Alla söker vi efter honom, men han lämnade oss för länge sen

Något säger att jag borde blogga, men jag är så mitt upp i ingenstans att jag inte vet var jag ska börja. Livets tvära kast sätter tillvaron i gungning. Att jag aldrig kan lära mig hur man gör för att ha det lugnt och stabilt. Jag har PMS och dagen känns stundtals som världens sämsta. Kort stubin och ingen röd tråd. Vill äta hela jävla världen och är så less på jobbet att jag skulle kunna säga upp mig på stående fot.
 
I våras blev jag kär men fann ingen partner utan en ny vän. Det känns oftast bra, men att trycka på stäng av knappen är lättare sagt än gjort. Speciellt inte när han står i dörröppningen till mitt kontot och jag får hjärtat i halsgropen när "han bara ville säga hej". Allt hopp ska dö för det är bäst så. 
 
I våras fanns en annan man i periferin, där jag mot hösten fann så mycket mer än den vän jag intalade mig att han skulle bli. Han bryter ner rädslor och läker trauman. Jag vill ha honom tätt, tätt intill hela tiden som ett plåster på min kropp. Jag vill ge honom all den närhet jag aldrig vågat ge någon. Jag tar emot hans ömhet utan att stöta bort.
 
Vad är vad, och vem är vem?
Och framför allt.
Vem är jag?
 
 

Livstids läkningstid



Vissa människor vågar aldrig sikta mot stjärnorna. Rädslan över att förlora en ängel i ett stjärnfall gör att många aldrig ens vågar chansa.

Jag tänker aldrig mer vara rädd. Det är bara jag som förlorar på att leva mitt liv i ett skyddsrum. Jag skyddar mig själv från omvärlden, men jag låser även livet ute.

Kärleken väntar på mig om jag vågar springa ikapp den. Jag vågar tro och sen kommer resten falla på plats tids nog.

Så länge hjärtat kan älska är det aldrig riktigt över

 
Livet är märkligt. Ena sekunden lever man i en förnekelse och vaknar upp till ett nytt liv redo för att börja om. Nästa ögonblick blir man kär bortom reson, på gränsen till galenskap. Innan med vet ordet av har man krashlandat och tror att livet är över. Man sörjer och tror att denna gång dör man nog känslomässigt på allvar. Rätt som det är går man upp på morgonen efter veckor av sorgsen melankoli, och finner att man mår faktiskt helt okej. Tårarna slutar rinna och det där som liknar skratt porlar i bröstet. Sen en dag kort därefter finner man sig själv sittandes på en bänk i solen, med det bredaste leendet på läpparna. Med sin lilla hand i en annans stora. Blickarna riktade ut över Stockholm. Båda med insikten om att livet trots allt är väldigt härligt om man bara tillåter sig själv att hänga med i svängarna.
 
Ingenting varar för evigt, så passa på att suga in allt det positiva och spara det inför kommande skuggperioder. Idag njuter jag av att livet är så jävla random och bjuder på outgrundliga vändningar och äventyr. Trots att det är lätt att bli illamående är det otroligt härligt och underbart!
 
 
 
 

Det finns två sidor av alla mynt



Efter ett liv i rädsla och år av mureri, släppte jag på spärrarna och tillät mig att falla handlöst. Det var det häftigaste jag upplevt, men när jag slog i backen var fallet väldigt hårt.

Oavsett resultatet av mitt försök så vågade jag. Jag valde livet och gjorde min del för att leva det fullt ut. Den erfarenheten tar jag med mig på min fortsatta resa mot lyckan.

En dålig dag känner jag bara mina blåmärken och skrapsår som uppstod när jag ramlade ner i avgrunden. Då ångrar jag att jag hoppade. Men dessa dagar ångrar jag även livet självt och alla val jag någonsin gjort.

Idag är en bra dag. Jag bär med mig den vidare in i nattens drömmar och morgondagens utmaningar.

