Now the drugs don't work

Hej tredagarsvecka! Hade ingen söndagsångest igår eftersom att endast tre arbetsdagar väntar denna vecka. Tänk om det alltid kunde vara så? Vad enkelt det skulle gå att arbeta då. Och vad lyxigt att jag får vara ledig två dagar denna vecka med fullt betalt. 
 
Har en härlig helg i ryggen. Den bjöd på sol och då känns livet väldigt mycket lättare. Några timmar i solen gör underverk för mitt mående och min depressiva läggning. I helgen har vi suttit en del på vår uteplats som visat sig ha eftermiddag- och kvällssol. Vi har inte riktigt vetat hur mycket sol den bjuder på, i och med att vi flyttade hit på hösten. Nu vet vi att det är fler timmars sol och det var en positiv överraskning. 
 
Helgen har annars bjudit på matlagning, middag, vänner, Valborg, brasa, Första maj och serietittande. Vi har gjort en retur på Ikea och lagt ut grejer på köp och sälj, i hopp om att bli av med saker. Sålde två grejer igår och hoppas på att bli av med fler saker i veckan. Ett bra sätt att bli av med saker man inte använder, istället för att samla på hög. Denna månad hade vi sjukt mycket räkningar, så det passar bra med extra klirr i kassan. 
 
Mitt mående har vänt nu tror jag. Livet känns enklare. Gillar den här årstiden fram till sommaren. Den bjuder på hopp. Känslan av att vara "normal" jag upplevde på kursen förra veckan, hänger kvar.
 
Läste ett blogginlägg Sanna Bråding hade skrivit, om när hon åkte fast för droger och hela hennes karriär rasade. När man följer henne nu, är det svårt att se att hon har levt ett helt annat liv. Hon har skapat mycket positiv förändring. Det känns som om den förändringen är väldigt grundad på djupet inom henne. Så är det inte med alla som blir drogfria. Skickade över en bild när jag rökte till Linus, en vän jag bara känt i ett par år, som bara hört om en annan tid i mitt liv genom mina berättelser. Han skrev att det kändes konstigt att jag hade rökt. Insåg att han har en helt annan bild av mig. Tänkte tillbaka på tiden då cigg typ var mitt signum. Hade en cigg i handen på varenda foto som togs. Det var verkligen min grej att röka. Idag känns det främmande även för mig.
 
I lördags var Ana och Natte m.fl här. Vi pratade om gamla tider. Mycket alkoholindränkta minnen. Kändes som om jag talade om en annan person när jag delade lite minnen. Roligt att skratta åt i efterhand, men vissa saker får jag lite ont i magen av när jag skämtar om. Visst kan det vara roligt att skratta åt när jag drack mig till hallucinationer och hörde min pojkvän prata i ventilationen. Eller när jag såg saker i min garderob som inte fanns. Jag minns också hur jag mådde de där tillfällena. Inte skrattade jag då. Kunde också verkligen känna att det var en annan tid i mitt liv vi pratade om. Det börjar bli länge sen nu. Det är ingenting jag längtar tillbaka till, i alla fall inte de där värsta åren efter pappas död. Det är heller ingenting jag skäms över. Jag var ung och gjorde så gott jag kunde utifrån de förutsättningar jag hade. Idag vet jag bättre och gör därför annorlunda val. Tid skapar distans och ibland är det väldigt positivt. 
 
 
 
Jag har flytt en hel del från mina problem i mitt liv. Det finns många olika sätt att fly på, jag har provat rätt många av dessa. Det jag lärt mig är att sorg alltid kommer ikapp, även om åren går och livet förändras. Jag känner för första gången att jag är redo för att sluta fly. Verkligheten överträffar fantasin och omvärlden kan jag leva i. Mitt liv är på väg in i en ny era. Jag känner det starkt. Som om jag är redo för nya perspektiv av livet jag aldrig ens trodde fanns. 
 
Önskar er en fin vecka. Vi hörs längs resans gång! 

Backspegelns lärdomar om nuet

Hej! En konstig vecka har blivit fredag. Men konstig menar jag att det alltid blir rörigt när man är iväg på kurs eller liknande. Tappar dagarna. Glad är jag över fredagen. Kursen via facket var väldigt bra. Kursledarna var proffsiga och deltagarna var trevliga. Har ätit massor och vräkt i mig socker, men så får det vara. Tänker inte lägga någon särskild vikt vid det. Känner mig tryggare i mitt fackliga uppdrag efter detta. Blev också mer intresserad av fackligt arbete vilket känns positivt. 
 
Det låter konstigt att skriva, men jag skriver det ändå. Jag kände mig ganska normal under kursen. Som att jag var en av alla andra som levde ett vanligt liv. Har nog sällan känt så. Har blivit medveten om mitt skamfilter jag ser på världen genom, vilket jag också skrivit om innan. Jag tog med mig den insikten i sammanhanget med nya människor. Självklart kom det upp tankar om att jag inte kunde vara och säga på vissa sätt, men jag lyckades också förstå att det tankarna inte vara sanna. Jag kände mig avslappnad på ett sätt jag inte gjort tidigare. Att det var okej att vara mig liksom. Jag övade mig också i att hålla min integritet och det kändes rätt bra.
 
Det var skönt att vara bland människor där jag inte hade en given roll eller historia. Jag tog ingen särskild roll heller. Komikern var jag nog inte alls. Kanske lite rolig, som folk är mest, men inte bekräftelsetorsk-rolig liksom. Jag blev ingen direkt ledare heller, hade turen att hamna vid samma bord som en annan av min egen personlighetstyp. Däremot var det jag som fick gå upp och redovisa grupparbete och det kändes helt okej. Slog mig att jag är rätt skraj att prata framför människor, men att jag gör det ganska bra ändå. Det släpper när jag väl börjar. Har verkligen observerat mig själv dessa dagar. Har märkt av mitt eget dömande av andra. Förutfattade meningar som visar sig vara helt fel. Stör mig ofta på personer som är lika mig själv, klassiker det där. 
 
Jag fick också tillfället att öva mig i ensamhet. Jag skulle ju sova själv på ett hotellrum och fick spendera ganska många timmar själv. Till en början kändes det inte bra alls. Det kommer massa svåra känslor i stunder jag är ensam. Speciellt om det är på en annan plats än hemma. Tror det är övergivenheten som kommer över mig. Något som sitter djupt i mig. Förr var dessa känslor ohanterbara och jag kunde inte vara i dem alls. Såg därför till att aldrig vara ensam. Var jag det ringde jag en vän. Alltid. Denna gång gick det rätt bra. Jag intalade mig själv att det inte var någon fara. Messade med en vän som föreslog att jag skulle passa på att skriva. Skrev något novellaktigt, i alla fall en skiss. Läste en stund. Såg på tv. Innan läggdags ringde jag Robert. Saknade honom väldigt mycket. Tänkte att jag inte ska skämmas över mina svårigheter att vara ensam. Jag kan hantera det hyfsat idag, men det är fortfarande något jag ogillar och det är inget fel med det. Vi människor är flockdjur, är inte konstigare än så. Hemma kan jag njuta av tid ensam, i alla fall om det är på dagen. När jag tänker efter är det ensamma kvällar och nätter jag har svårast för. 
 
