Vildskrift

Det sker alltid saker när man uttalar de högt. Som att det når Gud, universum, den högre kraften, något större än jag själv, eller vad man vill kalla det för. Jag har fått så mycket vägledning de senaste dagarna. Tydlig vägledning, men också motsägelsefull vägledning. Eller kanske är den inte det. Jag behöver fortfarande ta en dag i taget och en sak i taget. Jag vet att när jag skjuter upp ett beslut på framtiden, kommer oftast samma beslutpunkt tillbaka igen. Jag kommer inte vidare förrän jag tagit de steg jag behöver. Jag har ett uppskjutarbeteende och ofta går saker alldeles för långt innan jag tvingas agera. Då kan det tyckas ske som en blixt från klar himmel, men så är det sällan. Inom mig har beslutet malt flera tusen varv. Just nu behöver jag lyfta blicken och se att det finns alternativ. Det finns inte bara ett val, inte bara två. Det finns oändligt många och det som krävs är främst mod, snarare än vissa kvalifikationer. 
 
Årets fattigaste vecka startar säger de på nyheterna. Jag kan tycka att det är skönt att ha lite pengar ibland. Det finns mindre valmöjligheter då. Jag lagar mat hemma med det jag har i skåpen. Jag köper inget nytt och tittar istället närmare på det jag har. Jag ägnar mig i högre utsträckning åt saker som är gratis och går att göra hemma, vilket inkluderar de flesta av mina intressen egentligen. Hela jag varvar ner. Ett enklare liv. Ju mindre pengar, desto mindre stress. När jag har pengar är jag alltid rädd att de ska ta slut.
 
Så ser mitt beteende ut idag. Det fanns en tid då jag köpte mer ju mindre pengar jag hade. En tid då måendet styrde mitt köpbegär. Jag ägnar mig sällan åt shopping numer. Det har resulterat i att jag haft möjlighet att köpa mycket annat istället. Sådant som jag alltid prioriterat bort tidigare. Bra råvaror att laga mat på. En säng av hög kvalitet. En dator som inte går sönder vartannat år. En lägenhet. Har helt klart gått över till kvalitet snarare än kvantitiet. Sen ser min ekonomi helt annorlunda ut också, vilket möjliggjort det hela. Men en del handlar mycket om en förändrad inställning. Tänker att det kommer med ålder och mognad, i kombination med andra sätt att hantera oro och ångest jag dragits med så mycket.
 
Jag och Robert har rensat ut så mycket saker under de 2,5 år vi varit tillsammans. Rensat och rensat och rensat. Det finns fortfarande grejer att rensa ut. Varje gång jag får ägna mig åt rensning, påminns jag om mina shoppingdagar. Då tryggheten fanns i prylarna och inte i människor. Inte i mig själv. Är glad att vi inte bor större än vi gör. Både jag och Robert har hamsterbeteende och ska spara på allt. Jag mår mycket bättre med ett cleant hem.
 
För varje gång jag rensar lyckas jag släppa taget om något nytt. Har fortfarande saker efter pappa jag har så svårt att släppa. Saker som saknar värde annat än affektion. Sådant som ligger i kartonger och aldrig kommer vara annat än just kartongminnen. Jag har börjat sakna honom så himla mycket. Det har tagit närmare ett decennium att släppa taget om ilska, harm, skuld och skam för att lämna plats för sorgen och nu saknaden. Något som är betydligt svårare att leva med. Sådant som gör riktigt ont att bära. 
 
 
Ett inramat foto i affischstorlek som satt på väggen i pappas vardagsrum. Jag har denna bild i otaliga kopior. Pappa var som jag, rädd att något skulle försvinna, så han säkrade upp. Jag kunde inte göra mig av med denna stora version, trots att jag aldrig kommer sätta upp det på väggen. Jag minns exakt var fotot satt. Jag minns alla tavlor, affischer, foton och deras placeringar. Pappas hem är en plats som jag ofta drömmer om. Det är som en scen där saker utspelas, men pappa är aldrig hemma. Den stora ramen var smutsig. Aldrig rengjord, inrökt och nikotinflottig. Jag tog ut fotot, rullade ihop det och la det i förrådet. Ramen fick åka på tippen. Alltid något. 
 
Det gör ont att titta på foton på honom från när jag var liten. Han var så ung. Allt var spårat redan då, men det syntes inte. De sista åren då kontrollen slutligen försvann helt gick så fort. Jag hängde inte med. Det gjorde nog ingen. Man kan kalla det ett tragiskt livsöde. 
 
Det blev ett jättekonstigt inlägg idag. Så kan det bli när händerna får spela fritt. 

Vad händer när jag varvat spelet?

Godmorgon! Då var vi här igen. Inne i en period av panik över ekorrhjulet. Över att vara fel i livet genom att jag gör fel val för mig själv. Slår på mig själv för att jag inte varit så modig i livet. Tagit det säkra före det osäkra och prioriterat trygghet framför äventyr. Jag förstår varför det varit så. Det har behövt vara så. Däremot behöver det inte vara så längre.
 
Känner så starkt inom mig att jag behöver en radikal förändring. Göra en helomvändning på något plan. Det är något som känns fel. En kostym jag har växt ur men fortfarande försöker sätta på mig. Det är något som inte stämmer mellan mitt inre och det jag befinner mig i. Jag behöver ta tag i det. Blicka ut ur trygghetslådan och kanske hoppa. I dagens text stod det:
 
"Om vi inte ändrar riktning är det troligt att vi kommer dit vi är på väg"
 
Reagerar varje gång jag läser det citatet. Har läst den där boken 5-6 varv. Har delat citatet på Facebook för några år sen. Orden ilar genom mig. Känns plågsamt träffande. 
 
Jag vet precis vart den trygga vägen leder mig. Den kommer bjuda på viss variation, men det kommer vara ungefär samma i olika former. Jag valde väg när jag var i tonåren. Jag verkställde valet när jag var 22 år gammal. Mitt i min mörkaste tid i livet. Jag vet att jag omedvetet ville rädda den som inte kunde räddas. Ställa allt till rätta genom att rädda andra. Så kom jag ut i verkligheten och insåg att det inte funkade på det sättet. Gjorde istället en smärtsam, men ack så viktig, inre resa. Fann vem jag var bortom mitt förhållande till andra människor. Bortom hjälparen. Nischade om mig och såg var taket fanns. Men stjärnorna låg i en helt annan dimension. Nu skymtade dem fram och jag förstod att de var verkliga. 
 
Maj 2014. En relation som sprack för att den inte längre passade. 

"Livet är så jävla mycket mer, än att aldrig våga satsa på att nå stjärnorna. Att sitta fast i trädkronorna och tråna efter gnistorna. De som endast ett fåtal fått tindra tillsammans med".
 
Januari 2017. En annan relation som börjar ifrågasättas. 
 
 
Tänk om det finns ett nytt kapitel. En ny era som inte är befläckad med trauma, sorg och medberoende? Tänk om det finns något bortom det. Något som fanns innan det. Ett val som görs av bara mig och för mig. 
 

Prestationsprinsessan

Godmorgon ny vecka! Ny stund med nya utmaningar. Jag har haft en bra helg. Tyvärr gick den lite för fort, men jag är nöjd med det som varit. Den innehöll en heldag på Centralbadet, firande av Bonnies födelsedag, restaurangbesök och fixande av eftersatta saker hemma. Jag och Robert har beställt ett nytt kök som kommer om några veckor. Det är en hel del som ska förberedas innan dess. Igår rensade vi upp i vårat extrarum som såg ut som ett bombnedslag. Körde grejer till förråd och till tippen. Sålde av saker. Nu finns plats där det nya kökets kartonger kan förvaras under tiden det monteras. Känslan efter en fixardag är så skön. Det jobbigaste är att ta tag i saken. När det väl görs går det ganska fort. Hann även med storhandling och att tvätta ikapp en överfylld tvättkorg. 
 
