Dags att visa sig igen

Godmorgon! Idag vaknade jag glad. En känsla jag inte känt på ett tag. Det kändes enklare att gå upp och dagen känns inte tung att genomföra. Inuti är det något som lättat. Kanske acceptansen att det är som det är just nu. Får göra det bästa av det som går att göra något åt.
 
Vi planerade för hur vi vill att det ska se ut här hemma. Äntligen har jag en bild av hur jag vill att det ska se ut. Hemmet har varit lite som med kläderna, jag har inte haft en aning om vad jag vill ha istället för det jag har. Känner mig inte rädd för att göra mig av med något. En frihetskänsla att kunna släppa taget om saker. 
 
Det hände flera positiva saker igår. Eller snarare fick jag kontakt med människor igen. Kände mig sedd, bekräftad och älskad. Fick massor av positiv feedback från olika håll. Något jag verkligen behövde! 
 
Gjorde upp en lös översiktsplan på två mål jag har och vad jag behöver göra på vägen för att uppnå dem. Spelade gitarr när jag kom hem från jobbet, istället för att kasta mig direkt på matlagningen. Åkte och storhandlade på Maxi fast timmen var sen.
 
En vanlig måndag som gav mig en fint välkomnande efter en vecka under isen. 
 
 

Vägval 3000

Godmorgon! Det var ett tag sen. Efter att jag skrev sist i onsdags åkte jag på en rejäl förkylning. Var hemma från jobbet torsdag-fredag och orkade inte göra något annat än att ligga på soffan och kolla på serier. Matade avsnitt efter avsnitt och gjorde inget mer än att svara på lite mess. Det var som om kroppen fick nog av allt kämpande jag hållit på med under hösten. Förkylningen var lite vad jag behövde. Vila och tänka på ingenting. 
 
Mitt liv skaver just nu. Ingenting går enligt plan och jag står inför saker jag inte kan påverka överhuvudtaget. Har svårt att acceptera att jag är där jag är. Inser mer och mer att jag behöver göra det bästa av situationen och leva livet på livets villkor. 
 
Har drömmar inom räckhåll som jag hittills varit för feg för att förverkliga. Har kämpat så hårt och ibland undrar jag om det varit värt det. Om jag kämpat för rätt saker. "Du kanske hade mått bättre av att ha levt på soc i 3 år och skitit i allt". Det hade troligen löst sig i slutändan ändå. Istället står jah här trött och sliten med känslan av att jag gav mitt bästa till fel mål. Onödigt att ångra livsval nu. Jag är där jag är och får njuta av förutsättningarna att kunna påverka. Det är bara modet som hindrar mig. 
 
Igår shoppade jag lite i centrum med Sofie. Min kropp har lagt på sig vikt, samt omfördelat fett, vilket gör att typ inga av mina kläder sitter bra längre. Sa till Sofie igår att innehållet i min garderob och stora delar av min inredning stannat av efter 25. En stor anledning till att jag inte köpt mig massa nya kläder, är att jag inte vetat vad jag vill ha för kläder. Känner att jag inte vill se ut som jag gjorde när jag var just 25. Har inte kommit fram till hur jag vill se ut istället. Så jag har kört på de plagg jag fortfarande kan ha och kompletterat med lite annat nödvändigt, typ nya jeans som passar.
 
Har tyckt att mina behåar sitter obekvämt ett tag. Gick in på Triumph för att få hjälp att prova ut nya. Det visade sig att jag gått från storlek 70B till 75D. Inte särskilt konstigt att ingenting satt bra och att allt skavde. Jag säger ju att mitt liv skaver! Symboliskt nog hette behån jag hade innan och har i 5 olika färger, "Sexy angel". Som en jävla symbol av livet som 22-23-25. När jag fick på min nya bh blev det också tydligt att kläder sitter betydligt bättre med en bh som sitter rätt. Fick en helt annan hållning. Expediten berättade att en kvinna ändrar form på sina bröst i snitt 11 gånger under livet, så det var helt i sin ordning att ändra storlek. Jag hade 75D när jag var tonåring. Hej 15 år senare typ! Synd att jag inte har några bhar kvar från den tiden. 
 
Jag och Robert har bestämt oss för att göra om här hemma. Vi har cashflow just nu. Kommer pengar från väntade och mer oväntade håll. Plus att vi sparat. Vi ska renovera köket och byta ut en del möbler. Min bokhylla med dörrar i röd pianolack som jag köpte till K-vägen när jag var 23 t.ex. Tiderna går vidare och ingen är gladare för det än jag. 
 
 
Den enkla sättet att skapa förändring är att renovera eller köpa nya kläder. De andra stora stegen kräver betydligt mer mod och styrka. 
 
Då kör vi vidare in i en ny vecka. För min del börjar den tydligen med huvudvärk. Är inte helt frisk ännu känner jag, men tillräckligt för att jobba. Jag går dit och provar i alla fall.

Om det ändå kunde handla om en kille jag aldrig kommer få

Morgon! Jag undviker att skriva god, för så känns det inte. Jag är vidrigt trött och less och negativ just nu. Livet kommer ännu en gång ikapp. Igår bröt jag ihop efter jobbet. Kändes som om jag hade alla mina sår och ärr på utsidan och alla värkte på en gång. Kombinationen med mensvärk från helvetet och svärmors födelsedag gjorde att hela dagen kunde dra åt helvete. 
 
Igår kände jag mig drabbad. "Vad har jag gjort för att förtjäna detta???", ekade inom mig. Det kändes som om livet var en alldeles för svår prövning för mig. Att alla mina anstängningar varit förgäves och att jag bara ville lägga mig platt och ge upp.
 
