…och tåget hade gått för länge sen

Fredag! Snart i mål! Jag jobbade med ny energi igår. Tror att den otydlighet som rådit runt min arbetsroll hämmat mig. Det är viktigt att få känna sig betydelsefull på jobbet. Det hjälper inte hur mycket andra säger det, det handlar om att visa det också. Kände igen mig själv på jobbet igår. Första gången på länge som jag inte bara stirrade på klockan och ville gå hem. Jag hoppas denna känsla håller i sig, jag har saknat den!
 
Helgen har inga stora planer. Vi ska väl rodda vidare inför flytten i slutet på månaden. Lägga ut saker på annons, försöka få ihop pengar, rensa vinden... Ja, inte så mycket roligare än så. Ser fram emot att få sova ut. Mörkret börjar komma i vårt land och det känns i kroppen. Jag och Robert köpte d-vitamin igår. Åt det hela förra hösten, vintern och våren. Jag tror att det hjälpte, var piggare under dagarna iaf. 
 
Två personer hörde av sig igår som båda rör upp känslor på olika sätt. Tänkte först att det var väl typiskt att uppleva en känslostorm när jag väl hade en stabil dag. Fick då påminnelsen från en vän, att det blev just idag för att jag var stark nog att kunna hantera det. Så sant. Jag tänker ofta utifrån hur jag agerade och hanterade känslor förr. Styrdes helt av dem. Det har förändrats rätt mycket trots allt. Jag blev väldigt glad över att höra ifrån de som ringde, men jag hoppar inte högt när de väl hör av sig längre. Trots att det var länge sen i båda fallen. Människor som finns nära men allt för ofta är väldigt långt borta. Upptagna med sitt eget. Förr kände jag mig bortvald och kunde inte skina utan att vara nummer ett. Det där har faktiskt förändrats. Allt kretsar inte kring deras bekräftelse. Förutsättningarna i dessa relationer har inte förändrats, men det har jag. Alla väljer vi våra egna liv. I alla fall som vuxna.
 
 
Nu ska jag äta frulle och sen jobba några timmar :)
 

Nya andetag

Godmorgon! Bakom molnen tränger solen igenom, inuti och utanpå. Igår kände jag mig för första gången på ett tag lättad och glad. Jag hade möte om min framtid på jobbet. Det blev klart att jag kommer vara projektledare för den nya arbetsmetoden som ska införas. Tid jag inte ägnar åt projektet (ca 50% till en början) kommer jag arbeta med kvalitet på olika sätt. Känns roligt, känns viktigt och framför allt känner jag mig inte överbilven, oduglig och utmattad. Ser detta möte som min nystart. Nu ska jag vända den negativa trenden och börja se positivt på jobbet igen. Jag måste det för jag mår inte bra av att se det på annat sätt. Börjar komma in i heltidslunken ordentligt nu. Det är fortfarande väldigt tungt vissa dagar. Jag gör så gott jag kan, annat kan jag inte göra. Terapin på måndagar gör att jag går från jobbet redan kl 15. Vi jobbar in lite tid under veckan och jobbar till kl 15 på fredagar. Är alltså bara tre dagar i veckan som dagarna är långa. Gör att allting känns mer hanterbart. 
 
Det är åter igen en ny era jag går in i. Snart flyttar jag och Robert till vår gememsamt köpta lägenhet. Jag lämnar gamla K-vägen bakom mig med allt vad det innebär. Allting jag kämpat för så länge börjar äntligen ge utdelning på olika plan i livet. Jobb, boende, relationer och framför allt jobbet med mig själv. Ingenting hände av sig själv, jag fick göra fotarbetet. Det är en viktig lärdom för mig som har dåligt tålamod. Stora saker byggs inte på en dag och var sak har sin tid. Förändringsprocessen måste jag dock själv driva på, ingen annan kommer göra det åt mig. 
 
 

Jag älskade er fast ni inte vågade älska mig

Igår var en känslomässigt tung dag. Det blir lätt så när det rörs runt i det inre som i måndags på terapin. Jag trodde nog att terapin skulle vara mer fokuserad på mitt egna beroende/medberoende, men jag har efter två gånger insett att de verkligen inte arbetar med symptombehandling där. Precis som de säger alltså. Jag får förklaringsmodeller för att förstå mig själv och min beroende/medberoendepersonlighet (japp, det är i pricip samma sak, olika symptom på samma sak). Men det är verkligen tydligt att allt handlar om det underliggande. Barndomen och ursprungsfamiljen. Jag vet också att det är detta jag behöver just nu. 
 
