Turbulens

Godmorgon måndag! Det känns som det var en evighet sen jag bloggade. Sen det var vardag. Jag har verkligen lyckats koppla bort den här ledigheten. Så mycket att jag typ glömt bort att jag jobbar överhuvudtaget. Märkligt att det går att göra på bara tre dagar, men tacksamt.
 
Ledigheten bjöd på bra väder 2 av 3 dagar. Har firat midsommar med vänner och familj. Hade faktiskt en riktigt bra midsommar, kanske den bästa någonsin. Själva midsommarafton var jag med Robert, svärmor och Thommie en sväng i Tyresta by och sen hemma hos oss. Vår altan fick en ordentlig invigning och vi satt ute där till midnatt. Huset bjöd på mat och godsaker, något jag älskar att göra.
 
Midsommardagen hade jag en fin dag med Robert. Vi tog en promenad och en lunch på Djurgården. På eftermiddagen och kvällen planterade vi blommor och tog det bara lugnt. Myste på altanen i värmen, lyssnade på grannarna som hade gårdsfest, läste en bok och bara tittade på himmelen och ljuset. I den stunden kände jag en enorm tacksamhet över mitt liv. Att min egenvilja inte fått styra mitt liv när något bättre väntade runt hörnet. Såg så tydligt där och då, att jag inte hade fått det liv jag drömt om, om jag hade fått det jag så högst önskade mig förr. Som om det funnits en annan plan hela tiden och jag nu förstod den till fullo.
 
Igår var jag och Robert på 6-årskalas hos min systerson jag inte träffat på många år. Träffade min syster och hennes familj. Det blev ett fint återseende som jag hoppas blir fler gånger. Fint att åka dit tillsammans med Robert också. Det pratades minnen om pappa. Om tiden för 9 år sen som vi alla helst önskar att den aldrig funnits. Jag glömmer ofta att det finns en till person som upplevde det jag upplevde. Det blev så tydligt vilket trauma det var allting.
 
Hemma på kvällen när jag hade smält allting, ramlade jag ner i det svarta hålet för en stund. Tillbaka i den där maktlösheten och hopplösheten, då allt liksom bara var svart, och jag gjorde mitt bästa för att kravla upp därifrån. Tiden då jag använde metoder som i längden fick mig att sjunka ännu djupare, och som det tog mig många år att komma ifrån. Som jag fortfarande kämpar med.
 
När jag befann mig i det svarta hålet igår, bad jag om hjälp. Det som kom till mig i stunden var en scen med 21-åriga Michaela som satt på en trottoarkant i en charterort. Brunbränd, smal, kort kjol och rött läppstift. Hon grät. Jag satte mig ned bredvid henne och frågade vad som hänt. Hon berättade det jag redan visste, hon hade precis fått veta att hennes pappa var död. Jag berättade för henne att hon gör så gott hon kan just nu och att jag förstår det. Jag berättade även att det inom henne bor en enorm styrka, som kommer hjälpa henne igenom alla svårigheter hon kommer tvingas möta i livet efter denna stund. Jag tog tillfället i akt att berätta om bättre tider som väntar, att styrkan kommer bära henne vidare dit. Jag gav henne en kram och lämnade henne där hon var, för det hade aldrig kunnat vara på något annat sätt. Hur mycket jag än önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och göra vissa val annorlunda. 
 
 
Helgen som gick var fin och minnesvärd, men också känslomässigt tung, på flera olika sätt. Det är en del som pågår som jag inte skriver om i bloggen. Sådant som ger upphov till ny maktlöshet och känslor av hopplöshet i nya skepnader. Situationer som hör livet till och som bara är att acceptera och kämpa vidare igenom. Tillfällen att använda sina nyare verktyg, samtidigt som de gamla känns mer invanda och trygga. De är också beprövade och uttömda. The drugs don't work så att säga. Det är jobbigt, läskigt och hoppfullt på en och samma gång.
 
Nu ska melankoliska jag köra igång veckan. Jag är trött, har sovit dåligt med ett omvänt dygn och en hund i sängen (svärmors hund). Också mysigt att ha ett djur nära, det var länge sen. Vi ska ha hunden ett par dagar. Jag som önskat mig en hund så länge fick visst en i min väg, även om den bara är till låns.
 
Önskar er en fin vecka! <3

En osminkad version av ett liv likt många andras

Godmorgon! Idag känner jag mig lycklig av vetskapen att det är veckans sista dag och att en långhelg stundar. En högtid som jag varit ganska hatisk mot i många år. Egentligen förstår jag nog inte varför jag är det. Insåg igår att jag blivit nästan bitter mot denna högtid. Ett ganska oskönt karaktärsdrag. Detta år ska jag ju faktiskt fira midsommar, fast i väldigt liten skala. Kanske kan min känsla inför denna högtid ändras, likt den inför t.ex. jul och påsk? Jag håller mig open minded.

Jag gjorde en del i en terapiövning igår. I korthet ska jag lista de 10 värsta sakerna jag upplever mig ha gjort. Där jag skadad mig själv och/eller andra. För min del har detta resulterat i 10 noveller, då flera av dessa punkter jag listat är relationer. När man skriver så där rakt upp och ner och inte förskönar något, blir det så naket och uppenbart. Det väller då upp mängder med skam som jag tidigare försökt gömma i omskrivningar och romantisering. Har levt uppe i det blå helt enkelt. Förnekelse kallas det för.

En av de 10 punkterna jag tog upp var om alkohol och mitt drickande. Det var ingen vacker bild jag målade upp. Tänkte att jag skulle dela denna punkt med er:

"Jag började dricka tidigt, jag var 13 år. När jag hittade alkohol kändes det som jag kommit till himmelriket. Jag kände mig för första gången avslappnad och som någon som var som alla andra. Jag blev modig när jag drack och upplevde att jag passade in. Jag var tidigt den som blev fullast. Jag blev hämtad när jag låg nedspydd i skogen av mamma och fältassistenter flera gånger. Det var inte så mycket mer med det. Jag gjorde samma sak nästa helg och längtade under veckorna efter att bli full. Ingen av mina föräldrar förbjöd mig att dricka. Mamma drack tids nog med mig. Jag stal sprit av pappa och han sa ingenting. När han gjorde det kontrade jag med att han drack ju själv och då blev han tyst.

Jag fortsatte sådär under hela min tonårstid. Jag lärde mig hantera alkoholen lite bättre, men jag drack mycket, fort och ofta. Ofta gjorde jag saker jag inte mindes eller kunde stå för dagen efter. Jag var den som grät och blev arg på fyllan.

När jag var 20 och blivit dumpad, lärde jag känna en vän som jag flyttade ihop med. Vi hade män för stunden och festade och stängde av. Jag älskade det. Det var en sorglös tid som egentligen var ett uttryck för ett väldigt dåligt mående, troligen hos oss båda. 

