Och i asken fann jag ännu en ask

Godmorgon! Igår tog stresshormonerna över och jag fick kortslutning i hjärnan på kvällen. Skulle öva gitarr och stämde den helt konstigt. Robert skulle hjälpa mig och då gick en sträng av. Det var det sista som krävdes för att det skulle rinna över.
 
Det är lite för mycket på en gång just nu. Tre större saker på jobbet som stressar på. Så ser verkligheten ut i arbetslivet, så bara att acceptera. Har valt det jobb jag valt. Gör verkligen mitt bästa för att släppa taget och bara låta saker och ting ha sin gång. Funkar till och från. Roberts bror har varit hos oss sen måndag förra veckan med anledning av deras mammas bortgång. Det går bra, men det är också något som gör att rutiner rubbas. Kan inte slappna av helt här hemma när det inte bara är jag och Robert. Min egen tid hemma är minimerad till nästan noll. Ser fram emot nästa vecka då tillvaron återgår till det vanliga i större utsträckning. En stor jobbgrej blir klart efter imorgon och då kommer jag ha mentalt fokus att rikta mot de andra bitarna. Just nu kommer det mail konstant och jag har knappt tid med annat än att svara på dem. Ja, det är lite rörigt nu helt enkelt och då behöver jag vila de tider där det finns utrymme. Lördag och söndag har jag inga planer utom yoga och Al-Anon. Skönt!
 
Svärmors bortgång förra veckan påverkar mig såklart. Har så svårt att hantera sorg tror jag. Stänger av och då formas sorgen om till något annat jag inte förstår mig på. Igår tittade jag lite på fotona jag fick av Irenes brorson häromveckan. Skulle välja ut ett och skicka till Irene tillsammans med en present på 80-årsdagen. Kändes märkligt att titta på foton från när jag är riktigt liten. Foton på mig, mamma och pappa. Det är som om det aldrig någonsin funnits, eftersom jag inte har några minnen av det. Jag vet att det är de åren som troligen påverkat mig som allra mest, om man ska tro forskning osv.
 
Finns mycket foton på mig och mormor. Det slog mig att jag inte minns henne. Kan inte få fatt i ett enda minne. Ändå dog hon när jag var nästan 9 år. Jag har massor av andra minnen innan den åldern, men jag minns inte en av de som betydde mest för mig och som jag spenderade så mycket tid med. Jag minns Irene mycket tydligare. Men mormor, hon är helt blank i mig och fotona väcker inga minnen heller. Jag undrar vad det står för. Jag minns inte hur det kändes när hon gick bort. Bara att det var jobbigt när hon låg på sjukhus och tiden innan när hon var väldigt sjuk. Tänker på att jag hade så svårt att besöka svärmor på sjukhuset sista tiden. Ville inte gå dit. Tvingade mig själv. Kanske väckte det något. Jag vet inte. Minns inte och det skrämmer mig. På fotona ser det ut som om jag älskade mormor. Jag har fått berättat för mig att jag var väldigt fäst vid henne. 
 
 
Var tar all kärlek vägen när en människa dör? 

Balansövning

Godmorgon! Utanför rasar regnet, ja det låter så i alla fall. Ser riktigt ruskigt ut. Det är okej, var rätt länge sen det var sådant väder och hösten ska ju vara här. Igår blev det mörkt under tiden jag var på Al-Anon, vid 19. Det går fortare och fortare nu.
 
Såg nån bild på nätet om att det är 12 veckor till jul och då fick jag en liten klump i magen. Dels för att tiden går så fort. Dels för att vi kommer fira utan svärmor och det kommer vara en stor del som fattas. Minns förra julen när hon hjälpte mig med förberedelser och julmat. Hon uttryckte sin tacksamhet över att få vara med och hjälpa till med det hon kunde, att det betydde mycket för henne att få vara delaktig. Känns sorligt att tänka på att det var sista gången. Ledsen över att jag inte fotade särskilt mycket, finns så få bilder på henne utom från denna sommar. Egna bilder är något speciellt. Är inte samma sak att få någon annans. 
 
Sen jag fick min nya mobil med en bra mobilkamera, har jag börjat fota en hel del igen. Det är roligt. Dels att ha kvar, men framför allt själva fotandet. Börjar förstå hur mycket utmattningen har hämmat mig. Min kreativitet sprudlar just nu. Tror inte den känts så stark sen i tonåren egentligen. I utmattningstillstånd finns inget utrymme för annat än överlevnad och de absolut viktigaste måstena- jobbet framför allt. Jobbet slukar fortfarande det mesta av energin. Läskigt att tänka på hur livet skulle se ut utan ett jobb. Eller med ett jobb som gav mer energi än det tog. Fast just nu ska jag verkligen inte klaga. Trivs väldigt bra på jobbet. Tempot är för tillfället högt. Egentligen där jag trivs bäst och är mest effektiv. Samtidigt har det en tendens att sluka allt av mig och då finns inget utrymme för den där kreativiteten t.ex.
 
Ett ständigt sökande efter balans. Det är min strävan i allt numer och det är så svårt. Vill helst sätta upp regler för hur jag ska göra, men det funkar inte särskilt bra det heller. Behöver helt enkelt ta en dag i taget. Fatta beslut för dagen och göra en utvärdering i slutet. Försöker hålla mina dagliga rutiner så gott det går, för i längden är det med dem som grund jag mår som allra bäst.
 
Har blivit en enorm skillnad sen jag tänkte om gällande kosten. Balans var nyckeln där. Kan förundras över mitt tankesätt att ett äpple kunde göra mig fet, men att trycka en Ben & Jerry's core oftare än jag ville erkänna, räknades inte alls. Åt inte när jag var hungrig, men gav alltid efter när det kom till sug. Ska verkligen göra mitt bästa för att hålla i min nya inställning till kosten i ett par månader och se vad det ger. Hittills har det gett massor!
 
 
En bild jag hittade när jag sökte på "eat". Har väl varit Homer en eller två gånger i mitt liv ;)

Hej rädsla, du skrämmer inte mig längre!

Tisdag. Gamla Michaela hade varit stressad över den här dagen. Ska göra saker på jobbet jag är rädd för. Känner alltid motstånd mot att göra sådant som gör mig nervös och där det finns risk att misslyckas. Jag kan känna stressen kommer över mig, men jag ser var den kommer ifrån. Då är den inte lika förlamande. Jag vet vägen ut från den. Det händer flera jobbgrejer framöver som skrämmer. Sådant som är svårt, sådant jag inte kan ännu. Får påminna mig hundrafemtio gånger om dagen om vad som är verkligt och vad som bara är hjärnspöken.
 
