Är det någonsin värt det?

Det brukar funka att skriva på känslor, det är då det brukar bli bra. Just nu är det nästan för jobbigt. Orden tvingar mig att känna efter, gå djupare och gräva i sår.
 
Jag tror man kan säga att jag drabbats av hjärtesorg. Det gör lite ont att le. De skratt som kommer ur munnen påminner mest om en galen människas uttryck för känslor. När jag stannar upp och känner efter pumpar vemodet runt i blodet. Jag känner mig ensam fast jag är långt ifrån ensam.
 
Jag hade förnekat mina känslor så länge. Jag hade gömt de under namnet bekräftelsebehov. När jag äntligen tillät känslorna att få komma fram, blommade de så kraftigt att jag nästan blev en annan person. Jag tänkte att med så starka känslor är det omöjligt att den andra inte känner likadant. Det som bultade inom mig måste ju även pulsera inom honom. 
 
Jag rev alla murar, öppnade alla dörrar och gav honom alla nycklar som fanns. Jag kämpade, hoppades och trodde fullt ut på att det skulle bli vi i slutändan.
 
Tiden gick och våren blev sommar, som sedan började lida mot höst. Jag hoppades varje dag på ett svar och bekräftelsen att han kände likadant som jag. Dagarna blev veckor som blev månader. Ingenting hände. På samma sätt som jag inledde allting, var jag också tillslut tvungen att ta tag i beslutet som aldrig fattades.
 
Vi pratade ut i förra veckan. Jag fick inget svar. Jag fick bara höra att han ingenting visste. Det kom inget avslut.
 
Idag inser jag att jag även måste ta tag i avslutet. Jag måste döda allt hopp. Jag orkar inte vara i ett tillstånd av att hoppas på någonting som kanske aldrig kommer. Jag vågar inte riskera att bli sårad igen. Jag måste släppa det som gör mig lyckligast på jorden idag, för att kunna leva vidare imorgon.
 
Jag vet inte hur jag ska lyckas med detta. En olöslig ekvation.
 
 
 
Gud, ge mig sinnesro,
att acceptera det jag inte kan förändra.
Mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.
 
 

Det som får mig att leva, inte bara existera.

Jag gör mitt bästa för att le mot världen. Döda det lilla hopp som fortfarande brinner. När du inte är i närheten glömmer jag bort hur du ser ut. När du sedan uppenbarar dig är du så vacker att det susar inom mig. Omvärlden upphör att existera tills jag åter påminns om att du inte är min.



Jag måste döda allt hopp. Det som är skillnaden mellan att känna mig levande och en grå skugga.

Jag måste genomleva för att överleva för att kunna börja leva.

Under isen är himlen alltid grå

Jag jobbar på att sluta knarka och ta tag i livet. Mår helt ärligt fruktansvärt dåligt. Beslut som skjutits upp i flera månader ska fattas. Kroppen ska avgiftas från skräp. Själen ska sörja för att kunna leva igen.



Jag hatar det här. Jag hatar det så jävla mycket. Jag har så kraftig ångest att jag stundtals knappt står ut.

Kämpa, kämpa tills du lever igen! Du är en kackerlacka, du överlever allt. Både på gott och på ont.


A box full of darkness

Jag är flickan som bär din ångest. Lägg den i mina händer och jag ska förvalta den åt dig. Efteråt känner du dig lättare när du får lägga dina svarta stenar i min korg. Själv sjunker jag fjättrad av din tyngd.

Känner du dig liten i världen? Berätta för mig så ska jag se till att du växer flera meter. Känner du dig oälskad? Jag älskar sönder dig tills du ber mig att sluta. Känns allt bara så fel det kan bli? Ligg här bredvid mig så kramar jag dig tills det slutar göra ont.

Jag ger dig allt och jag kräver aldrig något tillbaka.

Mina ögon är grönare än vanligt och jag vet att du ser att de är fuktiga av tårar. Du ser rakt in i själens spegel. Du känner mina demoner, för de är släkt med dina. Genom sig själv känner man andra och du vet precis vad jag behöver. Någon som håller mig så hårt att benen i kroppen nästan knäcks av kärlek. En värme som driver ut mörkret. Vara tätt, tätt intill tills natten inte längre skrämmer.

