Sinnesro

Ingen morgonblogg på två dagar. Har rubbat rutinerna lite då jag behövt prioritera annat. Imorse lagade jag tex en lax som annars gick ut. Roliga jag som ska ägna mig åt att ta det lugnt. Det gör jag också, på mitt sätt. 

Lugn i sinnet är jag. Jag är lycklig och känner mest tacksamhet över livet och dess outgrundliga vägar just nu. 


Tack för trygghet. Tack för min älskade, älskade Robert <3 

Värmer upp på det grunda, innan jag simmar ut på djupare vatten

Sista veckan innan semestern! Så skönt! Inte att jobba, men att det snart är ledigt. I helgen tog jag en bloggpaus. Jag sköt lite på min arbetstid i fredags och började tidigare så att jag kunde gå hem tidigare. Det var det bästa på länge för då frigjorde jag tid för mig själv. Jag behövde verkligen det.
 
Jag gick hem från jobbet vid 12 och köpte med thaimat hem. Åt till en mindfulnessövning gällande mat, vilket skillnad det är att äta medvetet! Under övningen tar man god tid på sig, luktar på maten, smakar ordentligt, funderar på var maten kommer ifrån osv. Maten smakar tusen gånger mer och bättre, samtidigt som man äter långsammare och hinner känna av mättnaden. Jag har väldigt svårt att känna av mättnad, gör det oftast inte förrän jag är för mätt. Övningar som denna är nog helt klart något för mig.
 
Efter lunchen gick jag på en promenad i Rudan. Väldigt härligt, älskar naturen, den har hjälpt mig att läka ut min utmattning. Efter promenaden slocknade jag i soffan och somnade. Jag var tydligen väldigt trött, hade jag inte förstått innan. Jag kände av min utmattning ordentligt för första gången på rätt länge. På kvällen kändes det lite tyngre än vanligt att laga mat. Jag och Robert åt på balkongen och när vi efteråt satt och myste och pratade, hade jag svårt att fokusera och få fram ord. Kände mig rätt slut. Tillståndet fortsatte in lite på lördagen. Vi var på Junibacken med Robert systerdotter Cassandra. En fin och mysig dag, men herregud vad intryckstrött jag blev! Ett stort plus till Junibacken som verkligen tänkt på att ljudisolera ordentligt. Massor av barn som sprang runt och skrek och stojade hördes inte allt för mycket, då ljudet fångades upp av textilplattor i taket. Jag blev ändå helt slut. När vi fått nog, åkte vi till Pizza Hut (barnets val såklart) och åt. Min mage svullnade så det såg ut som jag var höggravid typ, helt sjukt. Börjar fundera på om jag är glutenintolerant på allvar.
 
Jag och Robert krashade i soffan på eftermiddagen tills den inre rastlösheten drev ut oss i sommarkvällen. Tog bilen ner till Nynäs. Köpte jordgubbar och chokladbollar och satte oss på en klippa och såg ut över havet. Åkte runt och kollade runt i Nynäs, väldigt fint där. En perfekt lördagskväll för oss. Igår fick vi äntligen njuta av en frukost på balkongen då sommaren är här! Jag är så lycklig över det! På eftermiddagen/kvällen grillade vi hos svärmor, Caroline (Roberts syster) fyllde år. Asgott och trevligt.
 
Hmm, det var nåt jag tänkte mig att blogga om. Nu har jag tappat det. Egentligen gillar jag inte att bara rabbla upp vad jag har gjort. Känns så platt och tråkigt. Förr hade jag tyckt att denna sommar är rätt platt. Har ju inte direkt fyllt livet med fest och drama. Men vet ni, för första gången någonsin tror jag, känner jag inte det minsta sug efter drama. Har inte fått en enda impuls att röra till något. Jag är tacksam för varje dag som är så.
 
Jag har inte druckit en droppe alkohol sen augusti, nästan ett år som nykter alltså. Jag har inte känt något sug alls denna sommar. Nykterheten har blivit vardag och känns given. För att försöka beskriva känslan så skulle jag nog likna den vid frihet. Som att ha gjort slut med en idiot som visserligen gav en några fina stunder, men som på det stora hela drog ner en i bråk och svackor. Väldigt märklig och mäktig känsla, får se om den håller i sig.
 
Jag har inte avlagt något nykterhetslöfte. I augusti la jag av efter en sommar med alldeles för mycket dricka. Hade cirka två år av måttligt drickande bakom mig, så sommaren 2014 var en tillbakagång till gamla tider. Som tur är har det hänt en del de senaste 4 åren (läs Al-Anon till största del) och jag insåg att det var dags att ändra rikning om det inte skulle sluta med total katastrof. Sa till mig själv att det var dags att lägga ner alkoholen tills jag mådde bättre igen. Jag kan verkligen inte blanda dåligt mående med sprit (det kan ingen) och det var det jag gjorde i sluten av förra sommaren. Så jag slutade dricka tvärt. Det var inte speciellt jobbigt som det var första gången jag gjorde det 2012. Denna gång hade jag lärt mig att det fanns ett annat liv där alkohol inte behövde vara en del. Det låter sjukt, men när jag slutade dricka under 4 månader 2012 var det otroligt jobbigt. Jag visste inte vad man gjorde på helgen utan fest. Jag trodde det var samma sak som att ha tråkigt och må dåligt. Det är först nu i efterhand som jag förstår hur mycket jag egentligen drack förr. Hur ofta och hur mycket. Mellan 13-15 och 20-25 var det som absolut mest och värst, men även åren mellan har det varit allt annat än måttligt och sunt.
 
De "värsta åren" har mest flutit ihop till en lång fylla där jag inte kan redogöra för några som helt detaljer. Under lång tid slutade varenda fylla med att jag körde fingrarna i halsen innan jag skulle sova, för att det snurrade för mycket. Jag har kräkts på otaliga nattbussar. Jag hade väldigt ofta blåmärken på hela kroppen för att jag ramlade så mycket när jag drack. Inte för att jag kom ihåg det, men fick det återberättat för alla som gillade att gotta sig i mina fyllebravader. Jag har fått hallucinationer av alkohol. En gång fick jag för mig att det var ett monster i min garderob så jag vågade inte sova. En annan gång hörde jag min dåvarande kille prata genom ventilationen i mitt badum, jag "hörde" honom snacka skit om mig inne hos min granne. Messade honom till och med om detta när "jag hörde det". Han kände inte min granne och var verkligen inte där. Jag vaknade dagen efter med trasiga kläder. Han berättade att jag hade slagit honom och ramlat mycket, därför hade kläderna gått sönder. Efteråt sa jag att jag säkert hade blivit drogad, men jag förstod redan då att det var en så kallad "snefylla" (som jag hade var och varannan helg). Det hände massa såna där sjuka saker.
 
Det värsta är att när jag berättar om detta får jag ofta höra att det är helt normalt, att alla gör så här. Det om något är väl sjukt i så fall! Att vara 22 år och dricka sig till hallucinationer! Det finns mycket sånt där jag aldrig berättat om tidigare, för jag har skämts så mycket. Har varit väldigt rädd också, att jag är alkoholist och kommer sluta som min pappa. Är så glad för att jag lagt den där skiten bakom mig och bytt livsstil.
 