Inser att jag nu är tillbaka till fullo efter min utmattning. Jag ger av mig själv igen. Jag vill utmana mig, prova nya saker, utvecklas. Jag är sårbar i det. Rädslan över att misslyckas finns där. Påminner mig själv om att det inte är farligt att misslyckas. Ingenting verkligt världsomvälvande kan ske pga ett misslyckande. Det är den stora styrkan efter en utmattning. Jag insåg att även jag kunde gå sönder, men också att jag kunde bygga upp mig själv igen. Lite som att få sitt hjärta krossat första gången. Man lär sig att man överlever och vågar sig på kärleken igen. Eller så gör man som jag, ingår en pakt med sig själv att aldrig släppa någon nära igen, och sen spendera 10 år med att försöka lösa sig själv från det avtalet. Men det är en annan historia som nu nått sitt slut. Gör mitt bästa för att inte skriva nya kassa avtal med mig själv som förlorande part. 
 
Igår var jag och Robert på gitarrlektion. Min andra och hans första. Det var så roligt! Under 1,5 timme fanns ingenting annat än gitarren. Det är svinsvårt och känns omöjligt, men läraren är så bra och ger oss hopp om att det faktiskt kommer funka om vi bara övar. Efter 10 gånger kommer vi kunna spela gitarr säger han. Och jag tror honom faktiskt. Läraren är musiker och försörjer sig på det. "Vilket drömjobb att få leva på sitt största intresse!", sa jag till honom. "Ja, det var det enda jag kunde tänka mig att jobba med", svarade han. Så självklart egentligen. För egen del har jag gått massa omvägar och fortfarande inte hittat det just jag ska syssla med. Människor som lever sin dröm inspirerar mig. Får mig att våga lite själv.
 
Väl hemma, i slutet av kvällen efter gitarr och matlagningsbestyr, insåg jag att jag inte varit på Facebook på flera timmar. Det kändes så bra, för då visste jag att jag fyllt mitt liv med något meningsfullt och njutit av det. 
 
 
Ingen Lana Del Ray och mina långa naglar har jag fått klippa av under kursen. Men en liten Michaela som får sin dröm att lära sig spela ett instrument uppfylld. 

Sluta vänta, kör bara kör

Godmorgon! Ny vecka, nya möjligheter. Svårt att gå upp nu när mörkret börjar komma på morgonen. Också lite mysigt. Tydligt att dagen precis gryr och det finns något hoppfullt med det. Jobbar allt mer för att leva en dag i taget. Försöker kasta bort den oro som inte hör till denna dag, till denna stund. 
 
Jag blinkade och så var helgen över. Igår hjälpte jag Thommie att storstäda hela dagen. Det känns i kroppen idag. Har träningsvärk i händerna tom. Resultatet gjorde allting värt. Kändes fint att få hjälpa en kär vän som hjälpt mig så många gånger. 
 
I lördags umgicks jag med Ana och sen var jag bara hemma. Skrev lite på kvällen. Känns fint att ha kommit igång. Ska göra mitt bästa för att fortsätta så.
 
Lagade lasagne. En ny värld har öppnat sig (igen) när jag la bort lchf och dess förbud. Känns fortfarande så himla bra. Jag har en balans just nu som jag aldrig tidigare haft med maten. Tar igen år av pastaförbud. Har fastnat för färsk pasta, så jävla gott! Däremot äter jag inte de mängder man åt back in the days. En mindre mängd och mycket grönsaker, kroppen mår bäst så. 
 
Jag och Robert åkte till Cervera för att köpa en tjockbottnad kastrull. Vi kom ut därifrån med 3 nya kastruller, en kockkniv, en skärbräda i trä och en traktörpanna. Sånt vi pratat om sen vi träffades att vi behöver och vill ha. Har velat byta ut allt gammalt hopplock i så många år. Har kvar grejer jag tog av min farmor när jag var 17. I butiken var det som om vi insåg att det inte finns något att vänta på. Livet är för kort för slöa knivar och kastruller som är runda i botten. Det var mycket pengar som gick, men detta inköp gav mig en tillfredställelse jag sällan känt vid shopping. 
 
Jag och en kollega tog en promenad på lunchen i fredags. Vi fick bevittna när räddningspersonal precis dragit upp en kropp ur sjön. Kroppen låg i en liksäck på stranden. Det var mitt andra möte med döden samma vecka. Det kommer till mig så starkt att jag måste leva mitt liv. Det finns ingenting att vänta på längre.
 

Det kommer bara bli bättre

Godmorgon! Fredag passar mig alldeles utmärkt idag. Det har varit en intensiv vecka som har känts som 3 veckor lång. Ser fram emot att få sova ut imorgon. Tänkte att jag varit borta från jobbet jättemycket, men när jag räknade efter blev det knappt 2 arbetsdagar totalt. Det känns inte konstigt för mig att jobba. Det är skönt att det är som vanligt där. Däremot tar jag det väldigt lugnt där. Avbokade hela veckans möten redan i måndags, så gårdagen och denna dag kommer vara lugn. Känns bra att vara snäll mot mig själv. 
 
Svärmors bortgång känns ljus på något sätt. Jag och Robert pratar ganska sorglöst om henne. Minns mycket och skrattar. Det är som om hon inte är borta, men samtidigt är vi väl medvetna om det. Medvetenheten gör inte ont just nu. Smärtan som fanns i bröstet när hon var sjuk är borta för min del. Det låter klyshigt, men jag känner en livsglädje starkast av allt. En känsla av att jag ska leva mitt liv och sluta vänta. Sluta vara rädd. Inte bry mig om oväsentliga saker och helt enkelt bara göra allt det jag skjuter upp.
 
Jag har krånglat till så mycket saker i mitt liv. Mitt skrivande t.ex. Har planerat så mycket för romanen istället för att bara sätta mig och skriva den. I lördags gjorde jag just det. Jag satt och skrev i flera timmar utan att bry mig så mycket om hur det blev. Jag skrev närmare 10 A4 och skulle utan problem kunnat fortsätta om jag inte hade haft planer på kvällen.
 
Slagordet från 12-stegsrörelsen som säger "gör det enkelt" har varit med mig mycket på sistonde. Krångla inte till det, inget är krångligare än jag gör det till. Har blivit så mycket bättre på att inte tänka på framtiden. När de tankarna kommer, att jag ska oroa mig för hur något ska bli och försöka hitta en plan, då vet jag att jag är helt fel ute och behöver släppa. Allt löser sig och ofta betydligt enklare än man tror. Vågar lita på det i allt högre grad. 
 
