Dags att röra sig vidare

Hej! Måndagen avklarad och jag överlevde. Jobbet kändes rätt bra, men jag var allt annat än fokuserad efter lunch. Ibland är det totalt omöjligt att få det att funka i hjärnan. Jag behöver snäva deadlines eller något som är totalt uppslukande för att det ska funka. Jag har inget av dessa just nu och det kräver mycket självdisciplin av mig. När bekräftelsebehovet på jobbet försvann, när jag slutade försöka vara den duktiga flickan, försvann det som var motivationen och drivkraften. Jag väntar på att motivationen ska återvända men den lyser med sin frånvaro. Jag undrar om den någonsin återvänder.
 
En av de positiva sakerna med mitt jobb är att det är fast med ett väldigt bra avtal. Privata företag må ge sina anställda bonusar och dyra konferansresor, men kommunens personalpolitik och avtal står i en klass för sig. Det är tack vare dess välutbyggda företagshälsovård som jag kunnat få hjälp för min utmattning. De har förutom att ha gett mig möjlighet att besöka läkare och psykolog gratis flera gånger, även hjälpt mig i kontakt med försäkringskassan. Det har inte varit något krångel alls med dem tack vare det. Kommunen har gett mig 10% i sjuklön varje månad som ett komplement till min sjukpenning. Mitt jobb ger mig en bra och stabil inkomst och ger mig en väldigt stor trygghet. Jag glömmer ofta att vara tacksam för dessa saker, de är icke att ta för givet. 
 
Tack vare ovan beskrivna trygghet, har jag nu kunnat ta ett stort steg i livet. En positiv sak hände under semestern, jag och Robert ramlade på en lägenhet. Den första semsterdagen regnade det och vi kollade hemnet. Hade mest kollat hus på landsbygden tidigare, men denna dag kollade jag lägenheter på skoj. Där hittade jag en lägenhet typ 300 meter från där vi bor. Den såg fin ut och vi tänkte, att tja varför inte? Det stod inget om visning så jag mailade mäklaren som direkt svarade att det var extravisning en timme senare. Då lägenheten låg precis bredvid oss gick vi dit. En fin minitrea (tvåa med omgjord klädkammare till sovrum) på bottenplan i centrala Handen. Den kändes som vår när vi klev innanför dörren. Dagen efter fann vi oss budandes i miljondjungeln där jag aldrig trodde jag skulle hamna. Några dagar senare förlorade vi budgivningen. Besvikna lades detta till allt annat negativt som hände under semestern. Den andra semsterveckan började väldigt deppigt. Vädret sög och vi åkte och köpte massa godis som vi tänkte trösta oss med. När vi precis kommit hem från affären ringde mäklaren och sa att den som vunnit budgivningen nu tvekade, då hen blivit erbjuden att köpa en lägenhet från en vän. Säljaren ville då istället sälja till oss. Det slutade med att vi på kvällen skrev kontrakt på lägenheten och dagen efter betalade handpenningen. Allt kändes väldigt läskigt men också väldigt bra. Väldigt rätt.
 
Så nu förbereder vi oss för trippelflytt i oktober. Det är mycket roddande inför. Roberts lägenhet i Vh har sagts upp, min lägenhet ska hyras ut och vi försöker sälja av onödiga saker. Det har fixats med bolån och googlats för att lära sig sånt man inte har en aning om. Nu är jag bolåneexpert! Även om det är lång tid kvar till flytt, stressar jag inombords. Det hänger lösa trådar i luften kring det som ska fixas, och jag vill att allt ska bli klart nu, nu, nu för att få inre ro. Måste försöka tagga ner och inse att det löser sig. Istället borde jag njuta av att jag har något fint att se fram emot. Att jag och Robert ska påbörja en ny era som vi bygger tillsammans. Att jag gjort något helt och fullt för min egen skull. 
 
Jobb nu!
 
 
 

Det var en gång en sommar som aldrig fanns

Äntligen jobbmåndag! Känns rätt galet att skriva men så känns det lite. Inte för att jag saknat jobbet, utan för att jag saknat vardagen med dess trygga rutiner. Något att hålla sig i när allt svajar inombords.
 
Jag har sovit kasst som man alltid gör när det är dags att ställa om från semstermode till jobbmode. Legat vaken sen 05 när Roberts klocka ringde. Efter 3 veckor tillsammans mer eller mindre dygnet runt, är det nu dags att vara ifrån varandra på dagarna. Känns faktiskt lite skönt. Jag älskar att umgås med Robert, men jag uppskattar honom mer när vi inte umgås konstant. Jag har aldrig funkat så bra en semester som tillsammans med honom. Vi har det alltid bra med varandra, oavsett sinnesstämmningar. Det har varit fint att få dessa veckor tillsammans, även om de inte blev som vi tänkt oss och hoppats på.
 