Kanske gör jag det ett tag. Måste inte alltid vara så duktig. Har trampat vatten för att undvika att ramla ner på botten ett bra tag nu. Kanske dags för att besöka botten igen. Må riktigt risigt för att kunna må riktigt bra. Det här halvdana måendet, där det känns som om jag ljuger när jag säger att jag mår bra, är jag trött på. Ekorrhjulsmående. Positivt tänkande mående. Det är skillnad på positiva tankar som förmedlar emapti, och de som bara är ett skydd för att överleva dagen. Jag har ett längre tag använt mig av de sistnämnda. Har inte riktigt trott på dem, men intalat mig ändå. Innerst inne känt mig hemsk som inte kunnat tro. Istället för att bara acceptera att jag inte har någon tro just nu, att mycket suger, mycket gör ont och livet är jävligt orättvist till och från. Ändå ha tron på att livet någon gång kommer vända uppåt igen. Det kommer komma flow och lycka och välmående igen. Bara inte just nu och det får vara så. Bara att kriga igenom och vidare. Genomleva för att överleva, för att kunna börja leva. Ruta ett ännu en gång. Har gått det där vandringen några varv. 
 
Igår grät jag hejdlöst. En bottenlös gråt som tillslut gav med sig av ren utmattning. Det finns inget slut på den gråten. Det kommer det aldrig göra. Bara att acceptera det där svarta hålet som finns inom mig. Alltid kommer finnas. Lära mig leva med det, utan att gräva ner mig i det. 
 
Jag vet inte riktigt vad jag behöver just nu. Tålamod med mig själv och förståelse för att jag inte orkar vara perfekt hela tiden. Inte döma så hårt när jag ramlar in i självdestruktivt tänkande och beteenden. Innerst inne veta att jag kommer resa mig igen. Förmodligen lite starkare. Även om det just nu känns som om jag faktiskt inte pallar fler storsorger i min ärrade själ. 
 
Behöver även en resa med Robert. Bort från en vardag med brustna drömmar och hopplöshet. Ska titta i kalendern och se vad vi kan få ihop. Igår var jag beredd att lämna allt som gjort mig lycklig, för jag egentligen ville lämna mig själv. Tacksam att ha någon vid min sida som står betydligt stadigare på jorden än vad jag gör. 
 
Ber för ett lyckligare slut. Just nu kapitulerar jag inför livet.

Kom med solsken till mig

Godmorgon fredag! Det är kolsvart ute. Vi går bara längre och längre ner i novemberkällaren. Jag blir väldigt påverkad av det i år. Kanske för att jag är mer medveten om allt omkring mig än tidigare. Förr märkte jag knappt när årstider växlade. Nu är jag i årstiderna på något sätt. Igår när jag gick till jobbet var det en jättevacker soluppgång. Himmelen skiftade i orange, gul, rosa, blått och lila. Väl på jobbet sken solen rakt på mig när jag stod vid kopiatorn. Levde på dessa ögonblick hela dagen. Tacksam att ha möjlighet att notera dem. 
 
Helgen är snart här. Ana kommer hit och ikväll är vi ett gäng som ska äta indiskt. Egentligen skulle jag och Robert ha åkt bort och bott på hotell, men han har blivit sjuk så det får bli en annan gång. På söndag ska vi fira in första advent med fika och julpyntande av vårt hem. 
 
Robert är hemma och låg och sov när jag gick upp. Behövde tända lampan för att hitta mina kläder. Jag mådde dåligt över att behöva störa honom. Sen blev jag irriterad på honom som var där. Har blivit väldigt medveten om hur ofta jag tänker och känner så. Överallt tror jag att jag är i vägen, att jag stör och jag skäms över mig själv. Det kan handla om allt ifrån att jag tycker jag tar upp för mycket plats på tåget, till att jag står i vägen i kökspentryt på jobbet, till att jag inte vill gå in i yogasalen innan de i klassen innan gått ut, trots att de är färdiga med sitt pass. Det styr mig när jag ska höra av mig till folk, oavsett om det är nära vänner. Det påverkar hur jag känner inför att skicka mail till folk på jobbet, speciellt auktoriteter. Antar att detta, som så mycket annat, kommer från min uppväxt. Hur jag blev behandlad, hur mina föräldrar behandlade sig själva.
 
Less på att vara styrd av dessa mekanismer i mitt vuxna liv. Mycket liknande detta som jag bearbetar i min terapi. Tacksam över att kunna se dessa mönster i mig, förstå dem och jobba för att upplösa dem. Imorse när jag tände lampan och kände olustkänslor som omvandlades till irritation mot Robert (hej projicering!), kom jag på vad jag kände och då skrämde det inte lika mycket. Tidigare i mitt liv var alla dessa tankar och känslor min sanning om mig själv. 
 
Jag är inne i en period där det kommer upp mycket minnen. Igår under meditation fick jag upp ett minne som det även var kopplat en del känslor till. Känslorna är allt som oftast borta från mina minnen. Jag fick upp ett av få minnen där mamma och pappa är på samma filmremsa. Ett jättejobbigt minne och jag förstod att det finns massor av liknande minnen som jag har lagrat inom mig, men inte minns. Det finns även minnen som inte var med på filmen, men som likväl hänt. Det hände mig. Sådant som hände när jag var väldigt liten och som säkert påverkat mig och fortsätter påverka mig i mitt liv.
 
Håller på och läser på om trauman och PTSD. Har lånat böcker på biblioteket och har läst rätt mycket på nätet. Väldigt intressant och lärorikt. En av böckerna tar upp historiken kring trauman, och vilka motstånd de som forskat i ämnet fått stöta på. Speciellt de som påstått att trauman i barndomen påverkar oss i vårt vuxna liv. Det var så sent som på 80-talet som PTSD-diagnosen kom. Då man för första gången erkände att PTSD-symptomen kom av yttre omständigheter och inte av inre svagheter. Det är ju en sak att denna kunskap spreds bland proffesionella, men vi vet ju alla hur lång tid det tar för kunskap att spridas till den grå massan av människor som inte lånar böcker på biblioteket eller läser på.
 