Jag festade mig genom åren mellan 20-26, med lite avbrott när jag var ihop med M och slutade dricka för att han skulle göra det. Jag drack mig till säkert veckor av minnesluckor, hade sex med män jag inte ville vara med, drack mig till otaliga spyor, otaliga bakfyllor, otaliga blåmärken och även till hallucinationer vid två tillfällen. Jag var väldigt destruktiv i mitt drickande, speciellt när jag inte mådde bra, vilket jag nästan aldrig gjorde.

Jag har skadat mig på alla möjliga sätt jag kunde skada mig när jag drack. Det var dyrt, jag slog mig, jag blev sjuk och jag sårade mig själv och andra genom mina utbrott jag ofta fick. Jag slog min pojkvän en gång, kanske fler gånger som jag inte minns. Jag har skämt ut mig mycket när jag ramlat, kräkts, kissat och bajsat på mig i samband med fylla. Vänner och pojkvänner har fått ta hand om mig fler gånger än jag kan räkna. Jag har försatt mig i livsfara flera gånger när jag druckit och jag har verkligen haft änglavakt. Jag har jobbat bakfull väldigt många gånger och även kommit full till jobbet (tidigare jobb, inte mitt nuvarande kan tilläggas). Jag har dolt det för kollegor och chefer, och även för mig själv. Jag skäms mycket för detta idag.

Det som kanske var värst, var hur känslomässigt avstängd jag blev av att dricka. Jag kände liksom ingenting annat än ångest tillslut. I veckorna var jag trött och jobbade, på helgerna söp jag skallen i bitar. Jag kände aldrig annat än konstruerade känslor när jag var full. Kemiska känslor som jag inte stod för när jag var nykter. Med tiden kände jag ingenting utan att dricka. Jag blev helt avtrubbad. Det gjorde mig rädd.

Jag valde att bli nykter för att jag inte orkade leva så längre. Mitt drickande triggade mitt bekräftelsebehov enormt. Jag blev gränslös i det. Kunde gå hur långt som helst för att få min bekräftelsefix. Spärrarna och kontrollen försvann när jag drack. Det var befriande och skönt, men hade också ett dyrt pris. När jag trevande var nykter första gången i 4 månader, fick jag lära mig att hantera sociala situationer med mycket folk utan alkohol. Det var jättejobbigt och jag blev plågsamt medveten om att jag inte kunde det, jag hade ju vävt in alkohol i min identitet så tidigt. Jag började dricka igen och allt spårade såklart ur tillslut. Då fick jag nog av mitt eget beteende och började ta ansvar för det.

Nu är jag nykter sen augusti 2014 och jag är nöjd, glad och tacksam över det. Jag har en respekt för alkohol, alkoholism och ärftligheten i det och vågar därför inte utmana ödet."

Jag hade samtal med en vän i helgen som också slutat dricka pga oförmåga att hantera det. Det var skönt att prata med någon som förstår. Tror mitt drickande främst gett mig själv negativa konsekvenser. Jag har alltid varit bra på att hålla ihop och prestera trots att jag gått sönder på insidan. Jag har krigat mig igenom släktmiddagar och arbetsdagar med hemska bakfyllor, där jag ibland fått gå och kräkas på toaletten, eller på tåget på vägen dit. Men för de andra har jag visat upp en fin fasad. När jag skrev kontrakt på en lägenhet när jag var 23, dök jag upp full efter en vild festnatt, kräktes i buskarna utanför hyresvärdens kontor (kommunhuset, min nuvarande arbetsplats) och spelade sedan nykter hela kontraktskrivningen. Jag låg och kräktes oavbrutet resten av dagen. Det har blivit en historia som lockar till skratt, men det finns en tragik bakom det där beteendet.

Jag har såklart även skadat andra genom mitt drickande. Jag har varit väldigt frånvarande i relationer, speciellt till mina pojkvänner. Jag har varit otrogen flertalet gånger när jag druckit. Har låtit vänner ta hand om mig. Har genomlidit planerade aktiviteter med bakfylla där jag mest varit trött, slö och oengagerad. Har säkert ställt in planer också pga bakfylla. Alkoholen har även hindrat mig från att uppleva riktiga saker i livet. Jag prioriterade i många år bort sådant många andra gjorde; upplevelser, naturen, kulturliv. Istället festade jag eller var bakfull. Det var upplevelser i sig, men väldigt mycket av de minnen jag skapade mig har jag glömt bort, då jag ofta fick minnesluckor. 

Grejen är att det jag ovan har beskrivit, är också beskrivningen av en typisk svensk mellan 15-25. Så detta inlägg kan även ses som den osminkade versionen av vår alkoholkultur. Jag har skämts mycket för de delar som inte är så glamourösa, men jag gör inte det längre. Kanske för att jag faktiskt inte är i det där längre. De flesta växer upp och slutar festa hårt. Bildar familj eller skaffar sig andra intressen. Men rätt många fastnar också och kan inte ta sig därifrån. Det finns en punkt när alkoholen tar över kontrollen och alkoholism utvecklas. Steget till att supa bort den nya familjen och allt det där man en gång drömt om, är då inte så långt borta. Det händer trots allt för rätt många i vår befolkning. Det är verkligen en osminkad sanning om alkoholen och den kultur som råder i vårt land. 
 
(lite oklart om gif:en funkar, men på den sista bilden dricker Homer ur en fickplunta efter att han sagt det sista)
 
Det blev dagens föreläsning. Må gott!

Utan rädsla

Godmorgon! Måendet är nog lite bättre idag. Pmsen är dock kvar. En dag i taget, det enda som går att göra åt det. 
 
Var på Al-Anon igår med efterföljande stegmöte. Vi har tagit oss till steg 4 nu "Vi företog en genomgripande och oförskräckt moralisk inventering av oss själva". Så det jag gör just nu är att ta en ordentlig titt på mig själv med mod och ödmjukhet. Lättare sagt än gjort. Jag skriver steget, men igår på stegmötet hade jag inte haft möjlighet att ta med mina anteckningar. Jag fick istället improvisera. Det i kombination med att det på mötet befann sig två personer som jag har väldigt stark tillit till, gjorde att jag fick fram annat i min delning än jag hade tänkt mig. En delning jag kände verkligen kom från hjärtat.
 
Jag har tänkt mycket på tillit den senaste tiden. Till vem jag har det, till vem jag inte har det och vad som skadar tillit för mig. Det jag har kommit fram till, är att jag inte litar på någon. Inte ens mina närmaste vänner eller min partner. Jag har svårt att se att de vill vara med mig för den jag är, och inte den jag tror att de vill ha. Jag tror att det viktigaste för dem är att jag ger någonting, är behövd eller presterar på något annat sätt. Är rolig och givmild t.ex. Det är jag allt som oftast, men har jag en dålig dag och inte lyckas "leverera", kommer rädslan att jag nästa gång inte blir tillfrågad om att ses. Kass självkänsla kan man kalla det med ett slaskbegrepp.
 