Jag kände mig tung och ville gråta vid fikat igår. En liten, liten sak hände, jag blev avbruten och kunde inte uttrycka mig sekunden senare. Jag vågade inte släppa ut det där, tog nog alldeles för mycket ansvar för den andra personens känslor. Ville inte besvära, samtidigt som han nog såg att något hände med mig. Vi känner trots allt varandra ganska bra. Tog med min dysterheten under resten av dagen. Detta inverkade givetvis på min arbetsförmåga. Jag kan inte jobba på kasst mående längre. Det har blivit allt viktigare att må bra.
 
Hade ett avbrott i malande, negativa, elaka tankar om mig själv när jag lagade mat. Provade att göra något nytt och mådde bra av att få vara kreativ. Jag borde verkligen göra kreativa saker oftare, det är avkoppling för mig. Kreativa saker som inte är kopplade till prestation dvs. 
 
Gick på Al-Anon. Satt sist på tur i delningsrundan. Jag blev väldigt berörd av vad de andra sa. Lyssnade, tog in. Vissa möten går andras ord rakt in i mig och jag känner igen mig. Igår var det mycket jag inte kände igen mig i, sådant kring hur föräldrar kämpar för sina barn, och det gjorde mig ledsen istället. När det kom till min tur hade mötestiden gått ut och mötesledaren glömde bort att jag inte delat och började avsluta mötet. Jag kände mig så bortglömd och det triggade något i mig. "Inte ens här syns jag, jag kunde lika gärna vara död", tänkte jag. Tårarna vällde upp och jag vågade först inte släppa ut dem. Den där tanken, jag har tänkt den så många gånger. Så många gånger jag känt mig osynlig och bortglömd. Alla gånger jag fått bekräftat att jag inte är prioriterad, att allt annat är viktigare än mig. Jag som var deras enda barn. Jag släppte ut en flod av tårar. Det var så skönt. Jag tillät någon annan att trösta mig och det kändes bra. Efteråt insåg jag att jag kommit mig ett steg närmare att öppna den svarta lådan inuti mig.
 
 

Det eviga kriget med mig själv

Hej september! Undrar vad du kommer bjuda på? Idag bjöd du på oväntade känslor till kaffet. Tänk om det vore lika socialt accepterat att släppa ut tårarna när de väller upp, som att gapskratta åt ett skämt. Så frustrerande att behöva uttrycka i ord det som jag borde få uttrycka i känslor. Ibland var det enklare att vara avstängd inuti och utanpå. 


Imorse blev det inga stavar för det regnade. Jag orkar inte kriga mot vädret när jag har fullt upp med att kriga med mig själv. Hoppas friden lägger sig tids nog. Inuti regnar det idag och jag letar efter ventilen att få släppa ut det. Några få tillfällen känner jag mig i kontakt med mig själv. Resten av tiden flyr jag. Tankarna maler och blockerar ut känslorna. Total kontroll över mig själv gör att inget får flöda fritt. Inget får finnas utan min vetskap. Jag är min egen fångvaktare som vägrar släppa mig fri. Vägrar tillåta mig att leva fullt ut. 

Kärlek är vänskapens topping

Hej! Ny vecka igen. Ekorrhjulen snurrar på. Jag är trött, känner mig knappt utvilad. Längtar efter den dag jag blir av med denna trötthet och får energi som flödar igen. Jag har mina kortare stunder där energin sprudlar och hjärnan har ett flow. Njuter av den tiden.
 
Helgen har varit väldigt bra, trots många gäspningar och en kropp som varit seg. I fredags somnade jag och Robert redan innan klockan 22. Livet som pensionär ;) På lördagen sålde vi saker inför flytten och städade hemma. Det behövdes verkligen kan jag säga. Tror vi städat ordentligt en gång under hela sommaren. På eftermiddagen grillade vi hos Roberts morbror som fyllde år. Släktingar från den sidan var där och det var en trevlig kväll. Satt ute och åt jättegod mat och myste fram till 23 då vi åkte hemåt. 
 
Igår var det ett år sen jag och Robert var på dejt första gången. Dvs när jag valde att våga chansa på en man jag träffat ca 3 månader tidigare under en förvirrad helg. En man jag känt mig så trygg och avslappnad med. En man jag då avfärdat som en potentiell bra vän, men ingen partner. Jag vet inte vad min bild av en potentiell partner var riktigt. Någon som fick hjärtat att slå trippla volter och gav en andnöd vid första ögonkastet. Det där med vänskap var inget jag ens vägde in som något viktigt. Tur att jag kom på andra tankar eftersom jag nu lever tillsammans med världens finaste man. Vi firade vår dag genom att äta en god lunch i Farsta centrum, ta en promenad och hänga i Hagaparken och avsluta med en middag på Shanti på Söder.
 