Det var något som hände på terapin i torsdags som gjorde att något släppte. Känner mig lugnare sen dess. Tror jag behövde gråta ut riktigt ordentligt. Sen dess har mina inre frustrationer mildrats mycket. 
 
Något jag behöver jobba med är osäkerhet på mig själv. Det slår mig mer och mer hur invävt det är i min personlighet att oroa mig för andras tankar om mig. Det gör att jag aldrig riktigt kan slappna av. Märkte det igår när jag skulle sälja av saker. Var så rädd att något av det jag sålde skulle vara trasigt. Att någon skulle bli arg och tycka illa om mig. Liknande tankar och känslor finns med i typ allt jag gör. Det är löjligt ibland. Vissa dagar läser jag igenom mail jag skickar hundra miljoner gånger för att få de perfekta. För att andra inte ska ta illa upp. Så märkligt beteende! Stöttade en medlem i facket och var så rädd att hen skulle tycka jag gjort något fel. Hjärtklappning när jag öppnade ett mail från hen. Möttes av lovord, att hen var så nöjd med mig och mitt stöd. Detta har hänt mig så många gånger att jag tappat räkningen. Påminner mig varje gång om hur otroligt skev självbild jag har. Den är verkligen helt åt helvete.
 
Stora utmaningar som jag kämpar och kämpar med. Tankarna om mig själv är så plågsamma och hindar mig från så mycket. Egentligen tror jag att jag skulle behöva öva på att göra misstag och inse att det inte är så hemskt. Jag gör sällan misstag på t.ex. jobbet. Säkrar upp allt för mycket för misslyckanden innan de inträffar. Det arbetet kväver troligen en hel del kreativitet och spännande lösningar. 
 
 
Det är så sällan jag tycker att något jag åstadkommit är gott nog. Det blir en så meningslös jakt på en bekräftelse som aldrig är tillfredställande. Ska försöka komma ihåg det när jag vänder allt negativt inåt. 
 
Ny vecka och nya möjligheter att välja annorlunda!

Något gick sönder en natt i juli

Godmorgon fredag! Veckans troligen sista blogg. Jag är jätteglad över fredag, veckans bästa arbetsdag som går alldeles av sig själv och är kortare än de andra dagarna. Det känns aldrig jobbigt att jobba på en fredag. Alla är glada, positiva och snart väntar helgen. Fredagsfeeling. Minns tiden på Citymail. När vi satte på partymusik redan på morgonen. Bob Sinclar. Vi jobbade på för att kunna börja dricka öl så fort som möjligt. Fanns mycket mörkt över de där åren, men det var också stundtals väldigt roligt. Känsla av sorglöshet fast tiden egentligen var den sorgligaste i mitt liv. Nu sitter jag i en betydligt tryggare och stabilare tid och känner mig sogsnare än någonsin. Har iof några år att gråta ikapp. 
 
Grät hejdlöst på min terapi igen. Efter 3 timmars terapi kände jag mig helt lugn. En otrolig känsla. Kände mig så ren och hel i all splittring som pågår inuti mig. Det var en väldigt bra gång igår. Var på fackutbildning på förmiddagen och kompade sen ut för att gå på terapin. En väldigt härlig dag, trots att jag hade migrän precis hela dagen. 
 
I helgen ska jag försöka vara i mig själv lite mer. Har ett stort behov av det och mår så bra när jag tillåter mig själv att vara det. Behöver landa ordentligt efter hösten och allt den förde med sig. På lördag ska vi fira Bonnie som fyller år. Centralbadet och sen middag. Jag och Robert ska åka in tidigare till Centralbadet. Få en stund för oss själva. Ser fram emot en oas mitt i januarislasket. Tror de har nån slags ljusterapi där. Det här mörkret kommer åt mig som aldrig förr. 
 
En bild som dök upp i mitt flöde på instagram och träffade mig med full kraft. Det blir inte lättare med åren, det blir bara svårare på många sätt. Sorgen finns alltid där och blandas allt mer med saknad. Saknad över något som egentligen aldrig var och något jag är så rädd ska hända igen.
 
Tack för denna vecka, vi hörs snart igen! <3

Life is life

Godmorgon! Jag trodde jag uppdaterade en app i datorn, men tydligen var det en programuppdatering som tog en kvart att installera. Passade samtidigt på att programuppdatera mobilen. Det är numer speciellt att vänta på någonting. När man väl gör det, känns det hur det nästan aldrig är så längre. Sen smartphonen finns ingen dödtid. Så märkligt egentligen. Tror vi människor behöver dödtiden för att vara en stund med oss själva och reflektera. Jag behöver det, men är dålig på att använda den dödtid som uppstår. Lätt att gå in på sociala medier. Det går per automatik. I slutet på en dag brukar det märkas hur mycket jag använt sociala medier. Det är då jag ser hur mycket batteri som förbrukats. En dag då det återstår typ 70%, vet jag att jag bara använt mobilen till det allra viktigaste. En dag när det återstår typ 20%, eller jag kanske tom behöver ladda den en gång extra, då vet jag att jag inte varit särskilt närvarande i verkligheten. Sällan batteriet går pga samtal. Man pratar ju aldrig i mobilen längre! Också märkligt. Idag blir jag stressad om det ringer. Tycker det känns påträngande och jobbigt. Förr pratade jag alltid i telefon. Egentligen är det trevligare. Jag uppskattar telefonsamtal när jag väl tar mig tid för dem. Tar emot en del samtal, ringer aldrig själv. Ringer nog bara Robert. 
 
Kanske är det bra för mig att ta bort dödtiden, jag tänker alldeles för mycket. Min hjärna är totalt omöjlig att stänga av. Troligen därför jag försökt göra det på så många sätt. Har alltid varit en tänkare. Alltid haft svårt att hejda och styra mina tankar. Och de har alltid haft stark makt över mig. Nog därför jag har ett så stort behov av att uttrycka mig och blivit så pass verbal som jag är. Fast jag har märkt den senaste tiden hur mycket jag stänger inom mig. Delar sällan med mig av det innersta. Märker vilken utmaning det är för mig att göra det. T.ex. säga hur jag mår egentligen. Vad som försiggår inuti. Har fått öva det på terapin. Vill hoppa ut genom fönstret varje gång jag behöver göra det. I det rummet går det inte att gömma sig. Det har hjälpt mig att kommunicera det bättre även i andra sammanhang. Öppnar mig lite mer för andra. Men allt som oftast är det jag instängd i mig själv. 
 
Jag har överlevt verkligheten genom att leva i en fantasivärld. Jag konstruerade den redan som barn och sen flyttade jag in i den och levde i den under många år. Idag gör jag mitt bästa för att inte leva där. Vara i det som är istället. Det som är, är tyvärr inte alltid så jävla fantastiskt. Ofta är verkligheten kall och hård och stundtals outhärdlig. Igår gick jag hem från pendeln efter teatern. Det var sent, kallt, blåsigt och blött. Riktigt vidrigt väder. Halva sträckan kändes hemsk och lång. Sen helt plötsligt var jag hemma utan att jag ens tänkt på det. När jag låste upp porten insåg jag att jag spenderat promenaden hem i min fantasivärld. Svävat bort fullständigt i rosa moln. När jag vaknade till ur det där, förstod jag hur ofta jag gjort så i livet. Har svävat bort under dagar, veckor, månader, år ibland. Aldrig varit närvarande. Vad mycket jag missat egentligen. Och vad jävligt livet varit ofta. Konstant snålblåst och uppförsbacke. Vem fan vill leva i det?
 
