aldrig tog slut. Jag fick blodsmak i munnen av hundratals trappor jag inte hade kondition för att springa i. Jag somnade i soffan hos S vid 8 varje kväll. Jag hade konstant ont i muskler och knän. Jag hade blåmärken som om jag blivit misshandlad på hela smalbenen, efter pedalerna på cykeln man stötte i varje dag. På helgerna sov jag mest. Vi var på krogen en gång den vintern. Jag orkade inte gå ut.
 
Jag kan tillägga att det hände mycket runt omkring också. Mamma var väldigt uppe i sin relation med P. Pappa höll på att supa ihjäl sig. Jag tappade kontakten med mina gymnasievänner jag hade stått nära. Jag var för trött för att umgås med någon utom S. Jag och S bråkade dagligen när jag inte sov. Men jag hade ett jobb där de var snälla. Jag var väldigt blyg och pratade inte så mycket, men kollegorna och framför allt arbetsledarna och chefen var snälla mot mig. Jag var kontorets långsammaste brevbärare, men de lät mig lämna post till dagen efter och de sa att det skulle bli lättare mot våren, att vintern var allra tuffast. Som tur är var postsortering min grej och det var där jag tjänade in tid och tempo.
 
Det blev bättre på våren gällande jobbet. Konditionen hade börjat komma och cykeln gled fram lättare utan snö. Privat rasade allt. Pappa fick delirium och hamande på avgiftning. Jag höll på att gå sönder av oro. Min och mammas relation blev allt mer komplex. Hon mådde inte heller bra denna period och hade fullt upp med P. Denna period var trapporna på mina rundor mina bästa vänner. Där fick jag springa av mig min oro och gråta när ingen såg. Mitt och S förhållande började gå allt mer utför, eftersom att jag lät all min inneboende ångest gå ut över honom. Vi bråkade dagligen och jag grät, skrek och fick utbrott. Han var den enda jag litade på, den enda mottagaren för känslor jag annars stängde in.
 
En dag kom allt till sin bristningsgräns. I augusti 2006 fick S nog och gjorde slut. Jag fick ta mitt pick och pack och flytta hem till mamma. Jag hade aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Jag var på botten, totalt deprimerad utan livslust. Jobbet räddade mig. Trappornas rytmiska förutsägbarhet i en annars oförutsägbar värld. 
 
Det var inte bra att bo hos mamma. Jag mådde inte bra där. Jag sögs in i hennes relation med P och det var inte vad jag behövde då. Samtidigt var jag väldigt avskärmad för att ta in så mycket runt omkring. Mamma var ett stöd också, det får jag inte glömma. Hade inte klarat av att vara ensam och hon fanns där bredvid på sitt sätt.
 
När S dumpade mig var jag tvungen att öppna upp mig för andra människor. Jag hade försummat många vänner under vårt förhållande och jag behöver finna nya. På jobbet hittade jag Linda och vi började umgås. Vi var nog väldigt lika på den tiden. Vi började festa tillsammans och jag fann en vän jag behövde. Vi bestämde rätt fort att söka en lägenhet tillsammans, hon hade en del köoäng. Jag hade inga. I december 2006 hade jag och Linda fått ett förstahandskontrakt i Västerhaninge. Jag fick äntligen flytta hemifrån på riktigt!
 
Livet fortsatte vara turbulent. Väldigt mycket fest, väldigt mycket jobb och väldigt mycket män. Jag umgicks mycket med folk från jobbet och hittade Thommie. En otroligt värdefull vän! Pappa dog. Jag dog. Men jag överlevde. Blev arbetsledare på Citymail. Jobbet blev min stora trygghet och tankarna på plugg blev allt mer avlägsna.
 
2008 fick vi en ny chef som vände upp och ner på min trygghet. Jag som hade svårt för förändringar, hade väldigt svårt för honom som blivit utsänd av företaget för att göra de nödvändiga förändringarna. Jag, Linda och Thommie ingick en pakt, att vi skulle vara borta från Citymail samma höst. Jag tog ett beslut, jag sökte socionomprogrammet. Det enda jag kunde tänka mig att plugga, för att hjälpa andra, det var något jag var bra på. Jag hade väldigt bra gymnasiebetyg, men jag kom inte in på den inriktning jag ville gå. Jag ville jobba med missbrukare, men fick nöja mig med inriktningen äldre och funktionshinder, där jag kom in. Jag blir socionom, det var det viktigaste tänkte jag.
 