Lalehs låt "Aldrig bli som förr" har fastnat i mitt huvud sen igår. 

"Jag minns att mamma sa: "Glöm bort vart du kom ifrån"
Du får gå vilse nu, behöver inte fastna i nåt
Och hitta vänner som kan älska om du inget har
Så vart du än tar vägen kommer dom att alltid finnas kvar
 
För du vet, ja du vet att det väntar nåt mer
Efter natten så kommer ju dagen
För du ser, ja du ser att det väntar nåt mer
Bortom burkar och bänkar i staden
 
Det kommer aldrig bli som förr, nä
Bara bli bättre, bli bättre
Det kommer aldrig bli som förr, nä
Bara bli bättre, bli bättre
 
Och jag sa till mig själv: "Du måste glömma allt som hänt när"
När hela världen den är vackrare än allt det här
För du vet, ja du vet att det väntar nåt mer
Efter natten så kommer ju dagen
För du ser, ja du ser att det väntar nåt mer
Bortom burkar och bänkar i staden
 
Det kommer aldrig bli som förr, nä
Bara bli bättre, bli bättre
Det kommer aldrig bli som förr, nä
Bara bli bättre, bli bättre
 
Plötsligt är du 20 och livet ger igen
22, 23, 26 och allt tog slut på en kväll
Plötsligt är du framme, du är namnet på din dörr
I hallen hänger orden: "Kommer aldrig bli som förr"
 
Det kommer aldrig bli som förr, nä
Bara bli bättre, bli bättre
Det kommer aldrig bli som förr, nä
Bara bli bättre, bli bättre
 
Plötsligt är du 20 och livet ger igen
22, 23, 26 och allt tog slut på en kväll
Plötsligt är du framme, du är namnet på din dörr
I hallen hänger orden: "Kommer aldrig bli som förr"
 
Det kommer aldrig bli som förr, nä
Bara bli bättre, bli bättre
Det kommer aldrig bli som förr, nä
Bara bli bättre, bli bättre
Det kommer aldrig bli som förr, nä
Bara bli bättre, bli bättre
Det kommer aldrig bli som förr, nä
Bara bli bättre, bli bättre"
 
Jag tror att jag spelar den för mitt 21-åriga jag som kände allt annat än att hon var på toppen av livet. 

2007-07-19 går snart sönder...

 
ännu en jobbig dag till ända.... idag var det rensa och slänga i pappas radhus som gällde. vi fick ihop ca 40 sopsäckar med köksgrejer och kläder. det tog mig o syrran typ 2-3 timmar att rensa klädkammaren :S han hade kläder den där mannen och sjukt mycket andra prylar också. han har inte slängt en grej på typ 20 år :S håller på att bli knäpp. linda hjälpte till idag så vi var iaf tre stycken. tack så mycket <3 även ett stort tack till er andra som har visat att ni brytt er, det betyder mycket för mig att veta att det finns folk där för mig!

annars har dagarna flytit på i samma stil som idag. alltid något att göra. och på fredag verkar det bli roadtrip till gnesta för att hälsa på pappas 90-åriga revisor och lämna över bokföringsmaterial. fattar inte ens hur vi ska hitta dit för det verkar ligga mitt ute i skogen :/ allt går mest åt helvete och det verkar som om vi måste anlita en jurist som kan hjälpa oss med allt.

håller på att tappa förståndet för allt det här har blivit övermäktigt. vi har en sexa- ett trevånigsradhus fullt med prylar och åter prylar. vi var en affär fylld med varor och ett lagerutrymme fullt med prylar och åter prylar. vi har en elvissamling som är gigantisk som vi måste kränga iväg till ett hyfsat pris. vi har papper att fylla i, samtal att ringa, personer att träffa. mitt i allt det här ska vi hinna sörja och gå till jobbet. hur fan ska det gå? och begravningen blir inte förrän 31 augusti, nästan två månader efter pappas bortgång.

jag saknar pappa något oerhört. jag gör verkligen det, det känns i hela hjärtat. samtidigt så är jag så arg på honom som bara lämnade allt detta till oss. han har frid nu, det har inte vi. tror att min syster snart bryter samman och jag måste vara den starka trots att jag också håller på att gå sönder. vet inte hur vi ska hitta ut ur detta elände.

förutom all skit med pappa så har dagen varit okej. hade tvättid så var hemma till 15:30. lindas bror tony kom över och åt middag och snackade lite skit. sedan har jag och linda roat oss med att dricka några öl och kolla på tv. det blev några öl igår också. jag känner att jag behöver det. trots att pappa söp ihjäl sig och jag borde vara avskräckt så är jag inte det. jag förstår honom på ett sätt. alkohol döver smärtan ett tag iaf. nu super jag mig inte aspackad utan varvar bara ner. men jag vet att det är fel men ser ingen annan lösning just nu.

ser fram emot fredag för då ska förmodligen thommie komma hit. saknar min isbjörn ;( har enbart träffat linda och catta av mina vänner sen innan jag åkte till bulgarien. så efter roadtripen till gnesta så blir det nog öööllll. fast ska upp tidigt lördag för då är det röja radhus som gäller. min älskade mor ska stå i affärn och påbörja utförsäljning. hon är bäst <3

imorgon ska jag till sumpan hem till syrran i vanlig ordning. planering av vad vi ska göra som gäller och ringa telefonsamtal. hatar nog telefonsamtalen mest av allt. sen ska vi fylla i papper till skatteverket om varför momsen inte kommit in. så sjukt mycket att tänka på. hur långt man än kommer så ser man inte slutet...

pappa, snälla kom tillbaka och hjälp oss! det gjorde så ont att kasta dina kläder idag. kom tillbaka snälla! kan inte fatta att du är död... hatar ordet död. avliden, bortgången, kilat vidare... hatar att behöva ljuga om varför du dog. "det var hjärtat" "det var en infarkt". det är inte ens sant. du söp ihjäl dig men jag har inte hjärta att säga det till dina gamla kunder på 80 år. även efter din död skäms jag för att du var alkoholist. och jag som trodde att jag hade kommit över det... jag saknar dig! kom tillbaka! vi sörjer dig pappa!

föråt om detta långa inlägg inte innehöll något roligt. men jag känner mig inte särskilt rolig. det gör typ ont att le. insåg idag hur mycket jag saknar någon just nu. att komma hem och få krama på någon, ha nån som håller om en när man ska sova. det betyder mycket när man mår sämst. det var lättare förra året... men tack för att du skrev, det betydde mycket...

dags för godnattcigg och sängen. 
kärlek till er som ställer upp <3"
 
 
Det kommer aldrig bli som förr!!
(Bilduppladdningen funkar inte btw)

Sov gott <3

Hej mina vänner! I tisdags somnade svärmor Elisabet in efter en längre tids cancersjukdom. Hon var på sjukhus och hade sina närmaste omkring sig. Jag var där och var med om en väldigt speciell upplevelse. Den var väldigt svår och jobbig, men i efterhand väldigt värdefull. Min svärmor visade mig otroligt mycket kärlek. Hon gav mig en familj. Något som var väldigt ovant för mig. Hon gav liv till min sambo och gjorde honom till den han är idag. Hon var mycket betydelsefull för många omkring sig. En person som gjorde avtryck i andras liv. En person som kommer bli ihågkommen. 
 