I sluten av sommaren 2014 skulle jag alltså lägga ner alkoholen tills jag mådde bättre. När jag sen mådde bättre efter ett par veckor, hade jag ingen lust att dricka så jag fortsatte hålla upp. Där är jag fortfarande. Har ingen som helst lust. Jag hoppas att lusten aldrig återvänder. 
 
 
Om det är någon som läser som känner igen ert fyllebeteende i mitt, sluta drick. Det är inte värt det. Det är inte normalt, även om "alla" gör så här så är det inte okej. Inte mot din omgivning och framför allt, det är inte rätt mot dig själv. Det är ett destruktivt beteende och mönster som inte kommer leda dig framåt. Det finns ett bättre liv, jag lovar!
 
Tiden springer på och nu måste jag äta upp frullen innan jag ska jobba!

Att släppa taget om sargen i rätt tid

Snart fredag! Japp, just nu lever jag mitt liv i framtiden. Har gjort det hela veckan och som vanligt gör det mig allt annat än lycklig. Har drömt mig bort till annat jobb, annat boende, annan livssituation. Spunnit vidare på de drömmarna tills jag blivit olycklig över att jag inte är där just precis nu. Allt annat än konstruktivt alltså. Det är bra att ha drömmar, annars är det svårt att hitta en riktning i livet. Däremot är det inte nyttigt att flytta in i drömmarnas värld, för verkligenheten är här och nu.
 
Igår satt jag och Robert och räknade om vår gemensamma budget och enades om utgifter och sparmål. Kändes väldigt bra och tog mig tillbaka till nuet. Framtiden kommer tids nog och det är bättre att spara till saker än att ta genvägen och låna sig till drömmarna. Robert är också en drömmare, så vi far lätt iväg med varandra. Tror att gårdagens budgetsnack tog oss ner på jorden igen, utan att för den skull slå ner oss. Vi har det bra ekonomiskt tack vare två bra löner, otroligt låg boendekostnad och inga lån. Bra förutsättningar för en framtid. Det är viktigt för mig med ordning och reda i ekonomin. Jag ska ge mina framtida barn (och mig själv) större ekonomisk trygghet och välmående än vad jag fick. 
 
Jobbet önskar jag dock gick att snabbspola förbi. Jobbet har verkligen ändrats från en del av min identitet, till ett nödvändigt ont. Önskar att jag slapp jobba och bara ägna mig åt sådant jag älskar att göra. Önsketänkande, inte realistiskt. Någonting kommer jag alltid behöva göra för att få ut pengar och försörja mig på. Ber om mod att våga förändra min jobbsituation. Ber om hjälp att tro på mig själv och mina förmågor. Ber om energi att orka kämpa för att nå mina drömmar. Jag kan inte ha det så här längre, jag behöver förändra detta om jag inte ska dö i ekorrhjulet. 
 
 
 

I spöregnet, i väntan på solen

Godmorgon Sverige! Hur är läget? Status här är en önskan att få dra täcket över huvudet och stänga ute världen resten av dagen. Om något har hänt? Inte mer än det kvinnliga straffet pms. Jag har inte alltid pms, men vissa månader kommer den där jäveln och fuckar med mig. Denna månad är en sådan månad. Den smög sig på ordentligt igår förmiddag. Har känt av den i några dagar och igår tog den över måendet, tankarna och känslorna. Under ett töcken av hopplöshet ser jag nu på världen. Det fantastiska vädret matchar sinnesstämmningen perfekt. Grått, grått och grått.
 
Vid pms blir jag oftast deppig och irriterad/gnällig. Jag önskar att jag istället kunde bli arg. Det hade varit mer konstruktivt. Jag kan knappt bli arg och det är jobbigt. Jag är rädd för arga människor och är expert på att trycka undan min egen ilska. Min ilska tar sig uttryck i att jag blir ledsen. Så har det alltid varit. Jag har drömt några nätter nu att jag fått vredesutbrott på personer jag varit arg på inom mig. Det har varit så skönt och frigörande i drömmen. Önskar jag en dag får modet att agera ut på riktigt.
 
På tal om drömmar är jag inne i en jobbig drömperiod igen. Inatt drömde jag att Robert lämnade mig och jag förstod inte varför och han ville inte förklara. Vaknade med en avgrundskänsla av övergivenhet och sorg. En känsla det var mycket länge sen jag kände nu. Sen ett år tillbaka minns när jag blev lämnad av S (innan förträngde jag detaljerna av det). Hur jag precis i ögonblicket när jag vaknade kände mig lugn, för att sekunden efteråt påminnas om att han lämnat mig och åter igen förlamas av sorg. Den känslan vaknade jag med idag pga drömmen. Tung början på dagen och riktigt tunga minnen.
 
Ibland är det inte minnet av händelsen i sig så etsar sig fast, utan minnet av ens egna känslor efter händelsen. Jag har varit så rädd för de där känslorna, livrädd. Gjort allt för att undvika att inte hamna där igen, som att t.ex se till att jag har någon att blocka min hjärna med hela tiden. Blocka ut all sorg. Förra året revs det där gamla oläkta såret upp igen av en annan historia. Hade nog inte med den personen att göra egentligen, utan han blev mest ett medel för att komma åt det där jag hade flytt ifrån i många år. Mådde fruktansvärt i flera veckor, men valde att inte fly. Tillät mig själv att gråta och må dåligt, vara ensam, få ut det. Valde att hantera och det hjälpte för jag tog mig igenom. Lite starkare och mer hel efteråt.
 
Jag mår sällan uselt nuförtiden, därför blir jag orolig så fort jag gör det. Rädd att falla igen, inte kunna ta mig upp. Samtidigt vet jag att det är en del av livet att ha sina dippar. Ofta betyder dipparna inte mer än jag själv tillskriver dem. Är tacksam för att jag slipper ha en tillvaro då jag mår så här varje dag, för så har det också sett ut. Under flera år mådde jag så här varje dag i olika stryka. Grundmåendet var dock alltid dåligt. Var bara riktigt "glad" när jag drack och var full. Det var enda gången jag kunde pausa från det där inre kaoset och slappna av. Låta klumpen i brösten få lindas in i bomull. Alkoholen var en livlina för mig som tonåring. Utan den hade jag nog inte fixat att ta mig igenom tonåren. Det låter sjukt, men så var det nog. Pauserna fick mig att orka med skolan. Utan alkoholens pausande effekt hade jag nog brytit ihop. Det gjorde jag tids nog, men i en ålder då jag hade mer ordning omkring mig, när jag var vuxen med bättre nätverk omkring mig. Jag slapp fucka upp skolan som många andra gjorde. Slapp ta igen det senare, är väldigt glad för det. På det praktiska planet har det alltid gått bra för mig, där har mitt fokus legat. Att allt rasat inom mig är en annan historia. Få förstår hur det sett ut, jag har inte varit bra på att visa omvärlden hur det varit. Idag berättar jag gärna hur det sett ut förr och hur det ser ut idag. Men jag är väldigt känslig för känslomässigt avstängda människor, för de förstår ingenting. De kan inte ta in att bara för att saker inte syns på utsidan så finns de ändå. Idag slösar jag inte min tid på dessa människor, jag väljer vad jag delar med mig av och inte.
 