Hösten 2008 började jag plugga till socionom. Tack vare ett arv efter pappa och att jag jobbade mycket extra, klarade jag mig utan att ta studielån. Jag var livrädd för att skuldsätta mig, hade sett hur illa det kunde gå i min familj. Linda flyttade samma höst och jag fick ta över hela hyreskontraktet. Catta och Jocke bodde hos mig några månader, men på våren stod jag ensam med en trea. Jag oroade mig enormt för ekonomin och hade ont i magen hela våren. Jag gick av en händelse in på min hyresvärds hemsida och hittade en nyöppnad internkö. Där fann jag en etta på K-vägen i Handen. Trodde aldrig att jag hade en chans, men jag anmälde mig. Eftersom att internkön var helt nyöppnad, kände väldigt få till den. Det var bara 10 personer som anmälde sig på ettan. När de ringde och sa "att jag vunnit K-vägen" trodde jag att jag skulle svimma. ALLT löste sig! Jag var överlycklig! Hyresvärden tog bort detta kösystem inte allt för långt efteråt. 
 
Jag flyttade, men flyttade aldrig in egentligen. Jag ordnade och planerade för mitt nya liv i Handen, men det blev aldrig så 2009. Jag träffade M i samma veva och var alltid hos honom. Med tiden flyttade jag in på heltid och hyrde ut min lägenhet i Handen.
 
2010 gjorde jag studiepraktik i Haninge kommun som biståndshandläggare. De erbjöd mig ett sommarvik 2011 och sedan extrajobb parallellt med studier efter det. Jag och M gjorde slut, och jag flyttade sommaren 2011 in i lägenheten jag en gång "vunnit" i Handen. Jag tog examen en fredag i januari 2012 och fick en fast tjänst i Haninge kommun som påbörjades följande måndag. Jag reflekterade inte ens över det, tackade självklart ja. De erbjöd mig tryggheten i ett fast jobb och en riktigt bra lön. Jag såg fram emot att få andas ut och njuta av en ordentlig inkomst och ett lugnt liv.
 
Ja, livet lugnade väl ner sig, men ni som följt mig vet att vägen varit rätt krokig och brokig. Nu står jag här i mars 2015. Är sjukskriven på deltid pga stress. Har påbörjat en ny tjänst med andra arbetsuppgifter. Arbetsplatsen är dock densamma. När jag skriver om mina senaste 10 år undrar jag varför det inte brakade tidigare. Troligen för att jag då var så fokuserad på att överleva. 
 
Nu är det dags att börja leva och välja mitt liv så som jag vill ha det.
 
 

Klädkod okänd


Vädret bjuder på ett och annat att önska denna fredagmorgon. Samtidigt kan jag gilla regn, finna det lugnt, stilla och renande. Jag har investerat i "kläder efter väder" sen en dag i höstas när jag blev plaskblöt på jobbet. Insåg att det inte går att kriga mot vädret. Så jag köpte gummistövlar och en regnkappa. Väldigt värt. 

Jag har alltid varit dålig på att klä mig efter väder. Minns när jag var på scouthajk en gång när jag var typ 9 år (jag gick på scouterna ett kort tag för att min kompis gjorde det, den enda aktivitet jag någonsin gick på som barn). Vi skulle vara ute och jag hade inga termobyxor eller mössa som de andra. Minns hur en av ledarna ordnade med min halsduk så att den satt bättre och värmde. 

Jag visste inte alltid hur man gjorde sådant som mina föräldrar såg som självklart att jag visste. Som vad man behövde packa inför scouthajken. Kände mig alltid som ett ufo på scouterna. När vi skulle på läger hade alla barnen med sig fina campingsaker. Kåsor skulle man ha och dricka ur. Morsan skickade med mig en plastmugg som det stod "seveneleven" på. En annan gång betalade jag terminsavgiften på 300 kr med enkronor från min spargris. Jag vågade inte fråga mamma om pengar för jag visste att vi inte hade så mycket. Det var skönt att sluta på scouterna. I min familj visste man inte hur det funkade där. Kunde inte läsa koderna ingen förklarade. 