Igår insåg jag att det finns en sak som jag har absolut tillit till. Det är Al-Anon. Jag vet att programmet är något som alltid kommer bestå, oavsett vem jag är, vad jag blir och var jag är. Jag är alltid välkommen där. Insikten om det var så skön när den landade. Hade innan mötet haft ett samtal med en vän som inte verkade känna så om något. Jag påmindes om att jag också känt mig så ensam och helt utan sammanhang. Idag har jag Al-Anon, och speciellt min hemmagrupp där jag vet att jag har en plats precis som jag är, oavsett vad jag gör eller inte gör. Det är så himla fint. Önskar alla ett sådant sammanhang någonstans i denna värld. 
 
Snart är det midsommar, en högtid som trogna bloggläsare vet att jag inte tycker om. Jag tycker ännu mindre om den dagen sen jag blev nykter. I år ska jag "fira" tillsammans med Robert och svärmor. Bjöd i skrivande stund in Thommie på mess, får se vad han svarar. Vi kanske åker till Tyresta by där det skulle vara nåt firande på dagen. Tillåter vädret kan man ha picknick. Lär även laga någon mat här hemma. Det blir nog trevligt. Kanske ska unna mig alkoholfritt rosébubbel. Jag märkte dock när jag drack det sist, att det triggade mitt alkoholsug. Lite som att blossa på en e-cigg när man slutat röka, det triggar igång det också. Lite sug har väl ingen dött av i och för sig. Det ska mycket till för att jag ska börja dricka igen. Jag litar på mig själv idag. 
 
Ett citat jag hittade som fick mig att tänka på tillit. Ja, relationer överlag.
 
Nu är jag senare än jag vill vara. Hörs imorrn!

Sårbarhetens risker och möjligheter

Hej! Var ska jag börja idag? Känner mig lite nedstämd. Tror jag har pms, brukar kunna bli så då. Hatar veckan när mensen ska komma. Finner inga ord för hur mycket jag avskyr den. Men trots det skiner solen och sommarsolståndet var igår. Det märktes på ljuset. Har sovit väldigt oroligt och drömt mardrömmar.
 
Drömde om pappa. En scen som gestaltade min oro och maktlöshet över honom. Vaknade mitt i den känslan och vågade inte somna om på en stund. Klockan var typ 03 och det var väldigt ljust ute. Tänkte igår på vägen in till terapin, att jag kanske var på väg att släppa pappa. Jag inte tänkt så mycket på honom, eller känt mig särskilt nära honom på ett par veckor. Vet inte om han gjorde sig påmind på natten. Fast det är inte han som gör det. Det är hans alkoholism och allt den medförde. Den var inte han, den var en sjukdom. Fast honom kände jag aldrig.
 
Ska träffa min syster på söndag. Ett av få spår som finns kvar av pappa. Hon och jag som är väldigt mycket av det pappa inte är. Däremot ser jag fler likheter mellan honom och mig, ju fler år som går. Det fanns ett band mellan oss, något ordlöst som bara var. En av få jag kunnat dela tystnad med. Han var lite som ett djur som det inte går att kommunicera med ord för att nå. Jag vet inte om jag någonsin nådde fram, eller hur hans kärlek till mig såg ut. Sådana tankar gör mig tom, så jag tänker helst inte på dem.
 
När någon dör förvandlas lätt personen till en fiktiv karaktär. Den blir platt och får bara de egenskaper som de efterlevande vill att den ska ha. Jag vill gärna sudda ut alkoholistdelen, eller kanske snarare mina känslor inför den. All oro, rädsla, panik och stress som lagrades i min kropp under 21 år. Som fortfarande sitter där till stor del, vare sig jag vill eller inte. Jag är rädd för att glömma bort, samtidigt som det är det enda jag vill. 
 
Igår gjorde jag avslut i min terapigrupp. Det blev mer känslosamt än jag trodde. Jag fick oväntad kärlek och insåg hur jag ännu en gång hållit människor på avstånd för att inte bli sårad. Fick inbjudningar till fika och nykter dans och hoppas jag ska våga fullfölja de kontakterna. 
 
Igår kände jag mig sviken av en vän. Eller jag blev sviken och jag lät mig bli sårad. Det var ingen stor grej, men i min värld kom det åt något djupt. Något som slog mig var att jag blivit mer sårbar. Rustningen har fallit. Men den åker fort på igen när svek inträffar. En annan insikt som kom efter terapin, är hur jag söker mig till människor som inte är närvarande i vår relation. Som är så uppe i sitt eget krig med sig själv, att det inte finns utrymme att släppa in någon annan. Inte på riktigt. Någon som jag redan på förhand vet kommer svika mig. En bekräftelse på att människor inte går att lita på. Istället för att faktiskt söka mig till människor som är trygga, som de i min terapigrupp t.ex, söker jag det som är precis tvärtom. Det är som om jag har ett behov av att jaga någon som inte vill låta sig fångas, istället för att nöja mig med den som faktiskt inte springer ifrån mig. Att väl fånga någon som inte vill stanna, är mer värt än den som redan står stilla. Ett traumaupprepande jag inte sett så tydligt i nutidens kontext.  
 
 
Att vara sårbar är det läskigaste som finns. Samtidigt är det den enda vägen till nära relationer. 
 
Dags för ännu en dag som blir precis vad jag gör den till. Såg en status på Facebook som handlade om att det går att styra sitt eget liv. Värt att komma ihåg!

När blockeringar släpper

Godmorgon måndag! Ny vecka, nya möjligheter. En kortvecka som avslutas med midsommar.
 
Helgen som gick var fin. Min bloggkompis Emelie kom på besök. Vi träffades för första gången efter 5 års följande av varandras bloggar. Det blev ett fint möte och vi hade mycket att prata om. Det var speciellt att träffa någon man visste så mycket om, men som man aldrig träffat. Nya dimensioner lades till bilden av henne och en verklig person tog sin form i mitt huvud. Jag var väldigt nervös innan vi skulle ses, men allt gick bra. Glad att jag vågade utmana mig själv och gå utanför bekvämlighetszonen. 
 
Känner mig ganska trött just nu. Förra veckan innehöll mycket som var roligt, men som också krävde energi. I fredags blev jag firad på jobbet med fika och presenter, med anledning av min 30-årsdag som var för 2 veckor sen. Kände väldig värme och uppskattning från mina kollegor. Såna där tillställningar, när jag ska stå i centrum, drar rätt mycket från energikontot.
 
Något som gjorde mig extra glad var att min kollegas dotter, som jag träffade för första gången i fredags, gav mig en grattisteckning. Innan hade hon fått ett gosedjur av mig, som hon hittade inne på mitt kontor. Jag hade länge försökt ge bort det till någon. Hade fått det av mitt ex och inte haft hjärta att kasta det, då mitt hjärta blöder för gosedjur. Jag och barn har alltid haft en knepig relation. Jag har varit livrädd för dem. Har alltid känt mig obekväm och reserverad tillsammans med dem. På sistonde har det där faktiskt börjat släppa lite. Teckningen blev ett tecken på det. Kände mig väldigt varm i hjärtat av den.
 
För mig betyder det även att jag börjar närma mig och connecta med den lilla tjejen som finns inom mig. Vi har inte haft någon kontakt alls med varandra tidigare. Inte ens när jag var ett barn. Tror det är grunden till att jag alltid haft så svårt i relation till andra barn. 
 
