Fredsförhandling

Härligt sommarväder. Man kan nog säga att våren nu övergått i försommar. Den vackraste årstiden på året. Snart har jag en semestervecka då jag ska fira min födelsedag, bygga altan och fira min kusins student. Känner för en gångs skull att jag inte stupar in i semestern så här två veckor innan. Jag känner mig stabil och energifylld.
 
Det är många bitar som släppt i mig. Både gällande jobbet och i det inre. Övningar i terapin kombinerat med stegarbete, har gett utdelning genom att mina processer har varit i gång. Viktiga insikter har landat känslomässigt. Det känns som om jag börjar få ordning i mitt förflutna. Som om jag städat upp där. Det gör mig mindre benägen att fly från mig själv. 
 
Igår redovisade jag en övning i terapin som gick ut på att jag skrivit ett brev till mig själv som 5-åring. Det blev ett fint och kärleksfullt brev, där jag mer eller mindre förklarade att allt jobbigt helt enkelt är som det är. Det är ingens fel, det bara är så. Det inte är Michaela 5-års fel att mamma och pappa mår dåligt. Att det blir bättre längre fram. Det hon går igenom kommer en dag vara hennes styrka.
 
Det kändes skönt att få läsa upp brevet för mig själv (och för de andra i gruppen). Det var ord som både stora och lilla Michaela behövde höra. Hjälper till att släppa på skam och skuld. Två ständiga följeslagare som förstört mycket för mig i livet. 
 
Börjar sluta fred med mitt förflutna och med dess deltagare. Det tar enormt mycket energi att vara arg, ledsen, sårad och besviken på vad människor gjort och inte gjort. På hur jag själv agerat i livet. Det kan inte förändras i alla fall, varken min del eller någon annans del i historien.
 
Man går vidare när man är redo för det. Det har tagit sin tid, men jag tror att jag är redo snart. 
 
 
Det får räcka för idag.

Det finns flera sätt att läsa och återberätta en historia

Godmorgon måndag! Det känns som det var väldigt länge sen jag bloggade. Har varit helt inne i helgen och känt mig väldigt bortkopplad. Det har jag också varit sen i lördags morse, då Sofie utmanade mig att stänga av sociala medier, inklusive messenger, till måndag morgon. Det gjorde jag något motvilligt. Insåg ganska snabbt att det var väldigt skönt. Har haft en helt annan närvaro den här helgen. Viss panik att stänga av messenger. "Tänk om det händer något akut?", var min spotana tanke. "Det är väl ingen som söker dig akut på messenger som inte har ditt nr?", påminde Sofie mig om. Och så är det ju såklart. Kommer nog satsa på fler sociala mediefria helger. 
 
I lördags var jag och Sofie inne i stan. Vi skulle gå på indisk festial i Kungsträdgården, vilket vi också gjorde. Den var dock inte vad vi hade förväntat oss, samt att vädret inte levererade, så vi gick och fikade i Gamla stan. Tog sedan en promenad på Söder när vädret blivit bättre. Hade tagit med mig min digitalkamera. Insåg hur mycket roligare det är att fota med en riktig kamera. Mobilen har verkligen inte ersatt digitalkameran. Jag fotade allt jag såg. Lite som förr i tiden. Och det var som sagt väldigt kreativt och roligt. På kvällen mötte vi upp Robert och gick och åt på Shanti. Avslutade kvällen med den gripande "The Danish girl" och grät floder åt den vackra kärleken. En toppendag verkligen! 
 
I söndags fyllde Robert år. Det firade vi med fika hemma hos oss tillsammans med hans familj och min familj, dvs mamma och P. Familjen helt enkelt. Den som faktiskt finns där. Som inte är perfekt, men den är min. Har insett att jag faktiskt måste bjuda till när det gäller familjen. Man kan inte bara sitta och vänta på att andra hör av sig. Det är jag som behöver bryta min isolering, inte förlita mig på att andra ska göra det. 
 
Mår bättre än på länge. Orkar med livet igen. Tror på att sår kan läka. Jag accepterar att såren finns där. Jobbar med steg 4 i Al-Anon just nu. "Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk inventering av oss själva". Ta en ordentlig och ärlig titt på sig själv, men mer begripliga ord. Besvarade frågor om mina attityder i anslutning till stegarbetet. Insåg att jag lever otroligt mycket i det förflutna och där sker ju ingen som helst förändring. Behöver skapa fred med det som varit och gå vidare. Insåg också var nyckeln till det ligger. Förlåtelse. Tror att jag är på väg dit. Tillsammans med stegarbete och terapi ska det nog gå. 
 
Mina flyktbeteenden och tendenser att fly in i olika beroenden, börjar mildras mer och mer. Käkar väldigt mycket socker just nu och inser att det verkligen inte funkar som flykt. Det biter liksom inte. Tror inte det är det jag vill åstadkomma just nu heller. Äter mest av gammal vana. Inser att det inte ens är gott och känner mig mer sugen på nyttiga alternativ. Kanske är jag mogen för att välja annorlunda. Känner en längtan efter att våga vara närvarande i livet. Litar mer och mer på att verkligheten är en trygg plats att vara på. 
 
Ha en fin vecka <3

Repiga skivor som borde kastats för länge sen

Hej fredag! Denna vecka gick fort. Den har gått över förväntan. Haft det tungt ett tag med att Linus ska sluta. Nu är det gjort och jag har överlevt det också. Det är alltid tiden innan en separation som är värst. Börjar även se fördelarna med att ens jobb-bästis slutar. Hinner prata med andra jag inte pratat med tidigare t.ex. Viktigt att fokusera på det positiva. Såg filmen "Thanks for sharing" igår och minns ett bra citat som jag ska ta med mig. Minns det inte exakt, men ungefär så här:
 
"Känslor är som barn i en bil. De ska inte köra bilen, men de ska inte ligga i skuffen heller"
 
Filmen handlade om människor som försöker tillfriskna från sexmissbruk genom hjälp och stöd från 12-stegsprogrammet. Kände alltså igen väldigt mycket från mitt eget kära program Al-Anon och andra möten jag gästat genom åren. Eftersom att jag själv är en person som blir beroende av mer eller mindre allt man kan bli beroende av, behöver jag vara vaksam på vad jag tappar kontrollen över. Vad som blir "för mycket av det goda", som det brukar kallas med ett finare ord. Insåg att det finns en sak som jag inte slutat med, som jag borde sluta med. Min telefon. Eller snarare hur jag använder min telefon. Det är inget lagom i det användandet. Skulle behöva testa att ha en telefon utan sociala medier och messenger ett tag. Triggar alldeles för mycket bekräftelsebehov på olika sätt. Men det sitter hårt inne. Vet inte om jag fixar det. 
 
En bild från min 25-årskryssning där jag var allt annat än nykter. Speciellt inte i telefonfrågan. Släppte inte gamla kära Desire med blicken många minuter på den tiden. Inte nu heller. Minns ni Desire? Min första högst älskade smartphone. Hon bjöd på många hemligheter hon. Funkar inte att leva med hemligheter. Jag ljög mycket på den tiden. Undanhöll saker. Vill inte vara sån idag. Livet är för kort för det. 
 