Vet inte varför det där kom upp. Det bara gjorde det som det gör när man sätter bokstäver i händerna på mig. Det är koder jag känner till och behärskar. 

Har fått till mig väldigt fina kommentarer om mitt skrivande den senaste tiden. Jag blir väldigt glad och berörd och är så tacksam för att det finns dem som intresserar mig för vad lilla jag har att säga. Känner i sinnet att jag snart kommer fortsätta med romanen som legat på hyllan rätt länge. 

Nu är det dags för jobbet!  

Framför gallret gick det lättare att andas


Jag läste Frödings "En gahsel" första gången på svenskan när jag gick i nian. Vi skulle analysera den. De andra i klassen sa inte så mycket, men jag förstod varje ord. Jag kände igen mig i allt. 

Som barn och tonåring kände jag mig ofta väldigt långt ifrån alla andra. Det var ytterst få jag kände mig bekväm med. När jag kände mig obekväm spelade jag någon annan. Jag levde mitt liv i en glasbur som jag tittade på omgivningen genom. Ingen kom in och jag kom inte ut. 

I tisdags när jag var på Al-Anon gav en vän i programmet mig riktigt fina ord. Hon sa:

"Det är så roligt att se hur mycket som hänt med dig Michaela, vilken utveckling! När du började här var du så hård och bestämd. Det var som om du hade ett galler omkring dig och inte släppte någon nära. Nu är du mjuk och varm. Det är en helt annan vibe omkring dig!". 

Det var de bästa ord jag hört på länge. Ett kvitto på att mitt arbete i Al-Anon och med mig själv gett resultat. 

Jag är så glad att jag började våga öppna mig för andra. Det blir skört när man hänger upp sitt liv på ett fåtal. Eller när man kanske inte har någon på riktigt, för att man själv inte är närvarande. För att släppa in andra måste man börja med att släppa ut sig själv. Det går inte att förlita sig på att andra ska borra sig igenom muren. Jag riskerar att bli sårad när jag öppnar mig, men jag satsar även för att vinna glädje och lycka. 

Knock Knock...

Jag läste igenom vår - höst 2014. Läste om hur jag frigjorde mig från gamla Michaelas val och banade väg för nya medvetna val. Grejen med val är att man i stunden alltid tror att valen är genomtänkta och medvetna. Man litar på de tecken men själv ser som bevisar att det är rätt. I efterhand ser man de omedvetna motiven och vad det egentligen handlade om. 

En stor del av 2014 handlade just om omedvetna val jag trodde var medvetna. När jag i efterhand läser med nyktra ögon om vad som hände både inom och utanför mig, ser jag att jag var allt annat än nykter. Jag var hög på det mesta utom narkotika, speciellt på känslor som jag spann fram ur drömmar om den stora kärleken. 

Mitt liv blev återigen ohanterligt i somras, jag kunde inte hantera känslor. Jag förstår nu varför jag drack så mycket de månaderna. Jag kunde inget annat göra för att hantera det jag själv hade skapat. När jag läser är det väldigt främmande, som om någon annan upplevde de där månaderna. Samtidigt minns jag allt. Jag minns kicken, ruset, euforin och det jag alltid strävat efter att få känna och trott varit äkta. Jag minns också sorgen, ångesten och oron. 

Det är en utmaning för mig att leva i verkligheten. Att sluta längta efter att åka berg - och dalbana. Det blir lätt så när man större delen av livet levt i sin drömvärld. När man konstruerat känslor för att man stängt av sina egna. Blockat sorger man inte orkar hantera. Svårt att skilja på dröm och verklighet och vad som varit sant och inte. 


Ibland undrar jag om jag någonsin kommer sluta längta efter Wonderland. Våren drar fram det sämsta i oss beroendepersoner. Återfall står ständigt inför dörren, det gäller att inte öppna när ovisshetens lockelser knackar på. 

Sorgen, döden och förnekelsens sjukdom


Vissa perioder lever sorgen sitt eget liv inom mig. Förr var jag arg på att min familj älskade alkoholen mer än varandra. Idag är jag mest sorgsen över vad alkoholen gjort med min familj. 