För mig förklarade det en del om mig själv och mina skamkänslor inför att jag känner som jag känner. Att jag ofta betraktat mig själv som överkänslig och därför gömt sårbarheten i mig som en hemlighet om mig själv. Valt människor omkring mig som bekräftat den bilden och befäst den. Det gick så långt att jag betraktade mig själv som okänslig tillslut. Jag blev det också efter alla år av hårt kämpande för att stänga av mig. De senaste 2 åren har jag börjat våga visa mig. Under min utmattning gick jag till en psykolog på företagshälsovården. Han sa att det var min utmaning, våga visa mig sårbar så att min omgivning förstod vem jag var och vilka mina behov var. Idag är jag väldigt känslig. Kan inte se starka scener på tv, mår dåligt av nyheter, blir lätt berörd av starka känslouttryck. När jag minns tillbaka var det precis så jag var som barn, tills livet kom emellan och jag bit för bit stängde av känslovärlden som var allt för överväldigande och plågsam. 
 
 
Men livet är tack och lov här och nu. Livet är väldigt bra just nu. Tryggare, vackrare och med fler nyanser än någonsin. Jag längtar efter livet helt utan rädsla. En tillvaro i lugn då jag inte längre behöver titta mig över axeln och vara beredd på stridsläge. Jag kommer nog dit tids nog. En dag i taget. 

Tankstationer

Godmorgon! Sitter och spånar lite på julbord. Inser att december väntar runt hörnet. På söndag drar karusellen igång. Vi kommer fira julen här hemma. Det blir första julen utan svärmor vilket kommer bli speciellt. Kanske inte så mycket för mig, men för de andra. Har två julbord inbokade utöver julafton. Funderar på ett tredje, men kanske blir det för mycket av det goda. För en gångs skull är jag faktiskt inte jättetaggad på maten. Det där med att trycka stora mängder mat har lite förlorat sin glans när jag börjat titta närmare på det. Känns mest som en jobbig utmaning att äta på ett sätt jag mår bra av. 
 
Efter en period av högt tempo på jobbet, har det nu planat ut och tom blivit lite segt de senaste dagarna. Blir väl medveten om att jag trivs med lite för mycket att göra. Prioriterar hellre än att det går för långsamt. 
 
Fick vet att jag och Robert fått plats på fortsättningskursen för gitarr! Gör mig väldigt glad och hoppfull. Vi pratade om instrument på jobbet igår. Hur det tar en till en annan värld bortom stress och vardag. Längtar så tills jag kan knäcka hela spelkoden och flyta iväg. Igår satt jag och spelade några gånger under kvällen. Uppfylldes av ett sådant lugn och glädje som är svår att beskriva. Tror inte jag upplevt den annat än när jag druckit eller varit typ kär. Det var något som påminde om berusning, fast lugnare. Gjorde mig väldigt lycklig och hoppfull att jag kanske funnit något som funkar förutom destruktiva beroendeframkallande metoder.
 
Det är inte så att jag tycker det är så jävla roligt att vara nykter. Det är skönt och välbehövligt, men väldigt ofta tråkigt också. Livet har de senaste åren känts väldigt platt till och från. Har inväntat en tillvaro som känns rikare. Jag tror att efter sorg och utmattning så stundar den tiden nu. Jag blir allt mindre trött. Visst somnar jag fortfarande i soffan var och varannan kväll, men jag har inget behov av att jag måste ligga där längre för att jag är helt slut. Jag skulle lika gärna kunna sitta uppe och pyssla med något annat. Det som gör att jag fortfarande väljer soffan rätt ofta, är att jag också behöver tanka energi genom att mysa med Robert. Efter 30 år har jag insett att jag behöver närhet. Finns få saker som gör mig så lugn och trygg som att somna på hans bröst. Då är det värt att sova bort alla serier och filmer i världen, de är inte anledningen till att jag vill ligga på soffan. Mitt uppvaravde nervsystem behöver den där stunden. Har aldrig haft en sådan plats, människa eller stund i mitt liv tidigare.
 
 
Idag gör jag som du Mange Hellberg. Fyller den där tystnaden med annat. Sådant som är äkta. Sådant som ger energi istället för att ta all min livskraft. 

Same shit, different name

Godmorgon onsdag! Hyfsat i fas en morgon för en gångs skull. Hade bra flyt, hoppas det håller i sig under dagen. Hade en dipp igår. Det smög sig på ett dåligt mående efter lunch. Vet inte riktigt varför. Jobbiga tankar och olust känsla i bröstet. Gjorde tvärtemot vad jag borde göra och dämpade det hela med socker. Japp, jag har fallit dit igen. Beroenden är luriga, de kommer sig smygande på. Som om de gömt sig en stund för att samla kraft och sen attackerar i full fart.
 
Återfallet kom på dopet för några veckor sedan och hållt i sig sedan dess. Det kom när jag var orolig, ledsen och svag. Ville inte vara det, ville inte visa det, så jag lurade mig själv att jag kunde njuta av fikat som alla andra. Det gjorde jag. Åt begränsat tom. Men så åt jag igen och igen och igen. Jag fann mig själv äta 10 godisbitar på en konferens på några minuter, utan att jag ens förstått hur jag fick i mig den första. Hade en helg då jag åt socker blandat med hetsätning av mat. Igår fick jag i mig 3 bullar på jobbet och en del godisar. Inget var särskilt gott, men jag åt ändå. På kvällen åt jag godisbitar som låg i en skål hemma. Tillslut tog Robert bort den från mig och sa att jag kanske behövde en kram istället. 
 