 
Helgen bjuder på indisk minifestival i Kungsträdgården. Ska gå tillsammans med Sofie och kanske Bea. Robert fyller år på söndag, så vi ska ha ett enklare fika här hemma. De senaste veckorna har jag känt att energin som jag så länge saknat börjar återvända. Jag vill göra saker igen. Förra våren ville jag bara sova, men nu börjar jag känna mig som mitt gamla jag. Så tacksam för att det verkar gå att tillfriskna från utmattning. Jag trodde länge att jag var fucked for life. Men kommer behöva passa mig för att inte hamna där igen. Måste hålla koll på vad det är som stressar mig. Har kommit fram till att mycket att göra på jobbet inte är en överdriven stressfaktor för mig. Däremot otydlighet och för stort ansvar. Då sätter stressen klorna i mig och hjärnan låser sig. Negativa tankar börjar pumpa ut osanningar om att jag är värdelös och inte kan någonting.
 
Insikten om skamfiltret har varit en väldigt viktig nyckel för mig. Insikten om att jag ser på världen genom ett sådant filter har gjort mig väldigt fri. Jag vet att det jag tänker och känner om mig själv i situationer jag inte är bekväm i, inte är sanningen. När jag kommer på det slappnar jag av och stressen avtar. Det öppnar nya dörrar som tidigare varit stängda för mig. Det är mycket tvärtom-tänk i mig just nu. Känner jag ett starkt motstånd mot något, vågar jag i högre utsträckning prova på det. I väldigt liten skala än så länge. Allt måste börja i det lilla om det ska vara hållbart.
 
Håller på och planerar för mitt 30-årspartaj som är om 2 veckor. Ska bjuda 35 personer på mat och har ännu inte riktigt bestämt vad vi ska äta. Mamma har lånat grossistkort från sitt jobb, så vi kan handla allt som behövs till ett bättre pris. Jag kommer ha ett alkoholfritt partaj. Inget konstigt för mig, men kanske för en del andra. Jag är nykter och orkar inte med människor som är onyktra, därför blev valet så. Tänker inte stressa över festen. Tar ett moment i taget och tänker be om hjälp. Tar troligen semester dagen innan för att hinna med förberedelserna utan att behöva vara vaken hela natten innan. Har hyrt lokal här i föreningen så att vi alla ska få plats. 
 
 
Det blir ingen repris av Bucket-Mickis alltså. 25-årskryssningen återigen. Den var fortsättningen på en galen vår, som skulle komma att bli en ännu mer galen sommar. Jag som hade varit inlåst i en låda tillsammans med min svartsjuka, kontrollerande, alkoholiserade partner, hade släppts ut och skulle leva livet. Såklart krashade det i slutet av sommaren, som alla galna perioder alltid gör. I september samma år hittade jag till Al-Anon och började min resa mot en annan framtid, än den jag var på väg mot när denna bild togs. 
 
Nu ska jag fixa det sista innan jobbet. Har ett möte redan kl 08. Hörs efter helgen om vi inte hörs innan!

En berättelse från ett liv som tillhör många

Godmorgon! Livet börjar gå vidare från den senaste tidens turbulenta känslor. Igår var jag på yoga för första gången på typ 2-3 veckor. Kände att jag landade mer i mig själv. Har inte varit i riktig kontakt på ett tag. Levt väldigt mycket uppe i huvudet. Bland tankarna, dagdrömmarna och analyserna. Förr levde jag alltid där. Idag märker jag när jag far iväg. Blir frånvarande och kan inte riktigt nå fram till verkligheten. Drömvärlden fångar mig och vill inte släppa ut mig. Har alltid haft det så. Det är ett stort hinder för mig. Jag vill vara närvarande i mitt iv.
 
Jag och Sofie pratade igår om att vi måste börja göra roliga saker. Sådant som man gör för att det är just roligt, inte för att man vill åstadkomma något i det eviga självhjälpsarbetet. Både hon och jag har gjort våra liv till ett ständigt processande. Något som också har behövt bli så, men i längden kan det bli för mycket. Viktigt att bryta av med något vanligt, och framför allt roligt. Ska jobba för att komma ur min bubbla.
 
Jag och Robert har en tendens att umgås mycket för oss själva, precis som många par. Klart att vi träffar andra människor också, men allt som oftast är det han och jag. Jag är en person som alltid lagt stor vikt vid mina vänner. Jag vill alltid umgås med mina vänner. Samtidigt vill jag ju umgås med min partner. Jag och Robert pratade om det där. Han sa att det inte finns några hinder för mig att umgås med mina vänner. Att det är viktigt att man umgås med dem själv ibland. Han kan såklart följa med också. Vi kom även fram till att vi är olika gällande den sociala biten. Mitt behov är större än hans. Han har inget emot att vara hemma, antingen med mig eller ensam. Jag behöver komma ut och träffa folk för att känna mig levande. Det gör inget att man är olika. Jag känner däremot ofta ett ansvar att "underhålla" honom. Kan få dåligt samvete om jag är med en kompis och han inte är med. Detta är helt i mitt eget huvud och han har aldrig skuldbelagt mig för detta alls. Det är gamla skador jag har som sitter i från tidigare relationer, där män varit svartsjuka på mina vänner.
 
Det är speciellt en relation som skadat mig. Där jag blev utsatt för mycket kontroll och svartsjuka. Där jag anpassade mig för att undvika konflikt. Även jag hade ett behov av att kontrollera i den relationen. Vara hemma och vakta för att han inte skulle dricka, göra bort sig, skada sig, vara ensam, vara uttråkad. Jag tog på mig att tillfredställa alla hans behov eftersom att han inte kunde göra det själv. Mina behov då? Ja, de tryckte jag undan. De fanns inte överhuvudtaget under vår relation. Idag vet jag att det där är medberoende. Något som sitter starkt i mig ända sen barndomen. 
 
Jag blev påmind om relationen som präglat mig igår. Jag var på väg till centrum för att köpa fika till ett möte. På gatan stod en bil parkerad. En man stod i bildörren och skrek på en tjej som satt i bilen: "Jävla knarkarhora!" "Gå till dina jävla knarkare!". Han gjorde fysiska utfall mot tjejen, hotade henne och var allmänt galen. Jag och en annan kvinna som gick förbi stannade upp och tittade på dem. Jag skrek åt mannen och han tittade upp, insåg att vi såg honom. Jag och den andra kvinnan som stannat upp, ifrågasatte hans språkbruk mot tjejen i bilen. Mannen gick från bilen och sa "Men det är ju sant!" och syftade på vad han sa till henne. Han gick mot centrum och låste centrallåset på bilen, tjejen satt kvar inne. "Du låser fan inte in henne!", skrek jag till honom och han låste upp igen. Gick fram till bilen där tjejen satt och grät. Frågade hur det var, om hon ville ha hjälp, men hon sa att det var lugnt. Precis som man säger. Fanns inte så mycket mer att göra än att lämna det så. Alla har vi vår väg att vandra, jag vet. 
 
Var arg när jag gick därifrån. Hatade män. Vissa män. Insåg efteråt att det fanns ett läkande i situationen. Jag blev arg och agerade i en hotfull situation. I den stunden kunde jag göra det, det kunde jag inte när jag själv var i den utsatta tjejens situation. För i den situationen har man inget handlingsutrymme att agera. När jag själv blev utsatt och jag berättade efteråt, fick jag mer än en gång höra: "Jag skulle blivit så jävla arg om någon hade gjort så mot mig, jag hade slagit tillbaka!". Meningar likt den har bidragit till att jag ytterligare skuldbelagt mig själv för vad jag blev utsatt för. Klart jag önskar att jag också hade gjort det, men i den stunden, i den typen av relation, slår du inte tillbaka. Oavsett hur liten och tanig mannen som utsätter dig är. För när slaget väl kommer, är du så nedbruten att du inte har några krafter kvar. Det är ingen som slår på första dejten, det brukar ta sin tid av psykisk nedbrytning innan. När slaget väl kommer blir du så chockad och rädd, att du inte förmår göra något mer än det din hjärna är programmerad att göra för att överleva. I mitt fall blev det freezeläget.
 