Min familj drabbades av en sjukdom som kallas alkoholism. Den har splittrat oss och gjort oss oförmögna att vara ärliga. Den har hindrat oss från att älska oss själva och varandra. Den har förvrängt oss och gjort oss till några andra. Dess inneboende förnekelse har gjort att vi haft ett stort sår inom oss vi aldrig velat tittat på, aldrig vågat läka. 

Jag sörjer så mycket mer än en pappa som valde flaskan. Så mycket mer än en pappa som dog. Jag sörjer en hel släkt som drabbades av alkoholens skadeverkningar. Jag sörjer de skärvor av oss som vi tappat bort. De trasiga delar som vi resten av vårt liv kommer få kämpa för att få hela igen. 

Jag sörjer lilla Michaela, lilla mamma Lena och lilla pappa Leif som alla förtjänade bättre. 

Hej söndag!

Helgens sista dag och tro det eller ej, jag har inget emot att jobba imorgon! Jag tror faktiskt jag blivit mättad på ledighet och lyckats med att bli utvilad. Dock har jag varit väldigt trött nu under helgen och somnat i soffan. Känns kul att jobba imorrn. Eller kanske kul att träffa folk iaf. 

Helgen har varit lugn och fin. Robert överraskade mig med blommor i fredags. Blev förvånad och glad, har faktiskt aldrig fått blommor av honom innan. Han är nu fulländad ;) Har även fikat med Ana och Micke både fredag och lördag. 

Nu är frullen på bordet. Ville mest säga hej :) 


När du ångrat dig är det redan försent

God morgon torsdag! Slutet av veckan känns trots allt bättre när man jobbat lite. Det är inpräntat i oss att vårt värde sätts av våra prestationer. Sorgligt, men svårt att tvätta bort tanken att det är viktigt att vara nyttig och produktiv. 

Jag är nog mest social på jobbet just nu. Har ingen direkt arbetsledning och ett lite halvluddigt uppdrag. Gör som jag brukar, styr upp efter bästa förmåga. Har fått en ram som jag försöker fylla med något. Men helt ärligt, jag har mest hunnit läsa mail och prata med kollegorna. När man inte jobbar på topp går 4 timmar väldigt fort. Igår påbörjade jag lite riktigt jobb. Har svårt att komma ner i varv och fokusera. Försöker acceptera att det är som det är. Gör så gott jag kan. På det stora hela känns det väldigt bra att vara på jobbet igen. Jag har saknat kollegorna mer än jag förstått. 

Jag och Robert pratade om barn igår. Inte på det sättet, ta det lugnt :) Mer allmänt. Jag sa att jag börjar bekanta mig med tanken att jag tillhör de som kanske kommer få barn. Ni som känner mig vet att barn aldrig varit min grej. Jag har varit livrädd, vet inte hur man gör med barn. Men nu när jag träffat Robert känns det för första gången genomförbart. Det kanske faktiskt skulle funka. Läskig och svindlande tanke. 

Samtidigt inte så konstig tanke. Jag är för första gången tillsammans med någon jag faktiskt litar på gällande allt. Som att lämna ett barn tillsammans med. Tror aldrig jag haft den tilliten förut. Har nog alltid känt att det i slutändan skulle bli mitt ansvar att sköta allt gällande barnet och hemmet. Att barnet kanske skulle fara illa om inte jag fanns där och vaktade. Alla tidigare relationer har dessutom varit med väldigt ofärdiga personer. Personer som har ett stort arbete att göra med sig själva. Villigheten att göra arbetet har inte ens funnits. Man kan inte leva hela livet på någon annans potential. Förr eller senare måste personen börja leverera en förändring. Annars är det mitt ansvar att lämna, för min egen skull.

Vill egentligen önska alla män jag försökt att förändra, och som försökt att förändra mig, all lycka och välgång i livet. En del av mig drömmer dock om att karman går sin gång, och att jag står som vinnare i slutändan. 

Nu är det dags att rulla mot jobb! 


Det löser sig


Jag är tacksam över att kunna sitta och äta min frukost i lugn och ro. Att jag kan titta ut genom mitt fönster och se en ljusblå himmel. Inse att våren är här. Vintern tog inte över, jag frös inte ihjäl. 