Jag ger dig ett glas fyllt av ångest och ber dig att dricka ur det. Precis som jag så många gånger druckit ur din överfyllda bägare med sorg. Med skakande hand försöker du hålla i glaset. Du kan inte hålla hårt och du kan inte hålla löst, så du tappar det. Glaset går i tusentals bitar och den tjockflytande sörjan sipprar ut över golvet. Du tar snabbt ett kliv bakåt för att undvika fläckar på dina skor. Själv plaskar jag runt och blir blöt om mina bara fötter. Du håller andan, väntar på att jag ska bryta tystnaden som ekar mellan krasandet från tunt glas under mina fötter. Jag har redan sagt för mycket. Med blodiga fötter vänder jag mig om och går.

Jag har inget kvar att ge till dig då du redan fått alla mina gåvor. Asken fylld med kärlek, som du vänligt men bestämt avvisade. Kvar håller jag asken fylld med mörker, den som alltid finns kvar om man gräver tillräckligt djupt. Du är inte vad jag behöver, ändå är du det jag krampaktigt försöker hålla kvar. Jag är så hungrig, jag plockar desperat upp de smulor av ljus som du kastar åt mig. Allt för att hålla den lilla lågan vid liv. Snart svälter jag ihjäl.

Snart dör vi, ögonblicket skymtar i horisonten. Glöm aldrig bort att jag är minst lika trasig som du. Jag kan inte bära oss båda längre, jag måste bära mig själv.

 

Throwback

Tre år senare tar jag vid där jag lämnade det. Singellivet. Det oförutsägbara, omvälvande singellivet. Jag plockar upp bilder jag gömt inom mig och sätter upp dem i min nya verklighet.



Jag har inte kommit någonstans, samtidigt som jag är en halv livstid från den jag en gång var.

Dansa Pausa, du bestämmer...

Kärlek, vilket jävla gissel alltså. Att det ska va så satans svårt att hitta någon det är hundra med. Idag känns det totalt omöjligt att finna en människa man:
 
1. Vill leva sitt liv med och inte vill vara utan.
2. Att denna person ska vilja detsamma.
3. Att man ska vara redo för varandra och befinna sig på samma nivå.
 
Jag drömde i flera år om en man jag älskade. Jag var kär i honom så länge. Min högsta önskan var att han skulle bli min (givetvis på det sätt jag ville att han skulle vara min!). Det kändes som om det var omöjligt för mig att bli lycklig om jag inte fick vara med honom. Av olika anledningar blev det aldrig vi. Jag sörjde det länge samtidigt som jag fortsatte att hoppas. Idag är det som om den drömmen aldrig har funnits. Just idag saknar jag den drömmen för jag kunde hantera den. Att älska någon jag aldrig kunde få, lite utav min specialitet. Det fanns en trygghet i det också. Ibland var det skönt att hjärtat redan var upptaget. Då riskerade jag aldrig att behöva ge mig in i något ovisst. Om jag alltid lämnade dörren öppen för min stora kärlek, behövde jag aldrig släppa in någon annan. 
 
Jag vaknade ur drömmen och släppte ut den fjäril som så länge bott i mitt hjärta. När fönstret stod på glänt flög det strax in en ny fjäril. Jag känner inte denna fjäril, men den är så vacker att jag inte kan slita blicken från den. Den fladdrar i mitt bröst och kommer inte ut. Jag har inte haft flera år på mig att tämja den och lära mig dess vanor. Jag vill inte heller lägga ner flera år till på fjärilsdressyr. Jag vill inte leva i en drömvärld längre. Jag vill inte stänga in fler fjärilar i mitt bröst.
 
Jag vet inte hur länge till jag orkar med det här. Ovissheten, avsaknaden av svar. Hur länge ska jag vänta? Har jag rätt att ställa krav? Jag sätter hans behov först och glömmer bort mina egna. Tappar bort mitt eget värde, i väntan på att han ska bekräfta att jag är värd honom. 
 
Jag vet vad jag borde göra. Jag borde gå in till honom imorgon och be om ett samtal. Fråga vad han vill med det här egentligen. Fråga hur hans tankegångar går. Jag borde inte låta honom skämta bort det. Jag borde hålla fokus i samtalet och inte välja den enkla vägen ut. Jag borde ta hans svar och se det som bättre än inget svar alls.
 
Vad borde han göra då? Han borde bara vara rak och ärlig och säga som det är. Om han inte har några svar borde han säga just precis det. Han borde inte låta mig vänta här i något slags limbo. 
 
Jag inbillar mig att jag kan vänta. "Jag har ändå inget bättre för mig" säger jag till mina vänner. Om sanningen ska fram har jag satt mitt liv på paus. Jag ser ingen annan, jag ser bara honom. 
 