När jag var där ensam på hotellrummet, läste jag lite i min blogg. Jag blev nyfiken på vad jag egentligen skrev när pappa hade dött. Läste några månader från sommaren och hösten 2007. Kände stor empati för mig själv. Fan vad tufft det var! Vilken jävla smäll som jag var allt annat än rustad för just då. Jag var 21 år gammal och befann mig i ett orosland orsakat av pappas alkoholism. Jag hade blivit dumpad av en man som var mitt allt och jag sörjde honom. Även om jag gjorde allt för att intala mig själv och andra att så inte var fallet. Jag hade ingenting att hålla mig i, så när pappa dog föll hela korthuset ännu en gång. När jag läste förstod jag vilken tuff start mitt vuxenliv fick. Jag var som sagt inte rustad för att gå in i det från början, och det började på sämsta möjliga sätt. Det är inte konstigt att åren efter såg ut som de gjorde. Det är fullt förståeligt att jag mår som jag gör idag.
 
Jag insåg också att livet inte ser ut sådär längre. Långt ifrån. Jag har en helt annan plattform att stå på idag. Allting kommer inte ryckas från mig som det gjorde så lätt en gång i tiden. Idag lever jag ett tryggt liv och jag ska intala mig själv det så ofta det behövs. Allt är lugnt, allt är som det ska. 
 
 
Såg denna och kände igen mig väldigt mycket. Det är svårt att oroa sig när allt redan gått åt helvete. Nu när det mesta går bra oroar jag mig desto mer. Nu finns det någonting att förlora. Många gånger har det där oroandet blivit en självuppfyllande profetia. Ännu ett av mina återupprepanden som hindrat mig från att gå vidare. På många sätt har jag varit kvar i Michaela 21 års tillvaro. Har ramlat tillbaka där så fort livet inte gått min väg. Senast var för 2 år sedan. Sen dess har insikterna ramlat ner. Jag tror och hoppas att jag äntligen är redo för att bryta mönster en gång för alla. Så tacksam för min terapi som hjälpt mig inse dessa saker, på djupet.
 
Ett tips på instagramkonto förresten. "Villfarelser" bjuder på fantastisk humor! Igenkänning på det där tragikomiska sättet som gör att vi människor överlever. 
 
Ha en fin helg mina vänner! 

Mönster som repar och upprepar sig igen och igen...

Good morning! Det snöar! Så jag vet inte hur good denna morning är egentligen. Jag ska iväg på kurs på Lidingö, så jag ska knalla med min kabinväska till tåget. Orkade inte packa lätt då jag ville ha med böcker. Tror alltid jag ska hinna läsa asmycket när jag är på hotell. En natt ska jag vara borta och tar med mig två romaner. Den ena är iof halvläst. 
 
Två dagars paus från jobbet och in i den fackliga världen istället. Ska öva mig på att sitta tillbaka och lyssna under denna kurs. Inte ta någon slags ledarroll. Jag tar alltid ansvarsfyllda roller. Det blev tydligare än på länge igår, när 5-6 personer messade mig och meddelade att de inte kommer på kvällens Al-Anon möte. När jag kände ansvar för att rodda upp vårt arbetsmöte i gruppen. Då kände jag att nu får jag faktiskt lägga av. Tidigare under dagen hade jag googlat lite på upprepningstvång, vilket gjorde att jag såg det hela väldigt tydligt. Definition enligt psykologiguiden:
 
"Benägenhet att försätta sig i samma eller liknande situationer som på ett besvärande men "ofrånkomligt" sätt upprepar gamla mönster, ofta ända sedan barndomen."
 
Ansvarsrollen är ett sådant upprepande som jag återkommer till gång på gång på gång. Inget fel med det i sig. Jag trivs ju i den rollen. Men jag tar ofta på mig mer än jag ska, säger ja när jag vill säga nej, och stressar sönder mig själv i slutet för att få ihop allting. Då blir det istället självdestruktivt. På kurser när det vankas grupparbeten, vill jag egentligen inte vara den ledande. Speciellt inte inom den fackliga världen, då jag känner mig ganska ny och osäker där. Ändå brukar det bli så. Ingen tar kommandot och då blir det så obehaglig stämning att jag gör det själv. För min del väcker upprepandet gamla sår till liv från barndomen också. Då jag tog ansvar som inte var mitt och som fick mig att må väldigt dåligt.
 
Har fler upprepningstvång som jag ska titta lite närmare på. Här har vi ett. Screenshottat från ett inlägg jag skrev back in the days, typ 2012. Och det har hänt igen efter det. Ja, hela denna blogg har väl egentligen dominerats av min jakt på kärleken? Och hur jag gång på gång försökt få den i otillgängliga män? Olyckligt kär har verkligen varit ett upprepningstvång för mig. Vi får hoppas på att de tiderna är över nu!
 
 
 
Mer om det en annan gång. Nu måste jag äta och meditera innan jag ska ut i snön!

Efter kriget

Godmorgon! Idag mår jag ganska bra! Det var ett tag sen. Redovisade min pappa-övning igår på terapin och det var något som släppte. Kände mig väldigt lättad efteråt. Vet inte riktigt vad det var. Kanske har den gnagt i mig på ett omedvetet plan. Det var skönt att få prata om pappa. Jag har ett stort behov av det. Min terapeut sa igår att jag inte ska känna mig tjatig, jag behöver prata om pappa.
 
Det blir allt tydligare för mig vilket trauma det var att han dog. Eller snarare hur han dog. Tiden innan. Hur mycket det påverkat mitt liv. Att jag lever med efterverkningarna av det fortfarande. Under tiden jag läste upp min övning för gruppen gick ett alarm utanför. Min terapeut sa "det här larmet som går var tillståndet inom dig när din pappa levde". Terapeuten nämnde posttraumatisk stress i samband med hur jag hade stått vid ruinens brant med pappa. Att jag fick titta på när han långsamt tog livet av sig själv. Har aldrig riktigt tänkt på vad ordet posttraumatisk stress betyder. Stress som kommer i efterhand, var en mening som kom upp i mitt huvud när han sa ordet. Jag har inte tagit hand om den där stressen förrän med början förra året, när jag inte kunde skjuta undan den längre. 
 
Efter terapin åt jag och Robert i Kungshallarna som vi oftast gör. Blickade framåt mot sommar och semester och då vet jag att jag mår bra. När jag ser en framtid och när jag dessutom ser fram emot den.
 
Jag har ett så himla fint liv idag. Min terapeut delade med sig av hur han kan "vakna upp" och inse att han lever med sin fru, att det är henne han ska vara med. Att han inte behöver jaga någon annan och att han blir lugn i den insikten. Kände igen mig starkt i det där. Jag vet hur det är att leva ett liv där man aldrig får vara med. När man bara gör något med nån del av sig själv som aldrig är det innersta. Är med någon i väntan på något annat, något man tror är bättre. Aldrig uppskattar det som är, för det är ändå inte för mig egentligen. Vet hur ensam man blir av att leva så. Och så olycklig.
 