Jag är tacksam över att må bra idag. Jag kanske inte känner sinnesro alla dagar i mitt liv, men vem gör det? Ibland går livet upp och ibland går det ner. Skillnaden idag är att yttre påverkan inte rubbar min sinnesstämning lika lätt som förr. Jag har ett inneboende grundlugn idag. 

Det har inte alltid varit så här. En gäst i nyhetsmorgon som skulle prata om rikedom sa "de flesta går bara upp ur sängen på morgonen för att de inte dog under natten". Så var det för mig. Jag var närmare död än levande, såg inget värde i livet. Och varför skulle jag? Livet och dess deltagare hade svikit mig gång på gång. Varför skulle jag älska någon som bara gjorde mig besviken? 

Jag är glad att jag vågade förändra mitt liv. Något jag insåg längs vägen var att jag även behöver förändra min egen inställning till livet. Jag behövde våga lita på att allting blir som det ska. Allting går över. Tårar slutar rinna även efter de största sorgerna.

Ha tillit. Det löser sig. 

Idag är en bra dag

Första dagen på jobbet är avklarad och jag har återtagit min pose i soffan. Första dagen gick över förväntan. Jag gick upp i god tid, tog det lugnt på morgonen och gick till jobbet i vårsolen strax efter halv 8. Jag kände mig pirrig och förväntansfull. För första gången på väldigt länge kände jag mig glad när jag gick till jobbet. Har saknat den känslan!
 
Första dagen var chill. Jag gick runt och sa hej till alla. Fick fina ord om att jag varit saknad: "Det har verkligen märkts att du varit borta!". Ord som värmer en bekräftelsejunkie. Mitt rum jag haft i alla år är nu min efterträdares. Jag sitter tillfälligt i ett annat som är mer avskilt. Vi ska göra en stor förflyttning om några veckor så det gör inte så mycket. Samtidigt skönt att byta rum. Mycket ångest förknippat med det gamla. Det var där jag satt och hade dåligt samvete för att jag inte jobbade. Det nya rummet är det inte lika mycket spring förbi, vilket är skönt då jag fortfarande är väldigt stresskänslig. Samtidigt tråkigt att sitta avsides, gillar ju att vara i händelsernas centrum.
 
Det var innan bestämt att jag inte skulle ha några direkta arbetsuppgifter idag. Jag kollade igenom mailen, det tog sin tid. När jag hade varit på jobbet i 3 timmar kände jag att hjärnan var full. Skönt att bara jobba halvtid, hade inte klarat mer idag. Åt lunch med kollegorna innan jag gick hem. Känns skönt att ordningen är återställd. Var kul att skratta lite med de andra, samtidigt kändes det som att jag inte hängde med helt som förr. Hjärnan är liksom slö. Ibland känns det som om jag förlorat min humor. Kanske för att jag inte driver lika mycket med mig själv längre för att försöka roa andra. Ett friskhetstecken och ett bevis på att jag är snällare mot mig själv.
 
Gick hem efter lunchen och landade i soffan. Ska läsa lite och koppla av innan det är dags att ta tag i eftermiddagsbestyren med matlagning och sånt.
 
Jag mår rätt bra. Det är skönt. Jag har bra förutsättningar för att ta mig framåt. Bra kollegor, bra vänner och ett otroligt stöd här hemma från min pojkvän.
 
 
Det finns hopp om livet mina vänner!

En första dag

Idag är dagen då jag och jobbet ska återförenas. Eller rättare sagt jag och arbetsplatsen, arbetsuppgifterna är nya. Chillar lite med kaffe och nyhetsmorgon innan jag ska dra. Försöker hålla fast vid det lugna tempot. Börja dagen i lugn och inte stress. Känner inte igen mitt sminkade ansikte i spegeln, var så länge sen. Känner mig som en clown. Nervös inför att träffa alla. Samtidigt ska det bli kul. Det blir tröttsamt att virka och promenera i längden. Tankar och minnen som pockar på uppmärksamhet har kommit i överdos nu. Jag behöver en paus. 

Hoppas vi hittar tillbaka jobbet. En gång har jag älskat dig. 