Jag önskar att jag hade modet att våga fråga. Jag önskar att jag hade kvar modet som drev fram det vi inlett. Men under tiden som förflöt flög han in i mitt hjärta. Då blev det plötsligt på läskigt allvar. Det fanns något att förlora och då började jag fegspela. Satsade på säkra kort och beslöt mig för att vara tacksam för det jag fick. Lät mig nöja mig med smulorna som kastades åt mig. Jag glömde bort att jag skulle sikta mot stjärnorna.
 
Jag önskar att jag går in till honom imorgon och vågar fråga. Jag önskar att vi tog en promenad tillsammans. Att vi delade vårt innersta och att han i slutet av vägen tog mina händer och sa:
"Jag är så jävla kär i dig att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Allt jag vill är att vara med dig. Nu."
Och jag skulle le av hela mitt hjärta när han sakta lutade sig fram och kysste mig för första gången.
 
Well, dream on baby...
 
 
Idag känns det bara så jävla hopplöst allting.

Söndagskväll på K-vägen

Hej bloggy! Det är söndag och jag sitter med min dator in min datorhörna/garderob. Det byggdes ju ett sängloft på K-vägen en gång i tiden och det stod länge en annan dator här under. Ja, en annan person levde sitt liv här under sängen istället för att leva det med mig. Och då gick det som det gick helt enkelt.
 
Denna helg har jag satsat på att ta tillbaka min lägenhet. Jag har inte trivts här sen mitt ex försvann. Lägenheten har inte riktigt känts som min och hans energier har hängt kvar. Denna vecka har jag succesivt kommit ikapp med städningen som länge varit eftersatt. Det var inget kul att städa när någon annan bara smutsade ner. Jag har även köpt lite nytt bling som jag pimpat med. Jag har med Thommies hjälp rensat garderober och frigjort plats genom att flytta runt saker. Jag har köpt en smyckesskåp och äntligen styrt upp min stora smyckessamling. För första gången sen mitt ex flyttade ut känns lägenheten åter som min. Det är en övning att sitta här under sängen på platsen som var hans. Men det hjälper att ha en ny dator, samt mina klänningar som hänger bredvid. 
 
 
Jag försöker även göra min lägenhet till den sociala plats den en gång var. Jag vill ha vänner på besök, äta middagar, hänga, förfesta, efterfesta, kolla film, snacka skit och bara ha det allmänt najs. I fredags var Sofie här. Vi käkade en god vegetarisk middag, drack vin, pratade om allt och ingenting på min balkong och avslutade med tarotkort mitt i natten. Det som var väldigt konstigt var att vi både drog nästan samma kort i våra respektive läggningar. Det finns hur många kort som helst i leken, och vi drog samma 8 av 10 kort. Mycket märkligt! Jättetrevlig kväll, den behövde jag <3
 
 
På lördagen var Thommie över. Han har återtagit sin placering som handyman nr ett. Jag skämde bort honom med en skruvdragare och sen skruvades det skåp och flyttades runt grejer. Jag var helt hyperaktiv och for runt i lägenheten och kunde inte sitta still. Det kan jag knappt nu heller!
 
 
Denna söndag har varit helt underbar. Började dagen med att städa vår lokal på Al-Anon och sedan hade vi första mötet efter uppehållet. Underbart för mig som inte varit på möte där på över 2 månader. Kul att träffa alla igen. Efter mötet lunchade jag och Sofie. Jag avslutade med lite träning på eftermiddagen. Sedan var det dags för matlagning. Fördelen med att laga till sig själv är att man får äta vad man vill och när man vill. Men det är även riktigt tråkigt att laga mat till sig själv. Det är verkligen en omställning att vara ensam och jag lär mig något nytt om det varje dag.
 
Jag försöker verkligen planera mitt liv för mig just nu. Jag är ju väldigt kär i en person, men jag känner verkligen att det är helt okej att det inte är vi just nu. Jag väntar väl på ett sätt på honom, men försöker att inte sätta mitt liv på paus under tiden. Jag inser ju givetvis att det faktiskt kanske inte blir vi alls. Försöker vara tacksam över den vänskap vi håller på att bygga. Den känns fin och sund. Denna helg har jag verkligen lyckats släppa taget om situatiionen med honom och fokusera på mig själv. Känns bra att ha kommit ikapp med lägenheten. Äntligen!
 