Det kan fortfarande kännas som om mitt liv inte är mitt. Allting jag har, som jag kämpat för, kommer ändå snart rinna genom mina fingrar. Men så har jag mina stunder av klarhet. Då jag vaknar och inser att det är mitt liv. Det är ingen dröm jag kommer vakna ur. Jag får vara med. I de stunderna flyttar hela jag in i livet. Känslan kan liknas vid att vakna i panik ur en mardröm, där man förstört hela sitt liv genom dåliga val. I det vakna tillståndet se att den man älskar fortfarande vilar bredvid och andas lugnt. Lättnaden i att det bara var en dröm och tryggt somna om. Den lättnaden är mina uppvaknaden i verkligheten, som idag är väldigt vacker och trygg. 
 
Allting känns så skört när man levt i otrygghet. Jag ska intala mig själv att allt är lugnt och att kriget är över varje dag. Ända tills det slutar kännas som om hela världen gungar under mina fötter. 
 
 

Letar efter färgfiltret

Godmorgon! En grå måndag i april. Jag känner mig minst lika trött som innan helgen. Tur att jag inte agerar på mina impulser och dricker när andan faller på. Festande kan verkligen göra en trött och jag behöver inte spä på den. Själv har jag tagit det väldigt lugnt i helgen. Igår låg jag tom på soffan större delen av dagen. Tröttare än på länge och hade även värk i kroppen. Känns inte så muntert. Kanske håller på att bli sjuk eller nåt. Hoppas det, för jag vill inte hamna i ett nytt utmattningssyndrom. 
 
Helgen innehöll även en del annat. Inledde med en promenad i Rudan med Sofie efter jobbet. I fredags var Ana över och käkade middag och umgicks. I lördags var jag på yoga och sen åkte jag hem till Thommie. Han bjöd på god middag och vi tog en promenad (som tog slut på mina sista krafter tror jag). 
 
Denna vecka bjuder på en 2-dagars fackutbildning på en konferensanläggning där jag ska övernatta. Känns lyxigt och roligt. Hoppas att jag piggat på mig lite tills dess, onsdag och torsdag. Det är det värsta med trötthet. Allting känns jobbigt. Nästa vecka är det långledigt. 
 
Drabbas av en sorg och ilska när jag tänker på hur lite energi jag har nuförtiden. Hur mycket jag måste prioritera i livet och hur mycket jag får ta bort för att orka. Hur ung jag är och hur slut jag är egentligen. Kroppens akuta stressreaktioner för lite mer än ett år sedan har läkt ut. Det mer långtgående består. Vissa saker har inte gått tillbaka alls, jag har bara lärt mig att leva med det. Som att lära sig hantera ett handikapp och ordna livet efter det. En kollega kan berätta om sin helg och jag kan förundas över hur mycket hen har hunnit med. Kan minnas tillbaka på tider då jag också maxade livet sådär. Och nu går det inte längre. Vet inte om det någonsin kommer att gå igen. Eller hur lång tid det i så fall kan ta. Som att vänta på någon som kanske aldrig kommer.
 
Jag har mina dagar då det flyter på. Kan till och med ha en bra period, tyvärr oftast en kort sådan. Då tror jag att jag är återställd igen. Men så kommer tröttheten smygande, och jag behöver ta en dag på helgen då jag avbokar allt jag planerat för att vila upp mig. Fylla på reservtanken för att orka med arbetsveckan. Jag kanske inte borde skriva dessa reflektioner idag, för igår var den sämsta dagen på länge. Hjärnan la av och jag kunde inte ta in information, det var länge sen. Läste ett recept om och om och om igen, utan att för den skull förstå vad som stod. Vet inte vad jag gjort för att hamna där riktigt. Kanske mitt dåliga mående jag haft senaste tiden. Det har vänt lite, så förhoppningsvis kanske orken återvänder. Det tar mycket på krafterna att ha ångest. 
 
Jag har försökt söka efter berättelser på nätet från personer som lever med sviterna av ett utmattningssyndrom. De är svåra att finna. I alla fall de berättelser som liknar min egen. Antingen beskriver de tiden på väg till utmattning, sjukskrivningen och tiden precis efteråt. Sen verkar allt ha blivit bra, mer eller mindre i alla fall. Sen finns det berättelser man hittar på ett undangömt forum någonstans. Kommentarer i bloggar. De som varit sjukskrivna i flera år. Eller de utförsäkrade. De som aldrig kom tillbaka. Då får jag panik och blir rädd. Det triggar mina katastroftankar, tills jag åter landar i insikten att det inte är så illa. Jag kan faktiskt jobba. Jag sköter mitt jobb och jag gör det bra. Jag orkar.
 
Ibland känns det bara som om jag inte orkar. Jag vet liksom inte var gränserna går för hur man ska må och hur mycket man ska prestera. Det skapar en osäkerhet som jag kämpar med varje dag. Det spelar inte så stor roll vad någon säger åt mig, det här sitter i skallen på mig. Har svårt att landa i att jag är tillräcklig som jag är. Kanske skulle jag få mer energi över, om jag lärde mig hur jag ska ta av mig mina skeva glasögon och se på världen som den är. Lära mig att inte lita på tankar om mig själv. Ibland går det, men alldeles för ofta tror jag på allting som sägs i mitt huvud. Som att tro på att jorden kommer gå under imorgon ungefär.
 
Jag ser idag att de förvrängda glasögonen jag alltid haft på mig, är den primära orsaken till mitt utmattningssyndrom. Det förstod jag inte för ett år sen. Det förstod inte läkaren eller psykologen på företagshälsovården heller. Hur skulle de förstått det, när jag inte ens gjorde det själv? Ska fundera på hur jag ska jobba för att få av de där glasögonen, för det funkar inte att ha på sig dem längre. Livet är för kort för att nedvärdera sig själv. 
 
 
Ny tid, ny strid som jag sagt så många gånger förr. Det kan inte bli så mycket mer sämre i alla fall. Medvetenhet är första steget. Förändringen kommer tids nog med den, det har jag lärt mig de senaste åren. 
 
Önskar er en fin vecka! Det ska jag göra mitt bästa för att ha. Trötthet är bättre än ångest och depression, jag försöker se det så. Själen mår lite bättre än den senaste tidens svarta hål. Fördelen med att ha mått dåligt typ hela livet är att man vänjer sig. Dåliga dagar är ingen katastrof, det vänder tids nog. Tills det vänder är tillvaron bara precis som den brukar vara, lite solkig och i nyanser av grått. Får spana efter de färgklickar som finns, tills jag hittar färgfiltret.  

Drömmen om sorglösheten

Hej fredag! Arbetsveckan är snart till sin ända. Den inleddes med två mindre bra dagar och fortsatte med två betydligt bättre dagar. Är ovanför vattenytan och lite till. Får se om det håller i sig. Suger ut all energi att må dåligt och ha ångest. Har mycket drömsömn. Inatt var jag i pappas hus och vaknade precis när jag skulle ringa honom och fråga när han skulle komma hem. Pappas hus är en återkommande plats för mina drömmar. Däremot är han nästan aldrig hemma i drömmen. 
 