Jag har en riktig svacka just nu när jag tvivlar på livet. Tvivlar på sammanhang och godhet. Känner mig utsatt och drabbad. Känt så här fler gånger än jag inte känt så egentligen. Den stora skillnaden denna vända är att jag ser hur jag känner. Betraktar det oftast från ett utifrån perspektiv "nu känner jag mig ledsen, nu känner jag mig drabbad, "jag tänker att jag är värdelös", "jag tänker att livet är värdelöst". Det som sägs inuti mitt huvud och känns i min kropp, är inte sanningen längre. Det hjälper mycket att inse den skillnaden. Gör att det går att härda ut tills solen och ljuset återvänder.
 
 
Alldeles nyss lades denna dikt upp i en grupp på Facebook där folk från min terapi ingår. Talade rakt in i mitt hjärta. 

Chasing dreams

Godmorgon! Mitt i veckan och idag väntas det blåsa i Sthlm. Och så lite snöblandat regn på det. Favoritväder! NOT! Ska på teater med Linus ikväll. Ingen lust att kriga mot vädret på vägen in till stan. Jaja, det blir vad det blir. 
 
Försökte skriva några rader på min roman igår, men jag var alldeles för trött efter Al-Anon. Blev 10 rader och en snabb skiss på en scen. Alltid något. Fick insiration av sista meningen jag skrev i bloggen igår. Viljan vill så mycket mer än vad orken klarar av. Vill så gärna komma igång och göra massa saker, inte somna i soffan. Men är man trött så är det så. Bara att inse att jobbet tar den största kraften, speciellt nu under de mörka månaderna. Skrivandet kräver koncentration. Efter jobbet vill jag inte ens se en dator, efter att ha suttit med en hela dagen. Svårt att förena det där. Behöver hitta bättre sätt att skriva när jag är ledig. Då finns energin. La in alla röda dagar för våren i min jobbkalender och insåg att det kommer bli en hel del ledigt. Nyttja tiden jag väl har mer effektivt som sagt.
 
Blev insiprerad av en kollega som hade skrivit klart sin roman under julledigheten. Får också viss prestationsångest vid frågan hur det går med min. Folk frågar om jag skriver den scen för scen som jag redan bestämt. Det gör jag inte. Jag har en hyfsad koll på början, mitt och slut. Jag vet vilket budskap jag vill få fram, eller kanske snarare vilken ton. Men varje scen är långt ifrån bestämd. Jag skriver på alla delarna samtidigt utifrån vad jag känner för stunden. Just nu producerar jag massor av text som jag sen ska redigera. Väldigt rörigt, samtidigt har det en struktur för mig. Jag försöker få ihop ett råmanus jag sen kan utgå från. Som en skiss som jag sen kan brodera ut. Huvudstoryn som sen bygger upp hela världen. Ibland blir det som jag skriver som jag vill. Ibland blir det något helt annat. Beror mycket på självförtroendet för dagen. Försöker att inte fastna i att det behöver bli perfekt. Det kan det bli sen när jag redigerar. 
 
Teater och Dramaten ikväll. Vi ska se "Figaros bröllop". Haha, inse när jag skriver ordet "Bröllop" att jag fortfarande är osäker på stavningen. Minns när jag skrev in namnet "Brolorp" i min telefon efter att ha träffat en man på en väns bröllop. Pjäsen är en komedi och det kan jag behöva. Ska bli fint att träffa Linus också. Länge sen nu. 
 
 
Jag har drömt om att bli författare så länge jag kan minnas. Den drömmen är typ det som är jag. I tonåren drev medberoendet mig till att bygga yrkesvalet socionom. Ett val jag sedan gjorde när jag var 22 år och började plugga. Idag har jag en socionomroll som inte är så klassisk. Jag driver projekt och jobbar inte längre med klienter. Det passar mig bra just nu. Väldigt glad för möjlighet att nyttja min examen på andra sätt än med det direkta hjälpandet. Det fackliga arbetet och det stöd jag ger medlemmar där när det krisar, får räcka för att fylla hjälparrollen. Författardrömmen fortsätter dock och det är min förbannade plikt att uppfylla den drömmen för mig själv! Om jag så ska ge ut romanjäveln själv så ska den ut!

Inblick från insidan

Hej! Fick enorm prestationsångest av att skriva första raden. Vet inte varför. Rädd att upprepa mig tror jag. Varför jag nu är det efter 10 års bloggande. Har upprepat mig massor av gånger, medvetet och omedvetet. 
 
Blev ingen yoga igår. Kände att en tripp till gymmet hotade att äventyra mitt mående allt för mycket. Det var inte själva träningen som kändes jobbig. Det var grejen att ta sig dit och att synas. Tog en promenad fram och tillbaka till Maxi med Robert istället. Var helt slut efteråt, så det var nog tur att det inte blev nån body combat i alla fall. Hade nog dött då. 
 
Det blev däremot matlagning i form av paj. Spelade gitarr under tiden den blev klar i ugnen. Längtar så efter den nya kursen för att fördjupa mina kunskaper. Kollar lite på youtube och lär mig den vägen, men tycker bättre om att gå en kurs med en lärare. Roligare och lättare. 
 
Längtar till framtiden, men vet inte vad som väntar eller vad jag längtar efter. Längtar bara bort från nuet. Gör mitt bästa för att stanna upp och ta varje stund som den är. Inte särskilt enkelt just nu. Längtar bara bort. Existentiell ångest äter upp mig och jag finner ingen plats där jag kan vila. 
 
Jag tror att det är hösten som kommit ikapp kombinerat med hormonell obalans. Har svårt att acceptera att jag befinner mig i en sorgeprocess. Jag vet att sorg tar tid, ändå tror jag att den går över på 2 veckor. Gör logik av känslor. Tänker att en framtid som aldrig funnits annat än i mina drömmar, inte är något att sörja. Alla besvikelser kopplade till den drömmen, något som bara är att spola ner i toaletten och gå vidare från. Tänker att svärmors död inte borde påverka mig så mycket, då vi inte känt varandra mer än 2 år. Vet samtidigt att jag varit sänkt efter en kille jag träffat i 2 månader under flera år. Känslor har ingen logik.
 
Tänker att ingenting kommer åt mig. Jag är alltid stark. Jag krigar mig alltid igenom och ut på andra sidan. Tänker på en föreläsning jag hörde om kristeori och sorg. Där togs det upp att vissa har en enorm förmåga att bemästra svårigheter. Anses kunna ta sig igenom vad som helst och återhämta sig. Men så kan något nytt hända som tillslut får även den starkaste att tappa sina krafter. Sista slaget som gör att den som alltid rest sig nu ligger kvar på marken. Är rädd att den här hösten har gjort det med mig. 
 
Kanske behöver jag bara ge mig själv tid och empati. Livet med känslor, är tuffare än livet som den avstängda robot jag varit många gånger tidigare. Det är normalt att regagera. Och det finns mycket som funkar i mitt liv, trots att jag inte känner mig hel. Jag jobbar, jag äter regelbundet, jag sover, jag träffar vänner och jag skrattar också mellan varven. 
 
 
Jag blir avvisande när jag behöver andra som allra mest. Ett enormt ensamt läge. Jag har stängt in mig i badrummet hela livet. Jag kände mig som mest älskad när jag hörde hur en kniv låste upp vredet utifrån. 