Mest olycklig är nog den som aldrig försökte. För en gångs skull är det inte jag.

För 8 år sen dog jag men återuppstod igen

"Älskar du inte mig?"
"Jag vet inte..."
 
Något inom mig dog den kvällen han sa det. Han tog senare tillbaka sin tvekan, men det blev aldrig samma sak igen. Han hade väckt min oro till liv och början till slutet hade inletts. Jag gjorde allt för att bli den perfekta flickvännen. Jag lagade den godaste maten, ställde upp på sex närhelst han ville, skickade de finaste meddelandena och stängde in den där brännande ilskan så den inte sipprade ut. Ilskan som hade förstört allt det fina mellan oss. Men den malande oron i magen försvann inte, för han tittade inte på mig som förut.
 
"Han är så kär i dig Mika, det ser man när han tittar på dig!"
 
Det enda i livet jag hade varit riktigt säker på. Det som mamma sagt, hon som visste allt.
 
Han sjöng på en låt om och om igen under de där veckorna.
 
"I was broken and alone,
I wanna rest my bones
The sun is shining now,
But still I'm feeling cold
I had a demon in my head,
I don't know what I've said
I'm so sorry for the stories that I've told"

Vi åkte på festival med mina vänner som vi var allt för bekväma med. Hans underliggande irritation mot mig spillde ut över hela helgen och jag tog emot det mesta. När jag trodde det var kört tittade han mig i ögonen och berättade att han älskade mig. Han sa att han var så glad över att vi skulle flytta ihop på riktigt, riktigt i vår nya lägenhet. Oron släppte sitt grepp för en stund.
 
Vi kom hem på söndagen. Det var i början av augusti. På tisdagen innan vi skulle sova hade vi vårt första riktiga bråk sedan han sa att han inte visste om han älskade mig. Jag gick upp ur sängen och satte mig i bara underkläder i köksfönstret och rökte. När jag kom tillbaka krävde jag ett svar på veckor av oro. Han började gråta och jag förstod att det var över. Jag klädde på mig och skrek att han hade lurat mig genom tårarna som aldrig skulle sluta rinna. 
 
"Jag älskar dig som person!", skrek han när jag smällde igen dörren efter mig på Klarabergsvägen 22B.
 
Jag ringde mamma som redan hade gått och lagt sig. Hon mötte mig halvvägs och gjorde sig redo för att krama mig. Jag lade förlovningsringen i hennes hand och sa:
 
"Ta hand om den här tills jag orkar se den igen!"
 
Jag lyssnade vidare på låten han hade sjungit om och om igen och jag förstod. Hur han varje gång han lyssnat på den tänkt på oss.
 
"Since now, I'm gonna make it alone
Don't try, I wanna be on my own
It's brighter now, I will make it on my own"

Jag gick sönder den natten. Jag blev aldrig samma person igen.
 
Jag gick och jobbade dagen efter. Jag höll mig hela dagen. När jag kom innanför dörren hos mamma kom fördämningen av tårar. Mamma fanns där och tröstade. Hon satt och rökte cigg efter cigg med mig under köksfläkten. Hon köpte mat åt mig som jag inte åt. Hon lät mig sova kvällana igenom i soffan. Kanske visste hon att det enda som kändes okej var att sova. När jag vaknade var jag smärtfri i några sekunder. Tills insikten åter landade om att han hade lämnat mig, och då grät jag snart igen. Jag bad mamma ringa till pappa och berätta att vi gjort slut. Jag orkade inte prata om honom med människor som aldrig skulle förstå. Jag orkade inte svara på frågor jag inte hade några svar på.
 
Jag grät mig genom nätterna. Nätter när teven stod på för att jag skulle lugnas av rösterna som kunde konkurrera ut självmordstankarna. Jag ville inte leva för jag hade inget kvar att leva för. Jag grät på jobbet. På utdelningsrundan när ingen såg mig. Ögonen blev alldeles suddiga när jag tittade ner på vänster ringfinger och såg solränderna från ringen jag tvingats ta av.
 