Igår var jag på teater med Linus. Vi såg "American hotel". I korthet kan man väl säga att den handlade om destruktiva kärleksrelationer. För mig gestaltade den trasighet från barndomen. Vad den gör med människor och deras förmåga till relationer. Kände igen mycket i pjäsen. Både i mig själv och i andra jag mött. Man gör verkligen så gott man kan med de förutsättningar man fått. Det är svårt att veta hur man gör när man aldrig fått lära sig hur. Hörde eller läste nånstans, att det är som att försöka navigera sig i Stockholm med en karta över Göteborg. Dömt att misslyckas. Det var hur som helst en fin kväll med en fin vän. Någon som betyder väldigt mycket för mig. 
 
Får alltid en längtan efter att skriva när jag varit på teater. Skrev till Ana att jag behöver bli bättre på att ge mig själv skrivtid. "Skriv nu!", skrev hon tillbaka. Tog upp min lilla anteckningsbok jag alltid bär i väskan och skrev två små sidor. Ibland krävs inte mer än så. Det är ju ofta sådär skrivandet kommer. På alla möjliga olika tillfällen, utom då jag bestämt mig för att sätta mig och skriva. Planerar jag in tiden och sätter mig framför datorn, brukar jag skriva några rader och sedan förlamas av en svårförklarlig trötthet. Då vill jag göra allting annat än att skriva. Idag förstår jag att det kallas för prestationsångest. Ännu en sak jag lärt mig om mig själv att jag har. Anteckningsboken är bra på att lura prestationsångesten. Får inte glömma att jag skriver för mig själv. Jag behöver inte vinna nobelpriset. 
 
Helgen bjuder på umgänge med Thommie, yoga och Al-Anon. Resten ligger öppet och jag tror jag ska ägna den tiden åt att göra precis det jag känner för i stunden. Vad det är visar sig då.
 
Har ett sug i mig att gå ut och festa. Med alkohol. I pjäsen igår skildrades alkoholism hos någon som var lite som jag. Tacksam över att påminnas om varför det inte är bra att dricka alkohol för vissa. Speciellt inte när alla ärr ligger ganska oskyddade.
 
Det börjar bli länge sen jag drack, ungefär 1 år och 9 månader sen. Börjar glömma baksidan. Bakfyllan, ångesten, minnesluckorna. Minns mest bilden av sorglöshet och det är den som triggar mig. Minns de bästa festerna i mitt liv. Minnen som räknas som mina livs höjdpunkter. Mina bästa måenden är ofta dränkta i alkohol. Mina värsta också, det är den delen jag inte får glömma. Himmel blir tillslut till helvete. Jag har trots allt åkt den där berg- och dalbanan några varv, trots min relativt låga ålder.
 
En längtan efter att inte känna annat än eufori. Smärtfri. I alla fall en stund. Ibland blir det ju inte heller så. Hur många guldfyllor har man egentligen under ett liv? Ofta blir det bara värre, även under ruset. Förr var det enklare att hantera känslorna under en snefylla. Fucka ur på nån man, ibland på en vän. Det gjorde mindre ont än såren som låg under allt det där. Såren som skulle skyddas till varje pris. Ändå är det sorglösheten jag ser framför mig. 
 
 
Idag vet jag att under den där sorglösheten som uppstod, i just den stunden som fotot togs, pyrde en totalt ohanterlig sorg. Och flera andra sorger som låg och väntade i en ryggsäck som blev allt tyngre att bära. Några månader senare började jag packa upp den där väskan. Jag packar fortfarande upp den än idag. Ändå tacksam för minnen från kvällar som denna. Några av få gånger jag känt mig som alla andra. 

Bakom glasögonen

Godmorgon! Sol ute. En bra förutsättning för dagen. Har dock hört att det ska bli regn. Inuti regnar det till och från. Beror på hur mycket jag lyckas koppla bort det. Egentligen regnar det nog mest hela tiden där inne just nu. Många sår är aktiva just nu. Då blir det så här. Antar att det får vara så här.
 
Frågade min terapeut i måndags om när det vänder egentligen. Livet, måendet. "När du slutar kämpa mot", svarade han. Robert sa till mig igår att man måste acceptera sitt mående. Jag har nog så gärna velat må bra, att jag nästan blivit desperat. Fått dåligt samvete om jag inte mått bra. 
 
Min utmaning just nu är att hitta en balans mellan inre processande och avkoppling. Jag behöver få vila från det inre för att orka. Samtidigt kan jag inte fly för då blir det aldrig bättre. Jag känner att jag är något på spåren. Har den senaste tiden fått flera insikter om mig själv, som jag tror hjälper mig att förändra det jag behöver.
 
Det går mer och mer upp för mig hur otroligt skev min självbild är. Nästan dagligen får jag bekräftat att jag inte har förmågan att se på mig själv realistiskt. Igår höll jag in en samtalsgrupp på jobbet tillsammans med en annan erfaren kollega. Det var en helt ny arbetsuppgift för mig och min första gång av flera. I mitt huvud hann jag första timmen tänka "fan vad dåligt det går för dig", "du är värdelös på det här", "du är för tillbakadragen", "nu sa du helt fel", "de fattar inte vad du frågar för du kan inte formulera dig" och några hundra liknande tankar. I pausen pratade jag, kollegan och en annan som lyssnade på oss. "Vad bra du var Michaela!", "Det märks absolut inte att det var första gången!", "Det känns som du är erfaren!", "Vilka bra frågor du ställer!", "Du fångar upp saker de säger och styr samtalet efter det". När de säger dessa saker så tror jag på det, det gör jag verkligen. Men jag blir förvånad, då jag tänkt helt andra tankar om mig själv. 
 
Det har blivit tydligt för mig hur min förvrängda självbild är ett stort hinder för mig i livet. När jag första gången verkligen insåg detta, efter mitt lönesamtal med min chef för några veckor sedan, messade jag Sofie och skrev liknande detta: "Fatta hur mycket vi skulle kunna åstadkomma i världen om vi trodde på oss själva!". 
 
Tidigare har jag alltid haft ett ganska högt självförtroende gällande jobb. I alla fall så länge jag jobbat med saker jag varit trygg i. Jag har alltid sett till att lära mig ALLT i mitt yrke, oavsett vad jag jobbat med. När jag lärt mig allt har jag fördjupat mig. När jag gjort det har jag slutat. Däremot finns det andra områden där jag verkligen aldrig trott på mig själv. T.ex. när det kommer till träning, utseende, knyta nya kontakter, sex osv, osv. När jag blev utmattad kom detta stukade självförtroende även till jobbet. Jag trodde först att det var sant att jag var värdelös. Inser mer och mer att det faktiskt bara är hjärnspöken som talar. Jag börjar nu fundera på om det kan vara så att allting annat jag tycker jag är värdelös på, också är en produkt av förvrängd självbild. Tänk om allt jag någonsin trott om mig själv varit falskt? Det är ju fan helt sjukt. 
 