Såhär två dygn senare, mår jag faktiskt ganska bra. Jag har haft så mycket oro inför detta och nu när det hänt känns det okej. Oron har släppt och vi kan äntligen börja sörja. Sorgeprocessen började egentligen i våras när hon blev så mycket sämre. Den har fortsatt under sommaren. Midsommarafton och veckan vi fick med henne i Vemdalen kommer jag alltid bära i mitt hjärta.
 
Det är lite praktiska saker att fixa, inte mycket alls. Vi minns mycket, pratar om det och skrattar kanske mer än vi gråter. Tårarna kommer de med. Känns märkligt att hon är borta. Kanske är hon inte det? Blir mer och mer övertygad om att vi bara vandrar i olika dimensioner parallellt med de döda. Relationen upphör inte för att någon går bort. Det är bara att man inte har fysiska möten längre. Jag känner sorgen så väl sedan tidigare. Jag vet att jag kan leva med den. Var relationen okomplicerad och ren från olösta konflikter, är det en lätt sorg att bära. 
 
För min del var det en positiv upplevelse att få uppleva en nära anhörigs bortgång på ett betydligt mer stillsammare sätt, än min egen pappas. Att få uppleva hur det kan se ut, att all död inte innebär kalabalik och oändlig sorg som inte går att hantera. Få ett kvitto på hur stark jag är idag. Veta att jag behärskar mina nya verktyg och att de funkar. Inse att livet faktiskt bär. 
 
Kommer sakna svärmor något oerhört. En person jag älskat och tyckt så mycket om att vara med. Många samtal och många skratt tillsammans med en person som berörde mig på djupet. En positiv upplevelse av en närvarande mamma. Ja, så var det nog mycket. En stabil vuxen, om man får säga så när man är 30 år gammal och själv vuxen. 
 
Sorgen och saknaden för Robert är såklart annorlunda. Men han fixar det bra. Det kommer att vara tuff en tid, men det kommer att ljusna igen. Jag och Robert har varit tillsammans i dryga 2 år. Under denna tid har vi gått igenom många tuffa tider. Vår relation har aldrig påverkats av det. Vi har snarare gått starkare ur det tillsammans. Jag älskar honom så himla mycket. 
 
 
En Dahlia vi köpte till svärmor på mors dag i våras. Hon tyckte så mycket om den och pratade ofta om hur vacker den var. 
 
För min del är detta första vanliga arbetsdagen på ett par dagar. Har jobbat lite till och från, har känts bäst för mig. Känns skönt att gå och jobba som vanligt idag. 
 
Vi hörs vidare!

Ske din vilja, inte min

Vet inte vad jag ska skriva förutom att jag borde skriva för att få ut det någonstans. Är i ett uselt tillstånd just nu. Har endast slumrat några timmar och tankarna skenar. Känslorna vet jag inte var jag har. Perspektivet skiftar mellan mig själv och alla andra. Inser att tiden är här nu. Den vi både fasat för och väntat på. Jag har varit här förut, men inte i nuvarande roll. Varken i mig själv eller att vara nära, men ändå inte så nära som jag vill, kan eller får vara. En smärtsam tanke om att allt jag håller kärt tas ifrån mig. Försöker hålla den borta så den inte blir till en självinsikt jag inte behöver ha. Allt som kommer nära går i kras. Nej, det är inte sant. Det bara blir så i vissas liv. Det finns ingen sanning i det. Två krafter som gör upp om tolkningsföreträdet.
 
Tröttheten gör att allt mest bara blir grumligt. Sa till mig själv inatt att jag bara får tänka en dag i taget. Knappt det. Jag delade upp tiden mellan natt och morgon. Nu inser jag att jag bara kan tänka fram till efter första jobbmötet. Det är det enda jag inte bör ställa in. Resten får egentligen bli som det blir. Finns inga måsten. Får se hur det känns och var jag behövs. Kanske också var jag vill vara. Det sistnämnda har jag inget svar på, eller om jag ens vågar uttala det. 
 
Jag är rädd för vad som ska komma. Jag bad till Gud inatt, så som jag uppfattar Gud. Bad om att det skulle gå fort, att hon inte ska behöva lida, vilket hon gör nu. Insåg att jag inte kan styra detta, utan får lita på att Gud har en plan. Så jag bad Gud göra så som blir bäst på det stora hela. Lät Gud få veta min åsikt i alla fall. Jag ber nästan aldrig till Gud. Bara när jag känner mig så maktlös att jag inte vet var jag ska ta vägen. När jag behöver deala med mig själv om hur jag ska släppa taget. 
 
Vi har vår första gitarrlektion ikväll. Känns helt absurt om jag skulle gå på den. Samtidigt går jag hellre på den än känner mig överflödig. För tidigt att avgöra var jag ska vara 17:30 ikväll. Igår var jag, Robert och hans systerdotter på Tom Tits och lekte och skrattade. Mina värsta bekymmer var att El Macon jag åt till lunch, inte smakade så gott som jag föreställt mig. Allt kändes ljust och ingenting gjorde ont. Sen kom ett samtal vid 22 på kvällen som skar allting i små, små bitar av ovisshet. 
 
 
Hösten då cancerdemonen vann. Dra åt helvete!

Jag duger som jag är de dagar jag inte orkar vara bäst

Godmorgon! Det är fredag, eller hur? Blev osäker nu. Blir lätt så när veckorna inte ser ut som vanligt och min vecka inleddes med konferens. Jag mår ganska bra. Hade en dag med både terapi och yoga igår. Kroppen börjar äntligen ge efter när jag rör på mig och jag märker hur den mår bra av fysisk rörelse. Den har varit så stel och seg under sommaren, men nu går allting så mycket lättare. Själen fick även sitt under terapitimmarna. Älskar att vara där, samtidigt som jag hatar det för det är så nervöst och läskigt i princip varje gång. Tyder på att det händer något. Gillar känslan av att vara mjuk när jag går därifrån. Önskar att jag förmådde hålla i den känslan för alltid.
 