Jag känner mig helt ärligt alldeles för speedad för att skriva nåt djupare än detta. Ville mest att ni skulle få höra om något annat än mina våndor över kärleken! 
 
Ska försöka blogga lite under veckan. Behöver få igång skrivrutinen känner jag. Jag har börjat fota en del igen också. Man måste minnas bra tider i livet ;) Må bäst!

Det kommer aldrig vara över för mig

Hej bloggen! Ligger hemma och mellanlandar på lunchen efter en dejt med Mr Right. Ja, den jag för tillfället tror är det iaf ;) Men det går segt. Segt som tuggummi. Om det inte händer nåt snart fastnar vi nog för evigt in the friendzone. För vänskap är något vi verkar ha. Inte för att det är fy skam.



Kväver impulsen att spela spelet och förstöra allt med nåt dramatiskt utspel. Även om jag i detta fall innerst inne tror att det skulle kunna funka. Men nej, dyss ska inte höra hemma i denna relation!

Sa för övrigt till Linda precis innan lunchen, att det värsta skulle vara om mitt senaste ex dök upp där. Haninge är litet. Det gjorde han inte. Däremot stötte jag på S som en gång i tiden körde mitt hjärta i en mixer. Senaste gången jag på riktigt, riktigt släppte in nån. Vad vill universum säga mig?

Och Håkan Hellström spelades precis innan lurren...

Crazy fucking in love

Hej söndag! Även om det känns lite som att skriva för döva öron så känner jag ändå för att uppdatera. Läsarantalet är i botten och det är tråkigt. Samtidigt skriver jag mest för mig själv egentligen. Skulle kunna länka på min Facebook och få några att hitta tillbaka. Det finns en rädsla med det. Att vissa ska hitta hit. Om han inte redan hittat hit. Till den öppna boken där man kan lära känna mig. Tider som har svunnit och vissa perioder som jag inte är så jävla stolt över idag. Rädd att han ska tro att han är ännu ett kärleksknark. Så är det inte. Inte vad jag tror idag i alla fall. Han vet att bloggen finns men har aldrig bett om adressen till den. Märkligt egentligen. Jag hade frågat direkt. Kanske är han redan en stadig läsare? Kanske vill han lära känna mig på egen hand. Eller så bryr han sig inte.
 
Jag är nyss hemkommen efter en fin helg i Gävle och Årsunda. Jag åkte upp för att fira Ann och hennes Mickes 10 år långa förhållande. Det bjöds på fest på lördagen med mat, dryck och trevligt sällskap. Var en riktigt bra dag och kväll. I fredags var jag ute med Ana och Micke i Gävle. Vi käkade och var ute och dansade. Roligt det med. Det finns ingen mer glädjegivande än att dansa! Man blir dock väldigt sliten av att sova 5 timmar per natt i veckorna och sedan festa fredag-lördag. Tack för en fin helg! Vi sover i höst...
 
Jag älskar sommaren och den kravlöshet den erbjuder. Samtidigt längtar jag efter rutiner och stabilitet. Känns som om jag bara flyter runt och inte är säker på någonting någonstans. Det enda jag kan vara säker på är väl att framtiden inte går att påverka. Men åh vad jag vill öppna upp någons hjärna och mecka lite. Vill mest att han ska vilja ha mig lika mycket som jag vill ha honom. Vill att han ska vilja vara min. Men är jag helt ärligt redo för att vara hans? Är jag det egentligen?
 
Det som känns i hjärtat, känns på riktigt. Känslor som går från fladdriga till djupa. Får jag inte vara med honom vill jag inte vara med någon. Då kan jag lika gärna vara ensam. 
 


Det fina med att ha schyssta vänner är att man aldrig är ensam. Min styrka ligger i mina vänner. Har alltid gjort, kommer alltid göra. Hittade en gammal bild på mig och Ana. Oavsett vad så är hon alltid min soulmate. En trygghet som är för evigt.
 
Godnatt! 
 
Eller vem fan lurar jag, lär väl somna om 3 timmar typ...

Förutom att du inte sitter bredvid, är livet ganska underbart











Tiden läker alla sår och det blev sommar på K-vägen igen. Det ska skrattas och älskas i min lägenhet igen. Den ska bli som den en gång var. Det kommer att ta tid, men att skynda långsamt är nog trots allt bäst.

Jag ska plocka ihop bitarna av mig själv som så många gånger förr. Jag ska hitta mig själv på balkongen, med fötterna på räcket tyst i kvällningen. Där jag så många gånger skickat ut en önskan mitt i natten.