 
Ikväll ska jag på terapi och säga hejdå till min primärgrupp. Vet inte riktigt hur det känns. Lite vemodigt, men också skönt. Ett bevis på att jag kommit vidare i min process. Ser mycket fram emot fördjupningsgruppen och nya utmaningar och insikter. Kommer sakna människorna jag lärt känna, men det är ingen jag har ett jättestarkt band till. Ingen akut separationsångest med andra ord. Terapeuten är densamma i nya gruppen.
 
Efter terapin ska jag på konsert på Grönan. Ska se Joel Alme, någon jag velat se ett tag. Samtidigt är jag nog egentligen för trött för Grönan. Tror han spelar på lilla scen, den är betydligt mindre och mer stillsam än den stora. Bara att hänga med och ta dagen för vad den är, så kommer det gå bra. Det är sällan själva händelsen som kräver energi, främst mina tankar och känslor inför den. 
 
Har samtal att ringa upp, mess att svara på som ligger sen helgen. Övar på att inte alltid vara tillgänglig och inte ha dåligt samvete för det. 
 
Det var dagens rapport. Nu ska jag kicka igång veckan! 

Sommaren levererar positiva vibbar

Godmorgon! Hur blev det fredag igen så fort? Den här veckan gick verkligen sjukt fort! Fast jag klagar inte. Det är en arbetsvecka då jag ställer mig frågan "vad har jag gjort egentligen?". Nästa vecka är sista vanliga veckan på jobbet, sen drar semestrarna igång och det börjar avfolkas. Jag längtar! Tycker om när det blir lugnt och skönt. Vi är så himla många på jobbet, även om det också är roligt.
 
Brevet jag skrev till min gamla chef landade väl. Hon uppskattade det mycket och sa väldigt fina ord till mig. Hon sa bland annat att jag kan bli precis vad jag vill, att hon ser en enorm kraft i mig. Att det handlar om vad jag vill göra, inte om jag kan göra det. Det betyder mycket för mig att just hon säger det. Orden gick in på nåt sätt. Överlag börjar komplimanger och bekräftelse gå in mer och mer. Jag börjar tro på det positiva andra säger om mig. Förr trodde jag de sa så för att vara snälla.
 
Däremot har jag fortfarande svårt för att se att jag duger som jag är. Jag tror att jag behöver prestera något i mina relationer för att få vara med. Jag kom på att jag kände så genom min delning på terapin igår. Jag pratade om Roberts syskonbarn och att det är ovant men nyttigt för mig, att umgås med barn. Dottern som är 2,5 är väldigt nyfiken på mig och pratar tydligen om mig hela tiden. De andra säger att hon tycker om mig. I min delning sa jag "jag fattar inte varför hon gillar mig, jag gör ju ingenting!". En mening som är ganska talande för hur jag tänker och känner.
 
På tal om terapin så blev det igår bestämt att jag flyttar till fördjupningsgruppen. Min terapeut sa att det var dags. Det kände jag också. Igår kände jag mig lugnare, tryggare och mer tillfreds i rummet än någonsin. Detta trots att jag var i en helt ny grupp. Jag grät massor, det händer verkligen aldrig. Möjligtvis att det kan komma några tårar som jag sedan torkar bort, men nu kom det så att mascaran rann. Och jag lät det rinna. Kändes helande. Att jag flyttar till fördjupningsgruppen är ett kvitto på att jag gjort framsteg i mitt tillfrisknande och att det hänt något. Det känner jag med eller utan förflyttning, dvs terapeutens bekräftelse, men jag blev väldigt glad att det inte bara är jag som känner så.
 
Igår kom det upp en bild som minne i mitt facebookflöde. En bild från Thailand 2011 som jag tyckte var rolig. Den säger väldigt mycket om vem jag varit och vem jag inte är längre:
 
 
 
Man kan säga mycket om varför det var så och vad konsekvenserna blev. Det som också behöver sägas är att det var jävligt kul ofta. Är glad att jag hade de åren i livet. Också glad för att de är över i den skepnaden. Det är 5 år sen jag var i Thailand på denna resa. Har kollat lite på bilderna vi la upp och statusuppdateringarna. Det var en väldigt bra resa med många fina minnen. Jag mådde bra (även om det var med konstgjord hjälp) och det har påverkat mina minnen. Resor jag mått mindre bra har jag inte kunnat ta till mig lika mycket. Hoppas att jag en dag når en platå där mitt mående inte kommer svänga lite kraftigt och påverka min vardag så mycket. Tror jag är på god väg dit. 
 
På kvällen igår gjorde jag något jag är väldigt dålig på, göra något bara för att det är roligt. Jag var och bowlade i Brandbergen med Robert, Natte, Melis och Jocke. Melis och Jocke har nyligen flyttat hem igen från London. Det blev en jättetrevlig och rolig kväll, som avslutades på en pizzeria. Mycket skratt och en blandning av gamla och nya minnen.
 
Helgen stundar och till kvällen har jag en inbjudan att gå på Grönan med några från jobbet. Jag vet inte riktigt hur jag vill göra. Tror det lutar åt att jag blir hemma. Känner mig ganska trött, har varit full rulle denna vecka. Följer jag med, tror jag motivet främst är att jag är rädd för att missa något, att hamna utanför om jag inte går. Då är inte motivet rent, dvs att jag följer inte med för att jag tycker det känns roligt. Funderar vidare under dagen.
 
På lördag händer en väldigt rolig sak, en vän jag aldrig har träffat kommer på besök! Hon heter Emelie och vi känner varandra via våra bloggar, där vi följt varandra i en massa år. Vi har även haft en hel del kontakt via Facebook/messenger. På lördag kommer hon till Sthlm för att hälsa på lilla mig. Känns som sagt väldigt kul, men också nervöst. Vi har ju aldrig träffats, men känner ändå varandra på ett speciellt sätt. Ett ganska djupt sätt får jag ändå säga. Minns när vi hittade varandra genom bloggarna. Vi kände igen oss mycket i varandras texter och gör så fortfarande. Finns många beröringspunkter, så jag tror det kommer bli ett fint möte.
 
Det var läget just nu. Känner mig väldigt glad och positiv! Önskar er en fin helg <3

Tillit är en bro över muren

Idag känns vädret mer som svensk sommar i juni, dvs mulet och regn. Det är bra för naturen, får tänka så. Känner mig lite känslosam, tror vädret inverkar på det. Kan också bero på att vi hade avtackning för min gamla chef igår. Den chef jag hade under min sjukskrivning. Någon som betytt otroligt mycket för mig. Mer än hon vet om. Hon slutar hos oss och jag tänkte ta tillfället i akt och berätta vad hon betytt för mig. Jag har lärt mig att berätta för människor vad de betyder innan det är för sent. Det är inget jag varit särskilt bra på tidigare. Det är väldig läskigt och jag blir obekväm av det. Men jag har övat och övat och det har blivit enklare och enklare. Jag kommer att dela detta med henne genom ett brev jag skrivit. En uttrycksform som alltid passat mig bäst. Utan mitt skrivande hade jag aldrig lärt mig att uttrycka mig. En gång i tiden var det min enda uttrycksform. Är väldigt tacksam för chatt, sms, sociala medier och blogg som finns idag. Det är guld för oss som bäst gillar att uttrycka oss i skrift. 
 
