När du tröttnat färdigt på baksmällan

4 grader och regn i Sthlm idag. Inspirerade februariväder. Börjar verkligen längta till våren. Det går inte att leva sitt liv i väntan på andra tider. Livet kan bara levas här och nu. Men känner en stor längtan efter vårjacka, converse, promenad i skogen när träden slår ut och en vårsol som värmer ansiktet när man står och väntar på pendeln. I vår kommer den nya bilen också. Finns en del att se fram emot, och jag tror att själva väntan nästan är bättre än när stunden väl är kommen. 
 
Jag tror att jag börjar leva lite mer i stunden, sakta men i riktning framåt. Ta vara mer på de små sakerna i vardagen. En stunds läsning, ett fint samtal med en vän, terapitimmar, mötestimmar, en god middag, en fin soluppgång. Det finns mycket som händer i stunden om jag bara ger mig hän. Något jag upptäckt är hur mycket som finns bortom mobilens värld. Sociala medier är ett säkert sätt att fördriva livet snabbare. Något jag verkligen inte önskar göra. Testade att stänga av aviseringarna på messenger i lördags och fann det jobbigt, men skönt. Gick inte in på andra sociala medier heller utom ett fåtal gånger. Om jag skulle skriva en stund i en anteckningsbok varje gång jag vill gå in på Facebook, instagram och twitter, skulle jag ha en hel roman på en månad tror jag. Så mycket tid spenderar jag med sociala medier. Några minuter här, några minuter där, en halvtimme hit och 40 minuter dit. Det blir timmar i sluträkning på en dag. 
 
Liksom min trötthet på sociala medier, börjar jag också, efter alla dessa år bli trött på att jaga rus och kickar av olika slag. Har börjat analysera närmare när jag gör det och vad som händer med mig. Kommer fram till att det jag fortfarande jagar idag är väldigt ovärt. Det är kassa rus som ger en minimal kick och allt är över innan det ens har börjat. Typ som med socker. Alltså totalt onödigt. Det som skulle ge mig mer håller jag starkt avstånd till idag. Jag vill inte såra mig själv eller andra längre. Denna insikt har lett till att jag spenderat mindre tid i drömvärlden och mer tid i verkligheten. Att uppskatta de där små sakerna i vardagen, hjälper mig att hålla en förankring i det som är på riktigt. Det är viktigt för mig att inte leva mitt liv i framtiden, när den nya bilen kommit, när jag får resa till Thailand eller när träden slagit ut. Livet är här och det pågår nu. Direktsändning dygnet runt. Mitt liv var en gång i tiden outhärdligt och då började jag istället leva det på andra tider och platser i min fantasi. Idag är mitt liv underbart och jag behöver våga lita på det och flytta in i verkligheten.
 
 
Igår lyckades jag märkligt nog prata igång mitt alkoholsug på jobbet, genom att prata om goda drinkar. Fick ett sånt enormt sug efter en sommardag på en uteservering. En älskad dagsfylla där ruset är perfekt balanserat och ingenting kommer åt en där, ingenting. Allt är klart och bedövat på rätt ställen. Det som känns är inte på riktigt och det är så skönt, för det kan aldrig såra en så djupt som verkligheten kan göra. Såg mig själv sittandes i mitten av ett större sällskap. Skrattandes, med lysande ögon och med perfekt timing på mina skämt. Var för den dagdrömmen beredd att släppa allt, bara jag får sitta på den där uteserveringen i min perfekta dagsfylla. Tänkte att snart så ska jag vara där igen. Jag älskar min beroendeperson. Hon är motsatsen till den blyga flickan jag är på insidan. Flickan jag trängt undan med hjälp av den betydligt mer utåtriktade, sociala och charmiga tjejen som jag förut aldrig kunde vara utan alkohol i blodet. Idag finns hon även nykter, men det är en roll jag spelar mer eller mindre överdrivet beroende på situation.
 
Slogs ganska omgående av insikten att jag inte alls ska sitta på den där uteserveringen. För det är aldrig så där perfekt. Kanske någon gång, men väldigt sällan. Sanningen är att gambling med alkohol är som att spela rysk roulette för mig. Det funkar liksom inte längre. Det är inte förenligt med det liv jag vill leva egentligen. Satte på mig offerkoftan en stund och självömkade över att alla andra får, men inte jag. Sen kastade jag av mig koftan och insåg att det är rätt mycket mer värt att kunna älska livet nykter. Verkligheten ger så mycket mer än ett låtsasliv.

Från botten mot toppen

Godmorgon måndag! Jag ligger redan efter i tidschemat, men försöker vara lugn i det. Har ju ingen tid att passa egentligen. I fredags blev jag klar med projektplanen (det version den ska vara i nu) och jag skickade den till styrgruppen, dvs de som skulle ha den. Kände mig lättad efteråt. Som om projektet äntligen börjar ta form. Arbetsveckan bör alltså ha goda förutsättningar för att börja bra. Kanske kan börja ägna mig åt mina anda arbetsuppgifter förutom projektet. Skulle vara skönt att få göra dem. Det är lite mer hjärndött och tacksamt att växla med. 
 
Helgen har varit rätt bra. Ana var här i fredags och vi käkade middag och hängde. Jag somnade såklart i soffan som den tröttmössa jag är. Men fram tills jag somnade hade vi trevligt.
 
På lördagen yogade jag. Jag och Robert var på barnkalas hos hans kusin tillsammans med Roberts gigantiska släkt. Det gör plågsamt ont att påminnas om min egna obefintliga kontakt med min släkt. Samtidigt måste man kunna glädjas åt andra. Inte alltid helt enkelt när sorgen skär. På kvällen kollade vi Mello. Riktigt bra låtar i lördags måste jag säga!
 
I söndags hade vi utöver mitt Al-Anonmöte och storhandling på Maxi, en fixardag med besök på Bauhaus och lite åtgärder i lägenheten. Flyttade en garderob och lite annat sånt. Lagade 13 portioner mat och insåg att jag tagit mig vatten över huvudet efter 2 timmar när jag var helt slut. Slockande på soffan framför Beck.
 
Har förutom ovanstående hunnit med att läsa lite och fortsätta med min skaminventering. Jag tror övningen är redo för att redovisas i terapigruppen ikväll. Nervöst vill jag lova. Läser Martina Haags "Det är något som inte stämmer", som handlar om en kvinna som blir lämnad av sin man. Känner så väl igen det mörka hål man befinner sig i som övergiven.
 
Boken tar mig 10 år tillbaka i tiden då jag blev lämnad av S. Har aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Trodde jag skulle dö. Martina sätter ord på den process man går igenom när man lämnas mot sin vilja. Det är ett hemskt tillstånd jag inte önskar någon. Jag stod ut i det i ungefär 2 månader. Sen började jag supa och tränga bort avgrunden. Inte att rekommendera, men just då hade jag nog inget annat val. Saknade helt verktyg att hantera den separationen som innebar att min enda trygghet rycktes bort från mig. För så var det, han var hela min värld. Han var pojkvän, mamma, pappa och bästa vän i samma person. Sen dess har jag sett till att aldrig vara så sårbar och utelämnad igen. Sprider riskerna, på gott och på ont. 
 
 
Fick upp en bild på mig och Monica från 2007 på Facebook igår. Denna bild är tagen 9 månader efter att jag blivit lämnad. Jag lyckades få det att se ut som om jag hade gått vidare, men inuti var jag helt förstörd. Monica sa under en övning i högstadiet, att man stod på toppen av livet vid 21, vilket vi nu båda snart skulle fylla. 2 månader efter att det här fotot togs rasade mitt liv igen när pappa dog. Troligen var jag så bedövad att jag inte kände något som jag borde ha känt då. Allting som jag inte var kapabel att känna då, känner jag istället nu. Allting har legat där och pyrt, även om jag trodde att alla sorger var glömda och begravda.
 
Fan vad tufft det har varit att leva livet genom åren av stora kriser och sorger, och genom tiderna efter. Det har varit en sådan kamp så ni förstår inte. Jag förstår det knappt själv. Nu när jag förstår hur allting hänger ihop, förstår jag varför jag haft så svårt att må bra. Varför jag haft så svårt att leva i nuet utan att fly iväg. Det är först nu jag känner att jag har förutsättningar för att kunna stanna upp och njuta av livet. Inte bara överleva skiten. Jag fyller 30 i juni. Jag hoppas att toppen av livet inte kommit ännu.
 