Jag tycker sockerberoendet är riktigt obehagligt. Det är så sjukt jävla lurigt och när det kommer är jag helt maktlös inför det. Det sitter så hårt i mig. Jag har hanterat och reglerat mina känslor genom ätande så länge jag kan minnas. Många blir speedade på socker. Jag blir lugn och trygg. Det kapar ganska omedelbert stress och olustkänslor. Funkar som en lugnande medicin kan jag tänka mig. Effekten är dock ganska kortvarig och föder ett behov av att äta lite till och lite till och lite till... Sen sitter jag där illamående och ångestfylld i slutändan. Så där går den klassiska beroendecirkeln runt och runt. Det finns bara en enda person som kan bryta den cirkeln. JAG! Ett omöjligt uppdrag under sockrets högtid julen. Känns som något som är dömt att misslyckas. Kommer inte avge några sockerlöften till mig själv. Får tänka harm reduction. Ta en dag i taget och se varje sockerfri dag som en vinst. Göra mitt bästa för att det inte ska bli överdrivna mängder. Inte tänka "nu tog jag en godisbit, nu är allt förstört och jag kan lika gärna vräka i mig hela skålen".
 
Försöker lära mig känna skillnad mellan hunger och mättnad och vad som är sug. Vad som är psykologiska sug som står för att jag har nån negativ känsla i kroppen. När jag har en period av hyfsad sinnesro, funkar det bra för mig att känna skillnader. Men så fort det är oroligt inuti är det som om alla mina känslor är felkopplade, att allt är ett enda sladdtrassel där inne. Då är det stört omöjligt att se skillnaden och då faller jag ner i sockerhålet.
 
Alla motstridiga kosthållningar och åsikter kring detta förvirrar mig djupt. Vet inte vilken skola jag tror på egentligen och vad som är rätt för mig. Tror det beror på att jag både har störningar i mitt ätandemönster och är sockerberoende. Bästa hanteringen av dessa går emot varandra. Den ena förespråkar balans och att äta lagom av allting. Drömmen!! Den andra att det inte går att äta alls av vissa livsmedel, då det triggar beroendet som är kroniskt och aldrig kommer läka. Otroligt svårt detta. Lösningen skulle kunna vara att söka hjälp som är speciellt inriktad på detta, men tyvärr är det lite samma bekymmer där. Det är olika behandling för de olika problemen, så vilken är rätt för mig? Ja, det är där jag står och vacklar och helt enkelt inte vet. Får se detta som en testperiod och detta inlägg är ett steg i mitt tillfrisknande. Får inte heller glömma hur långt jag kommit med mina ätmönster, med tanke på att jag haft noll sunt ätande grundlagt i mig. Hur många bra ätperioder jag faktiskt har numer. 
 
 
 
Mitt spekulerade fram och tillbaka som jag nu ägnat mig åt, säger mig dock väldigt tydligt att min beroendehjärna är aktiv. En tydlig signal att det är dags att släppa taget om resultatet och försöka leva en dag i taget. Där är lösningen på problemet. Det finns inget rätt och det finns inget fel. Det finns bara unika dagar i ett unikt liv, i en unik kropp med en unik själ. 

Gör det enkelt!

Godmorgon! Ny dag i livet. Vill skrika stoppa tiden, då jag tycker den går allt för fort just nu. Hinner inte med. Blinkar knappt innan det är ny måndag, ny helg, nytt år. Har jobbat på mitt jobb i 5,5 år. Det börjar bli länge. I januari är det 5 år sen jag tog min socionomexamen. Det har hänt massor under dessa år. Samtidigt är det mycket som stått still. Har massor jag vill göra i mitt liv. Igår på vägen till jobbet slog mig tanken att det fan är dags. Det finns så mycket tid att förlora på att planera och oroa sig. Det kan gå fel oavsett. Jag behöver lära mig att bara göra.
 
Åren går fort, och det innebär även att t.ex. ett år inte är så mycket på det stora hela. Det går att prova saker ett tag och sen återgå om det inte funkar. Det värsta som kan hända är att det går åt helvete. Där har jag varit och tagit mig upp ifrån många gånger. Fixar nog en gång till eller två. Såg ett inslag på Nyhetsmorgon om en ny bok som berättade om framgångsrika människors fuck ups. Vägen till framgång går via misslyckanden. Det är så vi lär oss här i livet. Viktigt att komma ihåg under den omöjliga strävan mot perfektion. 
 
Försöker detaljplanera allt mindre. Planerandet står för kontroll som försvårar allt. Den är så stark så jag kan skratta åt den ibland. T.ex. när jag till vilket pris som helst skulle göra storkok på söndagarna. Det kändes som en katastrof om inte alla matlådor var i ordning inför veckan. Detta ledde till massor av stress och att jag prioriterade bort betydligt roligare saker på söndagar, en av veckans två lediga dagar. Glömde bort alla år jag klarade mig utmärkt utan storkok. Söndagskoket var något jag började med när jag träffade Robert, för att han gjort så innan när han bodde själv. Det var däremot den enda dagen på hela veckan som han lagade mat överhuvudtaget. Så såg det inte ut för mig. Sen jag blev medveten om mitt beteende kring storkoket och vågade strunta i det några gånger, känns det lättare att göra olika från vecka till vecka. Hinner jag laga mat gör jag det. Hinner jag inte så hinner jag inte. Det är ingen katastrof om jag får köpa en lunch ute. Kan vara både gott, omväxlande och trevligt. Sker sällan och ruinerar mig inte. 
 