Jag såg mig själv i den utsatta tjejen. Jag förstod mig själv på riktigt för första gången, när jag såg det med egna ögon. Det är en sak att läsa om en sak eller höra det på en föreläsning, men en helt annat att förstå att det även gäller mig.
 
Urklipp från Wikipedia om "fight-or-flight-or-freeze response" (flykt-, kamp- eller frysningsrespons):

"Aktiveringen av stressaxeln har till funktion att försätta människan i beredelse att antingen bemöta stressorn (kamp) eller ha energi att undkomma (flykt). En tredje möjlig respons är enligt en utbredd uppfattning att 'spela död' (freeze), det vill säga att människor vid hot stelnar, fryser fast. Vilken av dessa responser som människan kommer att ha, beror på stressorn och på 
självuppfattningen (den spontana bedömningen huruvida det är mest fördelaktigt att göra det ena eller andra). En väl fungerande respons ökar chanserna till överlevnad vid katastrofer och hot, medan en dåligt fungerande respons ökar risken att dö.


En kritik mot teorin om kamp- och flyktresponsen, är att den uteslutande bygger på studier av mäns stressresponser. En teori är att kvinnor har ett annat responssystem, som har kallats tend-and-befriend-response ('vårda [avkomman] och bli vän [med fienden]-respons'). I synnerhet under graviditet är varken flykt eller kamp en fungerande strategi att bemöta vissa stressorer på, varför det har föreslagits att kvinnor har andra stressreaktioner på samma hormoner."

 

Hade ingen aning om att dagens inlägg skulle handla om våld i nära relationer. Men så blev det. Ett väldigt viktigt ämne.

Nu ska jag äta frukost och sen gå och jobba!


Den galna jakten på lyckan

Godmorgon onsdag! Halvmulet med lite strimmor av blått bakom molnen. Rimmar väl med hur det känns inuti mig. Det är lite blandat. Jobbar på att intala mig själv att något måste ta slut, för att något nytt ska kunna växa. Jag vet att det är så, men det är tungt mitt i processen fram tills det nya kommer.
 
Igår var det avtackning för två kollegor som slutar. Det visades en film där foton klippts ihop från jobbet. Främst från sociala aktiviteter som varit. Mycket minnen från de åren jag arbetat på min arbetsplats. Jag har gnällt mycket på jobbet, men jag har också haft väldigt trevligt där. Insåg att jag skalat ner mitt sociala liv väldigt mycket sen utmattningen. Hittar inte alls på lika mycket skoj. Följer inte med på allting längre. Det har behövt vara så, men jag vill nog inte att det ska fortsätta vara så. Börjar bli redo för att komma ut ur bubblan.
 
Något jag också såg på fotona, är att jag haft samma frisyr och hårfärg i alla år! Håret har bara blivit längre. De flesta andra hade förändrats, men jag såg typ likadan ut. Har funderat på att klippa av mig mitt långa hår ett tag. Det är dels ganska slitet, men dels skulle jag vilja förändra mig också. Som med så mycket annat gammalt och tryggt, velar jag fram och tillbaka. Har så svårt att fatta beslut i vissa frågor. Samtidigt har jag en impulsiv sida som inte tänker igenom utan bara gör gällande vissa beslut. T.ex. gå in i en relation eller som när vi köpte vår lägenhet. Borde kanske klippa av mig håret som en ren symbolhandling. Fast jag älskar mitt långa hår. Gah!
 
Längtar efter den dag då jag har mer utrymme för sådant som inte har att göra med återhämtning och tillfrisknande. Den dag jag kan säga att jag mår så pass bra att jag står stadigt. När jag inte behöver lägga tusentals kronor på terapi. Åtskilliga timmar på möten. Och mellan dessa behöva vila och processa allting som kommit upp. Den dag jag kan säga att "jag fixade fan det här!". Den dagen jag kan flytta in i mitt liv och vara så lycklig som jag förtjänar att vara. Utan massa bindningar till allt som fortfarande gör ont. Bunden till allt som hänt i det förflutna, som jag fortfarande låter skada mig. 
 
Jag är på god väg mot mitt mål. När jag tittar tillbaka på mina senaste 5 år, ser jag enorma förändringar. Jag är en helt annan person idag. Jag styrde om mitt liv fullständigt. Idag är jag i kontakt med mig själv, det var jag inte förr. Att vara i kontakt med mig själv, innebär också att jag är i kontakt med smärtan och sorgen som ligger lagrad i mig. Det där jag trängt undan genom att leva som jag gjort. Jag lär mig dag för dag att leva ett liv där jag inte förtränger och inte stänger av. Slutar fly. Tar händelser och känslor för vad de är. Gör mitt bästa för att hantera dem med de nya verktyg jag har idag. Mina tidigare strategier för att hantera knepiga situationer och kriser funkade inte alls i längden.
 
Det är ett konstant aktivt arbete att hantera det på nya sätt. Där jag kommer ifrån hanterar man det mesta genom flykt. Det är en stark prägel i mig att allt som går en emot, super man bort för att orka med. Jag bryter mer eller mindre alla mönster som finns i min grundfamilj. Men det är som om jag har en inneboende instinkt att följa de där mönstrena. En kaospilot som även vill låta allting som är bra krascha. Allting som är fint behöver gå sönder. För såna som jag får varken lyckliga liv eller lyckliga slut. En skev inställning som hindrar mig från att leva ett liv jag alltid drömt om. Nu när det är precis inom räckhåll, har jag så otroligt svårt för att släppa de sista spärrarna och tillåta mig själv att leva det. 
 
Igår fikade vi hemma hos en av kollegorna som slutar. Hon bor i en villa i Enskede. En idyll. Ett sånt liv jag alltid drömt om i hemlighet, men aldrig ens tänkt tanken skulle kunna tillhöra mig. Jag gick runt i kollegans vackra trädgård och tänkte att allt det där faktiskt kan bli mitt, om jag bara vågar hålla fast. Det funkar inte att byta liv varannat år, om man ska bygga något bestående. För trots att jag haft samma frisyr i en massa år, har mitt val av partner och min roll i förhållande till denne, skiftat med tvära kast. Kanske inte så konstigt när jag varit så lost som jag har varit.
 
Det omedvetna är numer medvetet. Då behöver jag ta ansvar och göra medvetna val utifrån det.
 
 
 
 
Med dessa ord och bilder lämnar jag er för dagen. Dags att gå ut och leva livet och göra det mest normala i min tillvaro- jobba.

Utan konturer smälter omgivningen samman med det som inte är jag

Hej! Klockan sprang iväg nu på morgonen. Kanske för att jag fixade till mig mer än vanligt. Ska ut och äta med några som slutar på jobbet och då vill man vara lite extra fin. Jag har inte haft lust att klä upp mig på väldigt länge. Ännu en av alla grejer som legat i dvala sen min utmattning. Nu börjar det komma tillbaka. Inte så att jag är finklädd idag, men jag har en klänning och har tänkt till liksom. Får hoppas att shoppingmissbruket inte återvänder det med ;) Känner dock en längtan efter att uppdatera min garderob. Det var länge sen jag köpte särskilt mycket nytt egentligen. Skulle behöva vardagskläder som ändå är lite schysstare. 
 