Jag har förmånen att ha vänner i mitt liv som lider av samma problem som jag. På dem ser jag det så tydligt. Att de ser sig själva på ett helt annat sätt än vad omgivningen gör. Jag blir ofta förvånad över hur de tänker om sig själva. Det går mer och mer upp för mig att jag är precis likadan. Denna nya insikt får mig att faktiskt vilja prova nya saker. Se om det verkligen stämmer att jag inte kan eller är sämst. Eller om det faktiskt går och kanske kan bli ett nytt intresse eller en ny, oupptäckt del av mig.
 
 
Har aldrig kunnat brinna av mig själv. Har alltid behövt elda på med något yttre. Jag har alltid förstått att Diffe inte var någon vettig sida att visa upp, men en bättre och mer intressant sida än den jag egentligen trodde att jag var. Det är nog det jag tror är på väg att hända. Jag är på väg mot att finna den jag egentligen är. Jag tror den personen är någon helt annan än den jag alltid trott. Låter som jag lider av personlighetsklyvning, och så är nog fallet också på sitt sätt.
 
Nu måste jag avrunda. Tack för att jag får dela mina tankar! 

Finns det något som inte levererats trasigt från start i mitt liv?

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva just nu. Känns som det är same, same varje dag. Det är fortsatt tungt. Olust känsla i hela kroppen. Vill helst ligga och sova typ. Fast det har jag svårt att göra. Tar längre tid än vanligt att somna, vaknar flera gånger på natten och drömmer mycket och konstigt. Försöker se det positiva, att processer är i rullning och att det brukar leda mig till en bättre platå. Till en plats jag inte haft tillgång till förut. Det är det häftiga med inre resor. de leder ständigt till något nytt. Får försöka ha tillit till att det även kommer vara så denna gång. Dra lärdom av allting svårt jag gått igenom och förstå att jag fixar det här också. 
 
Livet känns ändå lättare denna årstid. Mer energi finns till att göra saker som får en att bryta av och tänka på annat. Behöver tänka på annat ibland. Tiden är det stora problemet just nu. Flera kvällar varje vecka är uppbokade med fasta aktiviteter. Lite sofftid behöver jag också. Känns som jag mest mellanlandar hemma, ständigt på väg. Samtidigt vill jag aktivtera mig. Känner mig mest som en enda stor paradox. Samma sak med jobbet. Känner något slags inre motstånd till och från. Samtidigt tycker jag om att komma dit och koppla bort. Känner mig splittrad där också. Känns som om jag inte får något gjort, trots att jag kommer en bit framåt varje dag. Tror det mest beror på att denna månad är splittrad mellan olika arbetsuppgifter. Ingenting hinner liksom bli ordentligt gjort då. Jag tycker om att göra saker perfekt. Ännu en utmaning, allt kan inte bli helt perfekt. 
 
Blickar framåt mot hållpunkter att se fram emot. Teater med Linus på torsdag. Träffa Thommie på lördag. Kristi himmelfärd och långledigt snart. Ska se Timbuktu på Grönan med Monica och Ann m.fl då. 30-årsfirande. Student i Hälsingland och släktingar jag inte sett på över 10 år. Semester. Vemdalen och naturupplevelser i augusti med Robert och svärmor. 
 
Sommaren gör mig lite orolig. Kan inte tänka på den allt för mycket. Får inte bli förhoppningar och förväntningar av tankarna. Får inte bli rädslor över årets tuffaste period på många sätt. Det kan bli helt underbart, men också bli allt annat än det. Jag har kraschat många gånger på sommaren. Den brukar börja bra, men sluta i kaos och dåligt mående. I år har jag lagt semester den period som ofta brukar vara som tuffast. Får se om det hjälper eller stjälper. Som jag skrev för nån vecka sen, årstider triggar känslominnen i mig. Gud vad jag önskar mig en riktigt härlig sommar att leva på ett tag! Ska verka för att få det.
 
Något jag ska försöka göra annorlunda som jag brukar glömma är viktigt för mig, är att hålla rutiner. Matrutinerna främst. Faller alltid in i dåliga matvanor under semestern. Ska försöka röra på mig mycket, inte tappa t.ex. yogan bara för att det är sommar. Och så ska jag gå på möten. Om jag så ska öppna upp mötena här hela sommaren, ska jag göra det för jag behöver dem extra mycket då. Kontakten med programmet, min livlina och grund. Fortsätta med terapin. Hålla processen vid liv som vi pratar om. Orkar inte ännu en omstart i höst. Livet måste fan funka utan start och stopp hela tiden.
 
Åt en pizzamacka igår i Årsta. Var förbi pizzerian som låg granne med pappas affär. Det var ju hans födelsedag, och det finns ingen plats jag känner mig närmare honom än i Årsta. Pizzabagaren kände igen mig och frågade hur det var. Sist jag var där visade han ett foto på honom och pappa. Trots att det gått 9 år sen pappa lämnade Årsta, minns de honom. Pizzabagaren är några år äldre än jag bara. Känns fint att pappa gjorde avtryck.
 
Det som slog mig när jag hade ätit upp mackan och fått magknip, var att det verkligen inte var någon självkärlek i att välja den typen av mat. Så många gånger jag ätit mer fast jag haft så ont att jag knappt kunna sitta upp. Så många gånger jag tryckt i mig mer socker fast jag mått illa. Det ligger verkligen något självdestruktivt i de handlingarna. Det handlar inte om att det är gott. Jag älskar en fräsch sallad mer än det där egentligen. Men kasst mående och skräpmat har alltid gått hand i hand. Söker tröst i det, men det gör verkligen allting värre i längden.
 
Inser att min terapi hjälpt mig komma runt alla ångestdämpare jag använt, precis som den utlovade. Behandla grundorsaken så blir det andra enklare att hantera. Så sant. Det är liksom aldrig maten som varit problemet. Det är anledningen till att jag trycker i mig en stor pizzamacka fast jag har magknip. Ska inte göra som jag alltid gjort för att lösa "matproblemet", eller "viktproblemet", som jag förr alltid kallade det. Ska inte göra upp planera på dieter och skärpa mig. Ska ta en dag i taget och observera vilka val jag göra. Analysera varför jag gör dem. Testa och se vad som händer om jag väljer annorlunda. 
 
Det blev ett spretigt inlägg. Ska äta frulle och gå och jobba sen. Hoppas på en bra arbetsdag där hjärnan flyter och jag går därifrån med en känsla av koll och kontroll. Ikväll är det Al-Anon. Längtar! Perioder som dessa behöver jag möten mer än annars. Jag behöver den sinnesro jag får därinne. Terapin ger också en viss sinnesro, men den rör runt betydligt mer än Al-Anon. I terapin processar vi saker i snabbare takt. I Al-Anon kan jag vänta resten av livet om jag vill. Allt är upp till mig där. En stor anledning till att jag sökte något mer än det, jag behövde en spark i baken helt enkelt. Al-Anon ger mig däremot en känsla av något jag aldrig riktigt känt innan jag hittade dit- jag är inte ensam.
 
 
 
 

Jag kommer sakna allt som varit och allt som aldrig blev av

Dra åt helvete ångestjävel! 

Det är nu det börjar bli farligt. Letar efter snabba lösningar på djupa problem. 


Nejdå, inte så illa. Bilden var mest rolig. Men fan vad enkelt det är att bara skita i allt och köra. Inte stanna upp. Inte tänka. Inte känna. Enkelt i stunden. Svårt i längden som blir en neverending story.