Blev den här sommaren som någon hoppats på? Sverige alltså. Vilket jävla skitväder vi har! Jag är inte gjord för att bo i detta klimat. Det går ju dessvärre inte att påverka vädret, det är bara att gilla läget. Ett tips när allt känns hopplöst är att gå ut i skogen. Det går att ta på sig kläder efter väder och gå ut i naturen. Den är alltid vacker oavsett väder. I lördags var jag, Robert och svärmor ute i skogen och plockade blåbär. Det kan ha varit semsterns höjdpunkt. Jag kände mig för första gången på väldigt länge närvarande i nuet. Jag blev uppslukad av blåbärsplockandet och kunde koppla bort allting annat. Naturen är helande och jag tackar min utmattning och sjukskrivning för att jag upptäckte det.
 
På tal om sjukskrivning så kör jag nu sista veckan som sjukskriven. Jag jobbar 75% denna vecka och börjar sen heltid from måndag. Vet inte riktigt hur det känns. Jag önskar att jag kunde få jobba mindre resten av livet som det känns nu. Vem vet, kanske slutar det med att jag går ner i arbetstid. Jag/vi har råd med det. Samtidigt vill jag jobba heltid, då de planer vi har för framtiden kostar pengar. 25% av lönen är några kronor. Dags att ta tag i de där drömmarna och planerna som legat på hyllan ett tag.
 
Jag vet att det inte är så, men det känns som höst nu. Inser att jag ofta känner så den här tiden på året. Förra året mådde jag riktigt dåligt vid denna tidpunkt och bestämde mig för att starta om. Somrarna är av nån anledning alltid slitsamma för mig. Så påfrestande att jag inte ens orkar njuta av dem tills de tar slut.
 
Jag drömmer om en evig sommar där lyckan flödar i kapp med solen. Jag lever på gamla minnen om min barndoms somrar. När jag var på landet hos mormor och Irene större delen av sommarlovet. Jag romantiserar den där tiden. Kanske är det problemet, sommaren i mitt huvud är bara en illusion. Jag vet också att det bara fanns två njutbara sommarmånader för mig som barn. Sen kom pappas två veckor i augusti som jag fasade för varje år. När jag fick vara en del av hans konstanta semesterfylla. Sensommarljus och rosor som blommar väcker alltid ett vemod i mig. Det är framgment av pappas radhus och alla saker jag vill förtränga från de där veckorna i augusti. Pappa dog också mitt i sommaren och efter det blev det som ett höstskimmer under flera år. Även i vuxen ålder har drömmar slagits sönder under sommaren. Tid har behövts till att sörja och hösten har fått vigas till att resa sig och börja om. Saker man varit med om tidigare präglar en helt klart. 
 
 
En bild som för mig tillbaka till nuet, eller iaf till i lördags. Nu ska jag äta min frukost och sen rulla mot jobbet. Ses snart igen bloggen!
 

Med blicken riktad mot himlen

Dator för första gången på ett tag. Har velat skriva men varit oförmögen till att formulera mig. Har haft semester. Har varit deppad. Det var länge sen jag var på besök under isen. Hade glömt hur det känns att vara tom. Jag glömmer varje gång.
 
De senaste åren har det varit längre mellan dipparna och då blir det allt svårare att minnas. När jag var yngre levde jag varje dag under isen. Har svårt att föreställa mig hur jag orkade alla de åren. Kanske för att jag inte visste hur det kändes att må bra förrän jag var cirkus 26 år. Visst att jag kunde vara riktigt glad mellan varven, men att vara glad är inte samma sak som att må bra. Jag visste inte hur det var att vara riktigt lycklig, förrän jag fick uppleva mitt senaste år. Jag vet inte än om lycklig är detsamma som att må bra. Jag har fortfarande svårt att skilja på känslor.
 
I perioder har jag väldigt dålig kontakt med mig själv. Jag är i en sån period just nu. Då jag fattat så pass mycket att jag inte bör dricka alkohol och knarka kärlek och män, har jag egentligen bara ett destruktivt bruk/missbruk kvar- mat och socker. Har varit inne i en riktigt dålig period med dessa två ständiga följeslagare de senaste veckorna. Har stoppat i mig massa onyttigheter fast jag egentligen inte velat. Har fått ångest och ätit ännu mer på ångesten. Varför? För att jag inte mår bra, för att jag egentligen är ledsen, för att jag är rädd att möta sorgen. Så jag flyr. Flyr från allt som berör och kan putta mig över gränsen till tårar. Ett tydligt tecken är att jag inte läser eller skriver när jag är på flykt. I alla fall inte om det som betyder något. Jag orkar inte springa längre, jag fattar ju vad jag sysslar med. Därför tvingar jag mig själv att skriva det här inlägget och vända uppåt igen.
 