Idag ska jag på terapi i en ny grupp. Jag kunde inte gå i måndags, så det fick bli idag. Det är en grupp som är blandad män och kvinnor. Känner mig lite nervös, men också nyfiken på hur jag hanterar det. Tilliten till människor är svårhanterlig för mig. Det har hittills varit omöjligt för mig att få ovillkorlig tillit till någon. Sen finns det ett gäng som jag har hyfsad tillit till, men det har ofta tagit flera år att bygga upp den. Minsta snedsteg och den har fallit. Jag har märkt hur svårt jag har att reparera en tillitsskada. Även om jag vill, så går det inte riktigt. Med detta som bakgrund, är det svårt för mig med nya sammanhang. En ny grupp att öppna sig inför. Det som tryggar mig är att alla som går där gör det av mer eller mindre samma anledning. Det avdramatiserar och gör att jag vågar öppna mig och prata om de känsliga saker vi talar om där. Jag gör mitt bästa för att utmana mig själv när jag delar. "Man helar som man delar", brukar min terapeut säga. Och det stämmer. Det som känns tyngst och det som jag känner mest skam och skuld inför, det är vad jag ska dela med mig av. Det hjälper mig att läka. Jag vet att det också hjälper andra att läka. 
 
Dagens text i en av mina Al-Anonböcker handlade om tillit. Det stod att genom att dela med sig av det värsta man tror sig ha gjort till någon annan, och efteråt bemötas med kärlek och förståelse, bygger sann tillit. Det var precis en sådan händelse som grundade tilliten jag fick till min gamla chef, som sedan gjorde att jag vågade släppa taget om kontrollen över jobbet och sjukskriva mig för att ta hand om mig själv. Sedan dess har projekt bygga upp mig själv pågått. Ett projekt som inneburit vila, avstånd från destruktiva influenser, gränssättning, läkarbesök, terapi, ursorg, traumabearbetning och så mycket mer än vad jag kan skriva i detta inlägg. Allt började med henne och den tillit jag fick till henne när jag mådde som sämst.
 
Jag kan konstatera att jag efter tvivel om vägen genom smärtan, verkligen varit rätt väg, insett att det var min väg jag behövde gå. Jag är inte helt igenom, men jag tror och hoppas att jag tagit mig igenom det värsta. Jag har landat på en plats där jag känner mig ganska lugn och trygg. Ganska orädd för vad jag än kan tänkas möta. Mina erfarenheter har gjort mig stark. Katten med 9 liv som alltid landar på fötterna. 
 
Jag fick några otroligt fina ord riktade till mig av Catta häromdagen. En person som fanns för mig under en tid då ingen annan fanns. En person som känner den del av mig som ni andra bara får lära känna genom mitt återberättande. Hon känner nog den delen bättre än vad jag själv gör faktiskt.
 
 
Har funderat mycket på vänskap på sistonde. Är det något jag lyckats med i livet, så är det mina vänskapsrelationer. Jag har så fina, djupa och ärliga relationer som jag tror är få förunnat. Jag har vänner jag verkligen kan prata med. Vänner som älskar mig och som behandlar mig bra. Känner djup tacksamhet inför det.
 
 
Det finns inget bättre! När någon frågar vad jag har för intressen, ska jag nästa gång svara "djupa samtal om sådant som betyder någonting".
 
Nu ska jag frulla och sen gå och jobba. Terapin börjar redan 12:30 idag, så jag jobbar bara halvdag. Känns lyxigt, även om jag kommer känna mig mörbultad efter terapin. Har inte varit där på 2,5 vecka pga semester, så vi får se vad som kan tänkas flyta upp till ytan. Må bäst!

Vissa dagar finns det inte mycket vettigt att skriva

Hej! Kaffe och blogg som så många gånger förr. En känsla av tacksamhet över allt som är. Jag har väldigt mycket sinnesro just nu. Det mesta känns som sagt enkelt. Även om vissa saker på jobbet strular och en del utmaningar finns där att ta sig igenom. Min inställning till det hela är överlag lugn och positiv. En sak i taget. 
 
Igår var vi och firade Roberts systerdotter som fyllde 9 år. Hon fick ett par inlines av oss. Hon blev överlycklig och satte på sig dem direkt. Så roligt att se! Man minns ju själv såna där presenter som man blev extra glad över som liten. Minns t.ex. cykeln som jag fick av mamma och pappa när jag fyllde 10. Dels hade jag önskat mig den, och dels hade mamma och pappa köpt den tillsammans vilket var väldigt förvånande. Det blev ett trevligt firande igår med middag och fika. Kände väldigt tydligt att de är min familj.
 
Det är nyttigt för mig att umgås med barn. Roberts syskonbarn är som sagt 9, och den andra dottern än 2,5. Jag har aldrig förstått mig på barn. Verkligen inte mig själv som barn. Märker hur det hjälper mig förstå genom att vara med dem. Inse att de är så små. Inse hur liten jag var när jag gick igenom diverse olika saker. 
 
Har en del jobbrelaterat att ta ställning till. Välja spår. Ett spår som jag verkligen borde rulla vidare på är skrivandets linje. Att det ska vara så svårt att ge sig tid till det! Det händer ofta en märklig sak när jag väl ska sätta mig och försöka skriva. Jag drabbas av en stor trötthet som får mig att vilja gå och lägga mig. Märkligt va? När den infinner sig känns det inte alls roligt och inspirerande att skriva. Samtidigt finns det en inre röst i mig som bara längtar efter att få komma ut. Ska göra mitt bästa för att släppa ut den där rösten som jag hållt inne alldeles för länge.
 
Kollegan som åkt på skrivarkurs i Frankrike ser ut att ha det hur härligt som helst (följer henne på Facebook). Kanske ska anmäla mig till en ny skrivarkurs, var ju ett tag sen jag gick en nu. Skulle behöva inpiration och framför allt lite deadlines som driver på. Skulle vilja dra ihop ett gäng som skriver tillsammans, kanske en skrivarklubb. Fast just det, jag kan ju inte skriva när någon finns i närheten. I alla fall inget som betyder nåt specifikt för mig. Möjligtvis till att göra utkast med hjälp av olika övningar. Får se vad det blir. Skrivande vänner som läser min blogg, skulle ni vara intresserade? Och har ni kanske andra skrivande vänner som är intresserade? Fundera på det.
 
Fastnade i att försöka logga in på min tumblr. Det värsta med en ny mobil, alla appar är utloggade och man minns inte vilken mailadress och lösenord som hör ihop med vilken app. Tog lång tid. Hittade ingen bild. Ny telefon och inga bilder typ. Det får bli ett inlägg utan för ovanlighetens skull.
 