Vet inte vad jag ska säga egentligen

Godmorgon! Blev såklart sjuk förra veckan. Jävligt typiskt, men bara att tugga i sig. I fredags var det röd dag. Jag blev ganska fort bättre, så jag åkte till Sandviken som planerat. En väldigt härlig helg med skratt och vänner. Välbehövligt för mig. Det är ganska depp inom mig, så avbrott från det är välkommet. 
 
Mitt mående åker berg- och dalbana flera gånger varje dag, så tror allt starkare på att jag har nån hormonell obalans som spär på allt annat. Kan det inte få vara lugnt och skönt inuti nån gång? 
 
Tre plus ute idag, nu töar all snö bort. Stockholmsvinter. Kan det bli vår, nu???
 
Vet inte riktigt vad jag ska skriva då det känns som om allt som kommer ut är negativt. Blir lätt så när allt inte känns hundra. Ska försöka mig på gymmet idag igen. Kör dock yoga istället för body combat. Insåg att det kanske var att gå lite hårt ut, och jag behöver några dagar till att bli helt frisk. Jag är hungrig typ hela tiden. Har fått helkonstiga signaler sen jag la av sockret för en vecka sen. Hoppas det stabiliserar sig. Får ha många snack med mig själv om detta, för annars skulle jag äta 10 gånger om dagen. Har hemska blodsockerfall. Är hon gravid, tänker ni nu. Kan stilla er nyfikenhet med ett nej. Jag är väldigt ogravid. 
 
När jag tittar framåt känns det tomt. Hatar den känslan. Den betyder att jag har svårt att känna tacksamhet och att jag inte har någon sinnesro. Försöker påminna mig själv om fina saker som ligger i framtiden, men inget känns riktigt gott nog. Inget känns tillfredställande. Allt känns bara fel för att jag känner mig helt fel. Vill ta ett plan och resa till en egen ö ensam. Den känslan. Ingen-förstår känslan. 
 
Tröstar mig med att de går över. Det har gått över förr och det kommer gå över igen. 
 
 
Not so much right now. 
 
Kanske ska avboka alla planer efter jobbet och sätta mig och spela gitarr. I princip enda gången jag kan släppa precis allt. Längtar så efter nya kursen i februari! 

Öppna asken full av mörker för att släppa in ljuset

Godmorgon! Inleder dagen med en förkylning. Japp, så gick det. Känns ändå så pass att jag provar gå till jobbet. Främst snuvig just nu. Blir det värre går jag hem. Känns sugit att behöva vara hemma nu igen, var ju hemma sjuk för bara en månad sen. Detta är troligen min kropps sätt att säga "ta det lite lugnt, du kan inte förändra din kropp över en natt". Magplask med träningen med andra ord. Körde alldeles för tufft, alldeles för tidigt. Jaja, bara att tugga i sig, bli frisk och komma igen med en annan mental inställning.
 
Stressar upp mig så himla lätt. Tar överdrivet mycket ansvar för sådant som jag kan ta det betydligt lugnare med per automatik. Eller egentligen är det inte att ta ansvar, för jag tar inget ansvar för mitt eget mående och mina egna känslor när jag gör så. Matlagning t.ex. Gör det till en stor grej och lägger alldeles för mycket tankeverksamhet på att få ihop det. Speciellt i såna här perioder, när jag vill äta mer hälsosamt. Då behöver jag laga mat hemma och sådan mat tar sin tid. Svårt att få ihop livspusslet och ber inte om hjälp i den utsträckning jag behöver. Vill att andra ska gissa sig till mina behov. Behöver samtidigt ha tålamod med mig själv. Har precis lagt av med socker som jag hållt alla känslor i schack med ganska länge nu. Klart det skakar när jag tar bort det. Sockret har ju varit min snuttefilt. Det kommer bli bättre. Har gjort detta förr. 
 
Var på Al-Anon igår och berördes starkt av en delning som talade till något djupt inom mig. Vi hade tema första steget. En viktig påminnelse om var jag själv varit och var jag är i dag. Att ha "klarat sig", fast allt har varit så jäkla tufft. Klarat sig i den bemärkelsen att man överlevt, men inte mer än så. Hur 12-steg blev att gå från ett liv i mörker, in i ett ljust rum. Vilket uppvaknade det var. Att inte längre vara ensam. Vilken skillnad det blivit i livet ändå!
 
Känner mig stolt över min resa hit. Tacksam över verktyg jag har för att styra mitt liv idag. Känner verkligen en stor möjlighet att påverka. Förr kände jag mig mest som ett offer som blivit drabbad av kassa omständigheter. Så känner jag mig fortfarande till och från. Idag kan jag se att sorgen över allt som varit, tar större plats än bitterheten över hur allt blev. Sorgen gör betydligt ondare att känna, men den är mildare mot både mig själv och andra.
 
Igår innan mötet var jag irriterad och stressad, vilket jag projicerade på Robert. På mötet landade jag några lager i mig själv. Den sista delningen bröt igenom mina försvar och jag grät. Kände att jag varit ledsen hela tiden. När det väl fick komma ut mådde jag mycket bättre efteråt. Förkylningen hjälpte till att öka känsligheten, så tack för det, det behövdes när jag kände mig som en robot innan. 
 
 
Trots magplasket med förkylning pga överansträngning, känner jag mig taggad på det här året. Eller nyfiken kanske jag snarare ska säga. Vad kommer hända? Var kommer jag befinna mig i slutet av året? Hur kommer jag må? Det känns som om vad som helst kan hända. Mest spänd är jag på hur jag kommer känna och vad det kommer leda till, när jag verkligen anstränger mig för att släppa fram mina känslor. Slut på flykten, en gång för alla. 

Den årliga omstarten

Godmorgon! Dag två av rutiner och livet som vanligt. Det kändes bra igår. Blev som vanligt medveten om hur mycket man egentligen jobbar. Arbetsdagen var lång, men den gick bra. Redo för ett nytt arbetsår känns det som. Ska göra mitt bästa för att dra ner på stress, prestationsångest och inte ta allt så jävla allvarligt och personligt. Känslomässigt frigöra mig från mina prestationer. Göra mitt jobb så proffsigt som jag vill och brukar, men inte låta min självkänsla vara så beroende av det. Bygga självkänsla och självförtroende med andra byggstenar. Dessa saker är betydligt lättare att skriva än att efterleva. Desto viktigare att jobba med. 
 
Körde mitt första träningspass på närmare två år. Har bara yogat sen min utmattning. Har varken orkat eller vågat prova något annat. Igår testade jag body combat. Kondition och styrka med sparkar och slag. Det var väldigt roligt, har kört det nån gång innan för några år sen. Däremot var jag helt jävla slut efteråt. Tog mig med nöd och näppe igenom passet och kände att kroppen fick sig en rejäl genomgång. Det gick långt ifrån perfekt. Kände mig väldigt stolt efteråt att jag tog mig till gymmet, fast det kändes motigt och att jag vågade. Jag gjorde mitt allra bästa där jag befinner mig just nu. Blir nya tag med detta pass även nästa måndag. Om jag inte har otur och blir sjuk. Känner nåt knas i kroppen. Snuvig typ. Inte ovanligt att man blir sjuk när man börjar träna. Ska till Sandviken i helgen, så hoppas verkligen inte jag blir sjuk! 
 
Tredje dagen utan socker har påbörjats. Hittills känns det bara bra. Även dag tre för magkuren. Det känns också toppen så här långt. Äter väldigt mycket vitaminer och tillskott sen två år tillbaka. Svårt att veta om det funkar eller ej. Vet inte om jag vågar sluta. Glömt hur en vinter utan d-vitamin känns t.ex. Utan en näringsrik och balanserad kost kan dock inga tillskott i världen göra några underverk. Det är tredje dagen med genomtänkt kost också. Bönpasta och fullkorsris, så inga överdrivna konstigheter egentligen. Trist att alla nyttigare alternativ är betydligt dyrare bara. 
 