Behövde mest få det ur mig när ångesten åter tog ett kliv in i mitt bröst. 

Jag får vara ledsen. Jag får vara ledsen. Jag får vara ledsen. 

Varför tycker jag att det inte är något att vara ledsen för? Varför skäms jag? Varför sväljer jag tårarna när allt jag vill är att släppa ut dem? 

I skogen kommer ingen undan sig själv

Godmorgon ny vecka! Dags för ett varv till. Om jag är taggad? Sådär. Förra veckan var astung, den tyngsta på väldigt länge. Idag fyller pappa år. Eller skulle ha fyllt år rättare sagt. 72 år. Den här dagen känns alltid. Vissa år mer och vissa år mindre. Detta år har jag tagit tillbaka honom från de döda. Han har nog aldrig varit så levande för mig någonsin. Har hållt på med min pappaövning i terapin under flera veckor och nu är den klar. Ska redovisa den i eftermiddag på terapin om tillfälle ges. Känns symboliskt fint att göra det på hans födelsedag.
 
Vi firade alltid pappas födelsedag. Ett av få tillfällen det kändes som jag hade en "vanlig" pappa. Han bjöd på kalas och sådant som vanliga pappor gjorde. Sista åren han levde orkade han inte. Då gick jag, han och syrran på restaurang istället. Hans sista födelsedag i livet var hemsk. Då var han så sliten, sjuk och hade glömt sin plånbok. Vi åkte till Affärn och letade efter den efter restaurangbesöket. Det var nog då jag på allvar förstod hur illa ställt det var med honom. Han som var ett kontrollfreak, hade glömt sin plånbok. Han visade ingen direkt oro över det heller, utan det var vi som övertalade honom att åka och leta efter den i Affärn. Pappa som i hela mitt liv kontrollerat att jag inte glömt plånbok, nycklar eller mobil, verkade nu helt plötsligt oberörd. I Affärn var det kaos. Vi skällde och pappa skämdes. När vi stod på tågperrongen och skulle hem försökte han låtsas som ingenting. Sa nåt i stil med att det varit en trevlig kväll. Så typiskt pappa. Då brast det för mig och jag började skrika på honom. Minns att jag skrek att jag inte hade Stefan som tog hand om mig längre. "Stefan var en jävligt fin kille", sa pappa. Det var enda gången vi någonsin pratade om honom. Stefan hade lämnat mig 8 månader tidigare. Pappa dog 3 månader efter sin 63-årsdag. 
 
Denna pappa-födelsedag känner jag nog mest skuld. Att jag skällde så på honom när han var så sjuk. Minns en annan födelsedag när jag ljög för honom. Han fyllde år och skulle hämta mig efter skolan. Jag tror jag gick i femman. En kompis hade övertalat mig att hänga efter några killar upp till centrum. Klockan gick och pappa skulle hämta mig. Jag gick aldrig till vår mötesplats. Lät tiden gå. Hängde efter killarna i centrum. Hade dåligt samvete hela tiden. Tog tåget till honom. Skyndade allt jag hade gångvägen till honom. Minns att han planterade blommor när jag kom dit, penséer. Jag sa förlåt, ljög att jag hade blandat ihop dagarna och glömt att det var onsdag och hans födelsedag. Han sa att det inte gjorde någonting, men att jag kunde ha ringt. Jag andades ut, han hade inte blivit ledsen. Efteråt berättade mamma att pappa hade ringt flera gånger till hennes jobb och undrat var jag var. Jag såg hans nummer som hade ringt flera gånger på vår nummerpresentatör.
 
Åter till nutid. Jag har en tendens att fastna i minnen. Helgen har varit sådär också. En sekunden har jag varit här och nu. Andra sekunden har jag varit i dåtidens minnesbank. Tredje sekunden har jag varit i en fantasi, i det där som aldrig blev.
 
Jag har haft kraftig ångest större delen av helgen. I fredags kunde jag äntligen sätta fingret på vad mitt dåliga mående handlat om i stort. Separationsångest. Något som sitter väldigt djupt i mig. Något jag har väldigt svårt att hantera. På det mentala planet förstår jag precis. Separationer sker. De är en del av livet. Känslomässigt känns det som om jag ska bli övergiven och dö. När jag väl förstod vad allting handlade om, blev ångesten lättare att hantera. Den rev fortfarande, men jag slutade i alla fall tro att jag blivit helt galen. Insikten ledde även till väldigt många andra insikter om mig själv. Jag identifierade andra tillfällen när separationsångesten härjat i mig. Jag förstod vissa av mina tidigare ageranden utifrån det. Lite mer skam och skuld släppte. 
 
I lördags gjorde jag tvärtemot vad jag brukar göra när jag har sådan ångest. Mina vanliga mönster brukar vara att fly. Dricka var det förr. Knasa i relationer. Fantisera mig bort. Äta fett mycket mat och socker och däcka framför en serie. Vänta på att livet skulle visa sig från sin ljusa sida igen. I lördags bestämde jag mig för att ge mig någonting bättre. Jag och Robert tog oss därför ut på en heldag i skogen. Vi hade matsäck med oss och gick på Sörmlandsleden. Vi gick och gick och gick och gick och det var så skönt. Det var vi, skogen och våra inre. Vi pratade såklart under vägen, men långa perioder var vi mest tysta. Jag växlade mellan nuet och fokus på att inte snubbla, och mina inre tankar framåt och bakåt. Vägen vi gick var ganska kuperad, verkligen över stock och sten. Vägen förde mig hela tiden tillbaka till nuet då jag behövde fokusera på den. Jag kände även ångesten som kom i olika intensitet. Den låg i mitt bröst och jag lät den vara där. Accepterade att den var där.
 
Vi gick mycket längre än vi först hade tänkt oss. Totalt var vi ute mellan 11-21. Tror vi gick närmare 3 mil allt som allt. I slutet var vi så trötta, men Robert föreslog att vi skulle gå mellan Lida och Vh, då det var en stund tills tåget gick. Där tog alla krafter slut och vi skrattade åt oss själva när vi gick. Så typiskt oss att gå all in. Från att knappt orka promenera runt huset, till att gå 3 mil. Där någonstans under skrattattackerna, släppte ångesten sitt grepp om mig. 
 
Jag var på Al-Anon igår och delade om separationsångesten. Dess nuvarande form och dess ursprung. Blev stärkt av att inte vara ensam om att känna så. 
 
Så, ny vecka som inleds med sol. Hoppas på lite mer sol i sinnet. Än så länge känns det lite lättare att andas. 
 
 
Ha en fin vecka! Jag jobbar likt förra veckan, så bloggen kommer nog inte uppdateras varje dag. Vi får se.
 

Kroniskt synfel

Hej fredag! Och hej på er också. Var ett par dagar sen vi hördes ordentligt. Har haft fullt upp med jobb och har börjat extra tidigt. Idag ska jag till tandläkaren kl 08, men kände att jag idag ville in och skriva på bloggen. Däremot vet jag nog inte riktigt vad jag vill skriva om. 
 