Storkoksexemplet gestaltar hur hela mitt liv ser ut egentligen. Kontroll som står för rädsla att våga göra annorlunda och prova nytt. Gitarr har jag velat lära mig hela livet. Har intalat mig "jag kan inte", "det är för svårt", "det är för dyrt", "det är för långt till kursen" osv i alla år. Tacksam för mitt infall en morgon i september, då jag ledsnade på mig själv, googlade på "gitarr haninge" och hittade en billig kurs som startade nån vecka senare 10 minuter från mitt hem. Tänk vad enkelt det kan vara!
 

Dags för en ny arbetsdag som innehåller en ny utmaning som jag oroat mig lite för om jag ska klara. Ska prova att våga riskera att misslyckas och släppa taget om all tankeverksamhet inför den. Bara göra istället. 
 

Insikten om handlingsutrymmet som egentligen alltid funnits där

Godmorgon måndag! Tänkte först att jag egentligen inte hinner skriva, men sen ställde jag mig själv frågan för vems skull jag ska vara på jobbet senast 8:00. Jag har flextid och kan utan problem jobba in några minuter en annan dag. Jag drog på mig en del plus på flexen när tempot var högt på jobbet. Förra veckan lugnade det ner sig och jag unnade mig att gå tidigare några dagar. I fredags gick jag hem 2 timmar tidigare. Kände att jag behövde egen tid. Jag spenderade den på biblioteket och sen hemma med gitarren.
 
Känner mig rätt boostad nu efter helgen. Den har gått i lagom tempo och varit fylld av både sociala grejer och nödvändiga grejer. Igår fick vi storstädning och storhandling gjort. Något vi skjutit upp. Känns fräscht hemma, något jag längtat efter här hemma.
 
Ikväll är sista gitarrlektionen för den här gången. Känns verkligen jättetrist! Måste gå fortsättningskursen för jag vill lära mig mer. Nu börjar det låta mer som något sammanhängande när jag spelar. Med lite mer övning kommer det sätta sig ännu mer. En kurs hjälper mig att hålla igång inspiration, samt att jag får anledning att öva och öva genom de läxor vi får. Gitarren har ännu inte förstörts av prestationsångest. Därför känns det mer lockande att spela än skriva. Känns så fint att jag tagit tag i något jag velat göra så länge, lära mig spela ett instrument. Har varit alldeles för mycket "jag kan inte"-mentalitet hos mig. Så trött på att leva i min lilla trygga låda. Jag vill leva!
 
Känner så starkt i mig att jag inte vill må dåligt längre och att jag är ansvarig för det. Det är upp till mig att lyfta mig själv genom bra livsval och ett positivt tänkande. 

Ha en fin vecka mina bästa läsare <3

Hon var svart eller vit, aldrig grå

Hej! Äntligen fredag fast det var fredag alldeles nyss. Den här årstiden handlar mycket om att kämpa. Mörkret påverkar mig orimligt mycket. Ska påminna mig själv om det nästa år och boka en uppiggande resa till solen. Det är som om vi är på väg ner i en källare, där vi kommer befinna oss längre än jag kan greppa. Förtränger det här med mörkret varje år. Sen växlar det tillbaka till ljus och det brukar också ge mig känningar. Jag är inte gjord för ett ljus som ständigt är i rörelse. Skulle må bättre av att solen gick ner kl 8 varje kväll och var på väg upp när jag vaknade. 
 
Var på terapi igår och redovisade en övning som jag haft länge utan att skriva på den. På många sätt den tuffaste övningen hittills. Det var en förebildsuppgift och handlade om min mamma. När jag skrev den kände jag lite. När jag läste upp den kände jag inget. När de andra i gruppen speglade mig rämnade muren och tårarna rann. Min känslokoppling till min familj funkar inte. Det är som ett reglage som allt som oftast är av. Ibland slås det på och det gör så jävla ont, så det slås fort av igen.
 
När jag skriver eller berättar för någon om min barndom känns det oftast som en film. Som om det är någon annan jag pratar om. Den reaktionen fick jag igår från gruppen bland annat. "Förstår du att det är du i den här berättelsen?", "Vad hade du sagt till någon annan som berättade det här?". Är så trött på att vara stark, men ändå kan jag inte släppa det sista som skulle förlösa flera svarta klumpar jag bär inom mig. Det är fortfarande försvar som står i vägen. Vet att jag inte kan forcera fram något heller, det måste få ta sin tid. Mest att jag längtar så efter att få känna mig fri och inte så styrd av det som varit.
 
Terapi är ingen quickfix när det kommer till långvariga och komplexa problem. När det kommer till trauman. En del av mig hade velat att gruppen igår bemötte mig med reaktionen "det var ju inte så farligt". En reaktion jag är väldigt van vid. Jag har fått den av otaliga människor genom mitt liv. Istället bemöttes jag precis tvärtom. Det bekräftade att jag har rätt att gå i terapi, att mina sår räknas. Väldigt ofta känner jag att jag inte har rätt att göra detta för mig själv. Tänker att andra tycker jag är konstig och överkänslig. Jag har ett skal som gjort att andra människor helt enkelt inte förstått hur illa det stått till på insidan. Ytterst få människor har fått glänta in och se det.
 
Något jag lärt mig den senaste tiden, är att de människor som verkar som allra gladast, ofta är de mest trasiga. Människor som sprider positiva vibbar och glädje, kan inuti vara helt förstörda och kämpa sig genom livet. Det är en stor styrka att ha denna typ av utstrålning. Det är även ett av de svåraste hindren från att läka, just för att omgivningen, och kanske framför allt de själva, intalar sig att glada människor inte bär några sorger. 
 