Allting kommer att ordna sig. Jag litar på det.

Var inte rädd för mig, jag är så rädd för dig

Jag känner mig så otroligt maktlös just nu. Jag står åter igen inför en situation jag befunnit mig i tidigare. Jag står och stångar huvudet mot en betongvägg, desperat att forcera den. Men det går inte, hur gärna jag än vill. Jag måste vackert vänta på att någon annan ska låta alla försvar krackelera och släppa in mig. 
 
Muren kanske aldrig rämnar hur många stenar jag än kastar mot den, hur högt jag än försöker klättra över den, eller hur många av mina tårar och bloddroppar som rinner längs den. Kanske kommer muren vara lika ogenomtränglig som min egen en gång var. Den enda som kunde tränga igenom grå cement med armeringsjärn inuti, var jag själv.
 
Kanske öppnas dörren i en till synes ogenomtränglig mur. Kanske lyser ljuset igenom och speglar sig i mig. Kanske sprängs muren med den största dosen dynamit. Kanske står du där och ler som bara du kan, när väggarna rämnar och vi äntligen kan se varandra.
 
Det enda jag vet är att jag inte kan påverka när murar byggs, eller när murar rivs. Jag är varken byggnadsingenjör eller hjärtdoktor. Allt jag kan bestämma är hur länge jag orkar vänta. På något som kanske aldrig inträffar.
 
 
Genom sprickorna i muren kan jag skymta dig. Jag älskar vad jag ser. Jag är så rädd att jag aldrig kommer tränga igenom och få stå där bredvid dig på andra sidan.
 
Jag är så rädd att jag ännu en gång står inför mitt ständigt återkommande dilemma. Att jag är kär i en otillgänglig man. En man som inte är redo. Han som kommer se tillbaka på sitt liv med ett stygn av sorg. Att han inte vågade släppa in mig när jag sedan gick vidare.  

Ny dator, ny tid!

Hej mina vänner! Detta är en stor dag för bloggen. Jag har köpt en ny dator! Jag drog med Thommie på äventyr till Elgiganten igår. Precis när vi var på väg att ge upp jakten fann vi den nya kärleken i mitt liv. Thommie har hjälpt mig att komma igång och nu är den nya datorn min. Denna ska verkligen vara MIN, har döpt den till datornamn "mannenimittliv". Den gamla datorn jag hade blev aldrig min utan mitt ex= bad computer karma. Syftet med den nya datorn är faktiskt främst att komma igång att skriva igen. Den blir inte samma sak att blogga från exempelvis mobilen. Och vad vore singelmickis utan sin blogg? Bloggen som funnits där i 7,5 år och började som ett tidsfördriv i ett förvirrande nytt singelliv. Nu är vi on the road again!
 
 
 
Ny webcamera haha! Ser förjävligt ut, men vafan vi bjuder ju på oss själva här, right? Och selfies, det slutade jag med innan ni andra började!
 
Så, vad händer i mitt liv? Ni har ju trots allt vänt er hit för att få läsa om det. Jag var i USA i 4 veckor. En fantastisk resa på många sätt. Vi såg och upplevde mycket. De flesta av er har väl mig på Facebook och har sett alla bilder och uppdateringar. Något jag förstod under resan är hur oerhört svårt jag har att leva i nuet. Jag kunde inte njuta helt och fullt av min resa då mina tankar allt för ofta var någon annanstans. Hos andra personer som var lika närvarande under resan som mitt resesällskap. Tankarna flög alldeles för lätt iväg till mannen som dominerar mina tankar och får mitt hjärta att slå alldeles för fort och hårt. Mannen som jag både har och inte har samtidigt. Ibland tror jag att allt bara är i mitt huvud och en dröm. Ibland har jag något slags hopp om att allting löser sig för oss i slutändan. Det är komplicerat samtidigt som det mest beror på att jag gör det komplicerat. Vill inte skriva allt för mycket om honom då jag inte vet hur han ställer sig till att outas i en blogg. Vet inte ens om han läser min blogg. Men vill inte att han ska gå in här och få någon slags chock. Så fokuset ligger på mig när jag skriver om oss. Kontentan av det hela- jag vet egentligen inte alls status mellan oss och jag får inga direkta svar. Han har nog inga svar att ge mig. Men vi får väl kalla det "vara på G" för att allmänheten ska förstå någonting av detta dravvel. 
 