 
En mening som ofta hjälper mig när det stormar i livet.
 
Dags för det fantastiska jobbet! På återseende!

En olycklig, omöjlig kärlek

Datorinlägg, det var ett par dagar sen. Det är som sagt sommarmode i bloggen. Har ju inlett med lite årstidssnack på sistonde och nu måste jag få fortsätta beklaga vädret. Känns så sorgligt att vår korta sommar i Sverige regnar bort. Temperaturen orkar knappt upp över 15 grader. Det är en utmaning att acceptera att vädret inte går att förändra. Tacksam över att jag fick två veckors strålande sol i Sri Lanka. Annars hade jag nog velat gräva ner mig, jag är väldigt väderkänslig. Läste nån artikel igår där någon från SMHI uttalat sig om att värmen inte kommer komma i år. Juli kommer fortsätta likadant. Hoppas det inte stämmer, det går väl inte att förutspå?
 
Igår åt jag tapas inne i stan tillsammans med Bonnie, Bea och Linda. Det var väldigt trevligt och gott. Åt en glass som efterrätt. Jag är verkligen inne i sockret igen dessvärre. Visst kunde det varit värre mängder, men jag känner att jag inte har kontrollen längre. Det är sockret som styr när jag ska äta, inte tvärtom. Är sugen nästan hela tiden, får huvudvärk, blir irriterad och stressad när jag inte ätit det. När jag äter det blir jag lugn och fylls av en känsla av välbefinnande. När jag äter socker vill jag bara ha mer. Det finns inget stopp och jag äter ofta tills jag mår illa.
 
Min önskan är att kunna äta socker när jag vill för det är gott och en del av det sociala livet. Jag slutar äta socker helt i långa perioder, ofta efter att det spårat ur och jag ätit helt okontrollerat. Sen börjar jag igen i liten skala. Tänker att denna gång ska jag äta kontrollerat och på mina egna villkor. Jag underskattar helt klart sockret och dess beroendeframkallande förmåga, för det funkar aldrig "att bara ta en bit". Det går alltid till överdrift och helt plötsligt sitter jag där och köper socker varje dag för att jag mår dåligt annars.
 
Jag vill inte acceptera att jag är sockerberoende. Att jag bör avhålla mig helt, för all framtid hur sorgligt det är må låta. Hur mycket alla andra än säger att "man måste få unna sig" och att "jag inte ska vara så hård mot mig själv". Det där giftet får mig att må som skit i längden helt ärligt. Jag kunde slutligen acceptera att jag inte kunde feströka, då jag alltid snabbt trappade upp det till rökning varje dag igen. Kan jag acceptera att aldrig mer äta socker? Är det ens möjligt i sockerlandet Sverige? Är det en realistisk målsättning? Hur ska jag få kontroll på konsumtionen när jag äter? Ska jag bara acceptera att dessa perioder med socker kommer och går och bara låta det hända? Vad kallas jag då, en "socker-periodare"?
 
Behövde få ner dessa tankar på papper, sätta ord för att förstå. Vad säger man, livet och dess utmaningar... Man blir aldrig färdig med dem helt enkelt.
 
 
Min överdrivna sockerkonsumtion och mitt överätarbeteende, är det som är svårast för mig att komma åt. Det är det som är mest grundlagt i mig från att jag var väldigt liten. Nästan en del av min personlighet. Det går heller inte att sluta helt, som med cigaretter, äta måste man ju. Jag är glad att jag kommit så pass långt med ätandet av mat. Att jag idag har sunda matvanor och oftast äter i en mängd jag mår bra av. Får ta fasta på det och låta beteendeförändringen ta den tid som behövs.
 

Monday morning

Måndag igen efter långhelg. Två veckor kvar till semester. Hoppas vädret ordnar upp sig till dess. Skulle vara trevligt med iaf några dagar utan regn. 

Långhelgen har gått i lugnets tecken. Jag och Robert har bara tagit dagarna som de kommit. På midsommarafton hade vi inga planer. Vi var hemma större delen av dagen. Åkte och åt lunch i Port 73 och sen brände vi ner till Nynästrakten och drömde oss bort till ett annat liv. Jag sörjer inte avsaknad av traditionellt midsommarfirande, det blev precis som jag ville ha det. 

Under helgen har jag även hunnit med bio, kvällspromenad på Söder (och ett försök att sluta drömma), indisk restaurang, lunch med svärmor, Al-Anonmöte, affärsmöte med Sofie, socker och glass och massor av soffhäng. 

Nu väntar arbetsveckan. Inte taggad, men inte heller ångest. Som vanligt med andra ord. Jag och Sofie pratade om drömscenariot, att kunna få det man vill göra inkomstbringande så att man kan frigöra tid att uppfylla ännu fler drömmar, få utrymme att skriva. Kanske inte en omöjlighet? Igår tog vi ett litet steg framåt på den vägen. 

Fram tills alla drömmar finns ett stenkast bort, är det dags att rulla mot kommunhuset. "Jag gör detta nu, men kommer inte göra detta för evigt". 


Tagga!!! 

Tacksamhet är samtidens viktigaste lärdom

Något som kan göra mig deppig är dagens bostadspriser. När jag kollar hemnet och drömmer mig bort, inser jag att det troligen kommer förbli en dröm. I alla fall i många år framöver. Även om jag och Robert tjänar rätt bra båda två, har vi inte ett så pass fett sparkonto att det räcker till en kontantinsats till ett hus. Vi har heller ingen lägenhet att sälja som ger en fet vinst. När jag tänker på det kan jag känna mig så avundsjuk på andra som har råd. Som köpte en bostadsrätt för några år sen och nu säljer med feta vinster. De som kan bo precis så som de vill. 

Jag tappar bort mig själv i de tankarna. Glömmer bort att vara tacksam över att vi har en attraktiv hyresrätt som kan bytas. Glömmer bort att vi trivs väldigt bra här. Glömmer bort hur glad jag blev när jag fick den här lägenheten, att jag också är en av de som haft tur. Glömmer bort att jag inte bor i andra eller tredje hand som många andra. Glömmer bort att jag inte bor på gatan. 

 

Tack "Mod att förändra" för att du alltid för in mig på rätt spår igen. Kanske räddas jag från en fet bankkrash och slipper vara skuldsatt resten av livet. Vad vet jag? Var sak har sin tid och precis som med allting annat, måste jag lära mig att vara här och nu. 

Nu innebär en fin liten hyresrätt med bra läge och en underbar balkong. Med en låg hyra som gör att vi kan spara pengar. Och det är det inte många som kan skryta med i dagens läge. 

"Just because she likes the same bizzaro crap you do doesn't mean she's your soul mate"

Hej! Fick nån slags skrivkramp nu, vet inte hur jag ska inleda. Jag börjar med att berätta lite om gårdagen så får vi se vad det ger. 
 