Det blev djupt som vanligt. Kan inte skriva ytligt skit längre uppenbarligen. Men ni läser nog inte min blogg pga ytligheter, utan snarare för att min blogg bjuder på djupet. Något som jag inte finner i särskilt många bloggar, i alla fall inte i några som uppdateras regelbundet. Känner ni till någon riktigt bra blogg, någon som påminner lite om min (som jag inte redan känner till), så får ni gärna tipsa mig i en kommentar.
 
Ha en fin vecka! <3

Nått steg framåt

Fredag! Så skönt. Vad fort den här veckan har gått. Gårdagen som jag varit nervös inför på jobbet gick bra. Den här jobbveckan har överlag gått bra, jämfört med veckorna innan då jag hade mycket ångest. Det finns hopp med andra ord. 
 
Så, vad ska jag skriva om som inte handlar om jobb och ångest? Kanske att jag mådde riktigt bra igår. Kände redan på morgonen att det kunde vända. Sminkade mig så jag såg lite piggare ut och klädde mig fint. Kände mig snygg för första gången på väldigt, väldigt länge. Har mest tyckt att jag ser sliten (och fet) ut. Arbetsdagen bjöd på energi och en känsla av att jag var rätt person på rätt plats, med koll på läget. Efter jobbet hade jag också kraft. Lagade mat som blev väldigt god, lyssnade på mina terapeuters podcast som gav mycket. Började med övningen "skaminventering" jag fått av terapeuten. Kände att jag var redo och bara skrev. Det var inte så jobbigt, bara skönt. Vill så gärna gå vidare nu, jag känner det!
 
Unnade mig ljudlös mobil på kvällen och insåg hur mycket fokus mobil och sociala medier suger. Jag och Robert hade mobilfria kvällar ett tag förut. Ska nog försöka börja med det igen. Mår fan inte bra av att sitta och pilla på den hela tiden. Ger absolut ingenting faktiskt. Möjligtvis chatten. Men jag behöver inte alltid vara tillgänglig där. Bloggen ger mest, men bloggar sällan på kvällstid.
 
Ibland är jag så uppe i varv på kvällen att det nästan gör ont att komma ner i tempo för fort. Då kan jag bryta av med att sitta med mobilen, innan jag tillslut lägger bort den för att kunna koncentrera mig på en film. Jag kan vara astrött, men inuti rusar allting ändå. Svårt att förklara. Kan inte få någonting vettigt gjort när det känns sådär. Att läsa en bok eller kolla en komplicerad film är omöjligt. Då blir det sociala medier med tv i bakgrunden. Kanske skulle kunna försöka med meditation på kvällen. Kör på morgonen när jag kommer till jobbet, hjälper till att landa på kontoret. Kanske ska testa att landa hemma också på samma sätt.
 
Har svårt att veta om det alltid varit så här för mig, eller om det kommit efter min utmattning. Tror kanske inte jag var så stilla förr. Eller så brydde jag mig inte om vad jag gjorde av min tid i lika stor utsträckning som nu. Vår, sommar och höst är enklare för då kan man gå ut och gå. Vintern med kyla, halka och mörker är svårare. Vissa dagar är jag däremot så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna. Och så kan det vara som igår, att jag har så mycket energi att jag inte kan sätta mig ner utan far fram som en tornado här hemma och fixar allt. Lagar mat, tvättar, diskar, viker kläder m.m. Pratar så snabbt så att orden knappt hinner lämna munnen. Helst allt på en gång. Podcasten hjälpte mig att komma ner i varv igår. Det är två väldigt lugnande röster som pratar om sådant som hjälper mig framåt. Får se hur jag får ihop det. Ville mest skriva av mig lite kring det hela :) 
 
 
Önskar er en fin helg! <3

No money, no problems

Egentligen tänkte jag inte blogga, men jag gör det ändå. Morgonen känns aldrig riktigt fulländad utan en blogg till kaffet.
 
Ska hålla i ett seminarium 8:30, därav lite stressad. Jag är nervös. Gjorde samma sak i tisdags, men då var det med min tidigare arbetsgrupp som jag känner mig rätt trygg med. Nu är det med andra. Som tur är ska deltagarna jobba själva och jag ska mest gå runt och kolla läget. Det borde gå bra. Kan bara göra så gott jag kan. Min projektplan börjar bli färdig också. Insåg igår att de som beställt projektet inte följer projektmodellen själva. Så därför får jag tolka det lite som jag vill och då gör jag det. Jag tycker planen blir bra. Har lagt ner tid och kraft på den, då brukar det bli bra. 
 
Har kommit in i en drömperiod igen. Vaknar helt död på morgonen, trots att jag går och lägger mig i vettig tid. Längtar efter morgonljus när det är dags att gå upp. Kaffe löser nu problemet och när jag kommer till jobbet är jag oftast rätt pigg. Går bättre när jag inte stressar på morgonen. Därför var det nog bra att jag satte mig och bloggade en stund. Jag kommer hinna till 8:30. Även om jag skulle komma kl 08, hinner jag med meditation, kolla mailen och skriva ner vilka lokaler som gäller på seminariet. Behöver lära mig det där med tidsuppskattning. Allting tar inte tre timmar liksom. 
 
Mina kvällar har blivit rätt inrutade igen. Måndag-onsdag är det aktiviteter inbokade på kvällarna; terapi, Al-Anon och yoga. Torsdag brukar jag oftast inte ha något. Fredag och lördag är ju helg och då gör man ju oftast något. Söndagar är det Al-Anon och bestyr inför veckan som gäller. Ibland känns det jobbigt, ibland känns det skönt. Uppskattar torsdagens soffhäng betydligt mer än när jag gjorde det typ varje dag. Handlar mest om att få in en vana. Och att inse att aktiviteterna inte tar hela kvällen. Det finns nån timme här, några timmar där i kringtid där det finns utrymme för annat. Återigen det där med tidsuppfattning. I mitt huvud är hela kvällen uppbokad för att jag är på Al-Anon mellan 18-20. Egentligen är det ju bara 2 timmar och jag hinner vara hemma både innan och efter. 
 
Livspusslet. Inte alltid helt enkelt. Synd att jobbet tar en så stor del av tiden. Men det är faktiskt valfritt i en del fall, värt att tänka på. Vem har sagt att heltid är det enda rätta måttet?
 
Jag och Ana pratade igår om lycka. Hur bra det egentligen är att lära sig leva på lite pengar. Att det bidrar med en livsviktig insikt- pengar ger egentligen ingen som helst lycka. Förutsatt att man har tak över huvudet och något att äta på bordet, så spelar resten ingen större roll. Det är bara kosmetika. Egentligen.
 
Om jag själv tänker tillbaka, känner jag mig inte lyckligare idag när jag får ut flera gånger så mycket som när jag pluggade. Jag stressade visserligen väldigt mycket över pengar då, men om jag hade tillåtit mig själv att stanna upp, hade jag insett vilken frihet jag hade på den tiden. När jag ibland läser bak i bloggarkivet till tiden jag pluggade, fylls jag av ett avund. Vad jag saknar att kunna vakna vid 10, ta en kaffe i sängen och blogga i 2 timmar innan jag satte igång med någonting. Mitt i veckan, flera gånger i veckan, i 3,5 år. Jag hade verkligen inte vett att uppskatta det då, men idag vet jag hur mycket mer slitigt det är att jobba.
 
Ska äta min frulle nu och tagga seminarium och projektlederi och längta efter lönen! Den där lönen möjliggör en del också. En fin lägenhet, snart en ny bil, vilken mat jag vill på Ica maxi och möjlighet att kunna gå i terapi. Och lite till såklart.

De som förstår, förstår. De som inte gör det… fuck dem

Morrn! Idag ser det kolsvart ut utanför fönstret och jag hör regnet smattra. Jag ska inleda morgonen med ett tandläkarbesök. Inte särskilt roligt, men nödvändigt till och från. Hoppas på en felfri mun, men troligast är att jag har ett eller två hål och tandsten. Sen ska det jobbas som vanligt. Jag krigar mot prestationsångesten och njuter av när den släpper.
 
Igår var jag väldigt trött hela dagen. Gick och la mig direkt efter Al-Anon. Maxat möte, med både vanligt möte och stegmöte. Igår hade jag behövt chilla i större utsträckning. En evig balansgång.
 
Idag vet jag verkligen inte vad jag ska skriva märker jag! Känner mig tömd på energi. Behöver tanka upp. Har gett mycket senaste tiden. Blir väldigt ofta obalans mellan givande och tagande som medberoende. Ikväll ska jag på yoga och hoppas det kan ladda batterierna lite. En del i mig vill avboka kvällen helt, bara ligga på soffan. Efter ett år med mycket sofftid, kan jag säga att jag aldrig blir utvilad på soffan egentligen. Jag blir i alla fall inte piggare av det. Under min sjukskrivning fick jag lära mig vad aktiv vila var. Vila är inte alltid samma sak som att sova.
 