Det där med att jag inte velat klä upp mig på länge, har nog en del att göra med att jag inte velat synas. Har mest velat smälta in i väggen. När man gör sig fin får man uppmärksamhet. Det har varit jobbigt med andra som tittar. En känsla jag känner igen från min barndom. En känsla som jag genom terapin fick hjälp att synliggöra. Det är inte naturligt för mig att ta plats. Ändå gjorde jag det under ganska många år, då jag fullkomligt skrek efter bekräftelse. Jag blev lite utav min egen kontrast. Jag är ganska svartvit, så det är nog inte så konstigt att det blev så. Allt eller inget. Som med så mycket annat, försöker jag finna ett mellanläge.
 
Jag identifierar mig mest med tapetblomman. Samtidigt blir jag ledsen när jag inte får plats i sammanhang. Oftast är det jag som exkluderar mig själv. Känner mig som en klumpig elefant som försöker tränga mig in annars. Tänker alldeles för mycket på hur folk ser och uppfattar mig. Det blir ju inte avslappnat, även om jag nog är rätt bra på att spela avslappnad idag. I alla fall i trygga miljöer med "mina" människor, eller på platser där jag har en given roll. Skamfiltret styr mig otroligt mycket. Väldigt begränsande. Men det har blivit mycket enklare att hantera, sen jag blev medveten om att jag ens kände så mycket skam över mig sjäv. 
 
 
Älskar instagrampoeter <3
 
Dags för resten av morgonbestyren, sen lite jobb och sen middag. En bättre tisdag. Men jag kommer sakna Al-Anon ikväll. Känns alltid konstigt att göra något annat en tisdagkväll än att gå på möte. En stadig tradition sen snart 5 år. 
 
Vill också passa på att gratulera min vän Monica på 30-årsdagen! En vän jag känt sen jag var 9 år gammal. Din födelsedag påminner mig alltid om att det snart är min tur. Hoppas du får en fin dag vännen <3

Min familj är inte perfekt, men den är fantastisk

Godmorgon måndag! Då var vi här igen. Det känns helt okej. Jag inleder veckan med sinnesro. Den landade igår efter en vecka av allt annat än det. Det var som så många gånger förr tack vare Al-Anon. Jag hade glömt vilken inverkan ett möte kan ha på mitt mående. Det kan bryta dåliga mönster och få mig att ändra riktning. Det var verkligen ett sådant möte igår. Jag lämnade mötet med en känsla av att jag var på rätt bana igen, dvs i linje med de 12 stegen och programmet som jag tror på. En livsfilosofi som jag följer så gott jag kan. 
 
Helgen har bjudit på fina möten med människor jag saknat. I lördags var jag på dop för Cattas son Elliot. Catta är som en syster för mig. Jag har gått igenom mer saker tillsammans med henne än med någon annan. Hon vet saker om mig som jag nog inte ens vet själv. Hon har sett min familj från insidan. Hon var med när allting hände. Hon räddade livet på mig på sätt hon inte själv förstår. Det var ett fint dop och ett fint möte med Catta som jag saknar väldigt, väldigt mycket. Mitt hjärta smälte när henne dotter Novah-Lee, som är mitt gudbarn, sprang fram och kramade mig hårt och länge.
 
Under själva dopcermonin var jag nog den enda som lyssnade lite på prästen. Prästen förklarade vad syftet med dopet var och var tron lovade. Han sa att dopet och tron inte försäkrar barnet mot allt ont. Tron lovar inte barnet att inte behöver möta motgångar eller drabbas av sjukdomar. Det tron lovar, är att barnet aldrig behöver gå igenom livet ensam och att Gud alltid finns med. Jag tyckte det var fint. Ett förhållningssätt jag själv försöker bära med mig i min tro på min högre kraft. 
 
I söndags var jag och Robert och fikade hos mamma och P. Jag bjöd in mig själv. Jag hade ett fint möte även med mamma. En person jag inte mött på riktigt på väldigt länge. För nån vecka sen berättade jag att jag går i terapi. Sen dess känns det som om något förändrats i vår relation. För det första har vi haft mer kontakt än på väldigt länge. För det andra känns våra samtal mer äkta. Igår hade vi ett väldigt öppet samtal som fick mig att ytterligare förstå att min mamma, likt jag själv, kommer från en väldigt skadad familj. Hon har gjort så gott hon har kunnat utifrån den karta hon fick.
 
Jag kände också att det finns hopp för vår relation nu när jag är vuxen. Mycket av det som omedvetet förts över från generation till generation, har jag nu valt att bryta. Det ger hopp om förändring. Det har länge varit väldigt ensamt att tillfriskna från dysfunktionalitet, när ingen annan i min familj gör det. Därför har jag varit ganska sluten mot min familj sen många år tillbaka kring det. Har varit rädd för att bli dömd. Nu känner jag att det är dags att börja visa mig igen. Den jag är idag. Jag bemöts faktiskt inte på det sätt som mina katastroftankar har intalat mig. Jag bemöts istället med en respekt. Tom med en nyfikenhet. Känner mig hoppfull. Och lite rädd för att bli besviken.
 
Många bitar som gnagt på mig lossnade under helgen. Känner mig lättare än på väldigt länge. Allting går så mycket lättare när man återigen är på rätt väg. Förra veckan hade jag så mycket självdestruktiva tankar. Övervägde att fucka allting. Romantiserade gamla tider och intalade mig att det var sanningen om mitt öde. Idag när jag åter är i balans lyser de tankarna med sin frånvaro. Det får mig att inse att det inte alls var sant. Bekräftar att inom mig finns en inbyggd kaospilot som jag inte får låta styra mig. Tur att det finns hjälp att få. Otroligt tacksam för Al-Anon, terapin och 12-stegsfilosofin som de båda grundar sig i. 
 
 
Idag ger jag mig själv det jag tidigare saknat. Idag tror jag på att det går att läka.
 
Önskar er en fin vecka! <3

Sånt där man får lära sig leva med och hantera

Hej fredag! En vecka som gick fort, som jag ville skulle gå lite långsammare. Linus sista dag innan han flyttar arbetsplats idag. Känns väldigt tungt. Jag är inte bra på separationer från människor jag står nära. Separationsångest, eller snarare rädslan för den, har styrt många val i mitt liv. Jag får även separationsångest till sådant som inte är bra för mig. Dåliga relationer, jobb där jag inte mår bra, vänner som svikit. Listan kan göras lång. Jag stannar när jag behöver gå. Separation från människor som står mig nära, innebär den "vanliga" separationsångesten upphöjt till mycket mer. Linus har kommit att stå mig väldigt nära, därför känns detta extra tufft och svårt. Ni som vet hur denna känsla känns förstår. Av de jag pratat med om detta, är det väldigt tydligt vilka som lidit av denna känsla och inte. Ni som inte gjort det någon gång förstår troligen ingenting. Jag är avundsjuk på er sistnämnda. 
 
Jag har skrattat mycket på sistonde. Som om min humor kommit tillbaka. Ett tag kände jag mig helt lost. Humorn som jag så många gånger gömt mig bakom. Humorn som också räddat mig och fått mig att må bra. Det är härligt att skratta. Även att få andra att skratta. 
 