Den första veckan log jag inte en enda gång. Jag slutade äta för att maten fastnade i halsen. En vän åkte och hämtade alla mina saker hos honom. De fick sedan bo på golvet i mitt rum hos mamma vecka ut och vecka in. Jag gick upp varje morgon med en önskan om att livet skulle få ta slut. Jag förstod inte hur jag skulle lyckas överleva.

Jag ringde honom och jag grät. Jag skickade meddelanden. Jag anklagade honom till en början för att ha lurat mig. När det inte fungerade bönade jag och bad om att han skulle ta mig tillbaka. Jag lovade att jag skulle ändra mig och bli precis så som han ville. Skulden var så tung att jag inte orkade bära runt på den.

Efter nån månad sa mamma att det var dags att jag faktiskt började ta tag i saker igen. Att jag fick packa upp sakerna i mitt rum som legat på golvet sen jag flyttade hem igen. Att jag faktiskt fick hjälpa till med hushållssysslorna och fick rycka upp mig. Så jag ryckte upp mig för mamma visste bäst. En fredagskväll när jag för första gången på länge kunde andas, hörde han av sig och frågade om jag ville ses.

Vi sågs på O'learys och det jag drömt om blev verklighet. Vi sågs och pratade första gången utan hårda ord och tårar. Vi gick hem till honom tillsammans den natten. Jag höll om honom, men han hade ryggen mot mig hela natten. 

Vi började ses igen och jag ställde inga krav. Jag gjorde allt som han ville. Vi hade sex som jag hoppades skulle bli kärlek igen. En fredag efter några veckor svarade han inte i telefonen. Jag ringde honom säkert hundra gånger och skickade lika många sms. Jag somnade med en klump i magen som sprack när han dagen efter hörde av sig och berättade att han hade varit på kryssning.

"Vi är inte tillsammans längre. Jag behöver inte berätta något för dig!"
 
Några dagar senare fick jag veta att han hade träffat en ny tjej. 

Jag klarade inte mer så jag stängde allt inom mig. När låten om vårt uppbrott spelades på radion gick jag ur rummet. Jag slutade gråta och lät tomrummet inom mig växa. Jag slutade äta och rasade i vikt för jag fick ont i magen så fort något landade i magsäcken. Mina jeans ramlade av mig och jag fick köpa nya kläder. Jag började umgås med en nyfunnen vän via jobbet. Hon hjälpte mig att hitta tillbaka till det som hade tröstat mig så många gånger som ung tonåring. Vi drack oss redlösa varje helg och jag märkte hur det hjälpte. Jag kände absolut ingenting. 

Jag slutade läsa och jag skrev nästan ingenting. Jag jobbade så mycket jag fick och pratade om allting annat än det som gjorde ont. Jag drack mig till minnesluckor och hånglade eller låg med män som jag inte ville ha. På helgerna när jag låg bakis tittade jag på marathon av "Top model" på trean. Jag undvek alla filmer som påminde om något som kallades kärlek. 

Jag hittade en ny Michaela i mig själv. Någon som aldrig var riktigt ledsen, men heller aldrig riktigt glad. Jag fyllde livet med nya äventyr som värmde för stunden. Hålet i brösten fyllde jag med alkohol och en helt ny garderob. En dag när jag provade helgens nya outfit fick jag syn på mig själv i spegeln. Jag kände inte igen den som tittade tillbaka. En kväll när jag var på fest spelades låten om oss. Jag fann mig själv skrika genom rummet att den skulle stängas av. Värdinnan för kvällen tittade förvånat på mig när jag sprang fram till datorn och deperat klickade ner hela musikspelaren.