Har mått riktigt dåligt den senaste veckan. Det finns ju nyanser i helvetet på att må dåligt, och denna vecka har nyansen varit ganska mörk. Har plågats av ångest blandat med tomhetskänsla, varvat med sorg. Det började nog på föreläsningen förra veckan, revs upp ytterligare i måndags på terapin och sen har det fortsatt. Det har mildrats lite nu mot slutet av veckan. Det hjälper att vara sysselsatt, så jag är tacksam för full sysselsättning på jobbet. Har svårt för att vara ensam när jag mår så här. Märkte det igår när jag kom hem från jobbet och satte på musik när jag lagade mat. Satte sen på teven när jag skulle fixa till bokhyllorna vi köpt. Ville inte att det skulle vara tyst en enda sekund. Jag var alltid så förr. Sov med teven på under nätterna. Somnade till de trygga rösterna i "Sex and the city". Inser att jag alltid var i det tillstånd jag är nu. Att jag knappt visste att jag mådde dåligt för känslan var så kronisk att den var en del av mig.
 
Nu när jag faktiskt vet hur det känns att må bättre, förstår jag att jag har ett sämre mående nu. Jag vet också att det går över. Vissa veckor är bara såhär. Jag bär mycket inom mig och kanske är det bra att det skakar loss några bitar till av sorg och trauma. Inser också varför jag aldrig sjukskrev mig förr, trots ett betydligt värre mående än idag. Jobbet var min flykt. Där fungerade jag alltid bättre än hemma. Där kunde jag koppla bort och vara normal. Känner igen detta nu, då det nästan är skönare att vara på jobbet än hemma. I avslappning kommer de jobbiga känslorna starkare. I tisdags var det nästan outhärdligt. Gick på ett möte på kvällen som bröt av den värsta toppen på ångesten. Så tacksam för de verktyg och det nätverk jag har omkring mig idag. 
 
Helg igen efter denna arbetsdag. Jag ska försöka laga egen indisk mat. Får se hur det går. Förberedde lite redan igår. Utmanar mig själv genom att våga sådant jag inte gjort tidigare. Laga "komplicerad" mat är en sådan sak. Matlagning blir ett allt större intresse för mig. Det är roligt att prova på nya rätter och se att det faktiskt går att laga sådant som tom blir godare än på restaurang. Det trodde du aldrig va Thommie? Han minns nog den tjej som köpte allt i halvfabrikat och tom gjorde korvstroganoff med färdig kryddmix. Thommie och lchf lärde mig laga mat. Lchf tvingade mig att sluta köpa färdigt och laga mer från grunden. Förr hade jag så bråttom med allt. Tog nåt längre än 20 minuter att laga var jag inte intresserad. Idag tycker jag om när något tar lång tid att göra. Många och varierande moment. Det är avkopplande och verkligen meditativt som jag skrivit om tidigare. 
 
Jag och Robert har pratat om att vandra på Sörmlandsleden imorgon. Jag behöver komma ut och röra på mig och vi behöver hitta på något tillsammans. Naturen är läkande och jag tror att vi kan få en fin dag. Får se om vädret tillåter.
 
Diffe, dvs min inbyggda kaospilot, säger dock åt mig att göra alla möjliga självdestruktiva saker för att slippa mitt dåliga mående. Det är skrattretande genomskinligt. Så tacksam att jag lärt mig att se vad den delen av mig håller på med. Minns en tid då jag agerade på varenda impuls. Våren och sommaren är en tuff tid. Minnen av andra dyssiga perioder kommer upp. Årstider har alltid triggat gamla minnen i mig. Diffe förvränger dessa minnen genom att framställe dem i ett romantiskt sken. Lätt att luras. Tur att jag vet bättre idag. 
 
Frulle, meditation och tandhygienisten efteråt. Jag tror jag ska hinna med allt. Sen en jobbdag då jag ska satsa på att strukturera upp, ta upp trådar som lämnats lösa och så kanske jag ska rensa papper och städa lite på kontroret. Känns som det är lite kaos. Ja, Michaelas version av kaos på kontoret alltså. Jag har alltid full koll även om min självbild ofta säger annat. Det är verkligen något som slagit mig på sistonde. Min självbild är så skev att den förvränger det mesta i det jag tror är verkligheten. Har gått runt med synfel hela livet. Jag vet vad jag håller på med. Jag sköter mitt jobb jättebra. Ofta säger dock min självbild att jag är sämst och kommer få sparken vilken sekund som helst. Snacka om att jobba i uppförsbacke med de tankarna. Jobbar för att förändra dem nu när jag är medveten. 
 
Önskar er en trevlig helg! 

En liten hälsning

Ibland behöver tiden prioriteras och dessa dagar har bloggen förlorat den duellen. Jag börjar tidigt på jobbet och behöver därför meditera lite tidigare. Det har kommit att bli det viktigaste först för mig. Idag har jag mediterat hela 180 dagar i sträck! 


Ville mest säga hej till er och förklara varför det inte kommer upp inlägg för er som är vana vid det. Vi hörs nog imorgon. Kram! 

Skamfiltret

Hej! Ja, var ska jag börja idag. Allt känns mest kaosartat inombords. Känslor som åker omkring i ett enda virrvarr. Processer som är igång. Väldigt trött, sovit dåligt. Hoppas kaffe hjälper. 
 
Ni var många som besökte mig igår. Oftast tycker jag att det är roligt, men idag ger det det mig ångest. Tänker att jag är alldeles för öppen om alldeles för mycket. Att jag inte har någon kontroll med vilka ni är som läser. Vill läsa igenom varenda inlägg jag någonsin skrivit, för att förvissa mig om att jag kan stå för allting. Det är ju en omöjlighet. I stunden har jag alltid stått för allting, men jag är inte samma person som jag var ens för några månader sen. Det händer så mycket inom mig att jag inte ens själv hänger med ibland.
 
Det blir så tydligt hur jag ser livet genom ett skamfilter. Jag är ju alla de erfarenheter jag delat med mig om. Jag är alkoholistbarnet, den som själv fick alkoholproblem, den som blev utsatt för våld, den som missbrukat sådant som ger en flyktig känsla av lycka, den som lever med oro och ångest, den som upplever svårigheter i sin vardag och gärna delar med sig av det. Det som jag känner skam inför är inte något av det jag gjort, utan att jag faktiskt är en person som delar med mig av det. Att jag saknar ett filter många andra har. Vissa kallar det integritet. Själv vet jag inte riktigt om jag tycker att jag tummar på min, eller om det är skammen som talar.
 
Vem ska skriva min blogg om inte jag gör det? Jag vet att den behövs. Jag vet att den fyller en funktion på nätet. Ska det jag skriver om bara skrivas av tonåringar med självskadebeteende? De som har stöd från psykiatrin? Det är nämligen de bloggarna som uppdaterar ofta och ger mig igenkänning när jag behöver. Jag skulle så önska att någon i min egen ålder, någon som också har ett "ordnat liv", delade med sig om livet bakom fasaden. Det är just igenkänningen jag vill bidra med. Vet att det är därför många uppskattar min blogg så mycket. Att få känna sig mindre ensam. Jag tror nämligen att det jag skriver om har hänt fler. Mina tankar och känslor är ingenting främmande, det är något som alla känner i olika omfattning. För min egen del handlar skrivandet mest om överlevnad. Så har det alltid varit. När det inte funnits någon att prata med har jag skrivit. När jag inte vågat prata med någon har jag skrivit. Varför känner jag denna skam över att vara så som jag är? 
 