Min vän Sofie har varit i Spanien i flera månader och jag har inte sett henne sen i februari. Igår träffades vi för första gången sen hon åkte och det var verkligen så fint att umgås med henne igen! När hon åkte kändes det väldigt tomt då vi umgåtts mycket månaden innan. Vi arbetade ju även med webbinariet om medberoende precis innan. När hon åkte drabbades jag av nån slags ensamhetskänsla. Under samma period kände jag mig även rätt långt ifrån andra vänner. När Sofie nu är hemma igen, känns det lite som att ordningen är återställd. Hon är en förebild för mig. En person som levt i mörkret och tagit sig ut till ljuset. En person som vågar följa sina drömmar och aktivt arbetar för att inte leva efter andras eller samhällets normer. En fin, empatisk och otroligt snäll människa. Det är omöjligt att inte älska henne. Så glad över att hon är hemma igen! Vi åt thai, pratade om allt och ingenting i livet och gick på möte. 
 
Jobbet känns fortsatt rätt bra på 75%. Att få det nya, egna rummet löste som sagt många knutar. Det är bra energier där inne, jag blir lugn och känner mig trygg. Låter kanske konstigt, men jag har varit på helspänn sen jag kom tillbaka från heltidssjukskrivningen i april (?) och andas ut först nu. Det börjar rulla igång med fler arbetsuppgifter och jag känner mig redo för dem. Är tacksam för att min chef låter mig ta det i min takt och inte haft några krav egentligen, förutom att jag ska komma till jobbet.
 
Jag skulle ljuga om jag sa att arbetet kändes hundra. Jag har inte kvar mitt engagemang längre, i alla fall inte det där stora som kunde flytta på berg. Jag känner att jag gett det där jobbet så mycket av mig, att jag inte vill ge något mer. Jag vill nu mest bara gå dit och göra rätt för min lön, men inte mer än så. De får inte min själ, och det är nog sunt. Däremot vill jag ha ett arbete där jag åter vill satsa helhjärtat. Inte leva mitt liv där, men ändå längta efter att gå dit för det är så roligt och meningsfullt att vara där. För att jag ska kunna känna så måste det innehålla sådant jag brinner för och som känns meningsfullt för mig. Inte bara uppgifter som uppfyller mitt lönebehov och bekräftelsebehov, utan som även utmanar och utvecklar mig i takt med mig själv.
 
På tal om bekräftelse, så talade jag och Sofie igår om skillnaden mellan sann kärlek och uttryck för bekräftelsebehov. Det är inte lätt att se skillnaden, speciellt inte när man är en kärleks och bekräftelseknarkare. När jag ser tillbaka på mitt liv och dess män, så har jag nog missat många av dem som faktiskt tyckte om mig som jag var. Jag har onekligen fokuserat på fel män i mitt liv. Männen har varit många. Dels har jag haft en hel del parrelationer, men även massa flörtar, på gång, kk, grejer... ja, allt sånt där. 98% har varit bekräftelseknark. Jag har varit kär i kärleken, kär i att de varit kära i mig. Glömt bort att se efter om jag ens tyckt om personer i fråga. Minns när jag och Ana diskuterade M. Att jag älskade honom men inte tyckte om honom som person. Att om han varit en vän hade jag aldrig tolererat hans beteende. Älskade jag verkligen honom då? Kanske var jag kär, men det där var inte kärlek till en människa. 
 
Idag har jag blivit bättre på att skilja på det där. Dunkande hjärtan och andnöd är inte ett tecken på äkta kärlek, även om jag alltid trott det. De människor jag på riktigt älskar känner jag en stark värme för när jag tänker på eller träffar. Värmen börjar i magen och sprider sig ut i hela kroppen. Dessa personer behöver aldrig vara något annat än sig själva med mig. De behöver inte prestera eller förändra sig. Jag älskar deras små egenheter och beteenden som jag stör mig på. Det är en del av dem och utan dessa små saker är de några andra.
 
Jag och Sofie pratade även om svårigheten att ens förstå när någon tyckte om en förr. Jag minns en kille jag jobbade tillsammans med på Citymail. Vi drack fredagsöl nästan varje vecka. Han hade flickvän och hon var trevlig hon också. När han slutade på jobbet fortsatte han att höra av sig och vi sågs. Jag tyckte om honom på det sätt jag förmådde på den tiden. Han var en fin kille. Han var ofta kramig när vi var ute. Kunde stå och hålla om mig bakifrån vid en bardisk och sånt. En gång satt vi och kollade på film en hel natt när alla andra hade gått hem. En annan gång satt han och smekte mig i ansiktet. Jag tänkte att han var sån mot alla. Dessutom hade han ju flickvän som han verkade ha det bra med. Jag önskade ibland att det inte var så, men tänkte aldrig att det skulle vara annorlunda. Han och hans flickvän skulle flytta till en annan stad sen, hon skulle plugga och han följde med. Vi var ute en sista kväll och då sa han till mig: "Michaela, du vet att om jag inte hade haft henne hade det varit annorlunda. Men otrohet är inte min grej". Chocken i det där, jag minns den. Idag ser jag ju att det var väl självklart att han hade en grej för mig, tyckte nog väldigt mycket om mig till och med. Han hade inget slemmigt otrohets-beteende även om det kanske låter så i texten. Han var fin mot mig helt enkelt. Han brydde sig. Då fattade jag inte varför, vad hade jag liksom? Jag och Sofie pratade även om att det var svårt att tro på någon som uttryckte att de tyckte om en, när man levde med en tjock fasad mot omgivningen. När man inte ens visade vem man egentligen var. Andra kunde enbart förälska sig i en fasad och då var det svårt att tro på någons ord.
 
 
Jag garvar åt denna bild (och filmen "500 days of summer" som den är ifrån) för den är så jag. Så många gånger jag trott att jag hittat min själsfrände för att personen gillat samma saker som jag. Samma låt, samma cigg, samma mat. Inte mycket att bygga på, men i min värld "har allt varit menat". Och har vi egentligen varit totalt olika har jag fokuserat på de få likheterna. T.ex. rökte jag och ett ex båda röda prince och det såg jag "som ett tecken".
 
 
Sofie taggade mig i denna bild på Facebook. Så jävla sann!
 
Det blev ett inlägg! Nu är jag lite smått stressad!

Ett eko från det förflutna med ny klang

Godmorgon! En fin sommarmorgon utanför fönstret. Ger den extra energin som behövs. Det är härligt med ljuset den här årstiden. Det är så lätt att komma upp på morgonen. Min morgon har utvecklats till dagens viktigaste stund. Istället för att gasa på och stressa till jobbet så tidigt som möjligt, tar jag nu lång tid på mig. Det tar den tid det tar. Är tacksam för flextid, då kan man dra ut på morgonen om man vill. Däremot är det även skönt att gå hem tidigt, vilket inte är förenligt med att komma sent. Därför kommer jag aldrig senare än klockan 8. 
 