När Robert var inne på Bolaget för att köpa några öl igår, så ville jag bara ta en flaska rosé från hyllan och springa ut och klunka upp den i min ensamhet. Jag gjorde det inte, för jag har lärt mig längs resans gång att jag verkligen inte ska dricka på sorg. Då blir det väldigt fel. Jag vill inte tillbaka till mitt gamla liv, men när jag går igenom den tunna isen så kommer alla gamla impulser tillbaka. Tajmar en sån period dessutom ledighet med avsaknad av rutiner, kan det fucka ur totalt.
 
Jag ser fram emot att börja jobba, jag behöver verkligen det tror jag. Saknar fotfäste och balans just nu. Samtidigt vet jag att jag klarar mig, det har varit så mycket värre förr och jag kommer klättra upp igen. Det är inte första gången jag snubblar pga att livet lagt ut hinder på vägen. Vissa människor får helt enkelt kämpa mer än andra. Det kommer bara göra att jag kommer uppskatta det jag önskar mig så mycket mer när jag väl fått det.
 
 

Livet slutar aldrig förvåna

Semestern 2015 går inte till världshistorien som nån kanonsemester. Det har känts så tomt inuti att jag inte ens kunnat skriva. Orden har tagit slut. 

Den efterlängtade semestern blev inte alls som vi tänkt oss och kanske var just det problemet som så många gånger förr, förväntningarna var för höga. Veckan innan semestern kom ett väldigt positivt besked som veckan efter förvandlades till sorgebud. Måendet har därför passat vädret, rätt grått. Det har varit skönt att inte haft så mycket planerat för det hade jag nog inte orkat med ändå. Det var länge sen jag var riktigt ledsen. Hade glömt hur förlamande det är. 

Från igår till idag var vi på Anders och Annes landställe i Västerås. Det var så skönt att bli ompysslad och få koppla bort allting annat. Känner mig nu redo att ladda om inför sista semesterveckan. Tonerna börjar gå från grått till färg igen. Det har varit rörigt, men det kommer att bli bra. Allting har sin tid och mening. 


.


Letar meningar i det meningslösa. 

Semestern fotsätter...

Sorg över vädret! Vet att det är totalt onödigt att beklaga sig över saker man inte kan förändra, men fan vad ledsen man blir när semestern regnar bort :( 

Idag åker vi söderut. Stopp i Västervik och vidare till Öland imorgon. Gummistövlar och regnjacka packade. Ska bli skönt att komma bort ett par dagar. Omväxling förnöjer trots allt. Med eller utan sol. 


Wind of change

Godmorgon semester! Ser att jag inte uppdaterat på flera dagar. Det är semestermode som råder här uppenbarligen. Vädret lämnar just nu rätt mycket övrigt att önska. På torsdag rullar jag och Robert söderut. Mot Öland och Växsjö. Innan dess har vi inga planer, men vi har lite att rodda i. 

Har så mycket jag vill skriva om som inte kan formuleras ännu. Ord som får vänta på sin tid. Utan de meningarna blir det just nu rätt tomt. 


Arbetsnarkomanen som inte vågade vila

God morgon bloggy! Idag står jag inte och lagar lax eller gör något annat som avviker från en vanlig morgon. Tid för blogg. Jag är trött, skulle helst av allt vilja gå och lägga mig igen. Vi har gått och lagt oss lite senare under veckan, vilket inte funkar för mig som är känslig för när jag inte får sova ordentligt. Sen min sjukskrivning har det blivit allt viktigare för mig att ta hand om sömnen. Har dessutom varit tröttare. Denna vecka har gått segt, längtar bara efter semestern. Idag och imorgon kvar, sen sova och njuta.
 
Igår hade jag och Ana bästisdejt. Vi var och käkade på kolgrill, gick på Fotografiska och satt och hängde i Vitabergsparken. En bra kväll i vackra sommar Sthlm. Är sommaren här nu?
 