Varje gång vi tar bilen in till stan kvällar och helger slår det mig hur enkelt det är. Vi betalar i princip aldrig för parkering för man får stå gratis längs många gator. Min kille är grym på att fickparkera. Det är märkligt hur man vill få bort bilar från stan och ändå är det så enkelt att ta den dit. Vi betalar alltså bara bensin och slitage för ca 5 mil totalt när vi åker bil till stan. Vår bil drar lite, så säg att det blir max 60 kr totalt. Motsvarande resa för oss två med pendeln bli totalt 150 kr. Märkligt. 
 
 
Vi <3
 
Nu springer klockan iväg så jag måste avrunda. 

Torsdagstankar

Godmorgon! Det slår mig att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva, så vi får se vart vi hamnar idag.
 
Gårdagens jobb sög. Jag hoppas att det kommer kännas bättre idag. Har ett samtal med min chef klockan 10 då vi ska prata om terapin. Jag behöver gå tidigare på måndagar, därför måste jag berätta om saken för henne. Skrev ett brev till henne igår om hur jag mår, hur jag känner för heltidsarbete och om terapin. Det var enklare att skriva ner allt i lugn och ro. Då vet jag att jag får ur mig allt. Det är viktigt att jag kommunicerar mina behov för att kunna få hjälp med det jag behöver. Har ett stort förtroende för min chef så jag känner att det jag berättar kommer landa väl hos henne. Det känns jobbigt att jag snart får en ny chef, den jag har nu har bara varit tillfälligt pga att min gamla chef fick gå med kort varsel (inte fort nog!). Hoppas på att få gå på terapin på arbetstid. Det handlar om att de ska bjuda mig på 1,5-2 timmar i veckan. Inte allt för mycket och det ingår enligt mig i min rehabilitering och kommer vara billigare för dem än en sjukskrivning. Hoppas vi delar det synsättet. 
 
Igår umgicks jag med Ana på kvällen. Vi satte oss ute och pratade. Ett bra och givande samtal om livet och dess utmaningar.
 
Just det! Gjorde en ganska stor grej igår. Ringde helt självmant till vårdcentralen och bokade en tid! Efter vändan med sjukskrivning och läkarbesök, känns det som om rädslan för att gå till läkare avtagit. Min mage mår inget bra, har inte gjort det på länge. Har en misstanke om att jag kanske är glutenintolerant. Jag har nog alltid haft problem med magen, men har alltid kopplat det till att jag ätit rätt kasst tidigare. De senaste åren har jag ju ätit lowcarb mat och därmed även uteslutit de flesta glutenprodukter. Har funkat bättre i magen då. Nu äter jag rätt mycket bröd och sånt som jag undvikit länge. Kan dock inte äta pasta för jag får alltid magknip när jag äter det. Har helt enkelt ingen lust att förbjuda mig saker längre, äter det jag vill med balans istället. I den mån jag klarar det. Problemen är att jag svullnar så mycket i magen när jag äter t.ex bröd och tror inte det är helt normalt. Har därför bestämt att kolla upp det så får vi se vad det ger. 
 
I övrigt är jag trött i kropp och själ. Längtar efter att få vila i mitt inre. Drömmer nätterna igenom vilket gör mig trött på dagarna. Ge utrymme för processen, lättare sagt än gjort när livet samtidigt ska rulla. 
 
 
Ha en fin torsdag!

Små som stora, riktningen är det viktigaste

Onsdag! Skönt! Snart helg! Undrar hur länge jag ska orka leva ett liv i väntan på helgen. Så illa är det väl inte, eller jo. Till och från. Behöver få en tydlighet på jobbet, vad som egentligen är mitt uppdrag. Nu flyter jag mest runt och gör lite av varje och det passar inte mig (även om det är en bra övning). I måndags på terapin sa terapeuten att ju med övergivna och svikna vi blev som barn, desto otryggare blev vi, desto mer trygghet behöver vi som vuxna. Såna där samband med små saker i livet kan få mig att skratta. Som igår när jag fick sitta på en annan plats i fikasoffan än min vanliga fotölj där jag alltid sitter. Fick istället sitta i soffan med ryggen mot kaffeautomaten och korridoren. Fick direkt obehagskänslor. Hade ingen överblick och kontroll över vilka som kom i korridoren. Kontroll, kontroll, kontroll. Falsk trygghet. Blir galen på mig själv ibland. Vi skämtade om att jag skulle skaffa backspeglar för att se bättre. Det är så man får hantera sånt där, skratta åt sig själv.
 