Jag kände så sällan på sorgen att jag nästan glömde bort att den fanns. Jag tog för givet att livet hade gått vidare. Men då och då sved ärret till, som på pappas sista födelsedag. Vi hade varit ute och ätit i stan, men pappa hade glömt plånboken, vilket var så ovanligt att jag och syrrans oro tvingade oss att ta hemvägen via Affärn i Årsta. Vi stod på Årstabergs pendeltågsstation efter att inte ha hittat plånboken. Pappa tycktes inte förstå allvaret i situationen. Det enda han längtade efter var vodkaflaskan i garderoben hemma i radhuset.

"Fattar du inte att jag inte orkar! Jag fixar inte det här! Jag har inte honom som stöttar mig längre!", skrek jag mitt på perrongen framför alla som ville lyssna.

"Han var en jäkligt fin kille!", var allt pappa sa.

Det var den första gången vi någonsin talade om honom sen han lämnade mig. Tre månader senare var pappa död. Det ärr som aldrig fått läka hamnade i skuggan av en smärta som borde varit betydligt större. Men det gjorde aldrig lika ont, för det är svårt att känna när man redan är känslomässigt död.

 

Att våga ta en käftsmäll av livet ibland

God morgon! Kaffe och blogg i soffan med nya datorn. Datorn som ska skriva ett mästerverk, eller i alla fall någonting renande för själen. Vecka 40 har jag bokat en stuga i Dalarna. Jag ska åka ensam (iaf till största del, Sofie joinar troligen några dagar) och göra tre saker; skriva, läsa och gå promenader. Och så ska jag sova ut sommaren riktigt ordentligt. Jag ska ha med mig mina gamla dagböcker i bagaget. Jag behöver läsa de som research till min roman som ska skrivas.
 
Under hösten kommer jag även gå en ny skrivarkurs som en inriktad mot ett romanprojekt. Längtar tills den börjar! Jag berättade om de här sakerna på jobbet igår. En kollega blev helt till sig och tyckte det var jätteroligt och trodde jag skulle lyckas. Efteråt kom hon in på mitt kontor och gav mig en kram och sa "Jag tror verkligen på det här, du kommer att lyckas, du kommer bli något stort. Jag känner det på mig!". Stora ord som är svåra att ta in, men som ger mig en knuff i rätt riktning.
 
Jag tror inte ni förstår hur mycket skrivandet betytt för mig genom åren. Utan mina dagböcker som liten hade jag inte blivit den jag är idag. Någon som inte stängde av helt, utan lät känslorna och tankarna komma ut någonstans. Jag har alltid hållit igång skrivandet mer eller mindre. Jag ville alltid bli författare som liten, det var min dröm väldigt länge tills jag begravde den för att jag inte vågade. Jag vågade aldrig söka till journalist t.ex, även om jag nog egentligen ville. Jag tog det säkra kortet och blev socionom. Att hjälpa andra trodde jag var mitt kall i livet och det enda jag var bra på. Jag vet inte om författarkarriären kommer gå vägen. Det är ju knappast en enkel utmaning. Men man måste i alla fall våga försöka. 
 
Våga. I våras lärde jag mig allt om att våga. Hoppa ut i ingenstans. Öppna hjärtat och tillåta det att få del av det som det förvägrats så länge. Jag föll och jag faller fortfarande.
 
 
Jag gör mitt bästa för att inte låta motgångar förstöra min framtid. Jag försöker ha hopp om att framtiden har något fint att erbjuda även för mig. Just nu känner jag mig rätt kantstött. För tillfället känns livet mest som en stor fet käftsmäll.
 
Det blir väl bättre tider. Om inte annat är hösten här och man får stänga in sig tills det slutar göra ont. Eller nej, för jag har bokat upp saker. Kämpa Michaela, kämpa!
 

Han såg ut så som drömmar känns

Blogg en fredag kväll som går mot natt. Det hände inte igår. Det skulle kanske behövts. Jag läste klart en berörande roman ("Livet efter dig" Jojo Moyes) och en fördämning av tårar släppte. Det lättade lite på trycket men det sitter kvar tårar. Som en tupp i halsen. Som sorg som borde spys ut. Känner mig svart och kladdig inombords. 
 