Idag är det 8 år sen pappa gick bort. 8 år. Går nästan inte att ta in för det låter som så länge sen. I mitt hjärta var det igår. Ju längre tiden går, desto räddare blir jag för att pappa ska glömmas bort. Att jag ska glömma bort honom. Livet ser helt annorlunda ut idag och pappa fick aldrig se mig bli vuxen. Samtidigt kanske jag kunde bli vuxen just för att han inte längre finns med. 
 
 
Det känns så overkligt att pappa inte står där längre. Att varken han eller Affärn finns. Han var den där affären och han lämnade den aldrig. Alkoholister brukar ofta förneka sitt missbruk genom att säga "jag sköter ju mitt jobb!". Min pappa jobbade i den där affären från att han var 15 år tills två dagar innan han söp ihjäl sig. I 48 år. Jag vill inte tänka på hur dåligt han måste ha mått den sista dagen han stod i Affärn. Jag undrar vad han tänkte när han låste dörren sista gången. Visste han att han aldrig skulle komma tillbaka dit? Kände han sorg över att det var över? Kände han lättnaden över att äntligen få vila? Jag vet nog inte vad trötthet är egentligen. Trots att Affärn gick otroligt dåligt ekonomiskt sen typ 90-talet, så fanns inget annat för pappa. "Jag måste få jobba!" sa han. Hans värsta mardröm var att behöva sitta hemma och bara glo sa han. Sista åren i livet betalade han för att jobba. Han misskötte Affärn så illa att den lilla kundskaran blev ännu mindre. Ingen vill handla av någon som inte städar, inte packar upp varor och är full och röker bakom disken.
 
Alkoholism slutar bara på ett sätt om den får fortgå, på kyrkogården. Kanske åker jag till graven idag, var ett tag sen jag hälsade på.
 
Jobbklockan ringer!

Sinnesro

Ingen morgonblogg på två dagar. Har rubbat rutinerna lite då jag behövt prioritera annat. Imorse lagade jag tex en lax som annars gick ut. Roliga jag som ska ägna mig åt att ta det lugnt. Det gör jag också, på mitt sätt. 

Lugn i sinnet är jag. Jag är lycklig och känner mest tacksamhet över livet och dess outgrundliga vägar just nu. 


Tack för trygghet. Tack för min älskade, älskade Robert <3 

Värmer upp på det grunda, innan jag simmar ut på djupare vatten

Sista veckan innan semestern! Så skönt! Inte att jobba, men att det snart är ledigt. I helgen tog jag en bloggpaus. Jag sköt lite på min arbetstid i fredags och började tidigare så att jag kunde gå hem tidigare. Det var det bästa på länge för då frigjorde jag tid för mig själv. Jag behövde verkligen det.
 
Jag gick hem från jobbet vid 12 och köpte med thaimat hem. Åt till en mindfulnessövning gällande mat, vilket skillnad det är att äta medvetet! Under övningen tar man god tid på sig, luktar på maten, smakar ordentligt, funderar på var maten kommer ifrån osv. Maten smakar tusen gånger mer och bättre, samtidigt som man äter långsammare och hinner känna av mättnaden. Jag har väldigt svårt att känna av mättnad, gör det oftast inte förrän jag är för mätt. Övningar som denna är nog helt klart något för mig.
 
Efter lunchen gick jag på en promenad i Rudan. Väldigt härligt, älskar naturen, den har hjälpt mig att läka ut min utmattning. Efter promenaden slocknade jag i soffan och somnade. Jag var tydligen väldigt trött, hade jag inte förstått innan. Jag kände av min utmattning ordentligt för första gången på rätt länge. På kvällen kändes det lite tyngre än vanligt att laga mat. Jag och Robert åt på balkongen och när vi efteråt satt och myste och pratade, hade jag svårt att fokusera och få fram ord. Kände mig rätt slut. Tillståndet fortsatte in lite på lördagen. Vi var på Junibacken med Robert systerdotter Cassandra. En fin och mysig dag, men herregud vad intryckstrött jag blev! Ett stort plus till Junibacken som verkligen tänkt på att ljudisolera ordentligt. Massor av barn som sprang runt och skrek och stojade hördes inte allt för mycket, då ljudet fångades upp av textilplattor i taket. Jag blev ändå helt slut. När vi fått nog, åkte vi till Pizza Hut (barnets val såklart) och åt. Min mage svullnade så det såg ut som jag var höggravid typ, helt sjukt. Börjar fundera på om jag är glutenintolerant på allvar.
 