 
En enkel dikt jag fick upp i mitt Facebook flöde. Tror det var via Jonas Gardell. Han är ett exempel på en person som bär dubbelheten i glädje och svärta i samma skal.
 
Trevlig helg! <3

"Allting var ju enklare då, men ingenting kan bli vad det var"

Godmorgon! Trött, mörkt, november. Snön som lyste upp blir till stockholmsslask. Kollade resor igår. Inte känt reslust på ett tag, men nu har den kommit tillbaka med full kraft. Sugen på att åka till Cuba, ett drömresemål. Hade det varit för några år sen hade jag bara bokat. Gav in för många impulser när jag var yngre. Det blir nog inte Cuba nu. Ska troligen utomlands en vecka i maj när Robert fyller 30. Det blir inom Europa. Han vill till Cypern och jag försöker motivera honom att åka till Italien. Sicilien eller Sardinien. Tror jag får hålla mig gällande resandet till våren. Men jag ska aldrig säga aldrig. Har bokat tätare resor förr när jag känt mig less på allt. 
 
Catta ringde mig igår. Det gjorde mig väldigt glad. Vi pratade en längre stund och jag påmindes om att hon är en av de viktigaste som funnits i mitt liv. Vi har ett speciellt band som alltid kommer bestå i någon form. Vi har vandrat på lite olika vägar under några år nu. Jag hoppas att vi snart ska börja vandra tillsammans igen. 
 
Var på Al-Anon igår och fick en lång, genuin kram av en vän. Är inne i en period då jag får för mig att mina vänner inte tycker om mig och att jag är ensam, så kramen var välkommen. Vart vore jag utan Al-Anon? Då hade jag trott att mina tankar var sanningen om mig. 
 
 
Visdomsord från min meditationsapp denna morgon.

"2011-09-13 @ 20:28:13 
 
Jag kom nyss hem från mitt första Al-Anonmöte. Eller egentligen var det mitt andra, jag var på ett för många år sen. Denna grupp kändes riktigt bra och jag kände mig verkligen välkommen. Vi pratade om det första steget (googla på 12-stegprogram om ni vill veta mer om vad det innebär) och resan fram till första mötet. Jag ska skriva ett längre inlägg om detta senare när jag har samlat mina tankar. Det ingår i min nya bloggplan :) Mötet var hur som helst givande. En i gruppen gav mig rådet att ge Al-Anon 10 gånger och sen utvärdera om det givit mig något. Jag ska följa det rådet och kommer att infinna mig där nästa tisdag också. Jag har en bra känsla iaf :)

Nu sitter jag hemma med Catta. Hon hade tänt ljus i hela lägenheten och plockat undan lite då hon tänkte att det kunde vara skönt för mig när jag kom hem från ett känsligt möte. TACK sötsyster, det betyder massor <3 Nu ska vi mysa lite framför Idol och snacka tjejsnack. Det kommer nog upp ett inlägg sen :) Catta kommer dessutom gästblogga igen."


Kan sakna den gamla tiden så mycket ibland. Måla naglarna, röka cigg efter cigg på balkongen, kolla en film, sova över och inte känna sig ensam.

Jag följde rådet att gå 10 gånger. Lite drygt 5 år senare fick jag en kram jag behövde av samma person som gav mig det rådet. Livet <3

Stop killing yourself

Godmorgon! Var och tog blodprov igår, så ingen blogg för mig. Det är tisdag idag, men känns som om det lika gärna kunde varit i slutet av veckan med tanke på hur det känns i kropp och själ. Trött på flera sätt. Är redan less på mörkret och jag får panik när jag tänker på att vi bara är i dess början. Flera månader väntar av detta. Får lust att resa. Dra från allt ansvar och alla måsten. Fly från min upplevda ensamhet. Har svårt att sträcka ut handen till vänner just nu. Det är något som tar emot. Min syn på mig själv förmodligen. 
 
Igår var nästsista gitarrlektionen och jag är redan ledsen för att den sista är på måndag. Kommer sakna denna stund med vår lärare som lärt mig massa nytt. Rädd för att jag ska tappa bort gitarren efter kursens slut. Avskyr avslut. Separationsångest och så känner jag mig töntig för att jag känner så. Finns en fortsättningskurs som jag nog ska anmäla mig till. Kan även gå privat om jag skulle vilja det. Det börjar lossna nu med spelandet och jag börjar höra att det faktiskt låter ganska hyfsat. Det är nu det börjar bli roligt. Men jag vet hur jag brukar funka, jag brukar släppa mina projekt så fort jag fått igång dem. Hoppar vidare till något annat. Har svårt att slutföra saker har jag insett.
 
Jag tänker så konstigt. Det känns som om jag aldrig har tid med något. Som om allt är ett enda stort ekorrhjul jag springer runt i. Det här året har gått så sjukt fort, att jag inte ens hängt med på att det är november redan. Samtidigt så vet jag inte vad jag ska göra av den tid jag väl har. Vissa helger känns allting så sjukt tomt. Som om jag inte vet hur jag ska fylla all den tid avsaknad av jobb skapar. När det känns så duger ingenting. Tillvaron blir ett enda stort vakkum jag inte är förmögen att fylla med något annat än tv, Facebook och mat typ. Där har jag massor av tid att ägna mig åt gitarr, skriva, måla, handarbeta, yoga, promenera, läsa. Allt sådant som jag verkligen älskar att göra. Sådant jag lever för att göra. Istället fastnar jag i steget innan, planerandet av att göra istället för att bara göra. När det väl är dags är jag så trött och less att det inte blir något av det alls.
 
Låter kanske flummigt, det är det. Försöker fånga vad det är som händer när jag inte slutför mina projekt och varför det alltid blir så. Det är nåt som gör att jag inte tillåter mig själv att göra det jag älskar. Det som gör att jag känner mig levande. 
 