På eftermiddagsfikat pratades det om oss från ett utifrån perspektiv. 
"I början var ni två ganska hårda mot varandra, det var underhållande!"
Jag såg hur orden kom åt honom också.
"Ja, det var tills jag frågade om vi inte hade något annat att prata om än fotboll."
Om de andra bara visste vad som hänt efter det. Hur mycket vi pratat om som inte handlar om fotboll. Nostalgi kan göra så jävla ont.
 
Jag förstod idag varför han kom så djupt in. Djupare än någon annan på så kort tid. Vi möttes i mitt element. Jag slapp prata, jag fick skriva. Det jag alltid varit bäst på när det kommer till känslor. Jag fick skriva mig in i hans hjärta. I egen takt fick jag tiden att formulera mig. Och han skrev sig in i mitt innersta. Dag ut och dag in. Jag delade sådant som jag aldrig tidigare visat för en man. Jag blottade mitt innersta och gav honom mitt hjärta på ett fat.
 
Det gör så jävla ont.
 
Jag ska träffa någon imorgon som det kanske skulle kunna funka med. I en annan tid. I ett annat liv när förbannelsen är hävd. Jag faller fel, jag kan inte ramla rätt. Jag har få gånger känt mig så maktlös inför något.
 
Jag var och såg Melissa Horn på Grönan idag. Jag fick under en och en halvtimme en snabbspolning av alla män jag älskat. Så här i efterhand ser jag att jag kom över vissa bättre än andra. Det finns ett album med Melissa som ännu inte fått sin huvudperson. Det kanske kan bli hans.
 
Jag är så sorgsen. Jag är en sol utåt men inuti regnar det nästan hela tiden.
 
 
"Jag ska ändra ditt sätt att se på julen!"
"Hur ska du lyckas med det?"
"Jag ska köpa en julklapp till dig iår. Så säg vad du önskar dig!"
 
Jag önskar mig bara en enda sak. Dig.

Genom svarta revor skymtar ljuset

Gråter tårar som inte har några svar.
Gråter ut allt som aldrig sagts.
Gråter för att jag är maktlös och inget annat kan göra.
Gråter ut hjärtesorger som stängts in i ett rum som är alldeles svart.



Jag vill aldrig mera älska, samtidigt som det är det enda jag vill kunna göra igen.

Under lager av skydd mot omvärlden bor ett gammalt troll

Mitt i veckan och jag börjar kravla mig upp ur min grop av sorg. Söndagens Al-Anonmöte bjöd på tårar rakt igenom, ovanligt för mig. Det släppte ut saker som legat och skavt i 8 år. Jag gick därifrån lite lättare. Dagen efter gick jag en promenad i regnet. Vattendropparna sköljde bort lite av skammen som sitter så djupt. Jag blev lite renare och efteråt vände det.

Jag försöker lyssna inåt och göra det som känns bäst för mig från dag till dag. Försöker ha tillit till att jag vet vad som är bäst för mig när det rör mina angelägenheter. Betydligt lättare sagt än gjort. Det gör att jag väljer vem jag öppnar mig för med omsorg. Jag stänger ute andra som annars kanske fått se delar jag nu skäms över att jag blottat.



Jag längtar efter kärlek men är tacksam för vänskapen. Oavsett vad är du en anledning för hjärtat att slå några slag till.

Vi kan gå vår egen väg

Hej bloggen! Det där med att skriva ut sin ångest. Jag ska göra mitt bästa. Det är bästa medicinen mot att läka. Förr trodde jag att läka var samma sak som att förtränga. Om det är något jag lärt mig i livet så är det att skiten alltid kommer tillbaka förr eller senare. 
 