Vaknade fint med wake up-lighten även imorse. Vaknade av att det lyste nån minut innan klockan ringde. Kändes som ett mjukare uppvaknade och att jag var betydligt mer vaken än med mobilringklockan. Annars brukar jag väcka mig själv med Facebook rakt i ansiktet typ. Känns inte som det bästa sättet. Stod emot säkert hundra impulser att kolla sociala medier igår. Kollade bara några gånger. Får se om det håller i sig. Går inte att förändra allt på en gång, men nåt litet steg per dag i rätt riktning går att ta. 
 
Wake up-light, bättre kost, kosttillskott och vitaminer, träning, mindre stress, Al-Anon, terapi, kreativa aktiviteter. Ska nog kunna få ordning på både kropp och själ om jag fortsätter i denna riktning resten av året. En gammal och bra bild:
 
 
Eller med andra ord:
 
 
 
 

"Snart ska du slita ut ditt trasiga hjärta"

Godmorgon! Äntligen dags för bloggmorgon! Jag har faktiskt längtat en del. Ledighet är skönt, men vanor och rutiner är inte så pjåkiga de heller. Glad att jag inte tog längre semester än jag gjorde denna jul. Har blivit ganska förslappad. Satsat allt på omstart vid nyår. Nu är nystarten här och det känns väldigt bra. Tog mitt sista socker 23:30 på nyårsafton och kände mig lättad när klockan slog över midnatt. Jag ska göra allt i min makt för att ge mig själv ett sockersmart 2017. Sockerfritt blev en allt för snäv bemämning, då jag äter frukt och sparsamt med honung t.ex. Det är glass, kaffebröd, godis och liknande jag tar bort.
 
Igår var första dagen på det nya året. Det inleddes passande nog med ett Al-Anonmöte. Fortsatte dagen med promenad, storhandling, matlagning och nedplockning av julen. Kändes helt rätt att ta bort julsakerna redan nu. Kändes så skönt och rent efteråt. Välkomna in det nya året. På kvällen spelade jag och Robert ett brädspel han fick av mig i julklapp, "Ticket to Europe". Det var jättekul när vi väl kom in i det. Ett strategispel på lagom nivå som krävde koncentration och gav stimulans. Blir nog fler speltillfällen. Vi var inte trötta efter spelandet trots att det blev sent, så vi försökte söva oss med tv-serie. Alltid svårt att slå om den inre klockan till jobbmode. Har varit uppe rätt länge och sovit länge under ledigheten. Vi har dock sagt att vi ska sluta stressa med att gå och lägga oss. Blir det sent nån kväll gör det inget, vi piggnar till under dagen. 
 
Jag fick en wakeup-light av Robert i julklapp. En väckarklocka som simulerar dagsljus innan den ringer. Provade för första gången imorse. Kände mig faktiskt ganska vaken när klockan ringde. Kan hoppas det beror på klockan, men troligen en komination av nerver inför jobbet. Har arbetat där i över 5 år och ändå känner jag mig alltid nervös inför att komma tillbaka dit. 

Jag och Robert ska försöka bli mer aktiva detta år. Komma upp ur soffan en gång för alla. Har bokat första träningen för året ikväll. Har bestämt mig för att våga prova lite nya pass och träna hårdare än jag gjort sen min utmattning. Har spenderat nästan 2 år i återhämtning nu. Känner att det är dags att ta nästa steg. Innan nyår beställde jag en kur för magen med lite olika vitaminer, enzymer, bakteriekulturer m.m. Kör den nu tillsammans med vettigare kost och hoppas jag ska kunna upprätta någon slags balans i magen. Sockersmart kost kommer nog lösa en hel del. Drar ner på kolhydrater också. Kör mer GI tänk och utesluter bröd och andra snabba kolhydrater i dagsläget. Dock inget jag kommer köra superstrikt på hela året, men nu första månaden i alla fall. Var och handlade upp förråden på Maxi. Kändes skönt och sunt. 
 
Har känt mig ganska tröstlös i min sorg. Gråter ganska ofta. Det kommer och går. Har tidvis haft så mörka tankar att jag blivit rädd för vad som händer inom mig egentligen. Idag läste jag en text i en av mina dagens texter som jag läser varje morgon. Den handlade om att en del i tillfrisknandet är att känna känslorna av ensamhet, hopplöshet och sorg. Genom att känna känslorna kan vi sedan släppa taget om dem. Jag tror och hoppas att det stämmer. Jag vill känna mina känslor. Våga göra det på riktigt. Inte blockera och stänga av när de visar sig. Det är så förprogrammerat i mig att jag ska stänga av att det händer automatiskt. Jag har märkt hur jag per automatik går till ätandet för att slippa känna. Som en robot. Enda sättet att ta reda på vad som egentligen känns där inne, är att göra mitt bästa för att stoppa mina automatiska beteenden. Vi får se vart det sockersmarta året leder mig.
 
Ska även göra mitt bästa för att begränsa sociala medier och våga vara mer närvarande. Har sagt i så många år att jag önskar jag spenderat mindre tid med dessa, så då får jag göra något åt det. Instagram är min favorit, så den kommer jag lägga mest sociala medietid på. De andra apparna ska jag försöka gå in mindre på.
 
Mycket planer nu. Känner mig taggad och ska göra mitt bästa för att leva i linje med det jag lär.
 
Det verkar vara nåt strul med bilduppladdningen på bloggen. Jag som hittade en rolig bild jag ville visa er. Jaja, ni får hålla till godo med min text. Dags att äta frulle och sen starta jobbåret 2017. Kan ärligt säga att jag inte har en aning om var det kommer sluta och det känns så sunt att jag släpper taget om det. Har haft mycket stress kring jobb, karriär osv. Nu känns det som att det får bli vad det blir. 
 
Önskar er ett gott nytt 2017. Det blir vad vi gör det till!

2017- Ursorgens år

Hej mina fina läsare! Jag har haft en veckas semester och därför har jag inte bloggat. Har inte känt någon direkt lust heller. Men vad vore min blogg utan sin nyårslista? Såklart ska jag sammanfatta året som varit, likt jag gör varenda år. Jag har under förmiddagen läst igenom min kalender jag skriver i varje dag. Behövde påminna mig själv om vad jag egentligen gjort. Innan jag uppdaterade mig tänkte jag att 2016 varit ett väldigt intetsägande år. Det visade sig att det verkligen inte var det. 
 
2016 har varit sorgens år för mig. Som de senaste åren, har den inre resan varit större än den yttre. Sorgen jag känt har varit ganska föräldrarelaterad. Sorg över pappa. Sorg över mamma. Såklart en sorg över svärmor som gick bort. Också sorg över att själv inte vara förälder. En sorg jag inte skrivit något om i bloggen alls, men som varit en stor del av mitt år och mitt mående. Jag väljer att inte skriva mer om det, det känns alldeles för intimt och något jag inte vill dela just nu.
 
2016 års lista kommer här:
 
Årets bästa: Att min kreativa förmåga släppts fram och givit mig så mycket glädje och sinnesro. Så glad och tacksam att den återvänt för att ge mig den tröst den alltid givit mig. 
 
Årets sämsta: Föräldrasorgen på alla sätt och vis. Samtidigt otroligt lärorikt. Precis som alla mynts baksidor, finns det även en framsida. 