Jag och Robert krashade i soffan på eftermiddagen tills den inre rastlösheten drev ut oss i sommarkvällen. Tog bilen ner till Nynäs. Köpte jordgubbar och chokladbollar och satte oss på en klippa och såg ut över havet. Åkte runt och kollade runt i Nynäs, väldigt fint där. En perfekt lördagskväll för oss. Igår fick vi äntligen njuta av en frukost på balkongen då sommaren är här! Jag är så lycklig över det! På eftermiddagen/kvällen grillade vi hos svärmor, Caroline (Roberts syster) fyllde år. Asgott och trevligt.
 
Hmm, det var nåt jag tänkte mig att blogga om. Nu har jag tappat det. Egentligen gillar jag inte att bara rabbla upp vad jag har gjort. Känns så platt och tråkigt. Förr hade jag tyckt att denna sommar är rätt platt. Har ju inte direkt fyllt livet med fest och drama. Men vet ni, för första gången någonsin tror jag, känner jag inte det minsta sug efter drama. Har inte fått en enda impuls att röra till något. Jag är tacksam för varje dag som är så.
 
Jag har inte druckit en droppe alkohol sen augusti, nästan ett år som nykter alltså. Jag har inte känt något sug alls denna sommar. Nykterheten har blivit vardag och känns given. För att försöka beskriva känslan så skulle jag nog likna den vid frihet. Som att ha gjort slut med en idiot som visserligen gav en några fina stunder, men som på det stora hela drog ner en i bråk och svackor. Väldigt märklig och mäktig känsla, får se om den håller i sig.
 
Jag har inte avlagt något nykterhetslöfte. I augusti la jag av efter en sommar med alldeles för mycket dricka. Hade cirka två år av måttligt drickande bakom mig, så sommaren 2014 var en tillbakagång till gamla tider. Som tur är har det hänt en del de senaste 4 åren (läs Al-Anon till största del) och jag insåg att det var dags att ändra rikning om det inte skulle sluta med total katastrof. Sa till mig själv att det var dags att lägga ner alkoholen tills jag mådde bättre igen. Jag kan verkligen inte blanda dåligt mående med sprit (det kan ingen) och det var det jag gjorde i sluten av förra sommaren. Så jag slutade dricka tvärt. Det var inte speciellt jobbigt som det var första gången jag gjorde det 2012. Denna gång hade jag lärt mig att det fanns ett annat liv där alkohol inte behövde vara en del. Det låter sjukt, men när jag slutade dricka under 4 månader 2012 var det otroligt jobbigt. Jag visste inte vad man gjorde på helgen utan fest. Jag trodde det var samma sak som att ha tråkigt och må dåligt. Det är först nu i efterhand som jag förstår hur mycket jag egentligen drack förr. Hur ofta och hur mycket. Mellan 13-15 och 20-25 var det som absolut mest och värst, men även åren mellan har det varit allt annat än måttligt och sunt.
 
De "värsta åren" har mest flutit ihop till en lång fylla där jag inte kan redogöra för några som helt detaljer. Under lång tid slutade varenda fylla med att jag körde fingrarna i halsen innan jag skulle sova, för att det snurrade för mycket. Jag har kräkts på otaliga nattbussar. Jag hade väldigt ofta blåmärken på hela kroppen för att jag ramlade så mycket när jag drack. Inte för att jag kom ihåg det, men fick det återberättat för alla som gillade att gotta sig i mina fyllebravader. Jag har fått hallucinationer av alkohol. En gång fick jag för mig att det var ett monster i min garderob så jag vågade inte sova. En annan gång hörde jag min dåvarande kille prata genom ventilationen i mitt badum, jag "hörde" honom snacka skit om mig inne hos min granne. Messade honom till och med om detta när "jag hörde det". Han kände inte min granne och var verkligen inte där. Jag vaknade dagen efter med trasiga kläder. Han berättade att jag hade slagit honom och ramlat mycket, därför hade kläderna gått sönder. Efteråt sa jag att jag säkert hade blivit drogad, men jag förstod redan då att det var en så kallad "snefylla" (som jag hade var och varannan helg). Det hände massa såna där sjuka saker.
 
Det värsta är att när jag berättar om detta får jag ofta höra att det är helt normalt, att alla gör så här. Det om något är väl sjukt i så fall! Att vara 22 år och dricka sig till hallucinationer! Det finns mycket sånt där jag aldrig berättat om tidigare, för jag har skämts så mycket. Har varit väldigt rädd också, att jag är alkoholist och kommer sluta som min pappa. Är så glad för att jag lagt den där skiten bakom mig och bytt livsstil.
 
I sluten av sommaren 2014 skulle jag alltså lägga ner alkoholen tills jag mådde bättre. När jag sen mådde bättre efter ett par veckor, hade jag ingen lust att dricka så jag fortsatte hålla upp. Där är jag fortfarande. Har ingen som helst lust. Jag hoppas att lusten aldrig återvänder. 
 