Funderar på att be min chef om att få gå till en terapeut på företagshälsovården med fokus på stresshantering. Skulle vilja ha lite schyssta verktyg att tillämpa i jobbet. Kanske nåt som biter på prestationsångest och trötthet pga detta. Det finns nån grupp man kan gå där. Samtidigt orkar jag inte ha för många processer igång samtidigt. Jag har mål- och resultatsamtal snart med chefen. Kanske kan ta upp det där. Behöver nog våga vara ärlig på det där samtalet. Givetvis lyfta allting vettigt jag gjort under året, men också berätta att jag inte orkar som förr. Att tiden inte alltid räcker till för att jag vissa dagar inte är så produktiv. Får se hur mycket jag vågar. 
 
Insåg igår att jag inte fullt ut accepterat min utmattning. Tror fortfarande att jag med ren viljestyrka ska kunna styra mitt mående på jobbet. Jag har fortfarande svårt att se mig själv med milda ögon. Hon som i slutet, när hjärnan mer eller mindre la av, inte klarade av att fullgöra sina arbetsuppgifter. Skäms för att jag inte satte några gränser mot klienter på slutet t.ex. Skäms för att jag inte heller gjorde mitt yttersta i vissa ärenden. Att jag inte drev på mer. Fast jag samtidigt vet att jag knappt orkade logga in på datorn, och vissa dagar bara satt och stirrade in i skärmen. Skäms för att jag inte visste vad jag skulle göra i vissa ärenden, fast ingen heller berättade hur när jag frågade. Tills jag slutade fråga.
 
Känner oro och ångest så fort jag får höra att någon ska träffa något av mina gamla ärenden jag hade precis innan min sjukskrivning. Vill helst inte höra något. Klump i magen. Fast jag får höra av en kollega att jag skrivit en jättebra utredning som var ett bra underlag vid uppföljningen av ärendet. Fast jag vet att jag på slutet skrev en överdriven motivering på minsta lilla insats i deras beslut, för att ingen skulle undra och ifrågasätta mina beslut. Ingen skulle tycka att jag var en dålig handläggare. Det skulle inte märkas att jag egentligen mådde dåligt och inte fixade det där enorma ansvaret på slutet.
 
Det var en på jobbet erkänt omöjlig arbetssituation. Efter mig blev alla kollegor i mitt team också sjukskrivna, pga det omöjliga ansvarstagandet som ledde till stress och utmattning. Ändå har jag svårt att acceptera att jag, som klarat så många tuffa utmaningar i livet, inte klarade av "lite jobb".
 
Nu befinner jag mig återigen i en ny ansvarsroll. Innan sjukskrivningen hade jag älskat min nuvarande roll. Jag har tom kämpat för att få göra detta. När jag nu befinner mig här, är det allt som oftast en pina jag mer eller mindre får tvinga mig att utföra. Inte för att det är tråkigt, utan för att jag inte tror på mig själv. Känner en daglig rädsla att någon ska knacka på min kontorsdörr och undra vad jag håller på med egentligen. Är livrädd för att misslyckas. Säger ja till allting som lastas på mig, för att ingen ska märka att jag är så dålig som jag föreställer mig i mitt huvud. När jag skriver ner detta inser jag hur mycket jag balanserar på gränsen till en ny sjukskrivning. Jag behöver nog be min chef om hjälp och vägledning, trots att jag inte har någon tillit till henne.
 
Lite pepp till er kommer här nedan. Som min terapeut brukar säga: Det jag säger till er, säger jag lika mycket till mig själv:
 
 
 
 
Önskar er en fin onsdag <3 Det ska jag göra mitt bästa för att ha.

My father broke my heart before any boy even had a chance to

Godmorgon! Trött. Har haft drömsömn hela natten. Mycket som skulle processas. Gårdagens terapi lämnade mig mörbultad och skör. Den drog av locket på en del som legat och pyrt under ett skyddat lager en tid.
 
Medberoendet får jag ibland får för mig att jag är fri från. Igår uppstod en situation som gjorde att jag tänkte tanken "vad blir min roll om jag inte längre ska hjälpa?". Den tanken ledde mig vidare till insikten om att jag fortfarande har så svårt att tro att någon vill vara med mig utan att vilja ha något från mig. Att människor söker sig till mig utifrån vad jag kan ge och göra, inte utifrån vem jag är. Jag tar ofta hjälparrollen. Leker ofta hobbyterapeut. Ibland på bekostad av mig själv och min egen tid. Är så rädd att människor inte ska vilja vara med mig om jag säger nej.
 
Efter terapin, när jag var skör och hade nära till känslorna, började jag prata med Robert om ovanstående. Började prata om en vän som jag saknar. Jag grät ur mig förnekade känslor. Upp kom den eviga tacksamhetsskulden jag går runt och bär på, för människor som någon gång gjort något fint för mig. Det känns som jag står i skuld så fort någon gör något gott, som gynnar mig och hjälper mig. Det spelar ingen roll vad jag gör, om jag så vänder ut och in på mig själv och allt jag har, skulden kan aldrig betalas av. 
 
Vi skyndade till bilen i blötsnö och blåst. Robert körde och jag stirrade ut genom fönstret. Slappnade av först när värmen spred sig i bilen tillsammans med doften av när en äldre bil värms upp. Ett känslominne träffade mig med full kraft. Jag förnimmade pappas arm på ratten. Hans svarta hårstrån ovanför guldarmband. Fingrarna som trummade på ratten. Vår ordlösa kommunikation. 20 minuter mellan Årsta och Skogås. Mellan pappas jobb och hemmet. Den enda stund jag egentligen fick med honom. Den mellan hans jobb-jag och hans alkoholist-jag. Saknade högg till med full kraft, så som levande minnen gör. I vaket tillstånd gör saknaden så ont, då insikten alltid finns att man aldrig kommer ses igen.
 
Jag grät sorgens tårar och fortsatte förnimma pappa i några minuter. Tillät mig själv att bli barn, eller kanske var jag tonåring igen. Tillät mig själv att älska honom och insåg att jag aldrig vågade göra det när han var i livet. Besvikelsen var så stor varje gång han försvann. Kände barnets smärta. Hon som gång på gång försökte nå fram, men aldrig fick kontakt med pappan som aldrig riktigt fanns där. I bilen upprätthölls tystnaden, för det fanns ingenting att prata om. Risken att förstöra den enda stunden som fanns var allt för stor. Jag har ärvt pappas instängdhet. Jag tror att han hela sitt liv också kände sig som instängd i en glaskupa. Jag undrar så vem han var där inne.
 
Att växa upp och leva med en förälder som missbrukar, är så mycket mer än att skämmas för någon som gör bort sig på fyllan. Det handlar om att tvingas tillhöra någon som aldrig är närvarande. Någon som alltid är på väg bort. Någon som aldrig sätter dig i första rummet. Vägen till ruset är värre än ruset självt. Det kräver en hel tillvaro i försök till anpassning för att överleva. Att älska någon som aldrig kan visa att han älskar dig, skapar stora hål i själen. Hål som sedan kommer ägnas en livstid åt att försöka fylla. Hål som aldrig läker annat än på ytan. Drömmen om att en annan person ska kunna fylla det, göra dig hel, gör att du överlever lite till. Tror, hoppas och önskar att det en dag ska kännas annorlunda. 
 
Varje gång jag hör om någon vars pappa blivit nykter, påminns jag om att min pappa aldrig blev det. Ibland känns det som om det är omöjligt att någonsin fylla hålet med annat än hans nykterhet och därmed bekräftelse. En totalt omöjlig ekvation. Försöker istället finna andra vägar till en helare inre känsla. Det där hålet får jag nog lära mig acceptera och leva med. Ingenting blir bättre av att jag försöker fylla det med annat, det är ändå ingenting som passar. 
 
Är tacksam över sorgens läkande tårar. Jag har svalt den där satans sorgen sen jag var barn. Någon gång måste den få komma ut.
 
 
Blir så ledsen när jag tänker på hur få av mina vänner som haft en okej farsa. Hoppas innerligt att min generations män förändrar papparollen. Ni behövs!

Första steget 4 år senare

Godmorgon ny vecka! Det känns helt okej att det är måndag. Har hunnit vila mig till rastlöshet i helgen. Jag behövde vilan.
 