Två veckor i augusti som förändrade mig

Godmorgon fredag! För andra gången under denna sjukskrivning har jag sovit längre än till 8. Idag beror det på att jag har ont i en höft/ljumske. Är helt öm och har sovit dåligt. Jag har tagit långpromenader varje dag denna vecka, så tror det beror på överbelastning. Jag tror gärna att min kropp är okrossbar och pallar hur mycket som helst. Värk lite här och där har jag alltid haft, men aldrig brytt mig så mycket om. Minns en gång när jag var barn och trampade snett och stukade foten. Hade ont i ett år och sa aldrig något till nån om det. Finns massvis av såna exempel. Som när jag ramlade på skolgården och skrapade upp hela knät, men inte sa ett ljud till någon trots att blodet rann under byxorna hela dagen.

Det är som om jag inte känner min kropp, den är inte jag. Vi förstår inte varandra. Kanske för att jag tagit så dåligt hand om den under livet. Handlar inte bara om värk, kan även handla om t.ex sex. "Vad gillar du för sex?", är en fråga man fått ett flertal gånger. Hatar den frågan, för inte fan vet jag, vill jag skrika. Jag känner ju inte min kropp! Har en del jobb kvar med det där. Att jobba med sig själv är det svåraste som finns. Ett arbete som aldrig tar slut. Vissa dagar känns det spännande, idag känns det mest tröstlöst. 
 
Något annat som känns tröstlöst är mitt medberoende. Trots alla möten jag går på och att jag är så medveten om vad medberoende är, trillar jag dit gång på gång. Vissa perioder är värre än andra. Troligen är det värre när jag själv är skör. Då kommer alla gamla mönster fram igen. Då alla inte är bekanta med begreppet medberoende, tänkte jag ge er en kort förklaring som jag hämtat från mitt och Sofies webbinarium vi gjorde för Humanova:

"Medan den beroende är fokuserad på drogen, exempelvis är alkoholisten fokuserad på flaskan, har den medberoende fullt fokus på den beroende. Den medberoende vet inte gränsen mellan sig själv och den beroende. Den medberoende blir oförmögen att ta hand om sig själv, att se till sina egna behov, då man ständigt sätter den beroende framför sig själv. Den medberoende ”sopar bort” konsekvenserna både framför och bakom den som har problem. Man försöker både förhindra negativa konsekvenser för den beroende, men även städa upp den röra som den beroende ställt till med.

Även om den beroende personen ”försvinner”, t.ex. att den medberoende slutligen lämnar relationen, finns beteenden kvar som överförs i nästkommande relation. Problemen kvarstår inte bara i parrelationer, utan i alla relationer, t.ex relationen till sina barn, kollegor, vänner m.m. En person som är medberoende är sällan bara medberoende till en person, utan mönstret återfinns i många andra relationer. Den som är uppväxt i en familj där man tidigt fick en hjälparroll, tenderar att välja den rollen i majoriteten av sina relationer."

Jag är ju uppväxt med en pappa som drack. Jag utvecklade tidigt ett medberoende till honom. Med tiden kom jag även att föra över mitt medberoendebeteende i andra relationer. Jag har försökt rädda alla andra och ta ansvar för dem, genom att t.ex hjälpa dem på olika sätt. Likt många andra med min bakgrund, söker jag mig till personer som har behov, dvs de som jag anser är hjälpbehövande. Det är fint att hjälpa andra, men problem uppstår när jag hjälper människor som inte har bett om min hjälp.

Jag är expert på att känna av andras måenden och scannar fort av vad jag tror mig andra behöva. Tidigare presenterade jag ofta min analys av problemet med en färdig lösning, innan den andra ens hade bett mig. Följde personen inte min väg blev jag besviken, arg och ledsen. Det här beteendet har jag jobbat mycket för att förändra och jag har kommit väldigt långt. Tyvärr inser jag att jag fallit tillbaka mycket i gamla mönster. Jag behöver nu gå tillbaka till grunderna i mitt nya förhållningssätt. Jag måste acceptera det jag inte kan förändra (andra människor) och förändra det jag kan (mig själv). Jag behöver förstånd att inse skillnaden. Det är förståndet jag tappat den senaste tiden, jag ser inte längre skillnaden klart.