Stavgången igår gick bra. Kände mig som en tönt, men det var ingen som direkt stirrade. Människor har nog med sig själva, behöver väl inse det ;) Ska nog fortsätta med stavgången så mycket som möjligt. Kändes skönt att ha det gjort inom en tid som "redan fanns". Mindre stress.
 
Har påbörjat en annan mindre vana, att lägga upp min lunchlåda på en tallrik. Betydligt trevligare än att äta direkt ur plastlådan. Anledningen till att jag inte lagt upp maten tidigare är att jag varit för stressad för att göra fler moment i lunchberedningen. Så mycket längre tid tar det inte, nån minut totalt kanske. Får kriga mig in i diskmaskinen med alla andra, men det är bara att andas och ta det lugnt så blir det bra. Vinsterna av att få äta en måltid som ser trevlig ut, samt att jag uppfattar hur stor portionen är, är viktigare. Eftersom att jag har ett stört ätbeteende i grunden, har jag svårt att avgöra hur stora portioner jag ska äta. När jag var barn åt jag alltid flera portioner, fick aldrig nog. Mitt "trick" och riktmärke är att lägga upp halva tallriken med grönsaker och fylla upp den andra halvan med mat (en normalstor tallrik då). Lådan förstör tricket och jag känner mig nästan alltid hungrig när jag ätit upp. Hoppas att denna lilla förändring med tallriken kan underlätta.
 
 
Små, små steg ihop med några stora, ska nog räta upp skutan i rätt riktning.

Pusslar in mig själv

Vaknar med en lättare känsla än igår. Igår hade jag mest ångest som levde sitt eget liv och en gråt som satt i halsen och inte kom ut. Jag påbörjade terapin igår. Efteråt kände jag mig lite lättare då jag släppte ut en liten del av allt jag bär på. Igår släppte jag ut maktlösheten över det jag inte kan förändra. Önskar att jag kunde släppa spärren inom mig och gråta utan att skämmas. Att det ska kunna tillhöra en vanlighet istället för en ovanlighet. Det skulle vara så skönt att bara få släppa ut sorgen, släppa ut mig själv.
 
När det gäller såna sammanhang där jag borde bli berörd och gråta, så gråter jag inte. Det tog mig två år att gråta första gången på Al-Anon. Under 4 år har jag gråtit kanske 4-5 gånger under ett möte. Det var fint igår, fina människor. Det var givande och gav mig nya perspektiv. Längtar efter den dagen jag ska våga släppa människor nära när jag egentligen så gärna vill det. Att jag inte ska behöva hålla de på avstånd pga rädsla. Igår blev jag den blyga flickan jag var som barn igen. Var frestad att gå in i rollen som den självsäkra. Börja skämta, få de andra att skratta och bekräfta mig. Men jag avstod. Vill inte ha den där rollen längre när det inte är genuint. Den där humoristiska sidan finns ju så klart inom mig, men den ska tas fram när det är äkta. Ser fram emot nästa vecka då jag får fortsätta min nya resa. Under natten har jag mer legat i en dvala än sovit. Drömmarna har avlöst varandra. Det tyder på att processen löper på, jag behöver inte tvinga fram något.
 
Jag fortsätter lägga livspusslet och få alla bitar att passa ihop i tillvaron som heltidsarbetare. Har provat lite olika sätt nu för att få allting jag vill att gå ihop. Vissa dagar har det gått, andra inte. Jag har provat och känt av vad som blivit för kravfyllt och stressande. Som att lära sig cykla igen. Försöker göra tillvaron enkel och tänka och göra så rakt det går. Jag vill gärna gå i kringelikrokar om jag inte tänker till.
 
Jobbet går bättre och bättre. Övar mitt fokus och utmanar mig själv utan att pressa mig själv. Tror jag börjar hitta balansen. Har äntligen hittar ett sätt att få in min dagliga meditation. Jag har sänkt tiden för den dagliga övningen från 15 till 10 minuter. Det gör att jag kan fokusera bättre och att hela övningen blir mer kvalitativ. Jag gör den på jobbet, en stund efter att jag kommit dit. Då är det inte så många där och jag blir inte störd. Det ger mig en bra start på arbetsdagen och jobbet har dessutom blivit mer positivt betingat då jag älskar denna stund.
 