Helgen bjöd på fika hos Linda och hennes man, och träff med deras bebis. Det var egentligen den enda planen. Jag och Robert åt grekiskt på Söder, vilket var asgott. Vi har legat på soffan mycket, välbehövligt. Vi har fortsatt kampen mot tvättmaskinen som luktar illa. Har provat lite olika tips vi hittat på nätet, och har förhoppningsvis löst problemet. Får nu för mig att allt luktar och kliar. Yoga och Al-Anon tillhör numer helgrutinerna, och det hann jag också med. 
 
Veckan innehåller en del jobbutmaningar. Ska genomföra riskseminarium och prata inför folk. Det kommer väl gå bra, men är nervös och vill helst ställa in allting. En dag i taget. Idag står inget på agenden utom eget arbete. Ska kämpa vidare med projektplanen som lossnade lite i fredags. I eftermiddag är det terapi, så arbetsdagen är lite kortare. Det själsliga jobbet är desto tuffare egentligen. På tisdag börjar vi med steggruppen i Al-Anon. Jag har gjort de frågor vi ska prata om på stegmötet. Än så länge är det inga större utmaningar då vi börjar med första steget. 
 
"Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen – att våra liv hade blivit ohanterliga."
 
Al-Anon använder sig av AA:s 12 steg, som anpassats för Al-Anon. Min maktlöshet inför alkoholen som anhörig, handlar om att jag inte har makt att kontrollera någon annans drickande. Detta kontrollerande har skett genom t.ex. att hälla ut sprit, skälla ut alkoholisten, hota, vädja, hitta på ursäkter för alkoholisten osv. Första steget handlar också om att acceptera att alkoholism (och andra beroenden) är en sjukdom som jag varken har makt eller möjlighet att bota. Den enda som kan hejda sjukdomen är alkoholisten genom avhållsamhet från alkohol. Det valet kan bara alkoholisten göra.
 
För många som utvecklar ett medberoende, smittar sig förhållningssättet att kontrollera av även i andra relationer. Jag försöker kontrollera andra människor och deras beteenden, för att de ska anpassa sig efter mig. När jag försöker kontrollera någon annan, tappar jag fokus på mitt eget liv. Då det är omöjligt uppdrag att styra någon annan och dennes liv, blir mitt liv ohanterligt. I Al-Anon lär jag mig att skifta fokus från andra människor och deras liv, till mig själv och mitt eget liv. Jag lär mig att acceptera det jag inte kan förändra, och inhämtar mod att förändra det jag kan, vilket är mig själv och mitt förhållningssätt till andra människor. 
 
Jag må ha tagit första steget i förhållande till alkoholisterna i mitt liv. Jag har däremot kvarstående utmaningar i andra relationer. Vill fortfarande gärna lägga mig i, styra och ställa och berätta för andra vad jag anser vara bäst. När jag gör det, tappar jag fokus på mig själv och mitt liv. För mig är medberoendet och dess kontrollbehov, väldigt starkt präglat i mig. Jag tror det är svårt att bli av med helt om man är uppväxt med beroendesjukdomen. Men det har verkligen blivit bättre med åren. Jag har kommit väldigt långt med mitt medberoende, det märker jag när jag läser gamla texter och när jag arbetar med första steget. 
 
En text jag skrev efter mina första Al-Anonmöten hösten 2011:
 
"Medberoende, en produkt av arv och miljö. Arvet efter en alkoholist. Det syns inte på ytan, det blir en del av min person. Det blir den jag är och det enda jag vet att jag kan. Det genomsyrar hela mitt liv, allt det jag gör och företar mig.

Jag blir expert på att läsa av människor. Jag ser rakt in i deras själ, jag genomskådar deras trasighet. Jag lär mig att kontrollera. Hur mycket har han druckit, fumlar han med nyckeln? Hur mycket fumlar han med nyckeln? Hur många gånger öppnas kylskåpsdörren? Hur många gånger hör jag ölburken öppnas? Hur många centiliter är det kvar i flaskan? Jag förbereder mig på hur illa kvällen ska bli. Jag helgarderar mig mot smärta. Det är där allt börjar.

Jag gör upp planer. Min plan hur jag ska få honom att sluta dricka. Han är ju sjuk, han vet inte bättre har jag fått lära mig. Jag måste vara den starka, jag måste fatta beslut då han är oförmögen. Hur ska jag göra? Hur ska JAG göra? Jag bönar och ber, jag tjatar, jag gråter, jag skriker. Jag slänger mig runt hans ben och skriker "lämna mig inte!". Jag vågar inte vara ensam och utan min enda uppgift, att ta hand om honom, har jag ingenting. Jag lever genom honom, jag andas genom honom och utan honom är jag ingenting. Jag ska få honom att förstå, få honom att välja mig.

De söker sig till mig, de letar upp mig. Kanske är det inte så konstigt, jag ger de liv och energi. Kanske tror de att jag ska rädda dem, kanske tror de att mina andetag kan ge dem nytt liv?

Trots att alkoholisterna är borta sedan länge ligger arvet kvar. En dog, jag lyckades aldrig rädda honom. En lämnade jag och gav upp. Ett nederlag. Jag har inte någonting längre. Det enda jag kan är att hjälpa, låta livet sitta på mina axlar, låta andra trycka ner mig i all oändlighet. Jag söker mig till det trygga. Dysfunktionella människor som behöver mig. Jag gör allt i min makt för att göra dem funktionella. Jag ordnar allt för dem och blir ledsen och besviken när de inte följer min utstakade väg. Misslyckande, jag har återigen misslyckats.

Jag väljer ett yrke där jag får göra det enda jag kan- att hjälpa människor. Det vanligaste svaret på frågan varför man vill bli socialarbetare- "Jag vill hjälpa andra". På utbildningen får jag lära mig att hjälpa någon professionellt inte är det jag sysslat med hela livet. Att hjälpa någon professionellt innebär inte att ge upp hela mig själv och bli besviken när de inte gör som jag vill. Det handlar om att våga släppa kontrollen och låta var och en komma till insikt själva. Först då kan de be om hjälp, inte bara mota den."
 
Sanna Lundell sa i sitt sommarprat, att hennes man var som en oemotståndlig milkshake av drag från hennes mamma och hennes pappa (dvs en blandning av hennes fuckade anknytningsmönster). Kände igen mig väl i det.  Pratade med en vän om hur vi barn uppväxta i dysfunktionella familjer, omedvetet dras till någon som också är det. Hur vi söker oss till någon som stöter bort oss, likt våra föräldrar en gång gjorde. "Är det verkligen så enkelt, jag vill inte tro på det", sa min vän. Kan inte svara för alla andra, men för mig har det verkligen varit så. Tills jag bestämde mig för att aktivt göra precis tvärt om.
 
Nu ska jag kicka igång veckan. Ha det fint!

Plötsligt händer det!

Proppen i hjärnan som förlamat mig i några dagar har lossnat. Tankarna kring projektet flödar fritt och kommer ut i ord i en projektplan. Är så jävla lycklig över det just nu! Kan gå hem om en stund med gott samvete och inte ha ångest inför måndag! 

Jag är inte körd! 


Något som är långt ifrån perfekt, men det enda du har

Veckans sista dag. Tjoho! Gårdagen var en trevlig avslappning från min egen tankeverksamhet, då jag granskade dokumentation hela dagen. Tyvärr blev vi klara tidigare, så idag och på måndag fortsätter inte det arbetet. Jag är alltså tillbaka med min projektplan jag får ångest bara jag tittar på. Har ambitionen att skriva hur mycket som helst på den varje dag, men det blir aldrig så. När jag ska skriva låser det sig, en stor trötthet kommer över mig och ingenting blir skrivet. Tills det släpper (om det släpper) och jag lyckas skriva några vettiga rader. Tacksam för en helg som förhoppningsvis kommer hjälpa mig ladda om batterierna. Förra helgen vilade jag inte så som jag behövde.
 
Fick en tillbakablick på Facebook igår. Min mamma som hade skrivit otroligt fint till mig efter ett blogginlägg jag skrev om henne 2012. Var tvungen att läsa mina texter i arkivet. Fann texter om mamma, pappa och om min syster. Jag tror att jag var väldigt arg på pappa då. Idag uttrycker jag mig inte på samma sätt om honom. Inser vad 4 år i Al-Anon givit mig. 
 
Vill dela texterna med er igen. De är skrivna i januari 2012, efter 4 månader i Al-Anon. De är hämtade från en låtlista jag gjorde, där jag skulle skriva om en låt som fick mig att tänka på respektive person.