Hejdå!
 

En morgon i juni när livet hade vänt

Morrn! What to write, what to write... Hmm. Tanken slog mig, tänk om jag skrivit allt som finns att skriva? Kan man ens det? 
 
Första arbetsdagen igår. Den gick bra. Det är som vanligt, när man kommer in genom dörren till jobbet känns det som man aldrig varit borta. Tryggt, men också väldigt förutsägbart. Gör lite allt möjligt på jobbet just nu. Förra året kändes det rörigt. Nu känns det mest roligt. Alla arbetsuppgifter har sin tjusning. Det börjar råda sommarmode på jobbet. Allt känns mer chill på nåt sätt, "till hösten gör vi det", sägs allt mer. Lite som precis innan skolavslutningen, i väntan på det långa sommarlovet. En period jag gillar att jobba. Däremot kommer det också bli långsamt. Långa dagar utan möten. Får se till att boka upp mig på grejer utanför huset för att komma ut mellan varven. 
 
Allt känns enkelt just nu. Sommaren och ljuset gör att jag har en energi jag inte haft på väldigt länge. Det är lätt att gå upp på morgonen. Det är desto svårare att gå och lägga sig, men det gör inget. Jag vaknar pigg med färre timmars sömn. Många år har jag varit utomlands den här perioden på året. Det slår mig hur mycket jag har missat av en fantastisk årstid i Sverige. Det brukar kunna vara regnigt och kallt, men just nu visar sig vädret från sin bästa sida här i Sthlm. Det ger hopp om en fin sommar där minnen kan skapas. En sån sommar som jag önskat mig.
 
Jag njuter verkligen av att må bra och känna mig stabil just nu. Har typ glömt hur det känns i svackorna. En härlig tid. Kanske den bästa någonsin? Jag mår bra av mig själv, inte av något yttre. Det är något nytt. Ska dra ut det bästa av denna tid. Göra saker, träffa människor. Leva, älska, skratta. Inte tänka på allt som inte är, när det är så mycket som faktiskt går min väg just nu. 
 
 
Det var på sin plats med en selfie på er bloggerska. Var ett tag sen. Har tappat rutinen för hur man tar en sådan, men här har ni mig :)
 
Hörs imorgon! 

Tankar på andra sidan 30-sträcket

Hej min allra käraste blogg! Jag har saknat dig! Samtidigt har det varit skönt att släppa alla rutiner och bara vara. Det är något jag varit väldigt dålig på, njuta av det som är. Det slog mig när jag stod i duschen efter en promenad häromdagen. Jag var nedkyld och jag njöt av att det var varmt i duschen. Tänkte först att jag skulle skynda mig och bli klar, men kom på mig själv och var kvar längre än vanligt. Samma sak med att ta emot närhet. Korta stunder går bra, men sen kryper det i kroppen och jag behöver slita mig loss. Det får inte vara för bra liksom. Något att jobba på. 
 
Semestern var väldigt härlig. Jag lyckades med att koppla bort jobbet totalt. Jobbet var i en annan dimension och jag var i min. Jag var inte stressad över att semestern snart var slut heller. Jag uppskattade den lediga tiden och tog den som den var. Robert har byggt altan och jag har mest känt mig överflödig i det bygget. Har gett honom lite handräckning, men har mest slappat. Tagit promenader, läst, lagat mat, pratat med vänner, varit på teater. Sånt som jag tycker om. 
 
Jag har ju också firat min 30-årsdag. Jag bjöd in till firande med mat och fika. En dag som krävde mycket förberedelse på alla möjliga olika plan. Något som jag tyckte var roligt. Jag hade vänner som hjälpte till. Min mamma hjälpte till också. Det var fint att göra något tillsammans. Själva firandet blev lyckat. Stillsamt, med många skratt. Kände mig uppskattad och speciell. 
 
 
Min vän Sofie gav mig denna tavla som hon målat själv. Blev såååå glad! Fick även andra väldigt fina presenter, bland annat en ny mobil av Robert (Samsung s7 edge) och en Kitchenaid (hushållsassistent) av mamma.
 
Jag och Robert åkte till Ljusdal i fredags för att fira min kusins student. Min mosters dotter som jag inte träffat sen hon var barn. Människor jag inte träffat sen jag var typ 18. En familj jag vetat funnits, som en gång fanns så nära, men som försvann. Fredagen blev en dag av återförening. Ett minne jag kommer lagra i mig som ett av mina finaste familjefoton. Jag har inte riktigt smält denna dag ännu. Känner mig fortfarande så rörd av det att det är svårt att peta i. Vill inte analysera något. Vill spara det som det är. Jag hoppas så att denna dag blir början på något nytt. 
 
Universum verkar tycka att det är dags för mig att hitta tillbaka till min familj. Min syster ringde på min födelsedag. Det var kanske det bästa som hände, under en i övrigt väldigt bra dag. Det blev ett fint samtal som löste upp fler knutar i mig än jag trodde att jag hade. Jag och Robert blev inbjudna på min systersons födelsedag som är om några veckor, så snart ska vi också ses. Ser fram emot det.
 
Det händer så mycket positivt just nu. Sådant jag längtat efter i så många år. Människor jag trodde var förlorade för alltid kommer tillbaka. Nya människor kommer in i mitt liv. Relationer fördjupas och når nya nivåer. Känner en stark tacksamhet över livet och allt det ger. Även allt tungt jag tvingats gå igenom. Jag kan idag se hur otroligt mycket jag lärt mig av det. 
 
 
Jag fick en tillbakablick på Facebook igår. Jag minns så väl den där känslan. När fan ska det ta slut? När ska motgångarna sluta hagla över mig? 2010 var ett år du jag på allvar trodde gud skämtade med mig. Jag vadade i skit. Önskar jag kunde gå tillbaka i tiden och berätta hur allt skulle komma att bli. Att det faktiskt skulle bli bättre längre fram.
 
Sofie la änglatarot för mig. Hon tyckte det var en god idé med tanke på att jag trätt in i 30-eran. Jag ställde frågan om hur mitt liv skulle se ut mellan 30-35. Fick i princip bara fina och positiva kort! Trygga och stabila kort. Ur leken ramlade det ut två kort när vi blandade, som vi valde att lägga åt sidan och titta på i slutet. Korten visade sig höra ihop, komma efter varandra. Vi tolkade in att de korten handlade om det som varit, då de beskrev stor sorg och trötthet. På korten gestaltades en familj. Det har varit tungt, men något i mig säger att tiden har vänt nu. Att solen åter gått upp och att ett nytt liv väntar runt hörnet. 
 
 
Dags att ladda om inför en ny arbetsvecka. Det känns helt okej. Jag trivs rätt bra där för tillfället. Som med allt annat går det i vågor, bäst att bara surfa med. Robert har sagt en mening till mig flera gånger på sistonde, som jag bär med mig som förhållningssätt på många plan just nu: "Ta det för vad det är". Något som förenklar "acceptera det du inte kan förändra". Att släppa taget ger verkligen sinnesro, oavsett om det rör jobb, relationer eller den här dagen.
 