 
Glappet mellan att fylla tomheten med dyss, och att fylla den med livskraft består. Det tar tid att få en kaospilot att sluta krascha. 

I vår familj vinner spriten stort

Godmorgon fredag! Känns väldigt skönt att arbetsveckan är slut om några timmar. Har haft en bra sådan. Då kan den ta slut än med gott samvete. Värre är det när grejer får ligga ofärdiga. Ska inte ropa hej än, fredag är kvar. För mig innebär denna jobbfredag enbart ett kortare möte och resten av tiden förfogar jag över själv. Det behöver jag verkligen, för möten har gått i ett på sistonde. Har varit borta flera heldagar på konferens, utbildningar m.m. Då kommer man efter med det löpande arbetet. Nästa vecka lugnar det ner sig som det ser ut. Då ska jag komma ikapp. Trots högt tempo går det väldigt bra på jobbet. Trivs och tycker det är roligare än på flera år. 
 
Ikväll ska jag träffa Thommie och äta middag hos honom. Lördagen är rätt öppen än så länge. Har en lös plan att gå på ett 12-stegskonvent, talare från unga i AA, men får se hur jag känner imorgon. Kanske bara vill vara också. Göra något kreativt. Kanske går det att göra både och.
 
På söndag ska vi i familjen åka och sprida ut askan efter svärmor. Hon vill spridas i havet, så vi åker ut tillsammans med Sjöräddningen. Kändes fint att skriva familjen. Robert och hans nära är min familj <3 Hoppas på att det inte är allt för kallt och blåsigt under båtturen. Ingen aning om vad det är för typ av båt. Ser framför mig en liten jolle, men såklart är det inte en sådan då vi ska åka ut en bra bit. Är också medveten om att söndag är sista grejen vi gör kring svärmor. Sen är det bara minnena kvar. Känns som om hon varit borta i 10 år, men det är knappt 2 månader.
 
Kan känslomässigt inte skilja på tiden som gått mellan svärmors och pappas bortgång. Det visar väl att sorgen inte har någon tidsram. Känner sorgen efter pappa ganska ofta numer. Kan bli så ledsen när jag tänker på hur lite tid vi fick ihop. Att han inte fick se mig bli vuxen. Att jag inte fick ha en pappa i mitt liv som vuxen. Han missade så mycket. Både när han fanns i mitt liv, och nu när han inte längre finns. Minns pjäsen "April i anhörigsverige" och kraften i meningen "Du missade hela mitt liv". Den var som en hård smäll i magen jag ännu inte hämtat mig från. 
 
 
Den leken vann tillslut över oss alla.
 
Skickar extra kärlek till er anhöriga som läser. Speciellt nu inför helgen då oron börjar växa lite extra inför vad som kanske komma skall. Ni är inte ensamma <3

En ny dag i taget

Hej! Börjar tidigare idag, men gick upp en stund innan för att hinna blogga i lugn och ro. Inser hur jag stressat på tok för mycket på sistonde. Behöver verkligen go back to basics och hitta fungerande grundläggande rutiner. Morgonen är viktig och den har rubbats allt för mycket. Minns innan min sjukskrivning. Jag gick upp, fixade mig och gick till jobbet. Ingen frukost. Ingen lugn stund. Ville vara på jobbet kl 07. Bara för att ha en lugn stund där och hinna skriva undan när jag jobbade som handläggare. Där någonstans började stressen som sen bara eskalerade. Idag har jag svårt att se vad som var jobbet och vad som var annan stress som sen ledde till sjukskrivning.
 
Något som klingat starkt i mitt huvud är gränssättning. Ser mer och mer hur obefintliga gränser jag haft och hur svårt jag haft för att sätta dem. Tror jag varit så rädd för att inte bli omtyckt, att folk ska vara arga på mig. Det har gjort att jag tvekat inför att säga nej. Har hellre tagit smällen själv. Det har sett ut så i olika variation så länge. Har gjort vissa förbättringar, men ingenting har egentligen ändrats i grunden. Jag har blivit bättre på att säga nej till människor jag känner mig trygg med. Nejet kommer dock aldrig utan dåligt samvete. Vill helst vara andra till lags och den som mår dåligt av det är jag. 
 
Har ett nytt jobbuppdrag som tvingar mig att öva på gränssättning till människor med problem och som är i kris. Det svåraste av allt. Vill finnas för dem som inte har någon. När andra sviker, då vill jag finnas där. Vill fixa och rädda. Story of my life. Medberoendet i sin mest förenklade form. Så jag övar på något skitsvårt just nu. Så tacksam över att jag kan se mitt beteende idag. Enda sättet att kunna göra annorlunda. Jag vet att när jag övar några gånger på något så funkar det tillslut bättre. Istället för att få ont i magen så fort en sån här utmaning uppenbarar sig, ska jag välkomna den. För varje övning kommer jag närmare ett bättre förhållningssätt. 
 
Ikväll tänkte jag gå på yoga för första gången på väldigt länge. Yogaläraren som brukar hålla i passen på gymmet där jag går, skadade sig och var borta ett tag. Då såg jag min anledning att smita. Förstår inte riktigt varför jag ville smita. Jag älskar ju yogan. Så märkligt det där, hur jag kan dra mig för saker som jag älskar. Skrivadet t.ex. Finns ingenting jag tycker mer om att göra. Ändå kan jag måla upp det som något hemskt och jobbigt. Sitter hellre framför teven där jag ändå bara somnar. Och så blir jag arg på att jag sover bort kvällarna. Samma sak gällande handarbete. Också något som jag älskar och alltid har gjort. Det gör jag kanske en gång per år under några dagar och sen lägger jag bort det igen och återgår till teven. Mycket märkligt beteende! Min terapeut kallar det för deprivationsbeteende "ett undandragande eller undanhållande av stimulering som är av väsentlig betydelse för människans utveckling" (wikipedia). 
 