 
Om det är någon som läser som känner igen ert fyllebeteende i mitt, sluta drick. Det är inte värt det. Det är inte normalt, även om "alla" gör så här så är det inte okej. Inte mot din omgivning och framför allt, det är inte rätt mot dig själv. Det är ett destruktivt beteende och mönster som inte kommer leda dig framåt. Det finns ett bättre liv, jag lovar!
 
Tiden springer på och nu måste jag äta upp frullen innan jag ska jobba!

Att släppa taget om sargen i rätt tid

Snart fredag! Japp, just nu lever jag mitt liv i framtiden. Har gjort det hela veckan och som vanligt gör det mig allt annat än lycklig. Har drömt mig bort till annat jobb, annat boende, annan livssituation. Spunnit vidare på de drömmarna tills jag blivit olycklig över att jag inte är där just precis nu. Allt annat än konstruktivt alltså. Det är bra att ha drömmar, annars är det svårt att hitta en riktning i livet. Däremot är det inte nyttigt att flytta in i drömmarnas värld, för verkligenheten är här och nu.
 
Igår satt jag och Robert och räknade om vår gemensamma budget och enades om utgifter och sparmål. Kändes väldigt bra och tog mig tillbaka till nuet. Framtiden kommer tids nog och det är bättre att spara till saker än att ta genvägen och låna sig till drömmarna. Robert är också en drömmare, så vi far lätt iväg med varandra. Tror att gårdagens budgetsnack tog oss ner på jorden igen, utan att för den skull slå ner oss. Vi har det bra ekonomiskt tack vare två bra löner, otroligt låg boendekostnad och inga lån. Bra förutsättningar för en framtid. Det är viktigt för mig med ordning och reda i ekonomin. Jag ska ge mina framtida barn (och mig själv) större ekonomisk trygghet och välmående än vad jag fick. 
 
Jobbet önskar jag dock gick att snabbspola förbi. Jobbet har verkligen ändrats från en del av min identitet, till ett nödvändigt ont. Önskar att jag slapp jobba och bara ägna mig åt sådant jag älskar att göra. Önsketänkande, inte realistiskt. Någonting kommer jag alltid behöva göra för att få ut pengar och försörja mig på. Ber om mod att våga förändra min jobbsituation. Ber om hjälp att tro på mig själv och mina förmågor. Ber om energi att orka kämpa för att nå mina drömmar. Jag kan inte ha det så här längre, jag behöver förändra detta om jag inte ska dö i ekorrhjulet. 
 
 
 

I spöregnet, i väntan på solen

Godmorgon Sverige! Hur är läget? Status här är en önskan att få dra täcket över huvudet och stänga ute världen resten av dagen. Om något har hänt? Inte mer än det kvinnliga straffet pms. Jag har inte alltid pms, men vissa månader kommer den där jäveln och fuckar med mig. Denna månad är en sådan månad. Den smög sig på ordentligt igår förmiddag. Har känt av den i några dagar och igår tog den över måendet, tankarna och känslorna. Under ett töcken av hopplöshet ser jag nu på världen. Det fantastiska vädret matchar sinnesstämmningen perfekt. Grått, grått och grått.
 
Vid pms blir jag oftast deppig och irriterad/gnällig. Jag önskar att jag istället kunde bli arg. Det hade varit mer konstruktivt. Jag kan knappt bli arg och det är jobbigt. Jag är rädd för arga människor och är expert på att trycka undan min egen ilska. Min ilska tar sig uttryck i att jag blir ledsen. Så har det alltid varit. Jag har drömt några nätter nu att jag fått vredesutbrott på personer jag varit arg på inom mig. Det har varit så skönt och frigörande i drömmen. Önskar jag en dag får modet att agera ut på riktigt.
 
På tal om drömmar är jag inne i en jobbig drömperiod igen. Inatt drömde jag att Robert lämnade mig och jag förstod inte varför och han ville inte förklara. Vaknade med en avgrundskänsla av övergivenhet och sorg. En känsla det var mycket länge sen jag kände nu. Sen ett år tillbaka minns när jag blev lämnad av S (innan förträngde jag detaljerna av det). Hur jag precis i ögonblicket när jag vaknade kände mig lugn, för att sekunden efteråt påminnas om att han lämnat mig och åter igen förlamas av sorg. Den känslan vaknade jag med idag pga drömmen. Tung början på dagen och riktigt tunga minnen.
 