Årets största bedrift: Att jag genomgått en sjukt intensiv, smärtsam och jobbig terapiprocess som jag vågat fullfölja. Så många gånger har jag tvivlat och velat ge upp, men det har jag inte. Nu när jag summerar mitt år, inser jag verkligen hur mycket denna terapi hjälpt mig!

Årets sötaste: Hundar och barn (repris från 2015).

Årets fest (fylla): Noll fyllor eftersom att jag varit spiknykter hela året. Årets fest? Det har ännu en gång varit väldigt sparsamt med fest för min del. Har varit några 30-årsfiranden. Det roligaste firandet var Monica och Anns 65-årsfest i Sandviken i våras. Hade väldigt trevligt och roligt på en bra ordnad fest. 
 
Årets kryssning: Min och Anas skaldjurskryssning med Birka!

Årets plats: Stadsteatern. Gick på väldigt många teaterpjäser detta år. Något som berikade mitt liv och ett intresse som verkligen passar mig. 
 
Årets citat/uttryck: "....jäveln", dvs sätta ändelsen "jäveln" på var och vartannat ord. 

Årets tidsfördriv: Sociala medier, tv, gitarr.
 
Årets vän: Alla mina vänner har haft en betydelsefull roll i mitt liv på olika sätt. Vill därför inte uppmärksamma någon speciell. Ingen nämnd, ingen glömd. 

Årets resor: Bilsemster i Danmark och Tyskland med Robert. Vemdalen med Robert och svärmor. 

Årets bloggämnen: Jag vet inte riktigt vad jag bloggat om för jag har inte hunnit kolla igenom bloggen inför denna lista. Men skulle tippa på att ni fått läsa mycket om sorg, mat- och sockerberoende, terapi, positivt tänkande och tacksamhet. Har bloggat en hel del om skrivande och min skrivandeprocess. Och gitarrspelande såklart! 
 
Årets insikter: Jag insåg hur min roll i mitt liv sett ut. Hur utsatt jag var som barn och hur allt var och blev för mig. Jag insåg att mitt liv varit så jävla tufft och att jag fortfarande kämpar med det jag gått igenom. 
 
Frågor och svar om 2016:
 
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Jag åkte Fritt fall på Grönan. Provade att köra motorcykel. Lärde mig spela gitarr. Jag grät hejdlöst inför en grupp människor jag inte känt i flera år. Jag var med när en människa dog och jag såg en död människa. 

2. Höll du några av dina nyårslöften?
- Röra på mig regelbundet för bättre hälsa och välmående
 
Jag har yogat en hel del, men verkligen inte i den omfattningen jag skulle behöva. Har varit allt för stillasittande detta år. Så detta löfte infriades inte!
 
- Trivas med mitt jobb/sysselsättning
 
Trivdes betydligt bättre detta år än 2015. Men jag gör inte det jag brinner för.
 
- Vara mig själv i alla lägen
 
Haha! Verkligen inte. Men väldigt mycket mer än någonsin tidigare. Kan se hur jag frigjort mig i flera relationer. Hur jag vågar vara mig själv i större utsträckning och inte så som jag tror att de vill ha mig. Stor förbättring, lång väg kvar att gå.
 
- Lyssna inåt
 
Det gjorde jag mer än tidigare. Insåg vid genomläsning av kalendern att jag allt för ofta blockerat min inre röst med socker och sociala medier. 
 
- Uppskatta och vårda det jag har
 
Det tycker jag att jag har gjort. Genom att fokusera på det jag har, snarare än det jag inte har, har jag hållt i och hållt ut detta år.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Hela mitt Facebookflöde känns det som. 

4. Dog någon som stod dig nära?
Ja, min svärmor dog i cancer.

5. Vilka länder besökte du?
Danmark och Tyskland. 

6. Är det något du saknar år 2016 som du vill ha år 2017?
Energi och glädje.

7. Vilket datum från år 2016 kommer du alltid att minnas?
22/7- dagen jag friade till Robert och vi förlovade oss. 
20/9- dagen då svärmor somnade in.
 
8. Vad var din största framgång 2016?
Det som räknas är alla framsteg jag gjort i min terapiprocess. 
Jag har även utvecklats i min karriär genom att jag blivit ordförande i mitt fackförbunds lokalavdelning.
 
9. Största misstaget?
Att jag ätit enorma mängder socker och varit så stillasittande. Detta har inte gjort mig gott. Har blivit trött, slö, oengagerad, ångestfylld och gått upp en hel del i vikt. Jag fick den sanningen svart på vitt när jag läste i min kalender och insåg hur det faktiskt har sett ut. Inget skam och skuldbeläggande. Har varit ett väldigt tufft år och jag har gjort så gott jag kunnat. Men likväl en sanning och något jag behöver ta tag i för att kunna må bra. 

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?

Inledde året med en rejäl förkylning. Har haft problem med magen hela året. Åkte på en till rejäl förkylning nu i slutet av året. Skadade min axel. Utöver det har jag kämpat med de vanliga jämna plågorna. 

11. Bästa köpet?

Min Macbook! <3

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Saker till lägenheten och renovering. 

13. Gjorde någonting dig riktigt glad?
Alla fina stunder med Robert och mina vänner. Alla ovärderliga Al-Anonmöten och gruppterapi-gånger, där jag känt mig mindre ensam och som en del av en helhet. 
 
14. Vilka låtar påminner dig om 2016?
Har jag lyssnat på musik detta år? Lite mindre än andra år tror jag. Ska kolla in Spotifylistan...
 
Laleh- Bara få va mig själv
Laleh- Aldrig bli som förr
Jonathan Johansson- Centrum
Keya- Dagny
Anna Ternheim- Shoreline
Danny Saucedo- Dör för dig
Danny Saucedo- Så som i himlen
Frans- If I were sorry
Syster Sol- Aldrig ensam 
 
15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare. Eller sorgsnare. Som om jag slutligen kommit till någon slags ursorg. 
 
16. Vad önskar du att du gjort mer?
Skrivit och läst. Umgåtts med vänner. 
 
17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Ätit socker. Använt sociala medier (samma sak varje år...)

18. Hur tillbringade du julen?
Hemma hos oss tillsammans med mamma, Peter, Thommie och Roberts familj. Ett jättefint och trevligt firande. Firandet avslutades dock ganska abrupt med att jag fick följa med Robert till akuten. Han hade hög feber och frossa. Fick bra hjälp där och antibiotika som hjälpte. 

19. Blev du kär i år?
Fortfarande kär :)

20. Hur många one night stands?
0. Händer inte mycket i denna kategori nowdays. Kanske dags att ta bort den?
Ja, nu tar vi bort den inför 2017!

21. Favoritprogram på TV?
"Sveriges mästerkock", "Lyxfällan", "Kniven mot strupen", "Idol" och "Så mycket bättre" var favoriter på just tv. Annars har det varit mest streamingtjänster som snurrat. Serien "Skam" som alla hyllar kan jag bara stämma in i hyllningen av! Gillar även SVT:s motsvarighet "Portkod". 

23. Bästa boken du läste i år?
Kristina Sandbergs trilogi om hemmafrun Maj. "Att föda ett barn", "Liv till varje pris" och "Sörja för de sina". Hela otroliga böcker. 
 
24. Största musikaliska upptäckten?
Mitt eget gitarrspelande haha!
 
25. Något du önskade dig och fick?
Känslor som släpptes ut. En Samsung s7. Träffa saknade familjemedlemmar igen. 

26. Något du önskade dig men inte fick?
Ja, det kan man verkligen säga. Bär med mig den önskningen in i nästa år (2017 är då det händer?).

28. Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Jag fyllde hela 30 år. Firade det med en storbjudning för vänner och familj. Bjöd på texmex och fika. Ett alkoholfritt firande, vilket kändes helt rätt för mig. Så här i efterhand kan jag se att jag hade högre förväntningar än vad som infriades, då folk gick hem mycket tidigare än väntat och det inte blev den fest jag egentligen hade hoppats på. Men också väldigt tacksam över dagen då jag kände mig väldigt uppmärksammad, älskad och bekräftad. Känner mig särskilt varm i hjärtat när jag tänker på att min syster ringde och grattade (vi hade inte pratat på flera år). Blir även väldigt glad när jag tänker på prestenten jag fick av Sofie, ett portträtt av mig med 30-årstema som hon ritat. Blir glad så fort jag ser det i min bokhylla <3

29. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Att jag hade fått något jag önskat mig högt. 

30. Hur skulle du beskriva din stil år 2016?

2016 blev året då jag tvingades köpa nya kläder då jag växt ur flera av mina gamla plagg på olika sätt. Köpt på mig en hel del nytt. Jeans, topp och bomberjacka skulle jag säga var min stil efter shoppingen av det nya. Köpte även en trenchcoat som jag tycker väldigt mycket om. 

31. Vad fick dig att må bra?
Robert, mina vänner, Al-Anon, terapigruppen och gitarren.

32. Vilken kändis var du mest sugen på?
Ingen faktiskt. 

33. Vem saknade du?
Min svärmor <3

34. De bästa nya människorna du träffade?
Nya människor i min terapigrupp. Speciellt en tjej där som jag haft lite kontakt med utanför terapin. 
 
 
 
Riktlinjerna för 2017:
 
Jag tänker faktiskt slå på stort och avge nyårslöften, som jag ska göra allt i min makt för att hålla!
 
- Ett sockerfritt 2017.
- Skicka in ett färdigt romanmanus till ett förlag. 
- Renovera lägenheten och uppdatera den till 30-årseran. 
- Slutföra min terapi. 
- Röra på mig regelbundet för bättre hälsa och välmående
- Vara mig själv i alla lägen
- Lyssna inåt
- Uppskatta och vårda det jag har
 
 
Vi får se hur det går ;)
 
Jag önskar er ett gott nytt år! Må 2017 bli det där året som vi väntat på, känns som 2016 varit tungt för många av oss! 17 är mitt lyckotal, så jag har förhoppningar <3

Drömmar om 2017 och livet efter det

SIsta arbetsdagen är här!! Värt två utropstecken. Väldigt glad över detta. Hela min kropp och själ säger att det är dags för semester. Drömde att jag drog till Thailand utan att säga till på jobbet. Fick dåligt samvete och ville åka hem. Har drömt detta förut. Tror det står för att jag ska lämna jobbet med ordning och reda inför ledigheten. Då kommer jag må som bäst. Ska rensa och städa på kontoret om orken finns. Börja det nya jobbåret i ordning. Rensa upp i mailen. Sånt där. Har lite möten idag, men det bör finnas tid till städning. Ska försöka gå lite tidigare. Njuta av en stund egen tid innan julkarusellen rullar igång. 
 
Igår blev det inte sockerfritt. Avstod hela dagen på jobbet, för att trilla dit på kvällen hemma när suget blev för övermäktigt. Jaja, bara några dagar kvar innan jag kan lägga av. Kanske gör som jag gjort de senaste åren, slutar redan i mellandagarna för att jag helt enkelt får nog. 2015 var jag sockerfri mellan slutet på december och maj. Det är mitt rekord. Jag mådde väldigt bra av avhållsamheten under den tiden kan tilläggas. Precis som jag gjorde nu under hösten när jag också slutade. Det funkar som de flesta beroenden. Jag intalar mig själv att jag kan äta lite grann, äta lagom. Underskattar beroendet och så trappas ätandet upp tills det spårar ur. Skulle funka på exakt samma sätt om jag började röka igen. En cigg skulle bli flera, som skulle bli en vana och ett missbruk igen. Får se om 2017 blir det sockerfria året? Ge det till mig själv i julklapp.
 
Jag har förberett 2017 med en hälsokostbeställning. Har beställt vitaminer och hälsokost till magen. Har även beställt en hormonkräm som jag hoppas ska bidra med en balans i det systemet. Gymkortet är förnyat. Robert ska (motvilligt) förnya sitt ikväll. Har en längtan efter bättre mat och mer ork. Alla förutsättningar för att vända en nedåtgående trend. Har satsat mycket på psyket de senaste åren. Dags att kroppen får komma ikapp. De påverkar ju varandra mycket. 
 
Jobbmässigt väntar inga större förändringar nästa år. Tror det kommer fortsätta ungefär som det sett ut under denna höst. Det jag vill förändra är mitt satsande på författandet. Ska kämpa för att få klart min roman, redigera den, ha den ute på testläsning, kanske anlita en lektör och sen skicka in den till ett förlag. Vill ingen ge ut den, kan jag alltid ge ut den själv. Drömmen är ju att ett stort förlag, typ Bonniers, ska vilja ge ut den. En dröm som känns totalt omöjlig! Men så tänker jag på de som skriver i samma genre som jag. Typ Susanna Alakoski som bland annat skrivit "Svingalängorna":
 
Från Wikipedia:
 
"Susanna Alakoski debuterade skönlitterärt 2006 med Svinalängorna vilken belönades med Augustpriset samt filmatiserad 2010. Sedan dess har Alakoski varit redaktör för ett flertal uppmärksammade antologier, skrivit ytterligare en roman, Håpas du trifs bra i Fengelset (2010) som dramatiserades av Nanny Nilsson och Teater Moped 2012, samt de två dagboksessäerna Oktober i Fattigsverige (2012) och April i Anhörigsverige (2015), där den sistnämnda sattes upp som pjäs på Stockholms Stadsteater våren 2016."
 
Från en intervju i Expressens Hälsoliv:  

"När jag suttit med "April i Anhörigsverige" har jag betraktat ett slags livspris. Det har varit jobbigt att skriva boken just av det skälet, att jag fått se livspriset i vitögat. När jag var 25-30 år och tittade framåt i livet trodde jag på fullt allvar att jag skulle ha mor- och farföräldrar till mina barn. Jag trodde på hela den där föreställningen om att få ett lyckligt liv. Nu när jag har passerat 50 och har levt en stor del av livet så ser jag hur det blev och hur ensam jag faktiskt blev. Det är på något sätt priset, att ha förlorat människor som jag älskat så oerhört mycket. De har inte funnits med i de viktigaste perioderna i mitt liv. Konsekvenserna har varit att det har varit ohyggligt ensamt, sorgligt och smärtsamt."

Får mig att tänka på mig själv. På Robert. Men kanske framför allt på mamma. 

Såg pjäsen "April i Anhörigsverige" tidigare i år. Grät mig oavbrutet igenom den. Samma sak var det när jag såg "Svingalängorna" på bio. Minns hur den filmen drabbade mig i en tid då jag stängde av allt som hade med min barndom att göra. Med mitt liv att göra. Jag grät och grät och scenerna i filmen hittade känslor i mig som jag hade gömt så djupt inom mig. För mig var den filmen på många sätt ett uppvaknande. Jag såg den tillsammans med mitt ex som förmodligen också kände igen sig, kanske ännu mer än jag. Han hade däremot grävt ner de känslorna så djupt att de inte gick att ta fram något mer.

"Vet du Michaela, det finns människor som har det sådär på riktigt", sa han. 

Jag pratade inte med honom på flera timmar efter att han sagt så. Jag grät hela bilresan hem. 