 

Tillit

Godmorgon! Jag blir glad av min nya dator. Känns så bra att vi äntligen köpt den. Känns lyxigt att ha en helt ny Mac. Lite av en dröm jag aldrig trodde var för mig. Som när vi köpte bilen för snart ett år sen. Inser att materiella drömmar faktiskt kan slå in om jag bara ger dem tid.
 
Känner mig lugnare i mig själv sen igår. Inte samma oro och stress. Igår på gitarrlektionen kom spelglädjen tillbaka. Kändes roligt och spännande att lära mig mer. Ett bra tecken. 
 
Det står väldigt still i skallen just nu. Får inte riktigt fatt i något bra bloggämne. Det flyter så att säga. Tänkte på just det igår. Hur bra allting går nuförtiden egentligen. Allt det där jag trodde var helt omöjligt för mig, funkar faktiskt idag.
 
Har t.ex. alltid hatat grupparbeten. Har nog tyckt det varit jobbigt att samarbeta med andra. Har känt ett behov av att ta ansvar för andra och därför ofta dominerat i grupp. Fört fram min åsikt som jag oftast tyckt varit den bästa. Jag kan se att jag idag är betydligt mer ödmjuk. Jag lyssnar in andra, har en helt annan tro på att andra har koll och gör på sitt sätt. Att andras tankar räknas och kan ge en annan dimension till arbetet än mina. Börjar även tycka det är roligt att arbeta i grupp. Gör det tom hellre än arbetar ensam. Tycker det är väldigt roligt att se andra växa. Förr kunde jag känna mig hotad av det. En mognadsgrej, helt klart. 
 
Robert återgav de 10 minuter han sett av "Paradise hotel", och efter det kunde jag bara konstatera hur skönt det är att inte vara 20 längre. Det känns tryggt att idag ha en annan erfarenhet. Inte längre behöva sväva runt i en tillvaro av noll koll. Jag är en väldigt stark person efter allt jag gått igenom. Det finns inte mycket som kan hända som jag inte står pall för. Jag har en enorm kapacitet att hantera svårigheter. Har idag en gedigen verktygslåda som byggts upp av alla trial and error genom åren. Jag vet vad som funkar för mig idag. Det gör att jag har betydligt lättare att ta mig ur en kris än tidigare. Tror inte längre att någon annan eller annat ska fixa mig. Det gör jag själv med hjälp av den kraft som finns inom mig. 
 
 
Så jävla skönt att inse det och känna det. Jag kommer alltid klara mig. 

Balansövning

Godmorgon! Idag har jag en trevlig nyhet, i alla fall för mig själv- jag har köpt en ny dator! Det blev en Macbook pro 13 tum. Har funderat på att köpa en ny sen jag fastnade för Roberts mac som är av en äldre modell. Den är för liten för mina behov, så igår tog vi tag i det hela och köpte en ny. Känner mig hittills väldigt nöjd med köpet. Ser fram emot att denna dator ska producera underverk. Romaner och föreläsningar. Kanske en podcast. Nej då, jag drömmer bara och drömmar ska man ha.
 
Har som jag skrivit om flera gånger, gett mig själv alldeles för lite utrymme på sistonde. Har inte haft förmågan att hitta tillbaka till mig själv. Som många gånger förr, hittade jag vägen tillbaka via mitt beroendebeteende. Har en tendens att behöva gå några rundor i det, innan jag förstår vad jag håller på med. Allt eller inget-människa som jag är. Har senaste veckan fallit tillbaka i mat och sockerfällan. En tydlig signal på att allt inte står rätt till.
 
Var på Al-Anon igår och kände hur jag skalade av flera lager av försvar. Jag gick därifrån betydligt mjukare än när jag klev in. Ser nu hur mycket jag prioriterat bort den senaste tiden. Har inte skrivit på romanen alls, har inte yogat, inte promenerat, inte gjort några terapiövningar, inte jobbat i stegen. Gitarren har jag spelat med halvdant intresse. Mest har jag velat ligga i soffan, men när jag väl varit där har jag inte klarat av att slappna av. Det enda som har känts ganska hyfsat har varit jobbet och där har jag lagt allt mitt fokus. Eller snarare har Diffe lagt allt sitt fokus där. Jag har varit någon helt annanstans.
 
Tacksam att få syn på allt detta och få möjlighet till nya tag denna vecka. Ny dator för skrivande, öppnar Al-Anon på tisdag, terapi på tisdag och eventuellt ett 12-stegskonvent på lördag bådar gott. Har bokat yoga till på torsdag. Kylen är välfylld med mat efter att vi skjutit upp storhandling i två veckor. Sista veckan med hysteriskt jobbtempo på ett tag också. Sen är det mer luft i kalendern och fler valmöjligheter. Goda förutsättningar för en bättre vecka än på ett tag. 
 
 
En riktigt bra bild jag hittade nyss. Denna ska jag använda mig av! Balans är det absolut viktigaste målet för mig. Det är dit jag behöver sträva hela tiden. Det blir allt tydligare för mig att kontroll inte är lösningen på detta. Inte total avsaknad av kontroll heller. Har fortfarande obalans i flera av ovanstående. Är fortfarande i överlevnadsläge, men slår då och då över i ett tillstånd där jag faktiskt lever och tom blommar. Det är där jag ska vara.
 
Nu ska jag genomföra veckans första övning, jobbet. Den svåraste platsen att ha balans på. Hörs längs resans gång!

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om mitt liv mellan 20-30. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form.