Jag har börjat stå upp när jag jobbar för ryggens skull. Har fått bättre ork och fokus tack vare detta också. Stavgången har varit svår att få in. Jag orkar och hinner inte gå en promenad varje dag efter jobbet, inte just nu i alla fall. Har känt mig pressad, vilket gjort att jag avstått för att det blivit en för stor stress. Har nu köpt en ryggsäck och ska ta stavarna till och från jobbet istället. Ska prova och se hur det känns. Mest handlar det om att jag är rädd för vad andra främmande människor ska säga. Är alltid rädd att bli utskrattad när jag utför fysiska aktiviteter. Säkert nån skada från skolidrotten som inte direkt var mitt favoritämne. Ett bra och enkelt sätt att få in stavgången i alla fall och slippa stressen över den. Den gör trots allt gott för ryggen och är viktig om jag vill bli av med min värk.
 
Ska även skala ner Al-Anon till ett möte i veckan, istället för två, under tiden jag går i terapi. Funkar inte för mig att ha för mycket bokat. Tanken är även att söndagarna ska bli mer lediga och inte bara en förberedelse och transportsträcka inför en arbetsvecka. Får se om jag får ihop allting :)
 
 
 
Nu måste jag äta frulle och sen ta stavarna och gå!

Det går inte att fånga alla bollar samtidigt utan att tappa några

Godmorgon måndag! Bra att ni sysslat med annat än att läsa min blogg under helgen. Själv har jag haft ännu en helg i solen. Jag och Robert körde en favorit i repris med picknick vid sjön Öran i lördags. Så skönt och välbehövligt efter en veckans jobb. Hans mamma kom dit och joinade på eftermiddagen. På kvällen grillade vi hos henne. En lördag att stoppa ner i fickan och plocka upp en regnig dag.
 
Måendet åker dock fortfarande hiss upp och ner och ner och upp. Har för första gången på ett tag hamnat i en självkänsla- och självförtroendesvacka. Det yttrar sig bland annat genom att jag ser negativt på mitt utseende och tycker att jag är överdrivet tjock. Efter ett liv med otrolig viktnoja och elaka tankar om min kropp, har jag senaste åren njutit av att vara ganska nöjd med mitt utseende och min kropp. Detta utan att ha uppnåt nåt slags orealistiskt smalmål som kostat svält och träningshets. Det är skönt att i alla fall vara medveten om att dessa tankar som nu dykt upp inte är realistiska, att jag gör bäst i att ignorera dem och låta dem passera.
 
Något som är tuffare är att svackan har även satt sig i mitt inre. Jag är just nu otroligt kritikkänslig. Det syns inte på utsidan, men inuti maler jag runt minsta lilla negativt ord någon yttrar om mig i absurdum. Jag är rädd för att göra misstag och känner mig otrygg i relationer där jag tidigare känt mig trygg. Känner mig utanför, bortvald, oälskad och värdelös. Skäms för saker, tar på mig skuld där jag logiskt vet att jag är är helt oskyldig. Förstorar upp saker. Allt det jag alltid gjorde förr, varje dag och hela tiden. Det som ledde till ett väldigt kasst mående och medberoende. Det kallas dålig självkänsla och det är det svåraste som finns att läka. Kanske är det inte så konstigt att jag känner så just nu. Jag har ju påbörjat en process där jag ska riva upp rätt mycket saker och förändra beteenden jag inte kan förändra själv. Behöver lära mig skillnaden på vad som är överlevnadsstrategier och vad som är jag. Det är mänskligt att fela och skuld bär man allt som oftast inte ensam. 
 
Måste avrunda nu även om jag skulle vilja skriva resten av dagen. Idag börjar behandlingen/terapin. Är hoppfull och livrädd. Hoppas på att våga vara mig själv helt och fullt, i alla mina angelägenheter.
 
 
Gårdagens text in i mitt hjärta.
 

Tänder lampor i mörka rum

Äntligen fredag! Veckan har gått tacksamt fort. Det har gått betydligt bättre på jobbet än förra veckan. Förra veckan övervägde jag att sjukskriva mig igen, denna vecka har gått lättare. Det är ändå tungt att jobba heltid. Det är nog så för alla, medvetet eller omedetet, så hoppas på en politisk förändring gällande 8 timmarsdagen tids nog. Samhället har råd. Hörde siffror om 400.000 arbetslösa igår. Någon av dem skulle gärna få jobba 2 timmar åt mig. 
 