Jag tänkte även mycket på andra män under min resa. Jag tänkte på M och vår USA resa. Det var tungt. Jag har skrivit ett gammalt inlägg om den för er som inte förstår vad jag menar. Ett inlägg som det tog mig nästan 4 år att kunna skriva. Läs det om ni vill. Har fortfarande svårt för att tänka på den resan och hur den slutade. Det har nog blivit ett trauma för mig. Har få gånger i livet känt mig så liten, rädd och ensam.
 
Det jobbigaste var dock att tänka på den person jag valde att lämna i början på Maj. Mr Special som visade sig vara Mr Not That Special. Jag hade inte tänkt på oss eller separationen, under den månad som hade förflutit, men i USA kom tankarna och minnena långsamt tillbaka. Och det gjorde ont. Skulden färgade min sinnesstämmning vissa dagar. Min största rädsla började spöka. Att jag är ensam och kommer dö ensam. Att jag hade förlorat det sista hoppet och släppt den enda som ville vara med mig. Jag saknade honom också och gör fortfarande. Som person och som trygghet. Jag saknar att prata med honom och hoppas att vi framöver ska kunna vara vänner.
 
Jag kom hem från USA och åkte efter 1,5 dygn ner till Öland på Öland roots tillsammans med Ann och Kalle. Det blev en rolig festival med väldigt mycket alkohol. Jag stängde av alla tankar och rädslor och skrattade och festade istället. Det var en mycket bra helg. Om sanningen ska fram dricker jag väldigt mycket igen. Jag har inte varit utan alkohol många dagar under min semester. Jag orkar inte analysera detta särskilt mycket. Vi tar det i höst.
 
När jag kom hem från Öland landade jag i verkligheten måndag morgon på jobbet. Ju fler timmar som gick, desto mer plågsamt medveten blev jag om ovissheten som råder. Tankarna om att jag inte duger, inte är bra nog och aldrig kommer hitta någon som passar mig malde. Ångesten kom som ett brev på posten. På eftermiddagen när jag gick hem, träffade jag en vän i centrum som sa en sak som utlöste tårarna. Tårarna som suttit fast i bröstet i 2 månader.
 
Ångesten fortsatte vara min närmaste vän i ungefär 2 dygn till. Tisdagen var fruktansvärd. Men allt eftersom veckan har gått, ovissheten har blivit lite mindre, jag har fått sova (inte tillräckligt dock...) och att jobblunken har satt sig har det blivit bättre. I fredags var jag ute och drack, men jag vaknade på lördagen utan större ångest. Jag var glad och åkte till Thommie och hade en riktigt bra dag och kväll.
 
Idag ska jag träffa en vän och vi ska äta lunch på Söder och sedan gå på möte. Jag har inte varit på möte på 1,5 månad och det känns. Jag längtar! Jag har en bättre känsla för kommande vecka som stundar. Denna vecka har jag bara gått hem från jobbet och lagt mig i soffan, inte gjort någonting alls. Nu har jag bokat in träning och ser fram emot en fotbollsmatch. Känns bra att göra saker jag tycker om, håller sinnet i schack. Känner mig inte lika galen längre. 
 
Det var länge sen jag skrev ett så här långt inlägg! Ni får ursäkta om det blev rörigt, har tappat lite av bloggvanan. Förhoppningsvis kommer det finnas lite mer att följa här framöver :)
 
 
Vi hörs snart igen, lovar! Puss.

Hopp om livet



En dag i taget och idag känns det lite bättre.

Jag vill inte dö på riktigt men idag orkar jag knappt leva

Jag kan inte hantera verkligheten för närvarande. Orkar inte ens prata om den för jag har inga ord för den. Vet inte vad som är verkligt och vad som bara är uppdiktade scenarion i mitt huvud.

Längtar till en bomullsvärld där ingenting känns. Vill tillbaka till eufori och ett självförtroende av stål. Jag vill bara komma ur det här. Vill stå på andra sidan och känna att jag mår bra i mig själv. Oberoende av någon annan.

Jag är så trött på att hänga upp mitt liv på någon annan. Jag är så trött på att bekräftelseknarka. Det tar aldrig slut, fattar ni det? Aldrig! Jag är så trött på att vara en skugga om hans sol inte skiner på mig.



Helt jävla maktlös. Jag som trodde jag var gud.

Love addict

Följer en sida på Facebook och jag bara måste dela med mig av en av dess uppdateringar. Lite av hur melodin i min hjärna kan mala på. Utan dejter och kyssar. Bara av drömmen om dessa...




Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!