Min stora utmaning just nu är att inte falla offer för stress. Behöver som jag skrev tidigare, värna om mina gränser. Idag finns det faktiskt gränser där. Det är upp till mig att inte kliva över dem, eller låta någon annan göra det. Har goda förhoppningar om att jag klarar av min utmaning så länge jag hela tiden rannsakar vad som sker och hur jag agerar. Vågar prova nya sätt när det inte funkar.
 
Något jag verkligen behöver arbeta med är min perfektionistsida. Den som gör att jag behöver göra allting på en orimligt hög nivå. Den som driver mig till att försöka briljera i allt jag företar mig, då ingenting annat än världsklass räknas som en prestation som duger. Det är livsfarligt att ha ett sådant förhållningssätt, för det gör att man ständigt är besviken på sig själv och driver sig själv så hårt för att slippa vara det. En stressig tillvaro att leva i som i slutändan leder till stressjukdomar, t.ex. utmattning. Dit vill jag inte igen. 
 
Snart helg igen. Jag ska på reggaespelning med Ann och på Tomtits med Roberts systerdotter. Ska även försöka vara med mig själv. Önskan är att gå i skogen och att ägna mig åt något kreativt. Sådant som varken är krångligt eller omöjligt att få till. Bara svårt att ge mig hän. Lätt att fastna framför Facebook, nån serie eller något annat jag egentligen inte vill.
 
Jag och Robert kom in på gitarrkursen förresten! Den börjar redan på måndag. Robert är nervös och känner ett visst motstånd. Vi kom fram till att det berodde på att han inte är bra på att spela gitarr. Hur han nu skulle kunna vara det utan att ens ha lärt sig hur man gör. Prestationsångest sätter käppar i hjulet för det mesta. Känner så väl igen det där, att något blir tråkigt och jobbigt bara för att jag inte kan det, eller för att jag inte är bäst på det. Gitarrkursen tar vi inte i syfte att bli några nya trubadurer. Det är bara för att det är roligt, nytt och spännande. Jag ger det som en gåva till lilla Michaela som så gärna ville, men aldrig fick lära sig hur. Nu har jag möjlighet att ge henne det. Ska bli spännande att se om hon gillar det. 
 
 
Stora Michaela som fick en röd gitarr i julklapp av sin pojkvän, blev i alla fall väldigt lycklig över att känna sig sedd.
 
Trevlig helg mina vänner!

Reflektioner i stressiga tider

Godmorgon! Dags att försöka knåpa ihop ett blogginlägg. Så mycket jag vill göra på morgonen, så lite tid. Önskar att Robert började tidigare på morgonen, då skulle jag gärna gå upp redan kl 05 för att få min stund innan jobbet. Men det blir inte så bra om vi krockar på morgonen, så därför försöker vi undvika det. Just nu behöver jag verkligen min egen tid och en morgon utan stress, för allt annat är stressigt. Jobbet har verkligen rullat igång och jag får akta mig så att det inte rullar så snabbt att jag blir överkörd. Behöver verkligen öva på att värna om mina gränser just nu. Får se detta som en utmaning att öva på just det.
 
Igår när hjärnan var överhettad tog jag en promenad på lunchen för att varva ner. Det hjälpte. Kände mig stolt över att jag gjorde något konstruktivt för mig själv. Att försöka forcera hjärnan i det läget funkar inte alls. Bättre att släppa taget en stund och göra något annat. Promenad funkar bra för mig. Att sitta och ta det lugnt i ett uppstressat läge gör mig bara ännu mer stressad.
 
Har annars haft bra dagar med konferenser och miljöombyte. Nynäs havsbad var fantastiskt vackert med otroligt väder. Det fanns utrymme för spa/bad på eftermiddagen innan middagen. Badade en stund, men satt mest i en solstol och njöt. Behövde det som kontrast till veckans övriga intensitet. Behöver landa och hitta mig själv ganska ofta mellan varven. Så lätt att dras in och bli prestations-michaela eller någon av mina favoritroller. Jag får inget utrymme när de rollerna är igång. Då prioriterar jag bort allt som är sant och sunt för mig. Jag ägnar mig inte åt några av mina egentliga intressen och jag slutar ta hand om både kropp och själ. Så vill jag inte leva längre och då behöver jag tänka på att hålla fokus på rätt saker hela tiden. Det går lättare och lättare, är ingen nybörjare längre. Men även den mest rutinerade faller lätt tillbaka i gamla vana mönster. Gamla metoder leder bara till samma gamla resultat. Börjar se det där mycket tydligare och behöver då koppla på modet att våga prova något nytt. 
 
Maten går fortsatt väldigt bra. Ett exempel på att jag vågade prova något nytt, då mina tidigare metoder uppenbarligen inte bet på mitt kroppshat, ätbeteende eller hälsa. Trots att jag var på konferens gick det verkligen toppen. Så länge jag lyssnar på kroppens signaler, äter regelbundet, äter ordentliga och allsidiga måltider, äter mellanmål och rör på mig i vardagen, så känner jag faktiskt inget sug efter något annat. Har inte ätit "rent" socker på 26 dagar nu och det har faktiskt inte ens varit en uppoffring, har knappt varit frestad. Kroppen mår bättre och bättre. Magen funkar bättre än på väldigt länge. Vikten känns som den långsamt stabiliserar sig, är mindre svullen. Nya kläder i passande storlek har gjort att jag trivs bättre i min kropp och tänker mindre på vikten. Litar på att det här kommer bli som det ska. Känns så bra!
 
 
Några meningar som berör mig starkt <3

Äntligen måndag!

Ny vecka! Jag är ovanligt pigg. Detta trots att jag faktiskt jobbade närmare 6 timmar i lördags. Det var iof inte särskilt betungande, mest roligt. Vet inte om det är mina vitaminer jag börjar äta nu inför hösten, eller att jag helt enkelt börjat återfå energi jag inte sett på bra länge. Har sen jag började jobba efter semestern känt mig mer energifylld. Jag orkar saker igen. Även om det är mycket tidvis så fixar jag det utan stress, panik och utmattningssymptom. Obeskrivligt skönt. 
 
Denna morgon är lite annorlunda. Jag laddar inför att ta bilen till Nynäs havsbad där vi ska ha planeringsdag med jobbet. Kände något slags motstånd mot det i helgen, men nu känns det mest spännande och roligt. 
 
