April för 7 år sedan



En stor kram till Michaela 20 år. Jag känner med dig tider som denna!

Du är min familj



Tack för att du alltid finns där. Tack för att du alltid vet utan att jag behöver förklara. Jag förstår inte varför jag tvivlar ibland. Du kan ju inte vara mer rätt för mig <3

Family first

Jag hatar att det är påsk i helgen.
Jag hatar att pappa skulle fyllt 70 på fredag, men att han inte finns kvar för att fira.
Jag hatar att ha en annan person i min lägenhet som gör att jag inte kan slappna av.
Jag hatar att det fortfarande gör ont.



Jag hatar att det aldrig slutar göra ont.

I walk down memory lane because I love running in to you

Hej på er! Jag fick höra idag av en vän att jag aldrig bloggar längre. Det är sant och det är synd. Aldrig och aldrig kan väl diskuteras, men det har bara blivit nåt inlägg per vecka de senaste månaderna. Jag saknar att blogga så som jag gjorde förr ibland. Dels höll det igång mitt skrivande, och dels ger det mig bra möjligheter till tillbakablickar så här några år senare.
 
Idag trippade jag ner längs memory lane över en lunch. I början av vår memory lane kan man säga att det finns en vacker soluppgång. Det började jävligt bra. Detaljerna var filmiska och bådade gott för ett happy ending. Tyvärr gick solen i moln lite senare och resten av memory lane är kanske gropig, svängig och på vissa ställen har vägen helt spolats bort. Längs vägen finns även rosenbuskar och gnistrande stjärnor. Vissa passager är så vackra att de gör ont att titta på. Hur det ser ut i slutet av vägen? Jag vet inte, för jag har inte kommit dit än.
 
Jag älskar vår gamla memory lane, samtidigt som jag önskar att jag kunde glömma bort hur man tittar tillbaka. Allting skulle vara så mycket enklare då.
 
 
En hårfin jävla gräns varje dag för den som inte kan leva och uppskatta nuet.
 
Svårigheten att känna tacksamhet för det som varit, utan att sakna det så mycket att man ibland går sönder. Hålla fast vid minnen som är som gamla foton. Nötta och naggade i kanten, tummade och tittade på så många gånger att de för alltid är inpräntade i en. De är en del av en. Ögonblick som formade en till den man är. Människor som berörde, påverkade och för alltid förändrade en. Det går aldrig att gå tillbaka till den man var innan.
 
Jag minns knappt hur mitt liv såg ut innan jag föll huvudstupa in på vår memory lane. Det finns väl en mening med det antar jag. Vad det var för mening kan bara tiden utvisa. Under den tiden finns bara en enda sak att göra- LEVA! Livet pausar inte, det pågår.

Det är så det funkar med beroenden




När livet ger dig en påminnade käftsmäll



En lördag efter 2 dagars isolering pga tidernas värsta förkylning. En text som förflyttar mig tillbaka till en tid då vi blev vuxna fast vi egentligen bara var barn. Var fanns de vuxna? Visste de? Visste jag? Minnena är luddiga från den där tiden. Ridåer som försöker dölja tider som formade oss.

Och rätt som det är blev man vuxen. 27 år på det 28onde. Överlevde 27-årsklubben. En ytligt bekant gick bort häromdagen. Han blev bara 24. Kan inte sluta tänka på hur skört livet är. När som helst kan vem som helst ryckas ifrån en. Det händer hela tiden.

Tänker mycket på den som alltid är nära men just nu så oändligt långt borta. Saknar dig och vill ge dig en kram i allt det svåra som du och några andra jag känner går igenom just nu. Men vet inte om jag skulle våga om tillfället väl gavs. Kanske blir det som sist vi såg i centrum. Tja, läget, bra och sen vidare. Jag är livrädd för att förlora dig. Så fort du inte mår bra ororar jag mig för att du ska stå på tur. Jag saknar dig så mycket! Det är så mycket jag vill säga, men det känns som om alla tåg har gått och att det är bäst att bara låta bli. Istället sitter jag här och kommunicerar genom bloggen, precis som om tiden har stått still.

Jag är inte 17 år längre och tur är väl det. Jag är inte 14 eller 22 heller. Jag är 27, 28 om 2 månader. Jag lever inte mitt liv just nu, och jag vet inte varför jag inte vågar leva det fullt ut.

Lilla Michaela, den här är egentligen för dig

Jag har fått så bra respons på självbiografiska texter som jag skrivit på skrivarkursen. "Du skriver så bra och träffande! Du borde använda dem till en hel roman! Det finns massor av människor i samma situation som skulle känna igen sig!". Då blir man peppad vill jag lova :)
 
För alla er som läser denna och känner igen er- ni är inte ensamma! Lägg inte allt i ryggsäcken, dela med er genom att skriva om det, prata med en vän eller varför inte gå på ett Al-Anonmöte.
 