Idag känns det ändå rätt bra. Det är lördag och jag har två dagars paus från att sitta och dricka kaffe tre gånger per dag, och skratta högt åt skämt som en gång lyfte min dag. Som fortfarande är skillnaden mellan en arbetsdag av guld och en av regnmoln. Jag älskar det samtidigt som jag hatar det. Likadant med helgen. Välbehövligt med paus, men samtidigt en längtan efter måndag 8:30. 
 
De flesta i min omgivning tycks vara av den åsikten att det är dags att parkera och gå vidare. Kanske det bästa att göra, men jag bad aldrig om ett råd. Min hjärna säger åt mig att det redan är kört och bara att lägga ner. Mitt hjärta säger att det är dömt att misslyckas, men blicken fastnar på ordet "dömt". Det indikerar faktiskt bara på en trolig riktning, domen har inte fallit än. Mirakel sker och de tankarna eldar på mitt hopp. Han är också bra på att hålla glöden vid liv. Jag slits mellan att ta orden för exakt vad de är. Trevliga, varma, men vänskapliga. När jag precis har hunnit tänka att jag endast funnit min nya bästis, droppar han ett citat från en låt som säger allting annat. När jag precis trott att vi firar helg på varsitt håll och inte kommer höras på två dagar, plingar det till i min telefon och där är han. Den så kallade vännen jag hörs med varje dag, flera gånger dagligen.
 
Jag tänker tillbaka på tidigare relationer och män jag lärt känna bättre. Där finns mannen jag hördes med flera gånger dagligen som jag var övertygad om ville vara med mig. De första åren (att jag typ "väntade" är helt galet så här i efterhand) kände jag mig så jävla blåst på konfekten. Någon som ringde varje dag, som jag pratade med i flera timmar, visade sig bara vilja vara min vän. Det gick inte ihop, men jag tvingades inse att det var så. När jag äntligen förstått så ändrades allt och han ville faktiskt vara med mig. Ingenting var konstant och det är svårt att veta hur han tänkte från början. Jag la det väldigt mycket på mig själv, att det var mig han inte ville vara med. Troligen handlade det mer om hans inre processer, och framför allt rädslan som hindrade honom från att ens tänka på att våga hoppa.
 
Jag tänker på en annan relation där det aldrig förekom några stora ord. Det fanns inga kärleksförklaringar och jag sökte till en början desperat efter ord som aldrig sades. Jag fick lära mig att bekräftelse är så mycket mer än bara ord, det är främst handling. Vissa människor är så handikappade att minsta lilla kärleksyttring är en sådan stor risk, att de aldrig skulle våga ta den. Vissa människor har blivit så sårade av livet, att minsta tecken på sårbarhet hotar att släcka dem för gott. Jag har haft de där människorna runt mig hela livet. De som inte haft förmågan att bekräfta. De som haft ett så stort behov av att bli bekräftade själva. Jag har älskat de så innerligt, samtidigt som jag blivit så djupt skadad av deras oförmågor. De främsta exemplerna är de två jag älskade högst av alla, mina föräldrar. Idag vet jag att de gjorde så gott de kunde utifrån sina förutsättningar och förmågor. Kan jag älska dem ändå? Givetvis.
 
Det är inte så lätt att bara släppa någon man håller kär. Det är jobbigt att bli pålagd skuld och skam från andra människor för att man väljer någon. Som vän är man alltid orolig och vill inget hellre än att vännen ska vara lycklig. Det är en avvägning mellan att låta vänner göra egna val, och att markera när man anser att vännen far illa av sina val. Tro mig, jag vet. Jag är bara så trött på att skämmas över att jag väljer att se personen bakom fasaden. Jag har alltid varit en sådan som haft förmågan att göra det. Jag har i hela mitt liv fått skämmas för att jag söker förståelse för varför människor är som de är. Att jag försöker älska människor precis som de är, inte som andra tycker att de borde vara. Mest av allt är jag less på att jag inte vågar stå på mig och följa det som känns rätt i mitt eget hjärta. Jag lyssnar in så mycket vad andra har att säga och gör det jag enligt regelboken "borde" göra.
 