En gång i tiden var Susanna Alakoski en debutant som skickade in "Svinalängorna" till ett förlag. Hon är också socionom, precis som jag. Kanske hade hon samma tvivel på sig själv. Hon fick boken utgiven. Den vann tom Augustpriset. Det om något är min stora dröm.

Jag vill beröra likt Susannas sätt. Det behövs kultur som berör. För alla oss som stängt in våra känslor i små lådor. Som undrar varför vi inte får vårt liv och relationer att funka. För oss som undrar varför alla andra utom vi kan uppskatta livet och känna sig lyckliga. För alla oss som har en trasig barndom som vi bär som ett sår genom livet.
 
 
Det som kommer avgöra om min roman blir så berörande som jag vill, är beroende av hur ärlig jag vågar vara. Inte med vad som hänt, med vilka krigshistorier som utspelats. Utan med hur de kändes. Hur det var att vara mitt i dem. Det är där min skam ligger. Att omvärlden ska se att jag inte alls är så stark som jag verkar. Att även jag gått sönder och fortfarande går sönder ganska ofta. Våga visa mig.

12-stegs-tacksam

Godmorgon! Näst sista morgonen för mig att gå upp tidigt på ett par dagar. Älskar decemberledighet. Förmånen att bara få chilla. Inte ha några särskilda planer annat än att fira jul och nyår. Ligga på soffan. Läsa, kolla serier. Ta en promenad om vädret är fint. Längtar! Jag ska ta mig tid att underhålla min kreativa ådra. Skriva på romanen och spela gitarr. 
 
Det gick ganska bra för mig att ta en dag i taget igår. Höll upp hela dygnet från socker och det gick faktiskt av sig självt. Var nog trött på mitt eget beteende. Glad över att det gick att hålla sig sockerfri en dag under december. Det blev ingen lunchpromenad för vädret var grått och det var regn i luften. Hade ingen lust att ta mig ut då. Jag gick på Al-Anon och vände ett väldigt dåligt mående till ett bättre. Kände mig glad och påfylld efter mötet. Träffade en person jag tycker om på mötet som jag inte träffar så ofta. Fick till mig bra delningar med nya och viktiga perspektiv för mig. Efter mötet spelade jag gitarr i en timme och kom lite längre på låten jag håller på med. Det är en häftig läroprocess att vara med om. Märker av min egen utveckling från gång till gång. Varje gång jag spelar lär jag mig något nytt och utvecklas lite till. Så kul!
 
Det är lätt att fastna i negativitet. Det har verkligen jag gjort de senaste veckorna. Har bara sett allt som har gått fel detta år. Känt mig drabbad, utsatt och ensam. Vi pratade om tacksamhet på jobbet igår. Vad som hänt under året som vi är tacksamma över. Vad som finns att uppskatta varje dag. Vi fann många saker. Fler än vad som finns att känns sig bitter över.
 
Jag är tacksam för min Robert. Över vår lägenhet. Tacksam för att jag har ett jobb som jag är trygg på. Har fina kollegor och en gemenskap där som jag uppskattar mycket. Tacksam för att vi får lön varje månad som gör livet lite ljusare. Tacksam över att bo i Sverige och att vara född här. Tacksam för bilsemstern i Tyskland jag fick uppleva i somras. Också tacksam för Vemdalen, även om den tiden gör lite för ont att tänka på just nu. Tacksam för 12-stegsrörelsen som hjälpt mig och andra att tillfriskna. Tacksam för mina vänner och familj. Tacksam över min gitarr, min mobilkamera och min nya dator. Tacksam för min kreativa förmåga, min intelligens och min humor. 
 
 
 
Idag är årets mörkaste dag. Sen vänder det!

Om jag bara hade kommit längre än så här

Godmorgon! Har nyheterna på i bakgrunden och ser att det är allt annat än en god morgon. Krig och mord och terrorattacker. Världen känns otroligt mörk just nu. Spär på ett redan kasst mående. Allra helst vill jag gå och lägga mig igen. Känns nästan omöjligt att fortsätta den här vintern. Mörkret kommer åt mig och förstärker negativa känslor jag annars kan hantera. Snart vänder det. Långsamt. Mitt mående kommer också vända tids nog. I alla fall kommer det sträcka sig upp över minusstrecket. 
 
Sofie skrev och berättade att hon ska åka till Thailand 2 veckor i januari på semester och för att hälsa på sin kompis som är där. Fick en impuls att själv bara dra ett tag. Insåg sen att sol och paradisstränder inte kommer lösa någonting. Problem jag har kvarstår oavsett om jag pausar från dem ett tag eller inte. Fast visst är det enklare att må dåligt i en solstol än hemma på soffan. 
 
Dagdrömmer dagligen om flykt på olika sätt. Byta bostad, byta jobb, byta liv. Frestas att gå in i tankemönster som säger "om jag bara blir smal blir jag lycklig", "om jag bara hittar ett drömjobb blir jag lycklig", "om jag bara flyttar till ett drömboende blir jag lycklig". Genomskådar det där rätt bra. Jag har uppfyllt massor av såna där "om jag bara..." drömmar och ändå känner jag mig inte lycklig hela tiden. Fast jag åker med en bit av ren vana. En annan typ av paus än en resa till Thailand. 
 
Frestas mycket att göra upp planer för nästa år. Sätta mål. Sätter den konstiga tidsramen på ett år. Tänker att om jag kan bocka av alla punkter, kommer livet att se bättre ut vid nästa års slut. Undrar hur många gånger jag tänkt samma sak. Samtidigt är det viktigt att sätta mål för att ta sig framåt. Komma ur sådant i livet som skaver och inte längre passar. Har en hel del sådant som jag försöker göra mig av med, men som jag inte riktigt vet hur jag ska göra eller har mod att ta tag i.
 
Det som är mest centralt nu är mitt ätande och mitt kroppshat. Jag måste verkligen ta tag i det en gång för alla. Det är inte okej hur jag fortsätter hålla på mot mig själv. Jag mår så fruktansvärt dåligt av att vara i de här svackorna. När jag självmedicinerar min nedstämdhet, oro och stress med mat och socker. Det funkar inte och jag VET det. Ändå är det så otroligt svårt att komma ur. Så lätt att ta till. Vill typ skriva in mig på rehab och detoxa mig, börja äta sunt för mig och träna upp en grundstyrka. Och sen lobotomera min hjärna med alla självhatiska tankar. Just nu känner jag mig som en degklump. Jag har noll energi, noll engagemang, noll styrka. Inga kläder förutom de jag köpt senaste månaderna passar. Jag vantrivs så med min kropp när jag är i det här läget. Längtar efter nyår och omstart och då jag ska kasta ut allt socker. Det är tyvärr omöjligt att göra redan nu. Är i läget då jag inte kan se en godisbit utan att tvångsmässigt äta den. Det går av sig självt. Jag förstår verkligen alkoholister som tar återfall, trots att de lovat sig själva och omgivningen att aldrig dricka igen. Sådär är jag med mig själv och sockret. En ond cirkel som gör ont med mig. 
 
Det går inte att leva i nästa års mål och planer. Jag har ju faktiskt bara idag. Vad kan jag göra för mig själv idag? Jag kan försöka att inte ta den första godisbiten just idag. Vila i alla fall en dag från det. Jag kan ta en promenad på lunchen och få dagsljus. Det får mig att må så mycket bättre. Jag kan dela om detta på Al-Anon ikväll. Efter mötet kan jag sätta mig en stund med gitarren och flyta iväg i en värld som ger så mycket mer än "om jag bara" drömmarna. 
 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om mitt liv mellan 20-30. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form.