På jobbet har vi nu flyttat tillbaka till plan 3. Jag har fått ett helt nytt rum. Jag trivs efter en arbetsdag väldigt bra i det nya rummet. Det har bra ljusinsläpp, är bra ljudisolerat och har frostning på glaset ut mot fikarum. Jag sitter väldigt off. Min förvaltning har brett ut sig i kommunhuset, vilket även gjort att vi fått sprida ut rummen över en stor yta. Jag sitter nu bredvid vår grannförvaltning. Det gör faktiskt inte så mycket. Jag får mer arbetsro där. När jag satt "mitt i smeten" blev jag konstant avbruten och folk gick in i mitt rum flera gånger per dag. Kände igår att jag kunde slappna av ordentligt för första gången sen jag kom tillbaka till jobbet. Jag har varit kontorslös i flera veckor nu, då jag blev av med mitt gamla rum efter sjukskrivningen och sen har vi flyttat runt. Nu har jag mitt rum med mina saker, det är en trygghet som är viktig för mig i min tillvaro som tillfrisknande från utmattningssyndrom. 
 
Igår pratade jag med min låtsaspappa för första gången på evigheter. Vi pratar numer så sällan att det nästan känns konstigt att kalla honom för låtsaspappa. Fast han är det och kommer alltid vara det. Det är min mammas exman. De levde ihop mellan jag var 10 och 19 år. Han är därmed en stor del av min uppväxt. Han har en ny fru sen många år tillbaka och livet har gått vidare så att säga. Vi hade nära kontakt under många år efter att han och mamma skiljde sig. Men sen hände något längs vägen. Vet inte riktigt varför. Han och hans fru bor på andra sidan stan, så det tar en timme med pendeln att åka. En period åkte jag dit på middag nästan varje söndag. Minns hur jag alltid var bakis och ofta bar på stor ångest. Mådde alltid bättre av att åka till dem, där var det varmt och ombonat. Det bjöds på hemlagad mat och kärlek. Jag dolde allt det mörka inombords, jag tror inte de riktigt förstod hur dåligt jag mådde under de där åren. Jag märkte igår hur svårt det är att beskriva saker för människor som inte förstått hur det sett ut under hela resans gång.
 
"Hur är det på jobbet då?"
"Jag har varit sjukskriven i ett halvår i olika omfattning..."
"Jaha, varför då?"
"Jag gick in i väggen kan man väl säga..."
"Har ni haft det för stressigt på jobbet då eller? Har de höga krav på er?"
"Vi hade dåligt ledarskap under lång tid, så jag tog mycket ansvar. Men sen är det väl allt annat man går och bär på som lett fram till detta."
"Vad menar du då för nåt?"
"Ja... Pappa som var alkoholist. Att han dog. Uppväxten..."
"Jaha, du menar så. Tänkte om det var något annat som hänt nu."
"Nej, inte så. Nu mår jag bra. Men livet var väl inte så jäkla kul innan typ 25..."
 
Vad säger man egentligen? Han vet ju själv hur det var innerst inne. Fast jag vet att han förträngt det mesta, det märker jag i sättet historien omskrivs när han pratar om den. Och jag kan förstå varför, han var nog inte särskilt lycklig tillsammans med min mamma. Det var tuffa år av många olika anledningar. Vi är alla lyckliga nu och det är där vissa samtal måste fokusera för att ens kunna äga rum. I nuet. Alla har heller inte samma syn på hur allting i livet hänger ihop. Att det man varit med om präglar en starkt. Att man bör bearbeta saker för att kunna må bra nu. För att kunna leva livet fullt ut med alla dess känslor behöver man gå igenom, sortera, kasta och spara. Jag har den synen, den är inte allmängiltig. Det är bara min sanning och det finns olika versioner av samma historier. 
 
 
Och under allting ligger min skam och skuld för hur det sett ut. För saker jag gjort. För saker andra gjort. Det ständiga oket som vi alkisbarn går runt och bär på. Får jag en motfråga kan jag få för mig att jag inbillat mig allting. Kanske var det inte så illa? Kanske överdriver jag? Kanske var min familj inte alls dysfunktionell? Vi var väl som alla andra? Samtidigt vet jag att alla mina upplevelser och intryck var verkliga. I alla fall för mig och det är det som räknas, för mig.
 
Min familj, det ständigt oläkta såret. När man tappar bort varandra i livet ställer jag mig alltid frågan "vad har jag gjort för fel?". Om det är något jag ska kämpa för när jag själv bildar familj, är det att aldrig, aldrig, aldrig tappa bort varandra.
 
Att skriva är att bearbeta. Idag var det viktigare än att komma innan klockan 8 till jobbet.
 
Dags för jobb!

När livet slutade vara fucked up och blev något värt att leva

Det är sommarmode i bloggen, dvs lite mindre uppdatering och lite färre läsare. Det är idag få saker som lyckas ta vår uppmärksamhet från mobilen till verkligheten. Den svenska sommaren är en sån sak. Jag sitter mycket mindre vid datorn och med sociala medier under sommaren. Så var det i helgen, passade på att njuta av sommarvädret.
 
I fredags grillade jag och Robert hos Ana och Micke. Några kompisar till Micke kom också. Det var väldigt trevligt och gott med grill. Jag tror att både jag och Ana insett att vi faktiskt bor i samma stad nu. Vi kommer få en sommar i Sthlm tillsammans. När den möjligheten senast bjöds, var jag upptagen med att passa min dåvarande pojkvän så att han inte skulle dricka. Jag och Ana umgicks inte så mycket då, trots att jag längtat efter att hon skulle flytta hit. Känns härligt att ha fått en ny chans att ta igen den där tiden. 
 
I lördags upptäckte jag och Robert att det går att sola på baksidan av huset här på K-vägen. Det är riktigt lummigt med gräs och buskar där. Som en liten berså nästan. Trots att huset ligger bredvid en stor parkering och ett stenkast från Haninge centrum, kan man ligga avskilt och ha det riktigt mys. Kommer definitivt bli fler dagar där i sommar. På eftermiddagen besökte vi Kulturparksfestivalen i Folkparken här i Handen. Ana, Micke och Natte kom dit. Även Robert mamma Elisabet anslöt sig. En härlig eftermiddag. Jag och Robert åt socker tills vi nästan kräktes. Två sockerpundare på äventyr blir lätt kaos... Tur att vi utvecklade sockerberoende och inte alkoholism ;) 
 
Igår stod det brunchkryssning på schemat. Jag gav Robert en sådan tur i födelsedagspresent. Vi åkte ut med båten S/S Stockholm fram och tillbaka till Vaxholm. Åt gott smörgåsbord med tillhörande efterrrättsbuffé. Detta är nu "vår båt", då vi åkt den två gånger (julbord i vintras). Vädret var inte perfekt, men det gjorde inte så mycket. Vi stod ute i fören på båten och njöt av frihetskänslan när båten gled fram genom skärgården. Underbara liv! 
 
Efter kryssningen var vi förbi Roberts syster Caroline med familj. Hennes dotter Cassandra fyllde 8 år. Lite tårta och en kaka gled ner. Kändes väldigt fräscht när jag och Robert åt köttfärssås med kokade grönsaker på kvällen sen. Ska inte noja över sockret nu. Det finns värre sommarlaster. Vin, cigg och män t.ex. Skönt att veta att sommaren inte kommer innehålla något av dessa. Sommaren är inte trist och slummrande för det. Istället känns det som den redan levererat massor av minnen. Har hunnit grilla 6 gånger redan och det är inte ens midsommar!
 