Önskar er en fin vecka och ser fram emot mer bloggande! <3

Det händer faktiskt mig

Det har verkligen blivit en bloggpaus denna vecka. Har flera gånger tänkt på att sätta mig vid datorn och skriva, men så har det inte blivit. Jag har nog inte haft någon lust. Plus att jag mår bra. Har som bekant aldrig varit bra på att skriva om bättre mående. 

Altanens del ett är klar. Vi ska bygga den dubbelt så stor. Och med ett fullständigt staket.

Idag insåg jag att jag bygger ett liv tillsammans med någon på riktigt. Förverkligar drömmar. Sådant som överträffar fantasin. Galet och underbart. 


Ett litet hej

Hej! Semesterveckan är här och för vår del innebär det altanbygge. Eller det är väl mest Robert som bygger. Jag ska se om jag kan slå mig ner och författa en inlägg senare. Har svårt med bloggandet när morgonrutinen ändras. 

Hörs sen! 


Konfronterar lite hjärnspöken

Godmorgon ledig fredag! Inleder denna lediga dag med huvudvärk som troligen beror på att jag sovit över min kaffetid. Funderar på om jag ska sluta med kaffe. Orkar inte ha det så här. Får huvudvärk om jag vaknar lite sent och inte fått dagens fix. Det får bli en Ipren om det inte går bort, för idag behöver jag vara lite alert.
 
Solen skiner och det ska bli galet varmt. Hoppas på att kunna vara ute en stund. Sofie kommer hit lite senare och ska hjälpa mig med maten inför festen. Ska göra upp dagsplanen efter kaffet. Jag och mamma var och handlade igår. Jag gick en timme tidigare från jobbet, men trots det tog det till närmare kl 22 att handla klart allting. Det blev besök på Martin Olsson, Willys och Ica Maxi. Har handlat mat, dryck och engångsartiklar. Men högsta sannolikhet kommer det bli mat över. Har räknat mat på 40 pers och det kommer typ 30 om man räknar in ett gäng barn. Men hellre för mycket än för lite! Det kommer bli roligt imorgon. Det kommer en skön mix av människor. Förr var jag rädd för att blanda, det är jag inte längre. 
 
Skulle ta det lugnt med kaffe och blogg. Började istället räkna på recept... Snark alltså. Bra att Sofie kommer hit senare och hjälper mig dra ner ambitionsnivån lite! Ska göra som vi säger i Al-Anon:
 
Ta det lugnt!
Gör det enkelt!
Det viktigaste först!
Släpp taget!
 
Dessa meningar kan låta verkningslösa, men för mig är de ovärderliga. Jag har ingenting av detta grundat i mig, så därför är det bra att påminna sig. Speciellt vid tillfällen när det kan bli stressigt. 
 
 
Svårast att hålla sig till tillfrisknandet är när det blir stressigt. Då slår reptilhjärnan till och går tillbaka i gamla mönster. Jag övar på att ta det lugnt och säga till mig själv "vad är det värsta som kan hända?". Oftast är det värsta som kan hända ingenting som inte går att reparera. Så, vad är det värsta som kan hända med festen?
 
- Ingen dyker upp och jag står där med flera kilo mat!
Nån dyker ju alltid upp och vi får äta massor. Jag får frysa in mat och jag och Robert får äta resten. 
 
- Maten är inte klar när gästerna kommer!
Då får de vänta tills det är klart. Om någon är panikhungrig finns Statoil och centrum precis bredvid.
 
- Maten tar slut!
Ja, detta är en riktig mardröm. Meeeen, det har aldrig hänt förr. Möjligtvis gör jag för lite kött, men det finns mycket annat att äta. Sallad, chips, veg. Och som sagt ligger affärer och restauranger väldigt nära om någon vill äta typ en hel häst. 
 
- Någon kommer full eller påverkad till festen.
Om personen beter sig illa, får jag vänligt be dem att gå. Tror min sambo kommer hjälpa mig med det i så fall.
 
- Det blir bråk mellan festdeltagare.
Samma lösning som ovan.
 
- Någon jag förväntat mig ska komma dyker aldrig upp.
Jag får fokusera på de som faktiskt kom till festen. 
 
- Folk har tråkigt på festen.
Det är inte mitt ansvar att roa alla. Jag gör vad jag kan med att fixa mat, fika och lekar. Sen får människor roa sig själva. 
 
- Drickan eller något annat viktigt tar slut!
Vi bor bredvid Statoil. Vi har en bil, Robert får åka och handla mer. 
 
- Jag spiller ner hela min outfit!
Då får jag byta om till något annat. Jag är trots allt hemma.
 
Ja, det finns tydligen en lösning på det mesta. Det finns dock en sak som jag verkligen måste jobba för att hindra:
 
- Jag stressar så mycket att jag får utmattningssymptom och måste ligga och vila hela festen och kan inte delta.
Stressa inte!!! Sänk ambitionsnivån! Ta hjälp! Tillämpa slagorden! Ta en paus när du behöver!
 
Nu har huvudvärken släppt. Thank god! Ska äta lite frulle, meditera och sen ta tag i dagen. Nästa gång vi hörs är jag nog 30! 

Bortom ilskan väntar ett möte

Godmorgon! Veckans sista arbetsdag för min del. Sen har jag semester. Ledig ca 1,5 vecka. Det ska verkligen bli härligt. Jag ser att det ska bli 29 grader imorgon. Känns helt galet. Tror vi kan säga att sommaren är här! På lördag ska temperaturen sjunka, men det är nog bara skönt inför festen. Imorgon ska jag vara inomhus och fixa inför festen. Maten som inhandlas ikväll ska lagas imorgon. Har kontroll på planen inför festen och börjar känna att det också ska bli riktigt roligt på lördag!
 
Jag läste igår för första gången på länge. Förstår inte varför jag så sällan ger mig tid till något jag älskar att göra så mycket. Fastnade i den senaste boken om Rosengädda, skriven av författaren Emma Hamberg. En favorit som skriver feelgood på svenska. Åh vad jag älskar de böckerna! Så härliga. Vill bara flytta ut på landet, leva enkelt och laga mat hela dagarna så fort jag läser om Rosengädda och dess karaktärer. Underbara böcker verkligen. Feelgood och humor är genrer som jag respekterar väldigt mycket. Bra sådan litteratur är inte enkel att skriva. Speciellt inte för mig som mest målar allting i svart när jag skriver. Man gör det man behöver och är bäst på helt enkelt.
 
Drömmer om att kunna åka iväg på skrivläger. Hitta en plats som inspirerar och sen låta orden komma. En kollega ska till en by i Frankrike på skrivkurs. Blev så avis. Blir överlag avundsjuk på människor som vågar. Själv har jag helst hållit mig till det trygga och inte provat så mycket nytt. Varit beroende av andra, inte gjort saker för min egen skull, skyllt på att andra inte velat göra det jag vill. Jag har nog inte vetat vad jag vill heller. Det vet jag inte nu heller. Det enda jag vet är att det inom mig finns en längtan efter något annat än det jag upplevt.
 