Jag läste igenom de blogginägg jag skrev för ett år sedan, och insåg att jag tillfrisknat från min utmattning. I alla fall i stort. Kändes skönt att få perspektiv. Jag läste om den hemska tröttheten som förlamade mig. Om hjärnan som låste sig hela tiden. Läste om oro och katastroftankar när jag skulle åka till Sri Lanka. Minns hur jag på allvar trodde att planet skulle störta, hur jag drabbades av flygrädsla för första gången i mitt liv. Tror mycket av dessa känslor och tankar var separationsångest från Robert. Jag mådde inte bra denna tid och han var en stor trygghet som jag umgicks med jämt. Hjärnan kan verkligen spela en många spratt. 
 
Idag har många av mina borttappade förmågor återvänt. Insåg igår att min simultanförmåga kommit tillbaka. Det var länge sen jag kunde göra flera saker samtidigt, och nu börjar jag kunna göra det igen. Däremot ska jag inte utnyttja det allt för ofta för det sliter mycket. Känns väldigt hoppfullt att mycket jag trodde var förstört, nu kommer tillbaka. Det som finns kvar är en grundtrötthet. En sådan som kommer av ett liv där alldeles för mycket stora, omvälvande, traumatiska händelser hänt under för få år. För lite lugna perioder för återhämtning mellan. Det ser jag väldigt tydligt idag. Det kommer få ta sin tid, men förhoppningsvis kan det läka så gott det går. Så länge jag inte försätter mig i fler kassa situationer som leder till nya händelser som skadar mig. Det som sker utanför min makt kan jag inte påverka. Hoppas det håller sig lugnt de kommande åren.
 
 
Trevlig helg!

Not all those who wander are lost

Godmorgon! Sommaren som flammade upp börjar övergå i en mer normal vår. Bra, för jag är inte redo för sommaren än. Dessa dagar har påmint mig om att sommaren kan vara ganska slitsam. Väldigt slitsam. Det finns en bild av att sommaren är en fantastisk period i mitt huvud. Men tänker jag lite närmare på det, kan det vara ganska kaosigt inuti. Sommaren har ingen lust att bearbeta trauman. Sommaren vill hellre fortsätta fly. Det har bara gått en sommar som jag inte flytt. Och den sommaren mådde jag väldigt dåligt pga utmattning och sorg över en sak som hände. Har alltså inte så mycket minnen av en "problemfri" sommar. Eller snarare en sommar i sinnesro.
 
Känner en viss oro för att sommaren inte kommer bli så som jag vill. Men det går inte att förutspå framtiden. Det blir som det blir. Det viktiga är att jag gör det jag behöver för att må så bra som möjligt. Dvs inte försätta mig i situationer som efteråt ger mig ångest. Göra bra val för mig själv helt enkelt. Så tacksam för en längre nykterhet från alkohol, som gett mig distans till livet där jag inte brydde mig så mycket om konsekvenserna. En distans som gett mig ett annat liv.
 
Jag kommer gå i terapin även under sommaren. Viktigt inser jag nu. Kommer ha uppehåll på semestern bara, som är en vecka i juni och v.30-33. Ska bli spännande att se hur semester i slutet av sommaren är. En kritisk tid för mig som triggar gamla sår i samband med årstider. Men kanske en möjlighet att skapa nya, positiva minnen som kan förknippas med denna tid. Kommer komma tillbaka till jobbet när skolorna börjar. Känns som en klassiker. 
 
Påtal om skolkänsla. På jobbet känns det lite som det gjorde när man gick i skolan den här årstiden. Som en enda lång väntan på sommaren och friheten. Tempot gick ner och man förberedde sig på sommarlovet. Men också en oro för hur livet skulle se ut efter sommarlovet. Vilka skulle förändras under lovet? Vilka vänner skulle man glida ifrån? Hur skulle man klara sig utan att vara i närheten av killen man var hemligt kär i? Inte samma frågeställningar idag, men samma känsla i magen. Insikten om att sommaren många gånger förändrar människor. Den river därmed upp spelplaner och tryggheter. På hösten börjar jag alltid om. 
 
 
Livet i framtiden. Vad vet jag om det? Ingenting. Och tur är det. Det blir som det ska i slutet ändå. 

Tacksamhetsskulden som inte går att lösa in

Godmorgon! Ny dag, mitt i veckan. Just nu känner jag mig verkligen som en del av ekorrhjulet. Det bara rullar på. Jag är inte riktigt där. Jag är mentalt någon annanstans. Vet inte riktigt var, men inte här och nu i alla fall. Tycker tiden går obehagligt fort. Tänker alldeles för ofta på att livet är kort. Kanske är det någon slags 30-årskris som infinner sig.
 
Var på Al-Anon igår och en vän där hade sett på Facebook att jag snart fyller 30. Vänner är också 86:a. "Fyller du verkligen bara 30, jag trodde du var äldre! Du är så mogen!", sa hon till mig. Jag har alltid känt mig äldre än min egen ålder. Ser fram emot 30 på det sättet, att färre och färre kommer utgå från att jag inte har någon livserfarenhet och inte vet något. Har man gått igenom många kriser, sorger och annat jävelskap lär man sig mycket. Har använt mina erfarenheter på ett bra sätt. Om man däremot går igenom mycket sådant som barn och ung, blir man också ärrad för livet. Finns alltid två sidor av det där myntet. Vissa dagar vet jag inte om jag verkligen är glad och tacksam över mina erfarenheter, eller om de är bara är en boja som håller mig fast.
 
Jag känner att jag sitter fast just nu. Att jag lever i en låda och nyligen insett att det faktiskt finns ett liv utanför den där lådan. Att jag inte lever det livet. Jag har kvävt mig själv i mitt eget behov av trygghet. Får panik och funderar på flyktvägar. Vill först ändra på allt, tills jag inser vad som egentligen är problemet. Gör vad jag kan för att bevisa för mig själv att jag har handlingsutrymme. Det gör mig lugnare för stunden, men inuti gungar det, tills jag är beredd att ge upp bara för att slippa må illa. 
 
Blickar alldeles för mycket mot framtiden just nu. Mot helgen, mot semestern, mot om några år fram i tiden, mot allt det där jag inte har. Det magiska tänkandet om att något yttre ska förändra det inre. Medvetenheten om att det är något som skaver. Att det är jag som behöver ta ut den där stenen ur skon för att kunna komma vidare. Jag styr mitt liv, ändå glömmer jag hela tiden bort det. Jag följer inga drömmar. Jag bara gör det som råkade hända. Det som andra bestämde åt mig. Det som blev min roll och som jag flyttade in i. 
 
Under allting som jag insett att jag kanske egentligen inte är, gapar det tomt. Det ekar. Tomheten kommer aldrig fyllas upp om jag inte vågar prova. Något nytt att ersätta det gamla med. Får helt enkelt testa mig fram vad som är bäst. För jag har ingen aning om någonting utom det som är invant och bekvämt. Det som nu blivit obekvämt och opassande. 
 
Berättelsen om mig själv börjar så sakta skrivas om. Jag behöver ny luft för att kunna göra det. 
 