Har länge tjatat här i bloggen om att jag behöver nya kläder och nu har jag äntligen påbörjat det. Rensade garderoben rejält. Den redan bantade garderoben jämfört med en gång i tiden, blev ca 5 icakassar mindre. Rensade sådant som slet i hjärtat. Kläder med minnen. Men min rosa kofta som hängt med sen typ 2009, som är noppig och så välanvänd och älskad, fick hänga kvar. Det bara gick inte att kasta den. Shoppade lite nytt under helgen också. Två par byxor då jag endast hade ett par kvar jag fick på mig (och de satt inget bra för del delen). Köpte bastoppar i bättre kvalitet som förhopppningsvis håller formen längre än två tvättar. Uppdaterade mig även till 2016 och köpte en tunn bomberjacka som jag känner mig jättefin i. Kastade ut alla underkläder med hål i. Det var många. Köpte nya. Valde dem med omsorg. De nya kläderna tror jag bidrar till att jag känner mig pigg och fräsch. Vi är vad vi utstrålar. 
 
Det blir övernattning i Nynäs och sen ytterligare en konferens för min del imorgon. Då ska jag in till stan. Blir en tidig morgon, men det ska funka. Imorgon har jag min 5-årsdag i Al-Anon. Det ska jag fira med ett möte och tacksamhet över att jag gjort denna resa. Det om något, har gjort att jag idag mår bättre än kanske någonsin. 
 
 
En fin passage på vägen i det vi kallar livet. 

Acceptans

Fredag! Inledde med meditation och känner mig nu behagligt avslappnad. Effekten är dock ganska kort och snart är man tillbaka i sitt vanliga, halvstressade tillstånd. Igår hade jag en ta hand om mig själv dag. Var på terapi där jag fick göra en spännande övning i medvetenhet. Fortsatte hemma med stegarbete, gjorde klart steg 4! Som jag slitit med det. I steggruppen kör vi steg 4 månaden ut och sen fortsätter vi in i steg 5. Stegarbetet fick mig att inse att jag behövde gå på yogan jag avbokat några timmar tidigare. Så jag bokade passet igen och gick ner till gymmet. Det blev ett härligt pass och det kändes kärleksfullt mot min kropp.
 
Sorgsen som jag är, fast jag håller ihop det för det mesta, grät jag under passet. Det var skönt. Gillar inte hur jag stänger in min sorg för tillfället. Gömmer den och släpper ut den med mig själv. Försöker omedvetet vara stark inför Robert. Skapar bara distans, jag vet det, men har svårt att göra annorlunda just nu. Vi fick ett negativt besked gällande hans mamma igår. Finns inte mycket annat än att acceptera det som inte går att förändra. Jag känner att jag faktiskt befinner mig där. Däremot vill jag helst springa ifrån hela situationen och slippa delta i den tid vi befinner oss. Dyka upp igen när allt är över och vi alla gått vidare och är glada och sorglösa igen. 
 
Imorse stod jag inför mitt numer ganska vanliga dilemma, jag har ingenting att ha på mig. Testade ett par jeans som legat i lådan i säkert ett år. För små. Kom knappt över knäna. Ni som varit med om det känner igen känslan. Man frågar sig hur fan det gått till att gå upp så mycket i vikt. Första känslan var panik. Påminde ganska fort mig själv om att acceptans är ett bättre förhållningssätt. Jag måste tro på mitt nya sätt att hantera maten. Jag känner mig så mycket lyckligare när jag får äta av alla livsmedel, så länge det inte blir för mycket, vilket det nästan aldrig blivit under dessa veckor. Har varit nöjd ändå. Måste lita på att min vikt kommer lägga sig där den trivs bäst. Det kanske inte är där de där gamla jeansen var. Vet dessutom att jag inte känt mig särskilt nöjd med min kropp under tider de jeansen suttit bra heller. Ett bevis för att allt sitter i huvudet, oavsett min vikt.
 
När jag får lön ska jag köpa nya jeans. Jag ska strunta i vad storleken säger. Jag ska strunta i att skjuta upp inköpet med tankarna "jag ska ändå gå ner i vikt, det här är inte min egentliga storlek". Så trött på hela mitt gamla sätt att se på min kropp och på vad jag måste plåga mig själv till att förändra. Jag ska kasta alla kläder jag inte kan ha längre. Det rör sig främst om byxor. Om jag skulle gå ner i vikt kan jag alltid köpa nya kläder igen. Lycka och att vara smal har ingenting med varandra att göra. Väldigt svårt att inse det efter ett helt liv i smalhets från alla möjliga olika håll, främst inifrån mig själv. Min kropp ska må bra. Sen får den se ut som den gör. 
 
Helgen stundar och för mig innebär den jobb imorgon. Det är bara mellan ca 12-17, så det känns chill och rätt roligt. Ska till Thommie på kvällen vilket jag ser fram emot. Var alldeles för länge sen vi sågs. På söndag ska jag på Al-Anon. Det är ett cykellopp här i Haninge, så vi blir nog hemma hela den dagen då flera vägar kommer spärras av. Förra året var det kaos i trafiken. Ikväll har jag inga planer. Vill nog inte ha det heller. Vill helst ta det lugnt, äta god mat och njuta av att en intensiv arbetsvecka nått sitt slut (undantag några timmar imorgon). Kanske gå över till svärmor som ligger på sjukhus typ 2 minuter från vårt hem.
 
 
En bild som egentligen inte har något med inlägget att göra, men den talade till mig. Önskar er en fin helg!

…och åren bara går

Hej! Det märks att det börjar bli mörkare för det är mycket segare att komma upp på morgonen. Även att hålla sig vaken på kvällen, men det har jag svårt med oavsett. Sorgligt med mörkret, men också mysigt. Tänder ljus varje kväll och dricker te. Det är mer accepterat att sitta inne på hösten. Det är välkommet efter en sommar när alla är så rastlösa. 
 
Igår skrev jag om att jag behövde styra upp vad jag vill göra i livet egentligen. Jag spaltade upp mina splittrade arbetsuppgifter för att få bättre koll. Fick oväntat även klarhet i en jobbgrej där jag undvikit att fatta beslut då det känts så oklart. Nu blev det istället glasklart och det känns så bra och roligt! Blir mer trygg i tanken att saker faktiskt löser sig om man inte forcerar fram svar i fel tid. 
 