"Jag känner mig inte helt bekväm med att skriva så mycket om min mamma i den här bloggen då jag vet att hon tittar in här då och då och kanske inte vill bli omskriven. Som ni vet har min barndom varit rätt brokig och krokig och givetvis är även min mamma en del av den resan. Jag har alltid sett upp till henne. Hon har varit min idol, min förebild och jag har velat bli som henne. Ibland känns det som om jag lever hennes liv, både på gott och på ont. Jag känner ingen person som är starkare än min mamma. Trots allt hon har gått igenom står hon fortfarande kvar med båda fötterna på jorden. Det finns ingen i denna värld som jag älskar mer än min mamma. Tack för allt du gjort för mig <3

Did you ever know that you're my hero
And everything I would like to be
I can fly higher than an eagle
you are the wind beneath my wings"

"Jag har en syster. Hon heter Marie. Vi känner nog inte varandra egentligen, vi har missat varandra totalt i livet. 14 år skiljer oss och det enda vi haft gemensamt är en pappa som aldrig fanns där. Jag har ofta varit avundsjuk på henne för att hon fick lära känna pappa innan den grava alkoholismen. Samtidigt vill jag inte beklaga mig över min uppväxt för den har gjort mig till den jag är.

Det finns ingen låt som får mig att tänka på min syster. Det känns konstigt för jag har ofta låtar som jag förknippar med människor. Jag önskar att vi fick lära känna varandra, att vi tog oss den tiden. Jag önskar att jag kunde sammanfatta hela mitt liv i en låt som hon kunde höra. Kanske skulle hon då förstå allt och jag skulle slippa behöva förklara."
 
(Jag blev oerhört rörd över min text till min syster. Den känns väldigt uppriktig och ärlig. Kanske tom ödmjuk, jag har svårt för det ordets innebörd.)

"Först och främst förknippar jag pappa med Elvis. Min pappa älskade nog Elvis mer än något annat på jorden. Elvis var många gånger mer närvarande än min pappa var under min uppväxt... Elvis var överallt i närheten av pappa. Han byggde sin identitet kring Elvis genom att ha bilder av honom i sitt hem (alltså på varenda liten kvadratmeter av väggarna), spela skivor med honom, se filmer med honom och prata om honom. Pappa kallade sig även för Elvis på fyllan. Jag skämdes ihjäl för det när jag var liten. En av alla de sakerna jag skämdes för... För er som inte kände min pappa låter detta helt sjukt och det var det nog också. Idoldyrkan på en väldigt hög nivå. Min pappa sa en kväll att jag skulle få skriva boken om hans liv. Hans liv med Elvis. Det är den enda del av min pappas liv jag egentligen kände till. Allt jag idag vet om honom, vad han var med om under sitt liv har jag fått veta efter hans död genom att gå igenom papper, kläder, skåp, kalendrar, väskor i jakten på någon slags sanning. Ingen har velat berätta om honom. Kanske beror det på att han aldrig släppte in någon på livet? 

I mitt huvud hör jag pappas ord "Var inte arg på pappa nu". Jag var väldigt arg på honom, ibland är jag det fortfarande. Idag vet jag att det liv han levde och de svek han gjorde aldrig var med mening att såra mig. Konsekvenserna kvarstår dock, med eller utan uppsåt att skada. Tänk på det- ditt val som du tror bara berör dig själv kan påverka människor i din omgivning, vare sig det var din avsikt eller inte. I grund och botten handlar det om att ta ansvar för sina handlingar. Det gjorde aldrig min pappa och jag tror att han inte visste bättre. Jag älskade bilden jag hade av honom, den jag målade upp i mitt huvud. Det kanske är det enda sätt man kan älska någon man egentligen inte känner? Han är halva mitt dna och ändå vet jag knappt ett skit. Konstigt att man varit vilsen många gånger i livet..."
 
 
2016 igen. Berörd på ett sätt som bara familjen kan nå mig. Den där familjen som av olika anledningar inte finns längre. Ett foto på mig och min pappa jag inte kan relatera till överhuvudtaget. Jag minns inte att det någonsin var så här. Jag minns ingenting från mina föräldrars tid tillsammans, utom att jag tyckte det var skönt när de separerade. Jag älskar det här fotot och jag har publicerat det ofta. Men för mig är det inte på riktigt. Jag drömmer om att min pappa och jag en gång i tiden hade den här glädjen i våra ögon.
 
"Jag älskade bilden jag hade av honom, den jag målade upp i mitt huvud. Det kanske är det enda sätt man kan älska någon man egentligen inte känner?"
 
Jag förstod så mycket 2012. Tack för påminnelsen!

Tiden har en sån magisk effekt på oss

Hej! Gårdagen gick något bättre på jobbet. Fick lite gjort i alla fall. Har haft kraftiga humörsvängningar denna vecka, växlat mellan skratt och gråt utan egentlig orsak. Det sliter på orken. Idag känns det lite bättre. Var på yoga igårkväll som gjorde kroppen gott. Börjar känna att jag fått upp en grundstyrka och jag orkar mer och mer på yogan för varje gång. Kör vidare på två pass i veckan så länge. Ska försöka etablera en vana innan jag eventuellt ökar. Tror det är klokt.
 
Idag ska jag göra lite mindre tänka-själv-uppgifter på jobbet. Ska göra en dokumentationsgranskning ledd av en annan. Känns skönt med en tydlig ram för en gångs skull. Är tacksam för min möjlighet att få utforma mitt jobb så mycket som jag får göra, tänka själv och hitta på nya lösningar. Men ibland är det skönt att bara få sitta lugnt i båten och låta någon annan styra. 
 
Jag har inte ätit rent socker på en månad nu, dvs inget godis, choklad, glass, bullar osv. Det har gått förvånansvärt bra! Jag känner sällan sug och jag har inte känt ett behov av att ersätta sockret med något annat. Jag har inte bakat på sötningsmedel eller liknande. Jag har ätit chips några gånger, men inte mycket. Jag äter däremot frukt, kanske är det till och med en framgångsfaktor. Börjar lära mig vad som triggar mitt sockersug och inte. Tror faktiskt att sötningsmedel triggar mig, även om det suttit hårt inne att erkänna det.
 
Innan jag slutade med sockret var jag inne i en riktig sockerperiod, den värsta på flera år tror jag. Under några månader åt jag dagligen och ofta stora mängder. November-december var värst, som det brukar med tanke på julen. I slutet delade jag och Robert på en chokladask varje kväll. Hade sug, svängande blodsocker, daglig huvudvärk, och en stress och oro i kroppen som inte försvann förrän jag åt socker. Det blev ohållbart. Vet ju hur detta funkar och vet också att jag är beroende. Fördelen med att ha låtit det spåra ordentligt, är att jag nu minns hur dåligt jag mådde av att äta så där mycket. Nu mår jag betydligt bättre avseende symptomen jag räknade upp. Som om en dimma lättat i skallen. Känner mig taggad att fortsätta ett liv fritt från socker. Förra året höll jag upp mellan januari och maj. Får se hur länge det håller i sig denna gång. Jag vet redan nu att uppehållet inte kommer vara för evigt, men jag tar en dag i taget och försöker må bra under tiden. 
 
Är tacksam över mina humörsvängningar jag haft denna vecka. De ger mig möjlighet att träna på att stanna kvar i känslor och lära mig att de går över. Upplever att jag inte flyr lika mycket längre. Att jag hittat nån ny stoppknapp i mig, som gör att jag stannar upp innan jag försöker fly. Funderar igenom en kort sekund, och ibland lyckas jag hindra impulsen att göra något som egentligen inte ger mig något. Stoppa det som egentligen bara syftar till att försöka byta ut en negativ känsla mot något mer neutralt eller positivt. Skickar inte lika många mess till andra för att känna mig bekräftad och mindre ensam. Går inte in på Facebook riktigt lika många gånger per automatik. Stoppar inte in något ätbart i munnen lika ofta. Släpper ut tårarna när jag känner att de är på väg, även framför andra. Går iväg och släpper ut dem om jag inte känner mig bekväm att göra det just där jag är. Oftast blir det bara några stycken tårar, men det räcker. De samlas inte på samma sätt om det får skvätta lite här och lite där. Det är lika normalt att gråta som att skratta, lätt att glömma bort. Små, små steg.
 
 
Några tunga dagar ändrar inte min inställning att 2016 är en nystart. Är väldigt tacksam över året än så länge <3 

Det är inte direkt så att jag hoppar ur sängen...