Som jag nämnt tidigare är jag inte rädd över att semestern inte är helt planerad. Jag ser fram emot att vara hemma en del. Jag och Robert har massor av stockholmsplaner. Längtar så efter vår semester! 3 veckor kvar att jobba och denna vecka är kortvecka. På fredag är det midsommar. Inga planer hittills och det gör mig absolut ingenting. Tar det som det kommer. Innebär det film i soffan så är det också helt okej. Midsommar är trots allt främst till för barn och människor som gillar att dricka. Just nu tillhör jag inte någon av de kategorierna. Eller jag gillar att dricka, men jag har insett att jag inte kan hantera det särskilt bra. Därför är det bäst att låta bli. 
 
 
Jag har förändrat många beteende de senaste åren. Jag har börjat äta bättre och hållt en stabil vikt. Jag har slutat röka och dricka. Jag har slutat jaga bekräftelse i otillgängliga män. Jag har börjat visa känslor och öppna mig för omvärlden. Jag har slutat vara en arbetsnarkoman. Dessa saker har en sak gemensamt, de bygger på att jag börjat göra medvetna val. Eftersom att jag provat att göra tvärtom sen väldigt ung ålder, är jag väl medveten om vilka konsekvenser dessa beteenden har. Förr tittade jag aldrig på de negativa sidorna av myntet. Fokuserade bara på hur skönt alkoholruset var, hur avstressande ciggen var, hur euforisk jag kände mig när nån idiot skickade ett mess, att jag slapp bli sårad om jag stängde in mig i mig själv. Istället började jag se mer objektivt på situationerna. Jag erkände för mig själv hur dåligt dessa beteenden fick mig att må i längden. Jag såg min egen del i det hela, att det var mina val som styrde. För att åstadkomma förändringar i mitt liv behövde jag prova andra lösningar på mina gamla problem. Samma gamla lösningar ger bara samma gamla resultat. Idag har jag insett att bestående förändringar tar tid och framför allt kommer de inte av sig själva. Den enda som kan förändra mitt liv är jag. Förändring kommer inifrån och tar sig sedan ut. Det går aldrig åt andra hållet, hur mycket jag än ängnat min tid åt att önska mig det.
 
Jag ser med spänning på vilket tåg som härnäst kommer rulla in på min perrong. Jag vågar nog börja resa mot en ny destination, då jag lärt mig vilka tåg som jag ska låta passera.
 

En försmak av en fin sommar

Så blev det fredag. Helgen är efterlängtad efter den första arbetsveckan. Denna vecka har känts som en riktig arbetsvecka eftersom att jag inte går hem vid lunch längre. Som sagt, en stor skillnad att gå hem vid 15. Jag har svårt att orka fullt tempo en hel dag på 75%, men har även insett att det gör nog ingen. Det blir lite längre och fler raster för att kunna jobba effektivt. Sen hade det nog funkat ännu bättre om jag jobbat med något som fick mig att brinna. Så är det väl inte riktigt nu. Det var visserligen väldigt roligt att presentera projektplanen som jag gjorde precis innan semestern. Just nu sitter jag och går igenom felaktigheter i verksamhetssystemet, försöker förstå vad som blivit fel och rättar till. En helt okej, chill arbetsuppgift, men ingenting utmanande direkt. Samtidigt är det inte vem som helst som kan göra den, man behöver trots allt kunskap om systemet och handläggning. Jag fokuserar på att det är en kvalitetssäkring som är viktig och eftersatt, snarare än att det är en tråkig uppgift.
 
Idag går vi hem vid lunch för vi ska äntligen flytta tillbaka till plan 3! Vi har suttit evakuerade på ett annat plan pga golvbyte. Jag blev placerad i ett rum med två stycken andra vilket jag mått väldigt dåligt över. Har därför fått hoppa runt bland andra rum när någon varit borta. Det har varit en stor stress för mig. På måndag är ordningen återställd och jag får ett eget rum. Flytten påbörjas av en firma efter lunch, så vi ska ha en afterwork-lunch i Rudan efter jobbet. Perfekt med det perfeka sommarvädret, underbart!
 
Ikväll fortsätter sommarkänslan då jag och Robert ska grilla hos Ana och Micke. Vi grillade där även igår. Det finns en grillplats utanför porten där. Var väldigt mysigt och trevligt med mycket skratt. Så glad att jag och Ana äntligen bor i samma stad igen! Att vi får en sommar där det går att bestämma spontana saker tillsammans. Även väldigt glad över att vi har varsin sambo som är roliga att umgås med, så har det verkligen inte alltid varit!
 
På tal om saker som förändrats, imorse märkte jag att klädstången under sängen där alla mina klänningar och Roberts skjortor och kavajer hänger, hade ramlat ner. Tidigare i mitt liv hade dagen blivit helt förstörd. Jag hade skrikit, blivit arg, kanske gråtit om det ville sig illa. Jag hade inte kunnat släppa det förrän det var åtgärdat. Nu när jag såg det, registrerade jag det mest. Blev lite förvånad, men inte irriterad eller arg. Det är sånt som händer och vi får fixa det ikväll eller imorgon. Sinnesro <3
 
 
Vad säger man? Shit happens. Klädlösningen har inte varit enkel för två personer i en etta på 37 kvadrat. Väldans tur att Robert typ kastade majoriteten av sina kläder när han flyttade från sin lägenhet. Får se hur länge vi bor så här trångt. Faktum är att förutom klädutrymme så är det inga som helst problem. Jag har rensat rätt friskt bland mina kläder. Var riktigt hård mot mig själv för nåt halvår sen. Kan nog vara dags för att skära ännu mer, jag använder verkligen långt ifrån allt trots att jag kastade (klädinsamling givetvis) 2 sopsäckar med kläder och skor senast.
 
Nu dags för jobb innehållandes packning och administration. Sen kan sommarlivet börja!

Sökandet efter dig i mig

Hej på er! Jag börjar komma in i vardagslunken igen vilket känns väldigt bra. Tycker alltid det känns lite som att vara en främling i sitt eget land, när man återvänder från en resa från en annan del av världen. Kontrasten Asien-Sverige är så stor. På något sätt känns det som om man inte kan förstå Sverige till fullo, förrän man lämnar det för något annat. Inte heller uppskatta vårt fantastiska land som ger oss en trygg tillvaro. 
 
Igår hade vi mamma och svärmor på middag här hemma. Vi firade min födelsedag i efterskott, samt att våra mammor fick träffas för första gången. Varken jag eller Robert har någon större familj. Släkten må vara större, men det än den närmaste familjen man träffar och umgås med. Själv har jag bara mamma som jag umgås med av personer jag har släktband till. Robert har sin mamma och sin syster med man och två barn. Han har även en bror med barn som bor i Norrköping, så de ses inte så ofta. Ibland kan jag tänka på om jag och Robert får barn, kommer de att få en lika liten familj som jag själv. Tur att jag samlat på mig ett gäng vänner (med lika liten familj/lika dåliga relationer till den som jag själv) som funkar alldeles utmärkt som familj.
 