Jag flyr ofta in i andra människor och deras problem, när jag inte vill fokusera på mig själv. Det här händer smygande och omedvetet. Jag måste nu ställa mig frågan, vad är det som pågår inom mig som jag inte vill titta på? Vad är jag så rädd för?

Jag vet att så fort jag slappnar av känner jag mig ledsen. Jag har t.ex under två avslappningar på yogan börjat gråta. Minnen kommer åt mig, fast jag vill skjuta bort dem.

Jag är sju år och står i "vinkefönstret" på Vallhornsvägen och spanar ner mot vägen. Jag vet att mamma snart borde komma från jobbet. När jag inte ser henne får jag sån oro, tror att hon är död. Rädslan över att bli ensam kvar och tvingas bo hos pappa, förlamar mig. Min oro gör att jag inte kan lämna min utkiksplats. Måste stirra ner på vägen, vänta på henne, hoppas att hon kommer hem. Tänk om hon inte kommer hem?

Jag är sju år och vägrar ha vantar på mig. Jag knyter min hand och får ha den i mammas stora hand för att värma mig.

Jag är sju år och hissen åker slutligen ner med mig i, trots att jag inte vill, trots att jag gråtit och skrikit. Under ena armen har jag en kudde där mamma sprutat sin parfym på. Under den andra har jag Kisse som är sönderälskad och trygg. Pappa håller i min väska. De två veckorna i augusti som nu stundar, har jag fasat för hela året. De två veckorna vi ska ha så roligt på, enda gången på året pappa är ledig. Vi ska åka kryssningsbåt, så roligt! Det känns som om de två veckorna aldrig kommer ta slut. Jag vill dö, tror inte att jag kommer överleva.

När jag kommer tillbaka till mamma bär jag på minnen jag aldrig berättar om. Som när jag och pappa gick ombord på båten, när han drog fram den medhavda whiskeyflaskan ur väskan och drack ur tandborstglaset. Pappa som beställde en flaska vin till middagen. Jag som flera gånger bad honom att inte dricka upp hela flaskan. Pappa som raggade på tjejer i baren, när jag satt och tittade ner i mitt glas med Fanta med lysande blinkande dekoration. Vad fint, vad roligt! Pappa som ragglade fram i korridorerna. Jag som med hela min lilla barnkropp stöttade honom så att han inte ramlade. Pappa som tappade en flaska whiskey på marken i terminalen när vi gick av båten. Glassplitter och whiskey som blandades med pappas sluddrande svärande. Som blandades med min skam. Dömande blickar från förbipasserande, men aldrig några hjälpande händer.

Det spelade ingen roll hur mycket parfym mamma sprutade på kudden. Hon fanns ändå inte där under de två veckorna i augusti. Inte under två veckor i augusti när jag var sju. Inte heller när jag var åtta, nio, tio, elva eller tolv.

När jag var tretton hade jag samlat mod och sa nej.

Ett år efter det drack jag själv under två veckor i augusti. Pappas flaskor blev mina när jag ville.

Det gör så jävla ont att minnas.
 
 
Jag kämpar en dag i taget och gör mitt bästa för att mörkret inte ska sluka mig. Jag kan inte förändra det som varit. Den dag jag lyckas förlåta dem och mig själv helt och fullt i hjärtat, den dagen är jag fri. Den dagen närmar sig.

Det är som vanligt skönt att skriva av sig. Det är spännande att blogga, man vet aldrig vart tangenterna för en. Jag tänkte skriva om min onda höft och om att jag och Thommie nu bokat vår resa till Sri Lanka. Men se, det blev nåt helt annat. Sista dagen som sjukskriven, på måndag börjar jag jobba. Ska göra mitt bästa för att hålla igång bloggandet. Skrivandet läker mig och kan jag hjälpa någon annan på vägen genom att dela med mig, är det bara en bonus. 

Önskar er en fin helg <3  

Det finns så jävla många hotell...

Reseplanerande gör att hela skallen snurrar och inget blogginlägg känns bra. 


Orkar inte sitta så mycket vid datorn. Tog bara några år att inse det ;) 

På återseende! Imorrn tror jag. 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!