Vädret har ju som sagt börjat leverera. Ska försöka lapa sol under helgen som är rätt öppen. Ska grilla hos svärmor på lördag, annars är det fritt. Egentligen skulle vi väl behöva börja rensa, fixa och sälja saker inför flytten, men sommaren är bara här en kort stund. Jag och Robert enades igår om att skala ner antalet måsten inför flytten. Vi måste inte sälja allting, bara det som absolut inte får plats från Roberts gamla lägenhet. Vi kan göra det viktigaste först och göra det mindre viktiga sen. Både han och jag stressar upp oss mycket inför flytten, då vi båda har tendenser att förstora upp kommande saker och oroa oss. Min ork är begränsad, viktigt att värna om den som är kvar.
 
Det händer fortsatt mycket i det inre. Måndagens samtal drog igång en karusell både dagtid och nattetid. Vaknade imorse ur en dröm där jag befann mig i pappas hus efter hans död. Det omedvetna lever sitt eget liv just nu. Det håller sig lugnt i perioder och ibland rör allting på sig samtidigt. Just nu snurrar det mesta. Känner att jag blivit bättre på att hantera det nu. Har stunder av ångest dagligen, men rider igenom det och sen går det över. Fastnar inte och kan njuta vissa stunder i alla fall. Har kört meditation hela veckan på morgonen via appen jag använder. Det har bidragit till mycket positivt tror jag. Härligt att det kan gå åt rätt håll då förra veckan kändes så tröstlös. Passar på att njuta av stabilt mående när det väl visar sig. 
 
 
Önskar er en trevlig helg, kul att så många hittat hit! <3
 

Självrannsakan

Du får inte tillbaka en bråkdel i bekräftelse för det du gör för andra. Så förvänta dig inte att någon tackar dig i graven för alla gånger du ställt upp. Det går inte att inkassera gamla tjänster. Speciellt inte från dem som aldrig lärt sig att ge. De som aldrig lärt sig se skillnad på diamanter och stenar. Ge för att du genuint vill, inte för att du förväntar dig något tillbaka. 

Världen är vackrast i er

Tänk att det äntligen är onsdag! Blev glad när jag insåg det när jag stod i duschen. Sen är det bara torsdag och fredag kvar innan en välförtjänt helg. Försöker vara nöjd och stolt över det jag faktiskt åstadkommer på jobbet, snarare än det jag inte åstadkommer. Jag och Bea pratade igår om att vi fortfarande är så inställda på att allting ska gå så fort. Det är okej att dra ner tempot. Jag har levt helt livet i speed, dags att sakta ner. 
 
Jag hade mycket ångest igår och massa konstiga känslor jag inte kan sätta fingret på. Inre kaos, varvat med avslagenhet och trötthet. Det händer mycket på insidan. Hade fina och öppna samtal med några vänner och med Robert igår. Gick på Al-Anon på kvällen och ventilerade ännu mer. Idag känns det bättre. Det känns som om jag är på väg och jag har tillit till att det kan fungera även för mig. Även jag kan få ett bättre liv och det finns ett slut på överlevnadtillståndet jag befunnit mig i så länge nu. Känner mig hoppfull. Framför allt känner jag mig lättad och mindre skuldtyngd. 
 
Sommaren började också leverera vädermässigt. Även om jag jobbar är det härligt att solen skiner på morgonen och eftermiddagen. Har försökt komma ut en stund på lunchen för lite solsken och det hjälper. Tog lunchkaffet ute med en kollega och vän igår. Vi har pratat mycket det senaste året. Mycket om viktigt och oviktigt, men samtalet igår var annorlunda på något sätt. Jag tror att jag för första gången vågade prata utan att tänka så mycket på hur han skulle reagera. Kanske gjorde han detsamma, för samtalet kändes så avslappnat på något sätt. Det kändes äkta. Kanske var det igår vi blev vänner, på riktigt. Vänskap är bland det svåraste i världen, i alla fall för mig som inte vågar lita på människor fullt ut. Är tacksam för den som vill dela sina tankar och känslor med mig. Som får mig att också våga glänta på fasaden.
 
 
 
 

Siktar mot friheten

Hej bloggen! Känns skönt att få sätta sig ner och känna igen sig i något, ha kontroll över något. Sen igår känner jag att jag släppt kontrollen och saker och ting lever nu sitt eget liv. Jag var igår på det första samtalet för terapin jag funnit som kan passa mig. Det visade sig att den passade mig mer än vad jag kanske ville tro och erkänna från början. Det är kanske att mer att kalla en behandling. En behandling av eget beroende, medberoende och underliggande trauman som egentligen orsakar allting. Jag som beroende, vill springa och gömma mig i ett hörn bara jag hör ordet.
 