Ibland är det inte minnet av händelsen i sig så etsar sig fast, utan minnet av ens egna känslor efter händelsen. Jag har varit så rädd för de där känslorna, livrädd. Gjort allt för att undvika att inte hamna där igen, som att t.ex se till att jag har någon att blocka min hjärna med hela tiden. Blocka ut all sorg. Förra året revs det där gamla oläkta såret upp igen av en annan historia. Hade nog inte med den personen att göra egentligen, utan han blev mest ett medel för att komma åt det där jag hade flytt ifrån i många år. Mådde fruktansvärt i flera veckor, men valde att inte fly. Tillät mig själv att gråta och må dåligt, vara ensam, få ut det. Valde att hantera och det hjälpte för jag tog mig igenom. Lite starkare och mer hel efteråt.
 
Jag mår sällan uselt nuförtiden, därför blir jag orolig så fort jag gör det. Rädd att falla igen, inte kunna ta mig upp. Samtidigt vet jag att det är en del av livet att ha sina dippar. Ofta betyder dipparna inte mer än jag själv tillskriver dem. Är tacksam för att jag slipper ha en tillvaro då jag mår så här varje dag, för så har det också sett ut. Under flera år mådde jag så här varje dag i olika stryka. Grundmåendet var dock alltid dåligt. Var bara riktigt "glad" när jag drack och var full. Det var enda gången jag kunde pausa från det där inre kaoset och slappna av. Låta klumpen i brösten få lindas in i bomull. Alkoholen var en livlina för mig som tonåring. Utan den hade jag nog inte fixat att ta mig igenom tonåren. Det låter sjukt, men så var det nog. Pauserna fick mig att orka med skolan. Utan alkoholens pausande effekt hade jag nog brytit ihop. Det gjorde jag tids nog, men i en ålder då jag hade mer ordning omkring mig, när jag var vuxen med bättre nätverk omkring mig. Jag slapp fucka upp skolan som många andra gjorde. Slapp ta igen det senare, är väldigt glad för det. På det praktiska planet har det alltid gått bra för mig, där har mitt fokus legat. Att allt rasat inom mig är en annan historia. Få förstår hur det sett ut, jag har inte varit bra på att visa omvärlden hur det varit. Idag berättar jag gärna hur det sett ut förr och hur det ser ut idag. Men jag är väldigt känslig för känslomässigt avstängda människor, för de förstår ingenting. De kan inte ta in att bara för att saker inte syns på utsidan så finns de ändå. Idag slösar jag inte min tid på dessa människor, jag väljer vad jag delar med mig av och inte.
 
 
En mening som ofta hjälper mig när det stormar i livet.
 
Dags för det fantastiska jobbet! På återseende!

En olycklig, omöjlig kärlek

Datorinlägg, det var ett par dagar sen. Det är som sagt sommarmode i bloggen. Har ju inlett med lite årstidssnack på sistonde och nu måste jag få fortsätta beklaga vädret. Känns så sorgligt att vår korta sommar i Sverige regnar bort. Temperaturen orkar knappt upp över 15 grader. Det är en utmaning att acceptera att vädret inte går att förändra. Tacksam över att jag fick två veckors strålande sol i Sri Lanka. Annars hade jag nog velat gräva ner mig, jag är väldigt väderkänslig. Läste nån artikel igår där någon från SMHI uttalat sig om att värmen inte kommer komma i år. Juli kommer fortsätta likadant. Hoppas det inte stämmer, det går väl inte att förutspå?
 
Igår åt jag tapas inne i stan tillsammans med Bonnie, Bea och Linda. Det var väldigt trevligt och gott. Åt en glass som efterrätt. Jag är verkligen inne i sockret igen dessvärre. Visst kunde det varit värre mängder, men jag känner att jag inte har kontrollen längre. Det är sockret som styr när jag ska äta, inte tvärtom. Är sugen nästan hela tiden, får huvudvärk, blir irriterad och stressad när jag inte ätit det. När jag äter det blir jag lugn och fylls av en känsla av välbefinnande. När jag äter socker vill jag bara ha mer. Det finns inget stopp och jag äter ofta tills jag mår illa.
 
Min önskan är att kunna äta socker när jag vill för det är gott och en del av det sociala livet. Jag slutar äta socker helt i långa perioder, ofta efter att det spårat ur och jag ätit helt okontrollerat. Sen börjar jag igen i liten skala. Tänker att denna gång ska jag äta kontrollerat och på mina egna villkor. Jag underskattar helt klart sockret och dess beroendeframkallande förmåga, för det funkar aldrig "att bara ta en bit". Det går alltid till överdrift och helt plötsligt sitter jag där och köper socker varje dag för att jag mår dåligt annars.
 