 
En mening som slog mig rakt i magen. Skam och skuld, framför allt tacksamhetsskuld, är något som tynger ner mig och hindrar mig från ALLT. Det är inte som att tacksamhetsskulden är realistisk heller. När jag läste igenom mina dagböcker jag skrev som barn, blev det så tydligt hur den är utformad. Speciellt när jag satte mina vuxna tankar och känslor i relation till dess ursprung. Jag känner en tacksamhetsskuld till människor som någon gång gjort något snällt för mig. Det är kanske normalt, men jag tolkar in att "något snällt" är att någon inte varit elak, inte behandlat mig som skit eller inte utövat våld. Någon som helt enkelt bemött mig neutralt, vilket de allra flesta faktiskt gör. Dessa människor känner jag att jag är skyldig något. Och de som faktiskt gjort något fint för mig känner jag mig oförmögen att betala tillbaka. De är jag för evigt skuldsatt till. Förstår ni hur många jag känner tacksamhetsskuld till då?
 
Jag har valt med hänsyn till den där tacksamhetsskulden hela livet. Främst har jag valt bort bra saker för mig, för att andra inte ska lida men. Sätter andras behov framför mina egna precis hela tiden. Efter snart 5 år i Al-Anon vet jag vad detta kallas- MEDBEROENDE! Börjar bli ganska less på mig själv och behöver börja agera innan 30 år blivit 50 år, blivit 60 år, blivit... Ja, vem vet ens hur långt liv man får till låns?
 
Nu ska jag ut och agera i livet. Förhoppningsvis har jag krypit lite mer ut ur lådan än igår. 

Det kallas självcentrering

Godmorgon! Vet inte riktigt vad jag ska skriva idag. Känner mig lite stukad.
 
Axeln är bättre. Nattens värktabletter hjälpte och jag sov så gott som hela natten. Vaknade utan värk, är bara öm och det kan jag hantera. Jobbveckan inleddes med ett oväntat möte direkt på morgonen. Jag hade inte skrivit upp det, så därför var det oväntat. Tog halva dagen. Fixade med lite annat på eftermiddagen. Sådant jag skjutit upp. Lika förvånad blir jag varje gång över hur fort jag jobbar när jag väl är igång. Högeffektiv när det gäller. Mina svårigheter är ofta att komma igång och att avsluta. Kan lämna en liten del och tänka "det där gör jag imorgon", och när morgondagen kommer skjuter jag det gärna lite till.
 
Uppskjutarbeteendet har kommit starkare sen min utmattning. I alla fall på jobbet. I det privata har jag alltid hållt på lite sådär. Har genom spegling från andra blivit väldigt medveten om att jag drar igång väldigt mycket projekt som jag aldrig slutför. Speciellt gällande kreativa saker. Har påbörjat X antal romaner, handarbeten, konstrelaterade grejer m.m. och åter m.m. Anledningen till att bloggen rullar, som är ett kreativt utlopp, är kanske att den inte har något givet slut. Möjligtvis den dag blogg.se lägger ner och då kommer det komma en annan sajt.
 
Mitt drömjobb skulle vara ett där jag får spruta idéer. Skissa lite på en plan och sen släppa själva genomförandet av idéen. På ett sådant jobb skulle jag vara i mitt esse. Tycka och tänka har jag alltid kunnat. Planera är också en stark sida. Jag är både visionär och ser risker, en bra combo har jag förstått.
 
Igår var jag på terapi. I en övning blev jag "bortglömd", dvs terapeuten kom inte ihåg att inte jag hade fått min del av en övning gruppen gjorde. Jag sa inget och ingen annan heller. Inom mig blev jag väldigt ledsen, men svalde gråten. Kände mig fånig. En liknande sak hände på Al-Anon en gång. Jag blev bortglömd i delningsrundan och samma reaktion kom upp. På Al-Anon släppte jag ut tårarna. Men det tog flera ÅR att få tillit till den gruppen och kunna göra så. Känslor av att vara bortglömd, bortvald, oviktig, ointressant, i vägen för andra vällde upp igår. Kan se att reaktionen inte är i proportion till det som hände, och det brukar betyda att det triggat nåt väldigt djupliggande sår i mig.
 
Tänkte vidare på det där och insåg hur känslig jag är för att hamna utanför gemenskaper. Om det tom är något så litet, som att jag inte hänger med på ett skämt vid kaffebordet, känner jag mig fel och exkluderad. Inom mig pågår ett inre kaos vid sådana tillfällen. Ingenting jag släpper ut, men de som känner mig märker av att jag blir obekväm. Speciellt såna personer som är som jag, otroligt lyhörda för stämningar och andra människors måenden. Jag har en vän som är sådan, som jag ofta kan tycka är jobbig. Hon frågar ofta mig efteråt "om det är något". Jag har aldrig ord att sätta på mina inre känslor i stunden. Tycker också det är skämmigt att säga att jag känt mig utanför. Jag är liksom 29 år. Det är inte "tillåtet" att känna så då.
 
Att det blev extra känsligt just på terapin och på Al-Anon, beror nog på att det är platser där jag känner mig trygg och uppskattad för den jag är. När en sådan sak händer, även om jag vet att det inte är med flit, rubbas ändå min tillit. "Kanske har de bara ljugit, de kanske tycker jag är jobbig trots allt".
 
Inser när jag skriver att jag ofta känner så. I många nära relationer tom. Jag ägnar fortfarande mycket tid åt att fundera över om mina närmaste verkligen vill vara med mig. Minns att Ana en gång i början av vår vänskap drev med de där tankarna och sa "Nej, jag vill inte umgås med dig egentligen. Jag ser dig lite som ett välgörenhetsprojekt, det är därför jag gör det här!". Då skrattade jag och kunde se hur jag håller på. Hur orealistiskt det är att någon skulle lägga sin tid på mig mot sin vilja. Men det där tvivlet gnager ändå i mig i tid och otid.
 
Har en annan vän jag ofta kan känna mig stressad när jag umgås med. Känns som om han alltid är på väg, inte är riktigt närvarande och snart kommer dra. Att jag måste skynda att säga allt jag vill för snart går han. De gånger det inte känns så märker jag det så tydligt. Jag vet inte om jag känner är sant, eller om jag är överkänslig. Däremot tror jag inte att det beror på mig och att jag är ointressant på något sätt. Det beror nog snarare på inre rastlöshet hos honom. Däremot förstår den känslomässiga delen i mig inte att hans beteende inte beror på mig. Jag kan därför bli ledsen och känna mig maktlös. Det visar jag inte. Kanske jag ska prova att göra nästa gång. Eller prata om det. 
 
Det är inte lätt att vara helt närvarande i samtal. Lätt att segla iväg. Märker när jag lyssnar på Robert, att jag inte alls hört vad han sagt ibland. Samtidigt blir jag irriterad när han inte lyssnar på mig. Mitt beteende har ingenting med honom att göra. Det är bara jag som har en tendens att tänka en miljon tankar samtidigt och att drömma mig bort. 
 
 
 
Skönt att reda ut detta! Nu känner jag mig mindre stukad och mer stärkt. Ha en fin dag i sommarvädret <3

Allting hänger ihop

Godmorgon måndag! Visst gick ledigheten fort? Det tycker jag med. Samtidigt känns det som den har varat länge. Vädret har varit otroligt här i Sthlm. Har passat på att vara ute så mycket som möjligt.
 
Ledigheten bjöd på besök av Monica, Marcus och Milo. Var och såg Timbuktu på Grönan med Monica, Ann och Kalle. Hängde med mamma en heldag hos henne. Grillade och hade fina samtal. Jag och Robert åkte tur och retur till mammas landställe i Dalarna och tittade till det. Visade Robert mina ljusaste minnen och drömde oss bort till nya. Träffade svärmor och åt middag hos oss. Jag gick en promenad där en röst inom mig sa "det är över nu, allt är lugnt" om och om igen. Kände starkt att jag är på väg in i något nytt. 
 