Godmorgon mitt i veckan! Hundra år till fredag, så känns det. Igår kom första stora bakslaget sen julledigheten. Jag förlamades av prestationsångest, trötthet och koncentrationssvårigheter. Katastroftankarna malde. Tårarna kom. Det kändes så hopplöst. Förbannade utmattningssyndrom och allt jag inte är längre. Den där som höll hundra bollar i luften och hade en turbo att sätta in vid behov. Hon finns faktiskt inte mer. Kände mig värdelös och började leta flyktvägar från jobbet. Googlade in mig på forum om människor i liknande situation. Det skrivs inga artiklar om hur lång vägen tillbaka är. Allt är inte tipptopp efter några veckor tillbaka på jobbet. Läste i kommentarsfältet på en blogg där någon skrivit om livet 2 år efter sjukskrivningen. Kände igen mig. Läste om människor som blivit utförsäkrade, men aldrig kunnat jobba igen. Fick panik, stängde ner google. Forum på nätet har två sidor. Dels väcker det igenkänning, men det väcker också skräck och rädslor. 
 
Kände stresshormonerna i kroppen resten av kvällen, inklusive på Al-Anon. En person smällde en uppblåst plastgrej på skämt och jag var oförberedd och skrek rakt ut. Fick skratt tillbaka. Den vanliga reaktionen. Egentligen vill jag börja skrika och gråta. Min lättskrämdhet tar livet av mig. Tog lång tid att komma ner i varv. Hemma försökte jag läsa en bok, titta på tv och bara vara. Ingenting av dessa fungerade. Det som till slut funkade var att kolla hemnet på mobilen och äta nötter. Drömde om en lägenhet på Söder och åt på mina känslor, sånt jag gör när jag inte orkar leva mitt eget liv. 
 
En riktig jävla skitdag igår. Man har sådana dagar, idag är en ny. Ny möjligheter och jag får göra mitt bästa för att ta ett litet steg i taget idag. Det går som det går. Jag ska göra mitt bästa.
 
Det är vissa saker som inte funkar som de ska på mitt jobb. Har återigen hamnat i en situation där jag får ta allt ansvar. Allt det där jag inte ska göra. Jag har en ansvarsfylld roll. Återigen. En kollega gick i pension och höll ett tal under avtackningen för henne förra veckan. Hon pratade om att hon inte skulle gå med i någon förening, för det slutar bara med att hon blir ordförande, och hon behöver vila. Hon sa att nyckeln är att inte kliva in i något överhuvudtaget, för det slutar alltid med att hon får styra upp hela skiten. Kände igen mig oerhört. Så trött på att styra upp saker! Jag behövde tillfriskna från utmattningssyndrom. Jag slutade som biståndshandläggare och blev projektledare. Vet inte om det är så mycket vila i den tjänsten. Samtidigt provade jag ju med sysslor som att göra administrativa saker i verksamhetssystemet, och det var ju det tråkigaste jag gjort i mitt liv. Kämpar fortfarande med en balansgång. 
 
Mitt största hinder i mitt arbete just nu är min prestationsångest och mina negativa tankar om mig själv. Det kan seriöst ta tre dagar för mig att våga skicka ett mail till nån högre chef. Ett mail om en skitsak. Jag formulerar om det 300 gånger. Tänker igenom vad mottagaren kommer tycka om det. Inför varje presentation jag ska göra inför min projektgrupp eller någon annan arbetsgrupp, har jag ångest. Tänker att de kommer tycka det är värdelöst och därmed att jag är värdelös.
 
Fick en påminnelse igår av en vän och kollega om en presentation jag gjorde där jag enligt honom var "superproffsig". Jag började gråta. Han påminde mig om att de flesta som har min roll i kommunen är 10-15 år äldre med erfarenhet. Jag glömmer lätt det. Jag har ju faktiskt aldrig gjort detta förut. I fredags fick jag mycket cred av min kollega och projektmedlem som hjälpte mig framåt med jobbet. Hon sa att hon har fullt förtroende för mig och att jag gjort ett superjobb med planeringen av projektet.
 
Tror mitt stora bekräftelsebehov spelar mig ett spratt. Min nuvarande chef bekräftar mig inte överhuvudtaget. På ca ett år har jag gått från en frånvarande chef som la över allt ansvar på mig. Honom litade jag inte på överhuvudtaget och dömde ut som människa mer eller mindre. Jag fick sedan en superchef som jag fick fullt förtroende för. Någon som lättade min ansvarsbörda, hjälpte mig och bekräftade mig. Sedan fick jag återigen en frånvarande chef. Hon finns helt enkelt inte där och jag har inget förtroende för henne pga det. Snacka om trippla budskap från samma organisation. För mig som fortfarande återhämtar mig från utmattningssyndrom och i grunden har svårt med tillit till andra människor, tar på mig stora ansvar, har svårt med gränssättning och har ett stort bekräftelsebehov, blir det väldigt kämpigt. En extra stor utmaning. Som att hela tiden röra mig i motvind. 
 
Men så här ser arbetslivet ut. Livet ser ut så helt enkelt. Bara att gilla läget och göra sitt bästa utifrån sina förutsättningar. Inte glömma bort att jag inte är livegen på jobbet. Jag får sluta när jag vill. Även försöka se de positiva bitarna med att få ta ett stort ansvar. Jag får forma det här projektet lite som jag vill. Det är faktiskt kul. Det är svårt som fan, men det är också väldigt roligt. Som jag brukar säga, det värsta som kan hända är att det går åt helvete. Ingen kommer dö i alla fall. 
 
Den här bilden gör mig arg. Den påminner mig om att jag är på fel plats. Men som en vän sa till mig igår, ha inte dåligt samvete för att du inte gör något åt situationen just nu. Det går inte att jobba på alla plan på en gång. Just nu jobbar jag med mitt medberoende och beroende, roten till de flesta hinder i mitt liv. Jag flyttade rätt nyligen. Jag bygger ett liv tillsammans med Robert. Jag återhämtar mig från att ha gått sönder. Jag läker. Det är faktiskt okej att inte göra allting på samma gång. 
 
Nu ska jag äta min frukost och sen ska jag gå till jobbet. Troligen kommer jag bara hinna kolla av mailen och göra min dagliga meditation innan den är dags för fika. Morgonen sätter ribban för dagen och det är viktigt för mig att den startar lugnt. Blir allting övermäktligt igen finns det alltid möjlighet till sjukskrivning. För mig är det dock sista utvägen och inte något jag vill nyttja för att en dag känns kass. Ny tag!
 
Hörs nog imorgon!

Lämna honom eller lämna dig själv, det går inte att välja båda

Hej! Egentligen hinner jag inte blogga för tiden sprang iväg när jag tvättade håret. Samtidigt har jag ingen tid att passa, då min tid bara är en tid bestämd av mig när jag behöver vara på jobbet. Vi har flextid och därför blir jag aldrig sen. Däremot får jag jobba längre på eftermiddagen. Eller gå när jag behöver och jobba in det en annan dag. Jag ligger minus på flexen, ca 4 timmar. Har aldrig klarat av att ligga minus förut, men har inte orkat jobba igen det sen jag gick hem med migrän en dag. Känner mig inte så stressad över det där faktiskt. Förr eller senare kommer det en dag när jag måste jobba över och då kommer timmarna jobbas av, 
 
Jag behöver bloggen för att komma ner i varv på morgonen. Samla ihop tankarna inför dagen. Samla ihop gårdagen och natten. Vaknade i en dröm där jag levde ihop med M igen. Vi bodde i trean i Skogås, det som var mitt hem för 5 år sen. Vi pratade om att vi skulle flytta till Handen, till den lägenhet jag bor idag. M var alltså Robert på nåt sätt, fast ändå långt ifrån. Vaknade av alarmet och mådde dåligt och var rädd.
 
Min tid ihop med M skrämmer mig, fast den är över sen många år tillbaka. Att lämna honom var en förutsättning för hela mitt liv jag har idag. Hade vi fortsatt tillsammans hade jag antingen tagit livet av mig, eller varit inlagd på psyket. Eller så hade jag varit någon helt annan. Fick höra i helgen ryktesvägen att han "lagt av med allt". Har svårt att tro det. Han var nog den sista jag trodde skulle bli nykter. En liten del av mig känner bitterheten, att nu passar det din jävel, men för min skull söp du bort allting! Pratade mycket om honom förra veckan, flera frågade om vår relation. Blev arg då också. För några veckor sedan väcktes nåt minne av honom och jag kände mest ilska. Ilskan är något nytt, förut var jag bara rädd och ledsen.
 