Ville även få in något som är roligt, prestigelöst och kreativt i livet. Häromdagen pratade vi om instrument på jobbet och jag berättade om min barndomsönskan om att lära mig spela något instrument, men att det aldrig blev så. Robert köpte gitarrer till oss vår första jul tillsammans. Igår var det dags att ta upp den gamla drömmen det visat sig att vi båda haft. Anmälde oss till en gitarrkurs för nybörjare här i Handen. Ligger typ bredvid där vi bor, på en bra kvällstid och var ganska billigt. Kommer bli superkul! Kursen startar när tillräckliga många anmält sig, så hoppas den gör det nu när vi var två som anmälde oss. 
 
I måndags fick jag ett telefonsamtal från Irenes brorson. För er som inte har koll, så var Irene min mormors sambo, min extramormor, under min barndom. Brorsonen ville lämna en kasse foton till mig från min barndom. Jag fick fotona igår och tittade lite fort på några av albumen. Var tvungen att sluta för det blev för känslosamt. Det var foton på mig som barn. Foton på mig, mamma, pappa och mormor. Mest på mig och olika saker jag gjorde. När jag lekte. Det kändes helt overkligt att det där har hänt.
 
Har varit känslosamt ända sen han ringde då Irene betyder så mycket för mig, men ändå har jag inte förmått att hålla kontakt med henne. Idag bor hon på ett demensboende i Dalarna. Jag var och hälsade på henne för 2 år sen. Det gör ont att tänka på människor som fanns under min barndom, som verkligen brydde sig om mig och älskade mig. Det gjorde mormor och Irene. Det syns på fotona. De är tagna med kärlek. Därför gör det så ont att dessa människor inte finns i mitt liv idag. Både pga att de dött, men också pga att jag inte förmått hålla kontakt under år jag mått så dåligt. Perioden när jag gick från tonåring till vuxen var en kris jag inte klarade särskilt väl. Jag tror inte min omgivning riktigt förstod det.
 
Jag känner mycket skuld gentemot Irene. Jag förstod för flera år sen att hon blivit dement, men jag hörde inte av mig. Jag ringde aldrig henne. Tackade aldrig för alla böcker hon skickade till mig på min födelsedag. Jag förstod varför böckerna slutade komma. Ändå agerade jag inte. Jag var så inne i mitt eget trassel att jag helt enkelt inte förmådde. Önskar jag kunde förklara det för henne, men nu är hon så dement att det inte riktigt funkar. Får försöka finna nåt sätt för gottgörelse. Hon fyller 80 i slutet på denna månad. Jag har inte möjlighet att åka, men kanske kan jag skicka ett kort och en bok. En bok med fina bilder på något hon tycker om. Jag vill berätta för henne att det förmodligen är tack vare henne jag är där jag är idag. Att jag fick ett intresse för att läsa, grundlade en kreativitet, lärde mig att älska skolan, pluggade vidare. Vill att hon ska veta det innan det är försent. Åh, vad tungt allt känns med familjen! Vad mycket rädslor det finns som hindrar. 
 
 
Det är enklare att låtsas att man aldrig haft en familj, än att minnas den familj som en gång fanns. 

Där jag befinner mig just nu i den ständigt rullande processen

Godmorgon! Ännu en veckas mitt är nådd. Jag har inte hängt med alls denna vecka. Det har gått i ett på jobbet och varit väldigt intensivt. Visserligen skönt att tiden går fort, men vill gärna hinna upptäcka livet också. Ska ta mig en rejäl funderare på hur jag vill att mitt liv ska se ut egentligen och börja planera det därefter. För jobba, äta och sova är inte ett liv, det är överlevnad. Behöver fylla på med lite fritidsaktiviteter för att det ska bli något vettigt av det känns det som. Nyckeln ligger i att nyttja helgen till fullo. Eller släppa taget om mina föreställningar om trygghet och gå ner i arbetstid. Det är en fråga som ständigt snurrar i mitt huvud, ännu har jag inte gjort det.
 
Det är roligt på jobbet just nu och det underlättar så oerhört. Däremot känns det verkligen som att jag spenderar all min tid på jobbet och utöver det kämpar för att få energin att räcka till annat. Tur att jag släppt kontroll kring städning och liknande. Fast idag måste jag tvätta för jag har snart ingenting att ha på mig. Det har jag inte ändå, men de få plagg jag trivs i får gärna vara rena. Jag behöver verkligen uppdatera min garderob och planerar att göra så när jag fått lön. 
 
Det är en konstig tid där jag växlar mellan det yttre "vanliga" livet där allting flyter på, och att ramla ner i hål i mig själv där det finns sorg och smärta. Blir överraskad av de där hålen, för tidvis känner jag inte av dem alls. Men så inträffar något som triggar igång det. Det rinner tårar som påminner om att allt inte är över. Att jag fortfarande har en historia och till viss del ett nu, som inte ser ut som jag vill. Så jag gråter mina tårar, pratar om det jag behöver prata om ibland. Ofta stänger jag det inom mig med mig själv. Sen kommer jag alltid fram till insikten att jag måste acceptera det jag inte kan förändra. Jag återgår till den där vanliga livet som trots allt är väldigt välfungerande. Då uppskattar jag det mer än någonsin och håller i det så hårt för att det känns så tryggt. Ibland kommer rädslan som säger att ingenting av det jag har är på riktigt. Att det snart kommer ryckas från mig, att jag ska ramla tillbaka ner i ett liv i de svarta hålen. Livet i tillfrisknande är verkligen inte enkelt, men det finns inga alternativ än att våga lita på att det är rätt och att jag förtjänar att befinna mig här. 
 
Något jag är väldigt glad och stolt över, är att det går så jävla bra med maten! Eller snarare mitt nya förhållningssätt till maten. Det känns väldigt lugnt i mitt inre. Inga paniksug, ingen desperation över att inte få äta socker, ingen direkt längtan efter det heller. Jag känner hur min kropp mår bra och min mage känns för första gången på månader i balans. Har verkligen inte gjort några dramatiska förändringar förutom att ha tagit bort skräpmat, uppenbart socker och infört ett annat tänk kring kolhydrater. Genom att jag tillåter mig själv att äta kolhydrater utan att ge mig skam och skuld, känns det inte tröstlöst att behöva avhålla mig från socker och skräpmat. Jag får äta schysst mat ändå. Det känns som en befrielse och jag börjar lita på att min vikt kommer stabiliseras om jag bara fortsätter på denna väg. Kärlek till mig själv <3
 
 
 
 

Att vara någons finaste

Godmorgon ny vecka! Denna morgon gjorde jag skillnad i en rutin. Jag mediterade innan jag bloggade. Annars brukar jag meditera när jag kommit till jobbet. Det var rätt skönt att börja dagen i det lugnet, innan jag kommit igång ordentligt. Plockade upp idén från Sofie, tack för den!
 