"Jag tycke du var så konstig från början. Du sa saker så rakt upp och ner. Första veckan sa du att din pappa hade supit ihjäl sig. Vi satt på tunnelbanan efter skolan och du sa det bara sådär. Sen när jag lärde känna dig förstod jag att det var så du var, ingenting mer med det, och jag uppskattar det".
 
"Ja, jag känner också så som du sa, men jag vågade inte säga det då framför alla människor".
 
"Du är en av de modigaste människor jag känner".
 
Och alla skratt jag orsakat genom att dela om saker och bjuda på mig själv. Och alla tårar jag orsakat med för den delen. De jag väglett till att öppna sig. De jag gått före på Al-Anon och breddat vägen för. Jag vet att det har varit just för att jag en gång började med att öppna mig. Jag har otroligt fina och nära relationer idag just pga detta.
 
Ändå dessa tankar. Är jag för mycket? Är jag för lite? Ska jag vara på något annat sätt? Hur ska jag anpassa mig när jag är med de här? Är det okej att visa känslor nu? Ska jag skratta bort allting? Var det där olämpligt sagt? Får jag visa att jag bryr mig om någon? Kan jag umgås med den här personen utan att rykten skapas? Får jag skriva om att jag mår dåligt på jobbet? Får jag säga att jag inte orkade sätta gränser innan jag blev sjukskriven? Får jag drömma om något annat än det jag har? Får jag dela med mig av min barndom? Får jag tro att jag har PTSD?
 
Det jag lärt mig är att den som skäms över andra, behöver arbeta med skammen över sig själv. Därför jobbar jag med min. Min blogg är inget annat än mina reflektioner över en vardag som jag tror många delar. Den är ingen sanning. Min egen sanning är i ständig förändring. Min verklighet silas genom skamfiltret och därför är den ganska skev fortfarande. Jag drömmer om den dagen då det filtret också upplöses.
 
 
Dags att ta sig an ännu en dags utmaningar. 

Bara döda fiskar går med strömmen

Trött på att gömma mig. Trött på att skämmas för allt jag är och allt jag inte är.

Jag är mina erfarenheter vare sig jag visar upp dem i en blogg eller inte. 

Du är också dina erfarenheter, oavsett om du putsar på fasaden eller döljer allt som finns bakom. 


Ännu ett inlägg i längsta romanen som finns

Godmorgon måndag och ny vecka! Hmm, var ska jag börja idag? Vet inte riktigt. Jag mår än så länge ganska bra. Har sovit bra med bara trevliga drömmar tror jag. Inser att det hör till ovanligheterna. Mitt mående har annars varit ganska vacklande sen i torsdags och föreläsningen jag skrev om sist. Kände mig väldigt trasig fram till fredag kväll, då jag kom iväg och tänkte på annat. Har insett att det inte funkar att röra runt för mycket i sår och peta i dem. Det behöver göras för att läka, men det får komma i egen takt och vid utvalda tillfällen. Det går inte att gå runt och känna sig som en trasdocka hela tiden. Balansen måste finnas mellan att bearbeta och stänga av. Helt klart är att föreläsningen väckte ett stort, oläkt sår som behöver behandlas på något sätt.
 
Helgen förflöt utan några större events. Sålde gamla bilen i fredags. Jag och Robert åkte sedan in till Söder och käkade asgoda hamburgare på Prime burger som jag fått tips om. Där någonstans vände måendet. I lördags var jag på yoga och gjorde precis som läraren sa, "lyssna på kroppen, inte på huvudet". Kände mycket värk, trötthet och spänningar. Är så van vid att kroppen känns så, att jag aldrig reflekterar över det längre. Svärmor kom över på eftermiddagen och hjälpte oss sy upp draperierna till garderoben. Vi käkade middag som jag lagade. Älskar verkligen att laga mat, det slår mig mer och mer!
 
Jag och Robert tog en trip med bilen på kvällen. En kaffe, en biltvätt och så körde vi mot Lidingö för att kolla den nya tunneln, samt se om fördomarna om Lidingö stämde. Det gjorde de inte, men det var mörkt så vi såg inte så mycket. Såg dock en strimma ljus så sent som 21:30, när vi åkte över broar i stan och tittade mot horisonten. Våren är här!
 
Söndagen innehöll Al-Anon där jag grät, vet inte riktigt varför egentligen. Jag och Robert var på Ikea och handlade Billy bokhyllor och fikade. Socker är inte särskilt gott kom jag fram till. Hemma skruvade han hyllor och jag lagade mat. Vi håller på de traditionella rollerna. Ana kom över och vi käkade och umgicks. Skruvade sedan upp en lampa, vilket tog säkert 2 timmar, då den skulle hänga rakt och min sambo är perfektionist. Är glad för det för jag har aldrig tålamod till sådant, men vill gärna att saker blir ordentligt gjort.
 
En väldigt normal helg måste jag säga. Lågmäld, men ändå välfylld.
 
Det är roligt att fixa hemma och se vårt hem växa fram. Ikväll efter terapin ska jag ordna bokhyllorna. Ska bli skönt att äntligen få bre ut böckerna, som innan stått i trippla rader. Ska även få packa upp en del böcker som legat i kartong i många år. Kommer ha alla möjliga olika böcker framme nu. Skönlitteratur, barnböcker, kokböcker, faktaböcker, blädderböcker. Underbart! Kommer framför allt ha plats för fler böcker. Bokhyllor är hemma för mig. Många tycker det är fult att inreda med böcker och vill helst gömma böcker bakom dörrar. För mig är böcker något som ger hemmet karaktär och personlighet. Vi har alltid haft mycket böcker hemma. Hos mormor och Irene fanns det tom ett bibliotek, ett helt rum fylld av böcker från golv till tak. Har alltid varit en dröm att ha det så, vilket jag också kommer ha den dagen jag flyttar större.
 
 
Helt klart är det som citatet ovan säger. Jag är inte i en läsperiod just nu. Längtar efter att få läsa alla böcker jag köpte på bokrean. Har alldeles för svårt att sitta still och slappna av, något som läsning förutsätter för att upplevelsen ska bli bra. Är mer inne på serier just nu. Betydligt enklare att fokusera på, då intrycken serveras färdiga. De som säger att de inte gillar böcker, förstår jag mig dock inte på. Finns ingen rikare underhållning än en riktigt bra och fängslande bok. En av mina favoritmetoder för att fly från verkligheten en stund. Tacksam för att jag fann denna metod som barn, det räddade mig från många svåra stunder.
 
Nu ska jag snart bege mig till jobbet för ännu en vecka. Idag måste jag bli klar med vissa saker och hoppas på att jag som vanligt arbetar som bäst under press. Kortdag i och med terapi. Ser fram emot den, har saknat min grupp.
 
Hörs i veckan!

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!