Under yogans avslappning i lördags väcktes ett känslominne med bilder till liv i mig. Ett bild av instrumentbrädan i min bil. Såg höghuset närmast parkeringen, det jag även bodde i som barn, genom mina ögon. Motorn avstängd. Känslan av att inte vilja gå hem, att kriget är förlorat och att jag måste fly för att rädda mig själv. Hur svårt det var att lämna någon jag älskade. Ännu en jag aldrig lyckades rädda. Hur stark jag var som gjorde det. Släppte allting som höll mig kvar med honom och aldrig tittade tillbaka. Jag var så ung och jag ville bara väl. Hans alkoholism trasade sönder allting och präglade mig på sätt jag än idag inte vill erkänna. Det som gör allra mest ont är hur kär jag var i honom. Påmindes om det när en vän frågade mig vad jag fastnade för hos honom.
 
 
Jag fastnade första gången jag såg honom som 16 åring. Han var blyg och söt. Han satt i ett hörn och sa inte många ord, förrän Pernilla sa att han skulle sluta stirra på henne och hennes pojkvän som satt och hånglade. "Jag tittar mer på henne än på er!". En mening och jag var fast. Han var den första jag hade ett intresse av som valde ut mig. Han tyckte jag var söt och ville kyssa mig nästa gång vi sågs. Då var han inte blyg, men väldigt full. Han fick mig att känna mig speciell och det räckte långt. Det räckte över fyllor, dåligt beteende och fyllesex med mig som var nykter. Som nykter var han så blyg, vågade inte ens titta på mig. Jag ifrågsatte det en gång och han blev arg. "Jag är kär i dig, fattar du inte det?", sa jag. "Hur fan kan du vara kär i mig, du känner inte ens mig!", var svaret jag fick.
 
Efter några veckor valde han bort mig utan ett ord, tog någon annan. Tog flera andra, tjejer jag kände, som var mina vänner. Det sved, men jag sa inget.
 
När jag var 23 fick jag chansen igen. Han valde mig och jag valde honom. Denna gång var vi äldre, ännu mer sårade av livet och blev otroligt förälskade i varandra. Det var en sån enorm bekräftelsekick för mig och för 16-åriga Michaela att få honom på riktigt. Han som en gång i tiden iskallt dumpade mig utan ett ord, avgudade nu marken jag gick på. Han sa att jag var hans stora kärlek, till och med större än barnens mamma varit. Det räckte långt. Det räckte över fyllor, brutna löften, veckolånga bråk, sömnlösa nätter, tårar, hot, våld. Det höll på att räcka hela vägen till helvetet.
 
En dag valde kunde jag inte kompromissa med mig själv längre. Jag behövde ta ansvar för att flytta ut från min barndom jag återskapat i mitt vuxenliv. Jag släppte allting jag byggt upp med den mannen, krävde honom inte på något. Jag visste att han ändå inte var förmögen att ge mig varken äkta kärlek, eller det matriella han var skyldig mig. Jag körde iväg med min bil och tittade inte tillbaka.
 
 
 
Vi har bara ett liv. Se till att leva det för din skull. 

Hej verkligheten, är det så här du känns?

Godmorgon! En trött sådan, där helgen gärna hade fått vara en dag till. Tur att det snart är helg igen. Denna helg har bjudit på 5-årskalas hos mitt gudbarn, parmiddag, promenad, yoga, Al-Anon, mat, seriemys och mycket känslor. En blandad kompott alltså. 
 
Ikväll är det terapi. Jag känner mig fortfarande trygg i beslutet att fortsätta. Känns bra att ha fattat ett beslut. Det ger ett inre lugn jag verkligen behöver för att orka livet. Kanske är det vad som gjort att jag känt mig mer närvarande och tacksam över mitt liv den senaste veckan.
 
Igår när jag var på väg hem från Al-Anon, kändes det som om det verkligen var jag som levde mitt liv. Det är svårt att förklara. Ofta känns mitt liv mer som en film, än en verklighet. Igår var jag med i filmen, jag tittade inte bara på den. Det var jag som var på väg till min port, hem till min pojkvän. Jag fick vara med. Jag längtade innanför dörren. Till hans famn, till vårt liv. Jag påverkar och har skapat allting själv. För min skull, för vår skull. Jag har satsat och jag vågar casha ut vinsten. Det är verkligheten, inte drömvärlden i min skalle. Jag såg skillnaden så klart. Verkligheten lockade i den stunden så mycket mer. Jag förstod att det var livet som kändes, att ingenting annat än just det är på riktigt.
 
Där och då kände jag lycka och slogs av insikten att jag tagit mig dit. Alla dessa år när jag valt tvärtom mot allt som känts tryggt och invant. Som jag förstått varit otryggt och felinlärt. Så många gånger jag tvivlat när jag gått mot mina egna känslor, tills jag nu börjat hitta min riktiga intuition. Den som leder mig dit jag vill, inte dit mina dysfunktionella mönster vill att jag ska gå.
 
När jag promenade hemåt slog det mig att jag inte gjort något för att besöka drömvärlden på hela helgen. Jag har valt att stanna i verkligheten, trots att den bjudit på annat än bara rosa fluffiga moln. Jag har styrt mig själv i rätt riktning, oberoende av någon annans val. Jag kände mig befriad, så som jag kände mig efter mina första nyktra helger. Vetskapen om att jag inte gjort något som varit oärligt mot mig själv eller mot någon annan. Att det mest bekräftelsesökande jag gjort, var när jag skämtade lite extra för att Roberts kompisar skulle skratta och tycka jag var rolig. Det är inte hela världen, det är nog till och med normalt.
 
I helgen flyttade jag in i mitt liv.
 
 
Jag är fortsatt tacksam över det nya året. Det har verkligen bjudit mig på en möjlighet till nystart. Jag går på yoga regelbundet sen en månad tillbaka. Det känns välgörande både i kropp och själ. Jag har inte ätit rent socker på ungefär en månad. Det underlättar för ett stabilare blodsocker och därmed ett bättre grundmående. Jobbet går bättre och jag har förstått att prestationsångesten spelar mig många spratt. Den är smart, men jag är listigare.
 
Jag är ledsen och gråter mycket, kanske mer salta tårar än någonsin. Men det var länge sen jag hade ren ångest nu. Jag tror det har underlättat att jag tillåtit mig själv att vara ledsen när jag varit det. Jag har stannat kvar i min ledsenhet så mycket jag haft möjlighet till. När den sedan klingat av, har jag tillåtit mig själv att känna mig glad igen när glädjen infunnit sig. Jag har inte fastnat i någon känsla egentligen. De har fått flyta fritt utan min kontroll. Flyktförsöken har varit färre och därmed stunderna i verkligheten fler. Jag började se hur allting hänger ihop och hur annorlunda handlingar leder till nya resultat. 
 
Hej livet, jag är här nu!

Ursorgens kärna

Fredag. Det kan jag behöva, är helt slut efter gårkvällens teaterpjäs. Jag önskade mig tårar och det fick jag.
 
"April i anhörigsverige" bjöd på delar av mitt liv uppspelat på en scen. Min barndoms mörkaste vrår fyllda av rädsla. Mina försök att vara vuxen, utan någon som helst aning om hur man gör. Förklaringen till varför jag är den svartvita människan utan mellanlägen jag är idag. Den som haft så svårt att släppa in människor. Som hellre lämnat än blivit lämnad. Alltid rastlös, på väg bort, till och från sig själv. Den som aldrig kunnat besvara frågan "varför har du klarat dig?", eller känt igen sig i påståendet "du har ju klarat dig!". Den som vakade på nätterna av rädsla att någon dog. Den som hoppar högt av höga, plötsliga ljud. Den som haft så svårt med relationer där allt stå still. Som dragits till himmel och helvete varvat med varandra. Rädslan att allt ska gå sönder om man stannar upp. Ta på sig skulden för allting och be om ursäkt för sin egen existens. Skämmas för allt som varit och det som inte varit. Den som får kämpa resten av sitt liv med sig själv. Den som blivit besatt av att bryta mönstret, för att göra allting annorlunda både framåt och bakåt i tiden.
 
Jag såg min kamp utspelas på en scen och slogs av insikten hur tufft livet är och har varit.
 
En scen berörde ändå in i märgen. Den tog fram sorgen som alltid finns där, gömd under allting jag fortfarande försöker trycka ner den med. 
 
"Jag förlåter dig för att du söp ihjäl dig framför mitt älskade, blödande hjärta. Jag förlåter dig för att du var så lite pappa och så mycket alkoholist. Jag förlåter dig för att du dog för tidigt och missade hela mitt liv".
 