Roberts bror och hans son har varit här i helgen. Det har blivit mycket umgänge med familjen och mycket prat om den. Det är speciellt att vara med i en familj där så mycket utspelat sig innan man själv trädde in i den. Helgen har gått bra, men det är ganska påfrestande att ha folk hemma en hel helg. Folk jag inte känner så väl. Gårdagen lät jag de hänga själva och tillät mig själv göra det jag kände för. Gick på Al-Anon och låg sen och läste några timmar. Det var precis vad jag behövde för att tanka upp depåerna och orka in i veckan. Det är så mycket tunga och sorgliga bitar kopplade till Roberts familj just nu, att jag verkligen behöver tid för återhämtning för att orka den intensiva tid vi just nu befinner oss i. När en central person i familjen blir sjuk förändras verkligen tillvaron. Eller snarare blir det lätt så. Jag gör mitt bästa för att använda mina verktyg och inte dras med i oro och katastrof. Det går ganska bra och livet känns trots allt väldigt hanterligt mot vad jag förutspått. 
 
Det har hänt en positiv sak som jag inte delat med mig om. Jag och Robert har förlovat oss. Jag friade till honom första dagen på semestern. Det är inte många som vet om det, har valt att bara dela det med familjen i princip. Vi beställde ringar som kom i fredags. Känns väldigt betydelsefullt för mig, men också väldigt privat. Kan inte riktigt svara på varför. Känner tydligt att det är en gräns för mig, min kärlek till Robert. Som om jag inte vill att han ska bli ännu en kille i min blogg. För mig känns han som något helt annat. Min första mogna relation. Kanske väljer att skriva om det mer längre fram. 
 
Veckan rullar enligt plan på som vanligt. Enda skillnaden är att jag jobbar på lördag. Terapi i veckan som jag ser fram emot. Saknar att gå varje vecka! Samtidigt ser jag hur jag faktiskt flyger med egna vingar nu och det känns tryggt och stabilt. 
 
Igår läste jag mig mot slutet av Kristina Sandbergs triologi om hemmafrun Maj. Jag kom till en scen som fick mig att träffas rakt i sorgen och såret som aldrig riktigt tycks läka.
 
 
Det sorgligaste jag vet är att tänka på att min pappa älskade mig och att jag var viktig för honom. Undrar varför det är så. Kanske för att jag aldrig förstod det när han var i livet. Minns hur förvånad och rörd jag blev när jag såg hur kärt fotot på mig, pappa och syrran från min student var för honom. Hur jag aldrig kunnat ana att det var så. Jag trodde ju att spriten var viktigast eftersom att det var det som syntes. Har lärt mig med åren att människor inte alltid visar hur de känner, och att mina tolkningar inte alltid är verkliga. Finns få saker som är så komplexa som relationen till en alkoholist. Igår saknade jag honom alldeles fruktansvärt. Slogs av insikten att jag alltid kommer göra det, att den känslan aldrig kommer försvinna. Tror det som gör ondast är att vår relation avbröts och att vi aldrig fick möjlighet att försonas. Bara i fantasin efteråt. 

När livet faktiskt funkar!

Fredagen är här. För min del innebär det jobb. Ett gäng där ska gå på lunchpromenad som jag dragit igång. Ikväll kommer Roberts bror och hans son på besök. De ska hälsa på svärmor. På lördag kommer Roberts syrra med familj och vi ska käka allihopa. Tänkte bjuda på texmex, lätt och gott att göra till många. Det blir alltså en helg med familjehäng. Hoppas på lite vila i alla fall, jag behöver det, är så trött. Har börjat med d-vitamin och lite annat igen efter sommaren. Hoppas att det ska ge effekt.
 
Det slog mig igår hur mycket som funkar i mitt liv nuförtiden. Mycket för att de grundläggande förutsättningarna funkar. Jobbet rullar, kanske inte världens roligaste alla dagar, men det får mig inte att må dåligt längre. Mitt boende känns bra och lagom. Min relation till min sambo funkar toppen. Blir lika förvånad varje gång jag säger det. Relationen funkar verkligen jättebra. Vi har träffats i 2 år nu och jag kan ärligt säga att jag känner likadant för honom nu som då. Har ju haft ett gäng relationer i mitt liv och det har faktiskt aldrig känts så här. Efter 2 år brukar relationen ha tagit slut, alternativt har den varit helt körd i botten och jag har mentalt lämnat den för länge sen. Total skillnad mot hur det är nu.
 
Hörde en kollega berätta om en dejt i förbifarten, "Riktigt härlig tjej, vi hade jätteroligt! Men jag tror det kändes mer vänskapligt, skulle gärna hänga med henne fast som vän". Klassiker det där har jag insett. Känns det för avslappnat och bra måste det ju vara en kompis, right? Kan med stor erfarenhet i bagaget säga att den där nervositeten och osäkerheten som kan kännas med en ny person, inte behöver vara ett tecken på kärlek. Det är stor skillnad på förälskelse och kärlek. När jag träffade Robert upplevde jag något nytt, bortom det jag tidigare tolkat som tecken på kärlek. Jag kände mig väldigt trygg med Robert. Det visade sig genom att jag ville vara nära honom hela tiden, utan att vilja ta avstånd. Jag kunde berätta om mig själv utan större behov av att föreställa det jag visade upp. Jag vågade satsa stort väldigt tidigt in i relationen. Jag tvivlade egentligen aldrig.
 
Efter två år känns det som jag gjorde rätt val. Jag känner mig aldrig olycklig i relationen eller funderar på att avsluta den. Andra säger att jag ser lycklig och glad ut. Jag får aldrig oro och ångest inför att komma hem. Jag vill alltid vara nära Robert. Tycker om att umgås med honom, fast vi träffas hela tiden. Det känns stabilt och väldigt bra helt enkelt. Väldigt ny erfarenhet för mig och jag är väldigt tacksam över möjligheten att få uppleva den.
 
Jag ser det inte bara som tur att jag träffat en vettig kille. Främst ser jag det som framsteg med mig själv och mitt arbete med att läka mig själv och min förmåga att ha nära relationer. Så glad att jag sökte hjälp för detta! Det har verkligen gett mig de resultat jag hoppades på. 
 
 
Var så rädd för förändring förr. Idag välkomnar jag den på ett nytt sätt. Inser att den är nödvändig. Inser att det också är skönt att tiderna förändras och livet går vidare. Något måste dö för att något nytt ska kunna växa. Kretsloppet som genomsyrar allt. 
 
Önskar er en fin helg <3

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!