Ibland kan jag verkligen önska mig syskon. Jag har ju en syster som är 14 år äldre än jag. Vi hade mycket kontakt åren innan och efter pappas död. Sen rann den ut i sanden. Kanske hade vi bara pappa gemensamt. Våra 14 år som skiljde oss, gjorde också att våra upplevelser av pappa och hans alkoholism var väldigt olika. Alkoholismen är inte konstant, den förvärras med åren. Det går fortare och fortare. Eftersom att jag är yngst, fick jag uppleva den mer utvecklade sidan av alkoholismen som barn. Sen var pappa inte som andra pappor nykter heller. Den sidan har både jag och syrran fått uppleva. Han var... det går inte ens att beskriva. De som träffat honom vet precis vad jag menar.
 
När jag tänker tillbaka på pappa börjar han allt mer kännas som en påhittad, uppdiktad gestalt. Som om han inte funnits på andra ställen än i en bok skriven av mig. Jag kan ha svårt att koppla ihop honom med det man förknippar med "pappa". Jag tror att jag aldrig riktigt såg honom som "en fader". Han var ju pappa, vilket jag kallade honom, men jag räknade aldrig honom som min förälder. Den rollen hade mamma. Jag kan idag se att det inte var enkelt för henne att få bära båda föräldrarollerna, det var ett stort ansvar.
 
Pappa var den som gav mig så mycket godis jag ville. Han lät mig sitta på ett tak och leka när jag var barn, när andra föräldrar sa nej. Han hämtade mig på fritids med motorcykel. Jag hade på mig mjukisbyxor och en hjälm som tillhört ett gammalt ex till honom. Pappa var den som lät mig sova över utan att ställa frågor, när jag plingade på halvfull kl 05 på morgonen. Han var den som gav mig slumpen på sina cigg och aldrig ställde frågor när jag uppenbart hade snott sprit av honom. Han var den som aldrig blev arg på mig, aldrig sa ifrån och aldrig, aldrig, aldrig pratade om en enda känsla. Han var den som oftast skrattade som nykter och sedan grät och var sentimental på fyllan. Han skrek i sömnen och ropade på hjälp varje natt.
 
Jag fick aldrig reda på vad pappa hade för mardrömmar och varför han ibland var så ledsen på fyllan. Han berättade aldrig någonting. Pappas historia är fortfarande ett stort frågetecken i mig. Vem var han, egentligen? Varför blev min pappa alkoholist? Jag märker hur jag fantiserar ihop alla möjliga olika historier, ju längre tid det går sen han försvann. Gamla minnen förvanskas, teorier tar sin form. Sanningen är att jag dessvärre aldrig kommer att få veta. Andra kan berätta om pappa, men aldrig förklara vem han var. Han visade det aldrig för någon. Sökandet efter en man som inte längre finns tar aldrig slut. Det är en stor sorg. 
 
 
Barn och ungdomsbilder på missbrukare gör mig alltid så sorgsen. De påminner om att alla är "rena" från början. Alla har varit barn. Ingen ville fastna i ett missbruk. Jag ser bilder på pappa som ung och ser mitt eget utseende. Inser att han är halva jag. Pappa, jag saknar dig. Jag är så ledsen att du hade sår som aldrig läkte.

Veckans tristaste blogg

Då var vi mitt i veckan. Arbetsveckor går alltid fort. Jag har nu under två dagar jobbet 75%, dvs mellan 8 och 15. Det är stor skillnad mot att gå hem vid lunch. Timmarna på jobbet går väl rätt fort, det är sen timmarna känns. Jag som vant mig vid min långa eftermiddag för mig själv. Nu är det mer eller mindre dags att påbörja hemmaysslorna direkt när jag kommer hem. Måste öva på att släppa hemmet och ägna timmarna innan Robert kommer hem till att vila. Tvätt och matlagning kan vänta. Jag kan även släppa de bollarna till honom, det är inga problem.
 
Det kommer säkert kännas lättare ju längre jag jobbar. Jag har ju jobbat heltid förut och målet är att komma tillbaka dit igen. Även om Robert säger att jag får gå ner i arbetstid om jag vill. Det är fint av honom, men ska jag göra det ska det vara för att jag försöker mig på någon annan typ av inkomstbringande sysselsättning. Imorgon ska jag träffa Sofie som äntligen är hemma från Spanien. Då ska vi prata framtid ;)
 
Annars är jag väldigt taggad på sommar i Sverige. Njuter av grönskan och ljumna temperaturer. Vet att det inte är nån fantastisk värme ännu, men så länge det inte är överdrivet kallt känns det lugnt. Värmen kommer tids nog. I helgen ska jag försöka vara ute så mycket som möjligt.
 
 
Vildvuxet gräs på K-vägen.
 
Det här kan vara det tråkigaste blogginlägget jag någonsin producerat. Vi avslutar och hoppas på mer blogginspiration i nästa inlägg :)

När allt i slutändan har haft sin mening

Godmorgon tisdag! Andra arbetsdagen stundar. Den första arbetsdagen på 75% gick helt okej. Det kändes låååångt dock. Kan bero på att jag var jetlaggad och helst ville gå och powernapa efter lunchen. Igår ägnade jag mig åt att gå igenom mail och strukturera upp vad som ska göras. Det fortsätter vidare idag. Det var roligt att träffa alla på jobbet, har saknat dem.
 
Känner mig faktiskt taggad att komma tillbaka på heltid. Jag vill inte vara sjuk längre! Men jag inser också att jag måste låta sjukskrivningen ta sin tid. Jag kommer jobba 75% tom 31/7. Återgår enligt planen på heltid min andra arbetsvecka efter sommarsemestern. Det som jag hade tänkt skulle bli "en dag för att vila lite" resulterade alltså i närmare ett halvårs sjukskrivning! I början skämdes jag för att vara sjukskriven, idag gör jag inte alls det. Jag har verkligen förändrat den skeva bilden. Är man sjuk ska man vara hemma, inte på jobbet. Jag är väldigt tacksam över denna tid och jag har tagit väl vara på den. Jag vill minnas att jag önskade mig mer ledig tid i år, och se vad jag fick!
 
Igår bokade jag och Robert Öland roots 10/7. Vi kommer stanna i Västervik på vägen ner mot Öland och sova en natt. Sen åker vi vidare till Öland, går på festivalen på fredagen och sover på ett boende i närheten. Är så glad! Som Ann skrev till mig, ingen sommar utan reggaefestival. Finns det någon festival som funkar trots nyktert leverne, så är det nog Öland roots. Sveriges mysigaste festival.
 