I onsdags hände nåt med min axel och jag har haft ont i den sen dess. Smärtan har spridit sig ner i bröstkorgen och jag har ont när jag andas i vissa ställningar. Nätterna har varit särskilt svåra, då det främst gör ont när jag ligger ner. Detta har verkligen påverkat mig och fått mig att känna mig liten. Vaknade i lördags klockan 05:30 i panik då jag inte fick någon luft. Grät som ett barn som vaknade ur en mardröm. Robert fick gå upp och hämta värktabletter och intala mig att jag fick så mycket luft jag behövde. I söndags vaknade jag också i panik, denna gång 04:30. Den här gången visste jag vad det var som orsakade att jag hade ont och inte fick så mycket luft. Det var ändå jobbigt för det gjorde så ont. Låg och pratade med Gud och bad om att smärtan skulle lätta. Jag lyckades med att lugna mig själv denna gång. Intalade mig själv att allt är lugnt och att de smärtstillande snart skulle börja verka. Det gick ganska bra. Men fan vilken prövning dessa dagar, och framför allt nätter, har varit!
 
Är övertygad om att alla sådana prövningar syftar till att lära oss något. För min del gav det mycket att lyckas lugna mig själv i paniken. Mentalt stryka mig själv över ryggen, lugnande säga att allt kommer att bli bra. Det var symboliskt för mig. Det har funnits många nätter, framför allt när jag var barn, när den där paniken tog över allt. Då fanns ingen där. Idag finns det någon, och denna någon är jag som är vuxen.
 
Igår kväll lättade smärtan lite så jag kunde ligga ner i soffan på Robert. Somnade på en sekund och sov genom hela programmet vi skulle se tillsammans. Jag somnar nästan alltid när jag känner mig trygg. Det är då mitt system tillåter sig att koppla ner. Har insett att det inte är särskilt ofta. Jag är alltid på helspänn. Mamma skulle massera mig i lördags då jag hade ont. Både hon och Robert noterade hur spänd jag var, fast jag trodde att jag var avslappnad. "Slappna av då!", sa de till mig. "Jag vet inte hur man gör!", blev mitt svar. Ska titta närmare på hur jag ska få min kropp att slappna av för det behöver den verkligen. Jag har mycket värk som beror på att jag går runt och spänner mig. Problemen med axeln gjorde detta väldigt tydligt. 
 
 
Dåtiden möter nutiden, som möter framtiden, väldigt mycket i mig just nu. Jag börjar förstå vad som är vad. Jag irrar ofta bort mig i minnen, mer än i fantasier numer. Jag kommer på mig själv och vet hur jag kommer tillbaka till nuet. Nollställer allting och påminner mig själv om att det som hänt, det har redan hänt. Det som komma skall vet jag inget om. Det enda jag har är nu. Det är en skön insikt, för även om jag är nostalgiskt lagd, skulle jag aldrig vilja vrida tillbaka tiden. Inte egentligen.  

Från minus 100 till 0. Resten är en bonus

Hej onsdag som är fredag! I alla fall för mig. Långt ifrån alla som är lediga röda dagar och klämdagar. Politikerna i kommunen tog tillbaka ledighet på klämdagar förra året. Blir nån extra dag per år, varav Kristi himmelfärd är standard då den helgen alltid är en torsdag-fredag. 
 
Har tagit lunchkaffet utomhus denna vecka. Har varit väldigt skönt men en extra solinjektion. Behöver de där vitaminerna mer än någonsin. Tröttheten i mig är kronisk, men jag har vant mig att leva med den. 
 
Jag har kommit i kontakt med något inom mig själv. Som om jag bär på en klump i magen som suger ut energi. Det börjar bli tydligare vad som ligger i den där klumpen. Jag grät på Al-Anon igår. Något som händer allt oftare. Mina försvar börjar monteras ner. Skalet mot omvärlden faller. Jag släpper in människor. Blottar rädslor och sorger. Grät på terapin i måndags också. Inte i min egen delning, men i andras. Grät för mig själv som litet barn i en ohanterlig värld. 
 
Har läst på mycket om trauma och anknytningskador den senaste tiden. Det har gett mig mer förståelse och förklaringar. Det är egentligen fantastiskt hur mycket information som finns tillgänglig idag. Det händer även mycket inom forskningen på ämnet. Ögon börjar öppnas för de barn som far illa av andra anledningar än fysisk misshandel och sexuella övergrepp. Det finns andra sätt att göra illa barn som skadar minst lika mycket. Det skapar en sårbarhet hos barnet som sitter i livet ut. 
 
Tänker på hur jag gått på historien om mig själv. Den andra har berättat och den jag själv har fyllt i. Hon som "bara hade en pappa som var alkoholist", fast "han var ju snäll". Hennes "mamma som var helt okej, eller tom schysst". Aldrig visat hur jag mått. Alltid låtit andra ta min plats. Aldrig bekräftat sårbarheten i mig själv. Alltid funnits för andra. Aldrig för mig själv. Tänkt att "det har ju gått bra för dig", "sluta älta" eller "vad har du överlevt egentligen?", "det finns dem som har överlevt helt sjuka övergrepp, varför mår du dåligt?".
 
Inuti har allting varit kaos hela tiden. Har gått runt med ett dåligt samvete för att jag inte kunnat uppskatta livet. Inte förstått varför jag inte kunnat må bra. Varför jag bara vill fly från allting. Skämts för att livet inte varit viktigt för mig. Bara massa måsten som jag varit tvungen att ta mig igenom. Gråtit bakom fasaden. Lät det sippra fram när jag var i tonåren. Tills jag insåg att ingen brydde sig, ingen förstod och då slutade jag försöka. Fram till nu.
 
Jag skrev med en vän efter Al-Anon igår. Om sårbarheten en uppväxt med föräldrar som skadar en genom sina oförmågor, lämnar efter sig. "Det är som att börja på minus 100", var en reflektion jag fick. Livet i en uppförsbacke. 
 
 
Jag skriver en ny historia nu. En där jag är betydligt mer empatisk mot mig själv. Ser fram emot den dag då jag kommer bli fri. När min kropp och själ förstår att det som varit är i det förflutna. Att jag inte längre behöver vara rädd. Att nu är allt tryggt och lugnt. Väldigt tacksam för att ha en terapi med en terapeut och en grupp, där jag bemöts med stor förståelse. Över en sambo som hjälper mig att finna lugnet och tryggheten, utan att behöva förklara och försvara. Över vänner som hjälper mig att räta ut tankar, lyssnar och även får mig att ägna mig åt annat än det inre. Känner mig hoppfull om att kunna leva ett liv fritt från rädsla och otrygghet. 
 
Nu går jag på långledigt. Kanske dyker det upp nåt inlägg under tiden, vi får se. Önskar en annars några fina dagar i solen <3

Att skriva är att bearbeta

Godmorgon! Vädret fortsätter leverera. Ska göra det hela veckan har jag hört. Jag och Robert gick förbi några uteserveringar igår inne i stan. Robert sa lite skämtsamt att "nu börjar vardagsalkoholismen". Sol och värme hör ihop med alkohol för många i Sthlm. I söndags när vi satt på uteplatsen i solen, kände jag nog för första gången att det var precis lika skönt som en dag i solen på en uteservering, med en cigg och en öl. Finns få saker jag älskat mer att göra än det sistnämnda. Det har inte varit samma sak att sitta med en cola. I söndags var vi visserligen inte på krogen, men jag fick upp samma känslominnen som från alla de gånger jag dragit en dagsfylla och njutit i solen. Det finns en njutning efter nykterheten, hoppet lever alltså!
 