Jag har länge haft en dragning till naturen och till landet. Kanske blir det snart verklighet. Jag och Robert har en liten plan som vi får se om vi kan förverkliga. Har även en kreativ kraft inom mig som längtar efter att få utlopp. Det jag behöver ge mig själv är tid och plats. Sen finns det inga hinder förutom min egen prestationsångest. Jag har blivit allt bättre på att dra fram den i ljuset och skrämma bort den, istället för tvärt om.
 
Såg ett inlägg på sociala medier igår som handlade om terapi. Hur tacksam personen som skrev inlägget var över att hon lagt ner tid, pengar och energi på terapi hon bekostat själv. En terapi som gett henne en bättre självkänsla än hon någonsin haft. En terapi som gjort att hennes relationer förändrats i grunden till det bättre. Något hon kommer ha nytta av i framtida relationer. Jag kände igen mig mycket i inlägget. Är glad att jag funnit något som jag faktiskt känner funkar. Även om det tog sin tid innan det funkade.
 
Terapi är en smärtsam process. Riva ner sina försvar för att bygga upp nya som funkar bättre. Ta hand om det som finns under försvaren. Göra sig sårbar. Det är inte för alla. Man behöver verkligen vara "där", dvs redo för att möta allt det man försökt glömma. Ha ett stabilt liv som kan tåla att det blåser. Tror att olika saker funkar för olika människor. För mig var vägen 12 steg och en terapi som grundar sig i den metoden, och som lägger till anknytningsteori. Behövde något som kunde tillämpas på hela livet, inte bara på ett specifikt beteende eller en specifik situation. Allt beror ju på vilken problematik man har och denna metod funkade bäst på mig. Och processen rullar på. Ser fram emot vad den kan ge mig framåt. Man blir liksom aldrig riktigt klar och tur är väl det kanske. Den dag man tror att man är klar har ödmjukheten gått förlorad. 
 
 
En sida i boken jag läste igår. En text som fick mig att tänka till.
 
Får se om vi hörs imorgon på min lediga dag. Må gott i sommaren! 

30 år om 3 dagar

Godmorgon fina läsare! Hoppas läget är bra med er. Men mig är det fortsatt bra. Det släppte lite stress över festen igår. Har nu åter läget under kontroll och ser fram emot lördagen. Har fått bra hjälpredor som hjälper till med lite allt möjligt. Monica ringde igår och berättade att hon sätter ihop en introtävling åt mig, blev så glad! Insåg att jag kanske borde ha lite underhållning och aktivitet förutom maten. Det blir kul! 
 
Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Vet sällan det när jag mår bra. När livet flyter finns sällan något jag behöver ventilera. Känns konstigt att må bra. Det är tydligt att jag inte varit så bortskämd med att göra det. Vet inte riktigt hur man beter sig, så jag bara är mest. 
 
Många har frågat hur det känns att fylla 30. En gammal klasskompis hade sammanfattat sina år mellan 20 och 30 på Facebook. Hon skrev nåt i stil med att hon hade gift sig, skiljt sig, blivit kär, blivit ledsen och blivit kär igen. Jag tänkte på att om jag skulle skriva ett liknande inlägg, skulle jag inte ens kunna räkna alla gånger jag blivit kär, blivit ledsen och blivit kär igen mellan 20 och 30. Eller i alla fall trott att jag varit kär. Egentligen har jag inte varit kär så många gånger i mitt liv, men förälskad har jag varit flera hundra gånger. Riktigt kär förstår jag inte förrän efteråt att jag varit. De männen kan jag nog egentligen räkna på en hand. Insåg igår att smärtan efter en förlorad kärlek är oberoende av hur lång relationen varit. Det förklarar varför jag känner mer sorg över något som varade i en månad, än något som varade i flera år. Eller något som faktiskt aldrig blev någonting. Det sörjer jag nog allra mest när jag tänker efter. 
 
Det känns bra att fylla 30. Som om jag börjar växa in i min ålder. Sigge Eklund presenterade en teori i sin podcast, om "sinnesålder", dvs den ålder man mentalt är i. Han menade att alla människor har en ålder där de alltid kommer vara. Han menade att hans sinnesålder var typ 65, därmed hade han aldrig upplevt den åldern ännu. Men när han gör det kommer han vara i fas med sin sinnesålder. Då är man som mest lycklig. Det finns ju de som är 15 i skallen och stannar där resten av livet. Jag tänker att min sinnesålder inte kommit ännu. Jag har alltid känt mig som klyshan "gammal själ i ung kropp". Det är svårt att bli tagen på allvar när man är lite yngre. Ser fram emot att ha mer tyngd bakom det jag pratar om i form av ålder. Ser också fram emot att gå in i en ny 10-årsera.
 
Åren mellan 20 och 30 har minst sagt varit slitsamma. Har helt ärligt varit ett enda långt kaos. Det inleddes med att bli dumpad av den enda tryggheten som fanns i livet. Fortsatte med en pappa som söp ihjäl sig. Sen har det bara varit en enda lång tillvaro på flykt från sorgen egentligen. Samtidigt har jag jagat en trygghet och en platå att stå på. Vägen har gått genom X antal märkliga och skruvade relationer, där jag tappat bort mig själv fullständigt. Jag har tagit roller och lämnar roller, men aldrig egentligen varit mig själv i någon av dem. Det har varit år av utageranden där jag skadat mig själv väldigt mycket. Jag har även skadat andra i mitt omättliga bekräftelsebehov. Jag har kraschat flera gånger. I några av dessa kriser har jag funnit behov av att förändra mig själv och därför sökt hjälp utifrån. Jag har tvingats vända på skutan och styra den åt ett annat håll. Många av dessa år har jag arbetat med projekt "rädda Titanic från att sjunka". Under dessa år har jag fått mig många tuffa lärdomar som också gett mig insikter. Jag har också fått mycket fint. Har funnit djupa vänskapsband som knytits för livet. Har jobbat och slitit. Har utbildat mig till socionom. Har haft förmånen att resa mycket och sett en del av världen. Har byggt upp mitt materiella vuxenliv med gott resultat. Jag fann tillslut en partner som inte var destruktiv för mig. 
 
Tacksam för dessa 10 år jag har i ryggen. Är också väldigt tacksam för att de är över. Ser fram emot nya 10 år som förhoppningsvis är mindre turbulenta. Och blir det skakigt vet jag idag hur jag behåller lugnet. Det jag önskar mig är att mina sår läker på djupet så jag kan sluta fly och jaga. Jag tror de är på god väg att göra det. Jag önskar mig annars ett rätt vanligt liv. Familj är något jag drömt om, men aldrig trott varit för mig. Önskar även att jag finner min väg karriärsmässigt. Att jag vågar släppa fram allt det jag har att ge och gör något meningsfullt av det. Så nu har du hört det universum, jag litar på att du ger mig det jag behöver!
 
 
Tydligen fanns det en del att skriva även idag :)
 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!