Så nu är en liten del av semestern planerad. Vi ska väl styra upp resten också. För första gången någonsin känner jag mig ganska öppen för att vara hemma en del. Har velat upptäcka Sthlm på sommaren i bra många år nu, så det kan jag tänka mig att göra. Gå på stadsvandringar, åka ut i skärgården, åka seightseeingbuss och båt, ha picknick, gå på museum, hänga på uteserveringar, gå ut och käka, gå på Skansen. Sommaren ska nog ordna sig ;) Det underlättar att leva med någon som gillar att hitta på saker och alltid är öppen för nya förslag. Och roligt har vi alltid tillsammans.
 
Efter alla år av skitförhållanden som jag kämpat med visa upp från sin bästa sida här i bloggen, tillåter jag nu mig själv att skryta med en sanning. För jag har verkligen världens bästa kille. Det finns ingenting i övrigt jag önskar av honom. Är så tacksam över att vi stötte ihop en förvirrad natt för ett år sen. Att min rädsla för ensamheten fick mig att bjuda hem honom. Att hans bakfylla fick honom att inte orka åka hem. Att jag var för bakfull för att orka bry mig om filter, att jag lät honom se den osminkade versionen av mig. Så tacksam över att det inte blev något med den jag egentligen hade siktet inställt på den våren och sommaren. Så glad över att jag trotsade vad andra tyckte och sa, och gick på en dejt med Robert i augusti. Att jag sen bad honom följa med hem. Att jag struntade i alla råd om att jag skulle lära mig vara singel. Resten är bara kärlek till livet och dess outgrundliga vägar <3
 
 
Tänk att livet kan gå från att vilja dö, till att överleva, till att aldrig vilja sluta leva. Det går att bli lycklig. Varje dag är jag lika förvånad över att jag är det. Den där inre tomheten finns inte längre. Det där hålet i magen som funnits sen jag var barn, som jag försökt fylla med allting jag hittat längs vägen, det känns inte längre. Jag är glad över att jag fann mig själv innan jag fann Robert. Det gjorde att jag var öppen för att älska och att bli älskad fullt ut. Istället för att göra mig hel, fick han den hela versionen av mig. Och det mina vänner, har ingen annan man någonsin fått.
 
Nu drar det ihop sig till jobb. På återseende!
 

Insuper flödande lycka

Hej Sverige! Åh, vad jag är glad över att vara hemma. Älskar allt med Sverige, med Haninge, med K-vägen och framför allt med Robert! Han mötte upp oss när vi landade på Arlanda i lördags. Klädd i kavaj med världens största blombukett stod han där. Resten av dagen gick i kärlekens spår. Han ville att vi skulle fira min födelsedag eftersom att jag var bortrest på själva dagen. När vi kom hem hade han strött ut rosenblad fram till min födelsedagspresent. Jag fick ett kort han hade skrivit själv, en kokbok jag önskat mig och en specialtandkräm (har fått jätteproblem med ilningar). Han hade köpt gott surdegsbröd och vi fikade. Njöt av en svensk macka och kaffe :) På kvällen grillade vi, han hade förberett med kyckling och tillbehör. Hela dagen var verkligen så mysig och underbar. Jag har en helt fantastisk man och jag är så lycklig med honom.
 
En stor anledning till att jag är så kär i allt som förknippas med Sverige och mitt hem, är att jag som ni vet haft sjuka katastroftankar under resan. Vissa dagar var det så illa att jag på fullt allvar tänkte att jag aldrig skulle komma hem igen. När jag landade blev jag nästan förvånad över att jag överlevt. Att mina värsta farhågor inte inträffade. Väldigt viktigt att minnas det när dessa tankar kommer igen (för det kommer de göra)! Robert har haft liknande tankar, så ni kan ju tänka er hur mäktigt det väl blev och kändes när vi återsåg varandra. Nya upplevelser för mig. Det bästa med att åka bort är att komma hem och uppskatta det man har. Jag är verkligen så tacksam över mitt liv jag har idag. Det är ingenting jag tar för givet och jag hoppas att jag aldrig kommer göra det. Det är nog en fördel med att ha varit olycklig stora delar av livet. När man väl släpper in lyckan känns det verkligen. Det gäller att hålla i den lagom hårt och inse att den inte går att fånga, den måste få flöda fritt. 
 
Jag saknar stranden i Passikduah en del. Vädret i Sverige lämnar väl en del att önska. Samtidigt njuter jag av klar luft och den vackra naturen. Det har slagit om till sommar sen jag reste. Denna årstid är Sveriges vackraste. 4 gånger de senaste 6 åren har jag varit bortrest denna tid som nu följer. Jag inser att det varit ett misstag att resa just då. Även om vädret inte är stabilt, visar naturen sig från sin absolut bästa sida. Jag ser detaljer på andra sätt än förr. Jag ser fram emot en sommar i Sverige. Om 4 veckor väntar semester igen. Jag och Robert ska åka runt i Sverige. Igår bestämde vi att vi nog ska åka till Öland roots under en dag trots allt. Vi ska till Växjö där Robert har vänner, och det är inte allt för långt ifrån Öland. Helt off spelar på fredagen på festivalen och det skulle verkligen vara fint att se dem. Jag känner ingen stress över semester och att den inte är helt planerad. Min mardröm brukar ju vara att behöva vara hemma hela sommaren. I år spelar det ingen roll. Så länge jag får vara med Robert vet jag att semestern kommer leverera.
 
Det känns som en dröm att ha funnit någon jag passar ihop med. Det är verkligen som om pusslet slutligen klickade. Jag märker det även på min omgivning. Jag ser att de förstår att allt är annorlunda denna gång. Att det här är på riktigt. Jag har fått allting jag någonsin önskat mig. Jag kan ärligt säga att livet äntligen vänt och jag ser ljust på framtiden, vad den än kommer innebära.
 
Idag börjar jag jobba igen. Det känns rätt bra faktiskt. Jag fortsätter vägen tillbaka från utmattningen med att gå upp på 75%. Känns bra att jag haft en semester som brytpunkt, gör att uppgången känns mer naturlig. Det är stor skillnad att komma tillbaka från semestern till en annan tjänst än handläggartjänsten. Som handläggare är det alltid en stor oro att komma tillbaka till jobbet. Hur mycket ligger på mitt bord? Hur många mail måste jag svara på? Vilka har ringt? Vad har mina kollegor åtgärdat? Har mina kollegor skött mina ärenden som jag hade gjort? Jag hade säkert kommit till jobbet en timme innan vanlig tid, bara för att kunna röja undan innan telefonen börjar ringa kl 9. Nu känns det inte alls så. Jag vet att ingenting av större vikt har skett gällande mitt jobb sen jag lämnade det. Har någon ringt har de ringt fel. Jag har nog främst fått massmail. Jag kan komma dit vid 8 och gå hem vid 3 och casha in lönen den 27:e. Där emellan kan jag må rätt bra. Jobbet är idag ingenting som hänger ihop med min identitet, det är till största del min inkomstkälla. Identiteten bygger jag utanför jobbet. Med tiden kommer jag söka mig till ett jobb där jag får förena min låga med min inkomst. Men var sak har sin tid och nästa tid kommer. Om jag bara har tillit till att allt kommer ordna sig till det bästa. 
 
 
Livet <3
 
Härligt att vara tillbaka ordentligt i bloggen. Nu taggar vi sommar! Puss

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!