Jag skrev lite grann förra veckan. Det var länge sen jag skrev något som var anpassat för romanen. Det som slog mig när jag började skriva i fredags, är att jag inte bara har en roman i huvudet, jag har flera. Jag behöver tratta ner det jag vill få ut. Skala ner och skala av. Det jag skriver är till största del självbiografiskt. Det är en utmaning att anpassa det till skönlitterär text. Så lätt att falla ifrån gestaltandet och gå in i berättandet. Helt plötsligt har man börjat skriva en rapport istället för en roman.
 
Något jag insett, är att text jag skriver för hand och text jag skriver på datorn, blir väldigt olika. Det jag skriver för hand blir mer äkta på något sätt. Har därför bestämt mig för att skriva romanens utkast för hand. Har jag utkastet kan jag arbeta om texten efteråt. Jag behöver få ur mig en grundstory. Jag behöver välja ut vad jag vill prioritera att skriva först. Det som skrivandet för hand ger, är en mindre impuls att rätta mig själv. Det som skrivs, det skrivs. Visst styrker jag i efterhand även där, men på datorn kan jag stryka en mening 10 gånger och ändå inte få till det. Datorn triggar perfektionisten i mig och allt det roliga med skrivandet dör. I alla fall kopplat till romanen. Bloggen går ju bra. Den har inga krav på prestation.
 
Något jag gör allt mer, är att skriva det som kommer till mig. I en liten anteckningsbok skriver jag det som handen vill skriva. När jag känner mig klar stannar jag upp och läser det jag skrivit. Ibland direkt, ibland efter några dagar. Det är spännande att se vad som står. Det är aldrig något nonsens, alltid något viktigt. Som om mitt undermedvetna talar till mig genom en bläckpenna. 
 
Något jag kan vara väldigt skicklig på när jag inte tänker på det, är att måla upp en historia med levande karaktärer, med väldigt få penseldrag. Så fort jag tänker på vad jag gör, blir det istället överdrivet. Då hamnar jag i "hon var blond och hade en liten näsa och utanför grönskade det", dvs i en stil som inte är gestaltande överhuvudtaget. När jag var på fackkursen förra veckan skrev jag lite på kvällen. Övade mig på att berätta en lång historia kort. Jag tog en gammal kärlekshistoria och skrev för hand ner flera års förlopp på 2 A4 med mycket mellanrum. Man behöver inte mycket information för att förstå helheten. Viktigt att ta med sig det i skrivandet. Läsaren ska själv få bilda sig en egen uppfattning mellan raderna. Samtidigt får det inte bli för svårt. Tänker att det är lite som en låttext. Det är en avskalad berättelse. Den ska kunna tolkas på ett personligt sätt och betyda olika för olika människor. De som däremot känt precis som låtskrivaren, kommer dock alltid förstå texten på ett djupare plan.
 
 
Jag konfronteras med mycket när jag skriver. Det är en del av bearbetningen av saker jag varit med om. Det är också därför jag vill skriva. Jag behöver få det ur mig. Som om jag vill göra det en gång för alla. Robert ska på kurs under flera lördagar i maj och juni. Tänker nog ägna en del av dessa till att skriva ur mig alla de historier som längtar efter att komma ut.
 
Ha en fin dag i solen!

Now the drugs don't work

Hej tredagarsvecka! Hade ingen söndagsångest igår eftersom att endast tre arbetsdagar väntar denna vecka. Tänk om det alltid kunde vara så? Vad enkelt det skulle gå att arbeta då. Och vad lyxigt att jag får vara ledig två dagar denna vecka med fullt betalt. 
 
Har en härlig helg i ryggen. Den bjöd på sol och då känns livet väldigt mycket lättare. Några timmar i solen gör underverk för mitt mående och min depressiva läggning. I helgen har vi suttit en del på vår uteplats som visat sig ha eftermiddag- och kvällssol. Vi har inte riktigt vetat hur mycket sol den bjuder på, i och med att vi flyttade hit på hösten. Nu vet vi att det är fler timmars sol och det var en positiv överraskning. 
 
Helgen har annars bjudit på matlagning, middag, vänner, Valborg, brasa, Första maj och serietittande. Vi har gjort en retur på Ikea och lagt ut grejer på köp och sälj, i hopp om att bli av med saker. Sålde två grejer igår och hoppas på att bli av med fler saker i veckan. Ett bra sätt att bli av med saker man inte använder, istället för att samla på hög. Denna månad hade vi sjukt mycket räkningar, så det passar bra med extra klirr i kassan. 
 
Mitt mående har vänt nu tror jag. Livet känns enklare. Gillar den här årstiden fram till sommaren. Den bjuder på hopp. Känslan av att vara "normal" jag upplevde på kursen förra veckan, hänger kvar.
 
Läste ett blogginlägg Sanna Bråding hade skrivit, om när hon åkte fast för droger och hela hennes karriär rasade. När man följer henne nu, är det svårt att se att hon har levt ett helt annat liv. Hon har skapat mycket positiv förändring. Det känns som om den förändringen är väldigt grundad på djupet inom henne. Så är det inte med alla som blir drogfria. Skickade över en bild när jag rökte till Linus, en vän jag bara känt i ett par år, som bara hört om en annan tid i mitt liv genom mina berättelser. Han skrev att det kändes konstigt att jag hade rökt. Insåg att han har en helt annan bild av mig. Tänkte tillbaka på tiden då cigg typ var mitt signum. Hade en cigg i handen på varenda foto som togs. Det var verkligen min grej att röka. Idag känns det främmande även för mig.
 
I lördags var Ana och Natte m.fl här. Vi pratade om gamla tider. Mycket alkoholindränkta minnen. Kändes som om jag talade om en annan person när jag delade lite minnen. Roligt att skratta åt i efterhand, men vissa saker får jag lite ont i magen av när jag skämtar om. Visst kan det vara roligt att skratta åt när jag drack mig till hallucinationer och hörde min pojkvän prata i ventilationen. Eller när jag såg saker i min garderob som inte fanns. Jag minns också hur jag mådde de där tillfällena. Inte skrattade jag då. Kunde också verkligen känna att det var en annan tid i mitt liv vi pratade om. Det börjar bli länge sen nu. Det är ingenting jag längtar tillbaka till, i alla fall inte de där värsta åren efter pappas död. Det är heller ingenting jag skäms över. Jag var ung och gjorde så gott jag kunde utifrån de förutsättningar jag hade. Idag vet jag bättre och gör därför annorlunda val. Tid skapar distans och ibland är det väldigt positivt. 
 
 
 
Jag har flytt en hel del från mina problem i mitt liv. Det finns många olika sätt att fly på, jag har provat rätt många av dessa. Det jag lärt mig är att sorg alltid kommer ikapp, även om åren går och livet förändras. Jag känner för första gången att jag är redo för att sluta fly. Verkligheten överträffar fantasin och omvärlden kan jag leva i. Mitt liv är på väg in i en ny era. Jag känner det starkt. Som om jag är redo för nya perspektiv av livet jag aldrig ens trodde fanns. 
 
Önskar er en fin vecka. Vi hörs längs resans gång! 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!