Jag vill inte acceptera att jag är sockerberoende. Att jag bör avhålla mig helt, för all framtid hur sorgligt det är må låta. Hur mycket alla andra än säger att "man måste få unna sig" och att "jag inte ska vara så hård mot mig själv". Det där giftet får mig att må som skit i längden helt ärligt. Jag kunde slutligen acceptera att jag inte kunde feströka, då jag alltid snabbt trappade upp det till rökning varje dag igen. Kan jag acceptera att aldrig mer äta socker? Är det ens möjligt i sockerlandet Sverige? Är det en realistisk målsättning? Hur ska jag få kontroll på konsumtionen när jag äter? Ska jag bara acceptera att dessa perioder med socker kommer och går och bara låta det hända? Vad kallas jag då, en "socker-periodare"?
 
Behövde få ner dessa tankar på papper, sätta ord för att förstå. Vad säger man, livet och dess utmaningar... Man blir aldrig färdig med dem helt enkelt.
 
 
Min överdrivna sockerkonsumtion och mitt överätarbeteende, är det som är svårast för mig att komma åt. Det är det som är mest grundlagt i mig från att jag var väldigt liten. Nästan en del av min personlighet. Det går heller inte att sluta helt, som med cigaretter, äta måste man ju. Jag är glad att jag kommit så pass långt med ätandet av mat. Att jag idag har sunda matvanor och oftast äter i en mängd jag mår bra av. Får ta fasta på det och låta beteendeförändringen ta den tid som behövs.
 

Monday morning

Måndag igen efter långhelg. Två veckor kvar till semester. Hoppas vädret ordnar upp sig till dess. Skulle vara trevligt med iaf några dagar utan regn. 

Långhelgen har gått i lugnets tecken. Jag och Robert har bara tagit dagarna som de kommit. På midsommarafton hade vi inga planer. Vi var hemma större delen av dagen. Åkte och åt lunch i Port 73 och sen brände vi ner till Nynästrakten och drömde oss bort till ett annat liv. Jag sörjer inte avsaknad av traditionellt midsommarfirande, det blev precis som jag ville ha det. 

Under helgen har jag även hunnit med bio, kvällspromenad på Söder (och ett försök att sluta drömma), indisk restaurang, lunch med svärmor, Al-Anonmöte, affärsmöte med Sofie, socker och glass och massor av soffhäng. 

Nu väntar arbetsveckan. Inte taggad, men inte heller ångest. Som vanligt med andra ord. Jag och Sofie pratade om drömscenariot, att kunna få det man vill göra inkomstbringande så att man kan frigöra tid att uppfylla ännu fler drömmar, få utrymme att skriva. Kanske inte en omöjlighet? Igår tog vi ett litet steg framåt på den vägen. 

Fram tills alla drömmar finns ett stenkast bort, är det dags att rulla mot kommunhuset. "Jag gör detta nu, men kommer inte göra detta för evigt". 


Tagga!!! 

Tacksamhet är samtidens viktigaste lärdom

Något som kan göra mig deppig är dagens bostadspriser. När jag kollar hemnet och drömmer mig bort, inser jag att det troligen kommer förbli en dröm. I alla fall i många år framöver. Även om jag och Robert tjänar rätt bra båda två, har vi inte ett så pass fett sparkonto att det räcker till en kontantinsats till ett hus. Vi har heller ingen lägenhet att sälja som ger en fet vinst. När jag tänker på det kan jag känna mig så avundsjuk på andra som har råd. Som köpte en bostadsrätt för några år sen och nu säljer med feta vinster. De som kan bo precis så som de vill. 

Jag tappar bort mig själv i de tankarna. Glömmer bort att vara tacksam över att vi har en attraktiv hyresrätt som kan bytas. Glömmer bort att vi trivs väldigt bra här. Glömmer bort hur glad jag blev när jag fick den här lägenheten, att jag också är en av de som haft tur. Glömmer bort att jag inte bor i andra eller tredje hand som många andra. Glömmer bort att jag inte bor på gatan. 

 

Tack "Mod att förändra" för att du alltid för in mig på rätt spår igen. Kanske räddas jag från en fet bankkrash och slipper vara skuldsatt resten av livet. Vad vet jag? Var sak har sin tid och precis som med allting annat, måste jag lära mig att vara här och nu. 

Nu innebär en fin liten hyresrätt med bra läge och en underbar balkong. Med en låg hyra som gör att vi kan spara pengar. Och det är det inte många som kan skryta med i dagens läge. 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!