Som om jag slutligen förstod att min pappa missade hela mitt liv. Han fick aldrig träffa Robert, han fick inte se AIKs sista match på Råsunda, fick inte vara med på min examen. Han kommer aldrig träffa sina barnbarn, kommer aldrig åka i vår nya bil, kommer aldrig se sin dotter gifta sig. Han kommer aldrig se henne bli vuxen. Han kommer aldrig se sin dotter lycklig. Han missade de bästa bitarna och vänder sig i graven med de sämsta minnena. Och än idag är det honom jag tycker synd om. Inte om mig som aldrig fick en nykter pappa.
 
Efter pjäsen grät jag också. Jag och Linus pratade om tårar, och jag berättade om hur svårt jag haft att gråta innan. Att det tog 2 år innan mina första tårar på Al-Anon. Att det var som en spärr jag satte upp i tonåren, efter att i flera år försökt tämja och kontrollera de där tårarna. Spärren är äntligen borta, till stor del i alla fall. 
 
"Jag får gråta, det är okej. Min pappa söp ihjäl sig. Det var tragiskt och sorgligt som fan. Det vore konstigt om jag inte grät över det".
 
Jag var arg också. Så arg och sorgsen att rösten sprack när jag skulle prata. Men jag var arg på den jag inte förmått förlåta. Den som visste allting men som aldrig agerade. Som satte sina egna behov framför mina. Som jag logiskt kan förstå, men känslomässigt aldrig förlåta.
 
Det är vackert att vara trasig. Så länge det inte går ut över någon annan. 
 
 
Tack pappa för att du lärde mig att cykla. Tack för det nyktra halvår du gav mig när jag var 17. Tack för några fina år på Råsunda. Tack för att du alltid fyllde på mitt ciggpaket med dina sista. Tack för matbordet du dukat upp på Valborg, i ditt försök att hålla dig nykter året innan du dog. Tack för att du träffade mamma och fick mig. Tack för att du fanns i mitt liv i 21 år.
 
Jag saknar dig, min pappa Leif, varje dag. Jag tycker samtidigt det är skönt att alkoholisten i dig dog.
 
Och nu rinner tårarna igen. Ursorgen. Det är något helt annat än att gråta över en kille som tabbat sig, eller att det varit en dålig dag på jobbet. Ursorgens tårar är saltare är några andra tårar. De skär så det känns som om ögonen ska gå sönder när de pressar sig ut. Det finns ingen skönare känsla än efteråt. Varje sådan tår väger flera kilo. När de lämnar hjärtat öppnas plats att fylla på med något annat. Något levande och vackert. 

Livet genom en glaskupa

Godmorgon! Då är en dag till i sin början. Igår gick jobbet något bättre. Jag bestämde mig för att skita i resultatet och bara köra. Tänkte inte så mycket, bara gjorde. Och jag kom framåt. En lite bit i alla fall och det är lite längre framåt än dagen innan. Idag ska jag hjälpa en vän och kollega på jobbet som bad mig om hjälp. Imorgon ska jag få hjälp av en annan kollega som jag bad om hjälp. Det går faktiskt inte att fixa allting ensam, börjar inse det.
 
På Nyhetsmorgon pratar de nu om vänner. Vännerna är indelade i olika zoner; mycket nära vänner, bästa vänner, goda vänner, bekanta och människor vi känner igen. Det betonas att det viktigaste är att ha mycket nära vänner som man kan ha djupa samtal med. Tydligen utvecklar detta också empatin, och empatin tros ha sjunkit de senaste 20 åren, då vi allt mindre har dessa samtal pga att vi ständigt blir avbrutna av teknik osv. Fick mig att tänka på hur lyckligt lottad jag är som har flera bra vänner. Dessutom har jag några riktigt nära vänner som jag verkligen kan prata med. Om mig själv och mitt innersta, om dem och deras innersta. Men även vida diskussioner om allt och ingenting, varvat med mycket skratt och minnen. Det är en gåva och jag önskar alla någon att ha de där djupa samtalen med. Det är de samtalen man växer av. Det är ingenting som kommer av sig självt, men jag lovar att om du öppnar dig på riktigt, kommer du få samma sak tillbaka. De flesta längtar efter att ha en äkta människa att prata med. För vem gillar kallprat, egentligen?
 
På terapin i måndags gav terapeuten en reflektion, att jag varit som instängd under min barndom. Det var jag. I mig själv. Jag hade ingen jag delade med mig till, höll allt inom mig. Hade verkligen behövt någon som såg. Det fanns en person som visste allt, som jag delade allting med. Den personen agerade aldrig på det jag sa. Ju mer jag förstod att ingenting skulle förändras, så slöt jag mig i mig själv. I tonåren hade jag förvandlats till en hård yta som var svår för mig själv ovh andra att tränga igenom. Kände ofta (och skrev) om att jag stod i en glaskupa och betraktade omvärlden, men jag fick aldrig vara med på riktigt. Kände mig ständigt utanför, och jag kan idag se att jag också ställde mig utanför. De få jag kände mig något trygg med höll jag hårt i. Kände mig så otroligt sviken om de valde bort mig. Vände allting inåt, stängde allting inom mig. Med tiden lärde jag mig att lämna innan jag själv blev lämnad. 
 
Så där ser det inte ut längre. 2009, när jag skulle fylla 23, lärde jag känna Ana och vi kom att bli mycket nära vänner. Hon fyllde något jag hade behövt hela mitt liv. Vi kunde prata på djupet. På ett sätt jag aldrig kunnat göra med någon annan. När jag tänker tillbaka på hur jag och hon levde våra liv på den tiden, känns det märkligt att vi kunde det egentligen. Men det var något med henne som gjorde att jag inte stängde av på samma sätt som innan. Att jag kände att det gick att tränga igenom den där glaskupan och få vara med på riktigt. Tror att jag tidigt i vår vänskap kände att hon inte dömde mig. Det är en stor vändpunkt i mitt liv att jag mötte henne. 
 
Det började med Ana, och sedan dess har jag lyckats samla på mig några nära relationer till. De vänner jag hade sedan tidigare började jag även öppna mig för på nya sätt. Ibland kan jag dock känna skam på något sätt i de äldre relationerna. De som varit med från början, som vet hur jag var innan. Ana kände inte den där flickan jag var i barndomen, eller tjejen jag var i tonåren. Speciellt tonårstjejen har jag verkligen hatat och gjort allt för att bli av med. Jag kan också känna skam för åren kring pappas död. Allt självdestruktivt jag gjorde i min sorg som jag aldrig skulle gjort idag. Tycker det känns jobbigt att folk minns det där. Det känns jobbigt när Roberts minne av mig från 2008 är "du var skitsnygg, men jag gillade inte ditt röda läppstift, det blev för mycket". Det var för mycket och det var framför allt aldrig jag. Vi umgicks många gånger förr i tiden jag och Robert. Men ingen av oss minns egentligen något av den andre. Vi var alltid så fulla, på den nivån att man inte minns samtal man haft.
 
Jag ska luncha med en kompis från gymnasiet om nån vecka och det kan också kännas jobbigt. Jag vet att vi kommer prata minnen från en tid när jag mådde som sämst. En tid jag inte minns med glädje överhuvudtaget. Och det är synd, för det finns fina minnen från den tiden. Men eftersom jag tittade på allt genom en glaskupa, är det svårt att glädjas åt det man aldrig tillät sig själv att delta i på riktigt. Det är som att prata om en gammal film man såg för länge sen, någon annans minnen. 
 
Känner när jag skriver att jag behöver titta med mildare ögon på tonårsjaget. Tyvärr har jag knappt några foton därifrån, för jag avskydde allt med mitt utseende och var ogärna med på kort. 
 
 
Någonstans här började självhatet och det stora hatet av mitt utseende. Jag var runt 7-8 år och intalade mig själv att jag var ful och fet. En "sanning" om mig själv jag fortfarande tror på vissa dagar. Just den här bilden gör min blick mest ont för mig. Det är något sorgset som flyttat in. När jag tittade igenom foton som pappa tog när jag var barn, syns det så tydligt när han är full och när han är nykter. Tillslut spelade det ingen roll vad han var, för oron i barnet fanns alltid där. Önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och ta med mig flickan därifrån. Undrar om hon hade följt med mig?
 
Ikväll ska jag på teater med min vän Linus. Vi ska se "April i anhörigsverige" och jag har inte sminkat mig för jag förbereder mig på att gråta. Jag hoppas jag vågar, det skulle vara skönt. Linus är en vän jag kan gråta tillsammans med, så det känns skönt att det är just honom som jag ska gå med ikväll. 
 
Ha en fin torsdag <3
 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!