Jag har känslor som inte bara går att stänga av. Oavsett om jag "lever mitt liv" så ligger de där i bakgrunden. Vissa dagar hotar de där känslorna att ta död på mig. De lägger sig som stenar i mitt bröst och sänker mig till botten. Vissa dagar är de som heliumballonger som lyfter mig högt över molnen. Det är tjusningen med att vara en känslomänniska, det är en grym åktur! Vissa dagar hatar jag att vara en sådan som åker berg- och dalbana. Det känns ibland som mitt livstids straff. Men sen finns det dagar som denna. När jag faktiskt är mest tacksam över samma sak. Jag känner saker igen. Ni anar inte hur många år jag gick runt som död inombords. När jag bara kunde känna när något var överdrivet eller konstruerat. När känslorna enbart var kopplade till min inre värld i mitt huvud. Det är verkligen inte så den här gången. Det här är äkta. Det är det som gör det ännu svårare att bara släppa. Man kastar inte bort sitt diamanthalsband i första taget.
 
Jag är tacksam över alla mina vänners stöd i detta. Framför allt vill jag tacka er som lyssnar, inte ger råd om jag inte ber om det, och ni som förstår att jag har alla svar inom mig och måste få göra min egen resa i min egen takt.
 
 
Mest tacksam är jag över er som förstår känslan i den här bilden, och sitter där mitt emot mig och får mig att skratta <3
 
Det är skönt att skriva rakt från hjärtat, det är då det blir som bäst. 

Skrubbsår på hjärtat

Det är höst på K-vägen, inuti och utanför. Jag gör mitt bästa för att hålla fokus på målet, att må bra och vara lycklig. När det som gör en lycklig, samtidigt gör en olycklig är det svårt. Ingenting smakar riktigt lika bra som de läppar som aldrig fått mötas.



Jag krigar och håller huvudet ovan vattenytan. Jag har gått igenom värre och idag förstår jag att det är en styrka.

28 år och olyckligt kär i snyggaste killen på jobbet. Throwback högstadiet. Hur hamnade jag här? Om han bara hade varit enbart snygg hade det varit enkelt.

Är det någonsin värt det?

Det brukar funka att skriva på känslor, det är då det brukar bli bra. Just nu är det nästan för jobbigt. Orden tvingar mig att känna efter, gå djupare och gräva i sår.
 
Jag tror man kan säga att jag drabbats av hjärtesorg. Det gör lite ont att le. De skratt som kommer ur munnen påminner mest om en galen människas uttryck för känslor. När jag stannar upp och känner efter pumpar vemodet runt i blodet. Jag känner mig ensam fast jag är långt ifrån ensam.
 
Jag hade förnekat mina känslor så länge. Jag hade gömt de under namnet bekräftelsebehov. När jag äntligen tillät känslorna att få komma fram, blommade de så kraftigt att jag nästan blev en annan person. Jag tänkte att med så starka känslor är det omöjligt att den andra inte känner likadant. Det som bultade inom mig måste ju även pulsera inom honom. 
 
Jag rev alla murar, öppnade alla dörrar och gav honom alla nycklar som fanns. Jag kämpade, hoppades och trodde fullt ut på att det skulle bli vi i slutändan.
 
Tiden gick och våren blev sommar, som sedan började lida mot höst. Jag hoppades varje dag på ett svar och bekräftelsen att han kände likadant som jag. Dagarna blev veckor som blev månader. Ingenting hände. På samma sätt som jag inledde allting, var jag också tillslut tvungen att ta tag i beslutet som aldrig fattades.
 
Vi pratade ut i förra veckan. Jag fick inget svar. Jag fick bara höra att han ingenting visste. Det kom inget avslut.
 