Har det senaste dygnet tänkt tillbaka. För första gången vågat vara riktigt ärlig mot mig själv. Tittat på saker jag gömt i min ryggsäck fylld med skam. Har gömt vissa saker så mycket att jag tom lyckats gömma dem för mig själv. Jag vet vad det kallas. Förnekelse. Jag bär på förnekelsens sjukdom. Egentligen har jag alltid vetat det, men jag har trott att jag själv ska kunna fixa det. Laga mig själv och därmed kunna leva som alla andra. 
 
Jag är beroende av många saker. Jag har tack vare mitt stora kontrollbehov också stor förmåga att hålla dessa i schack. Det går ett tag, men sen funkar det inte längre. I bra perioder har jag inget behov av något av mina beroenden. Jag tror varje gång att de har försvunnit. Men sen kommer en dålig period, något händer som gör mig ledsen eller arg. Och vips, där är de igen och pockar på min uppmärksamhet. Ber mig mata dem. Lurar mig att skada mig själv och andra. Energin som krävs för att inte dricka alkohol, inte äta socker, inte bli kär i någon annan, inte röka, inte vara otrogen, inte hetsäta, inte, inte, inte... gör att jag tillslut inte ens lever. När jag känner mig död ger jag efter, slappnar av och bara kör. Kör tills jag nästan dör inombords av alla negativa konsekvenser som uppstår. Slutar igen med allt och så börjar cirkeln om. Lägger lite mer i ryggsäcken som blir ännu tyngre och svårade att bära runt på.
 
Igår på det första samtalet landade en insikt. Min barndom har påverkat mig så mycket mer än jag någonsin trott (och då har jag varit övertygad om att den styrt allt med mig). Jag har stängt av hela min barndom, alla känslor. Allting jag minns och tror att jag känner, är bara tankar om hur jag tror att jag kände som barn. Egentligen finns det inget känslominne. Jag vet på ett intellektuellt plan att barn som växer upp i dysfunktionella familjer stänger av för att överleva. De överlevnadsmekanismerna lever sedan kvar i oss och vi gör på samma sätt resten av livet, tills vi tar hjälp och ändrar mönstret. När jag igår fick höra någon annan helt ny person, bekräfta att detta även gäller mig, landade insikten på ett känslomässigt plan.
 
Hon frågade mig igår om jag hade träffat lilla Michaela någon gång. Jag sa att vi hade mött på varandra, det hände när jag läste igenom hennes ord i dagböckerna. Jag fick frågan hur jag bemötte henne när hon visade sig för mig. Jag svarade att jag nog inte bemötte henne så bra, att jag var så rädd och inte visste hur jag skulle närma mig henne. Insåg när jag själv sa det, att det lät som jag beskrev en helt annan relation. Mamma och jag.
 
Nu börjar en helt ny resa som jag är livrädd för. Samtidigt känner jag mig väldigt hoppfull att kunna bli fri, kunna leva mitt liv fullt ut, kunna bli lycklig, känna mig hel. Är tacksam för förmånen att kunna gå i svindyr terapi, att ha möjlighet att betala för ett mer fullt liv. För visst är mitt liv bra på väldigt många plan, det är inte så att jag lever i någon misär. Men inuti är det så många trasiga delar fortfarande. Jag vill rensa och städa, inte längre styras av det jag varit med om. Vill kunna blicka framåt. Vill känna mig fri. 
 
 
Hopp om livet men livrädd för det. Så kan man nog säga sammanfattningsvis. Ni kommer få följa med på resan. 

Alltid nya tag

Ny vecka, nya tag! Kan behövas efter förra veckans skitmående. Denna vecka är lite "upp till bevis" kring om jag klarar att jobba heltid eller inte. Förra veckan klarade jag det definitivt inte. Måndag och tisdag gick väl okej, men resten av veckan ville jag bara sova. Jag har nu en riktigt bra helg i ryggen där jag fyllt upp mina energidepåer med sol och en bra blandning mellan aktivitet och vila. Hoppas på att det kan ge mig den skjuts jag behöver in i veckans måsten.
 
I fredags tog jag och Robert det bara lugnt. Vi åt på den nyöppnade kolgrillen här i Handen, tog en sväng till Maxi för handling, tog en kortare promenad med stavar och la oss sen på soffan. Jag ville läsa men somnade helt utpumpad kl 20:30. Vaknade i vettig tid på lördagen, packade picknickkorgen och åkte till sjön Öran där vi hängde hela dagen. Låg i solen och myste, kände på vattnet och smååt picknickmat hela dagen. Min hjärna var väl inte riktigt där helt och fullt, men min kropp njöt av solen. Brände mig dock rejält, så går det när man är kaxig utan solkräm.
 
På kvällen var vi en stund på Trädgårdsrocken i Tungelsta. Hängde med min gamla combo Linda (Robert och Linda har känt varandra hur länge som helst) och uppdatades om vad som hänt i livet sen vi sågs på rocken förra året. Då för ett år sen, var senaste gången jag drack. Skönt att vara nykter detta år. Jag och Robert tog sen bilen till Årsta och åt grekiskt till middag.
 
I söndags kände jag för första dagen på länge att jag var nere i varv. Jag kunde tillåta mig själv att läsa en lång stund innan Al-Anon. På mötet kände jag att jag faktiskt kunde förmedla det jag ville och tömma hjärtat. Jag och Robert åkte till Caroline på eftermiddagen för Peter fyllde år. En trevlig eftermiddag. Handling på Maxi, storkok, tvätt, middag och en energi som räckte igen. En promenad i Rudan på kvällen där jag såg solens glitter i vattnet och hörde vindens sus i gyllende lövverk. Det kändes skönt att få leva i verkligheten igen!
 
Idag ska jag ta ett steg för att fortsätta leva här och nu. Klockan 13 är det dags för terapibedömning. Wish me luck! Nu på morgonen ska jag tillbaka till läkaren och kolla min rygg också. Fröken M kör helrekond av kropp och själ och hoppas på att komma hel ur det hela.
 
 
Önskar er en fin vecka!

Resan från Wonderland

Ju mer jag känner efter hur jag mår, desto mer inser jag att jag inte mår bra. Har inte gjort det på länge. Det inträffade en sak som tillfälligt skapade ett lyckorus inom mig, men det slutade i sorg. Som ännu en förälskelse som gick åt helvete. Innan det mådde jag inte heller så bra.
 
Jag kommer inte ner i varv, lever uppe i huvudet där tankarna snurrar runt i karusellen som aldrig stannar. Jag vill fly, klarar inte av att vara i mig själv för då känner jag den kroniska tomhetskänslan som kommer och går. Den känslan avskyr jag mer än allt. Det stora hålet i magen blottas. Det hålet är livsfarligt för det suger in allt som kan tänkas fylla det. Jag har lärt mig att det inte finns något yttre som passar i det där hålet. Jag har provat det mesta. Har trott så många gånger att jag äntligen hittat det som klickat till i hålet, för att sedan besviket inse att hålet bara växer ju mer jag försöker mata det.
 
Jag har haft hålet i magen så länge jag kan minnas, det är en del av mig. Jag har murat igen de flesta nödutgångar för att inte kunna ta mig ut. Bakom de utgångarna väntar bara återvändsgränder. Några utgångar har jag lämnat på glänt, för vissa dagar hotas jag att själv sugas in i hålet. Jag har satt upp flertalet förbudsskyltar i ett försök att hindra mig själv från att rymma. Det funkar ett tag, men det slutar alltid med att jag sliter ner skylten och springer ut. Jag spränger tillslut bort muren till nödutgångar som aldrig borde funnits, och jag flyr i panik.
 
Jag är så trött på att leva så här. Jag kan aldrig slappna av. Kan aldrig bara vara. Alltid behöva tänka, frukta konsekvenser och slitas mellan falsk närvaro och flykt. På ett yttre plan är allt hanterligt. Det är nog ingen utom jag som ser hålet i magen. Under det första lagret är livet mer hanterligt än det var förr, då alla utgångar stod vidöppna. Längst in i kärnan lever fortfarande mörkret sitt eget liv.
 
Jag orkar inte leva så här längre. Allt går bara runt i cirklar och jag är trött på att gå i dem. Vill bli lycklig på riktigt nån jävla gång. Vill inte styras av gamla krigsskador jag inte kan läka själv. Vill inte leva i min drömvärld längre för att jag inte orkar leva i verkligheten. Igår kontaktade jag ett ställe som sysslar med en terapiform jag tror kan passa mig. Jag ska på ett första samtal på måndag för att se vad de kan göra för mig. Dags att inse att jag inte kan göra allting ensam.
 
 
Wonderland, jag hoppas jag besökt dig för sista gången. Du är inte en bra plats att leva för mig.

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!