Idag inser jag att jag även måste ta tag i avslutet. Jag måste döda allt hopp. Jag orkar inte vara i ett tillstånd av att hoppas på någonting som kanske aldrig kommer. Jag vågar inte riskera att bli sårad igen. Jag måste släppa det som gör mig lyckligast på jorden idag, för att kunna leva vidare imorgon.
 
Jag vet inte hur jag ska lyckas med detta. En olöslig ekvation.
 
 
 
Gud, ge mig sinnesro,
att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
 
 

Det som får mig att leva, inte bara existera.

Jag gör mitt bästa för att le mot världen. Döda det lilla hopp som fortfarande brinner. När du inte är i närheten glömmer jag bort hur du ser ut. När du sedan uppenbarar dig är du så vacker att det susar inom mig. Omvärlden upphör att existera tills jag åter påminns om att du inte är min.



Jag måste döda allt hopp. Det som är skillnaden mellan att känna mig levande och en grå skugga.

Jag måste genomleva för att överleva för att kunna börja leva.

Under isen är himlen alltid grå

Jag jobbar på att sluta knarka och ta tag i livet. Mår helt ärligt fruktansvärt dåligt. Beslut som skjutits upp i flera månader ska fattas. Kroppen ska avgiftas från skräp. Själen ska sörja för att kunna leva igen.



Jag hatar det här. Jag hatar det så jävla mycket. Jag har så kraftig ångest att jag stundtals knappt står ut.

Kämpa, kämpa tills du lever igen! Du är en kackerlacka, du överlever allt. Både på gott och på ont.


A box full of darkness

Jag är flickan som bär din ångest. Lägg den i mina händer och jag ska förvalta den åt dig. Efteråt känner du dig lättare när du får lägga dina svarta stenar i min korg. Själv sjunker jag fjättrad av din tyngd.

Känner du dig liten i världen? Berätta för mig så ska jag se till att du växer flera meter. Känner du dig oälskad? Jag älskar sönder dig tills du ber mig att sluta. Känns allt bara så fel det kan bli? Ligg här bredvid mig så kramar jag dig tills det slutar göra ont.

Jag ger dig allt och jag kräver aldrig något tillbaka.

Mina ögon är grönare än vanligt och jag vet att du ser att de är fuktiga av tårar. Du ser rakt in i själens spegel. Du känner mina demoner, för de är släkt med dina. Genom sig själv känner man andra och du vet precis vad jag behöver. Någon som håller mig så hårt att benen i kroppen nästan knäcks av kärlek. En värme som driver ut mörkret. Vara tätt, tätt intill tills natten inte längre skrämmer.

Jag ger dig ett glas fyllt av ångest och ber dig att dricka ur det. Precis som jag så många gånger druckit ur din överfyllda bägare med sorg. Med skakande hand försöker du hålla i glaset. Du kan inte hålla hårt och du kan inte hålla löst, så du tappar det. Glaset går i tusentals bitar och den tjockflytande sörjan sipprar ut över golvet. Du tar snabbt ett kliv bakåt för att undvika fläckar på dina skor. Själv plaskar jag runt och blir blöt om mina bara fötter. Du håller andan, väntar på att jag ska bryta tystnaden som ekar mellan krasandet från tunt glas under mina fötter. Jag har redan sagt för mycket. Med blodiga fötter vänder jag mig om och går.

Jag har inget kvar att ge till dig då du redan fått alla mina gåvor. Asken fylld med kärlek, som du vänligt men bestämt avvisade. Kvar håller jag asken fylld med mörker, den som alltid finns kvar om man gräver tillräckligt djupt. Du är inte vad jag behöver, ändå är du det jag krampaktigt försöker hålla kvar. Jag är så hungrig, jag plockar desperat upp de smulor av ljus som du kastar åt mig. Allt för att hålla den lilla lågan vid liv. Snart svälter jag ihjäl.

Snart dör vi, ögonblicket skymtar i horisonten. Glöm aldrig bort att jag är minst lika trasig som du. Jag kan inte bära oss båda längre, jag måste bära mig själv.

 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!