Texten har ingen titel ännu:
 
Det hänger en vissnad bukett med maskrosor på dörrens handtag. Ingen dyr variant, men onekligen passande för en man som aldrig lyckades jobba sig rik. På buketten hänger ett kort. ”Leffe has left the building” står det med en handstil som liknar ett barns. Jag sväljer klumpen i halsen som spränger. Det måste vara Bengan från Hjälmarn som varit här. Jag vänder mig om och blickar mot Hjälmarns gröna markiser. Dess skugga skyddar öldrickarna mot eftermiddagssolens strålar. Försommarens första skälvande dagar lockar fram den som länge befunnit sig i idé. Uteserveringen bjuder på skratt i goda vänner lag. För pappa bjöd den nog mest på bubblande känslorus för den som annars glömt bort hur man gråter.

Jag lossar buketten och drar med handen över handtagets slitna trä. Den orangea färgen är avskavd efter decennium av händer som ryckt i handtaget, för att sedan inse att man puttar upp dörren.

”Är det låst? Är det låst nu?”.

Alltid klockan sex, måndag till fredag och till två på lördagen. Hur han gång på gång kände på dörren, lutade hela sin kroppstyngd mot handtaget, för att säkerställa att dörren inte gick upp. Farmor berättade för mig att de hade haft inbrott i Affärn för länge sedan.

”Pappa glömde låsa dörren en gång. Farfar blev inte så glad förstår du, men det var inget att göra åt. Gjort är gjort. Pappa var ung och han lärde sig en läxa.”.

Efter att pappa förvissat sig om, att det som var viktigast i hans liv befann sig bakom lås och bom, begav vi oss hemåt. Jag bakom pappa på motorcykeln med alldeles för stor hjälm. Mjukisbyxorna fladdrade i vinden. Mina armar som aldrig nådde runt pappas midja förrän jag var så gammal att det blev pinsamt, och då lät jag bli. Jag greppade tag om hans jacka och drog in doften av skinn, svett, rök och rakvatten. Jag ville fortsätta färdas längs tusentals vita streck som bildade en enda lång linje i farten. I slutet av motorvägen låg den plats som jag fruktade. Varje gång jag lämnade platsen räknade jag ner till nästa gång jag skulle besöka den. Platsen som andra kallade hem.

Nu står inte motorcykeln parkerad utanför Affärn längre. Det var flera år sen den gjorde det egentligen. Pappa var glad när Årstaberg byggdes. Det underlättade för den som aldrig längre blåste under 0.2 promille innan jobbet.
 
”Idag tar vi en promenad!”.

Vissa dagar lämnade han mig i skolan med bil, vissa morgnar med motorcykel och vissa dagar gick vi. Dagar när pappa kvällen innan haft Elvisfilmen på högsta volym, så högt att det vibrerade i porslinsfigurerna ovanpå teven. Kvällar när grannarna knackade i den tunna väggen. Ja då visste jag, att vi skulle komma sent till skolan dagen därpå. Kvällar när pappa kom upp på övervåningen med ciggen i den ena handen och godispåsen i den andra. När han hade tårar i ögonen som skiftade färg beroende på sinnesstämning. Kvällar när han sluddrade något med en annan persons röst, inte pappas. Nätter när jag vaknade av att han tände taklampan. Nätter när jag låg och höll andan. Ljudet av schampoflaskor som ramlade ner i badkaret. Jag lyssnade spänt, på jakt efter lättnaden. Ljudet av hans jämrande som bevisade att han fortfarande andades, att han levde. Dagen efter kom jag försent till skolan. Trots att pappa gick så fort att jag fick springa ikapp honom på gångvägen. Jag försökte sträcka mig efter honom i farten, men min lilla näve nådde aldrig ända fram till hans stora hand.

Idag tar jag mig var jag vill, när jag vill. Det är fortfarande ovant att ta pendeln till Årsta. Under hela min uppväxt åkte man ju tunnelbanan till Gullmarsplan och tog bussen därifrån. Pappa fick inte glädje av Årstaberg under särskilt många år. När jag var liten gick han en timmes promenad runt Årsta på lunchen. Då, när farmor levde och kunde passa Affärn. Få bort klådan i benen på den som aldrig kunnat sitta still. Men vem behövde kunna sitta still, när man fick sluta skolan efter åttan och börja jobba med farfar? Då spelade det ingen roll vilken bokstav i betyget som symboliserade bristen på ordning och uppförande. Affärn som på den tiden betalade fyra löner, som på slutet inte ens betalade pappas. Tur i oturen att farmor med villan i Stureby gick bort, annars hade nog pappa bott på gatan.

Årstaberg fanns där under de åren pappas ben inte längre bar så bra. När han behövde ta bussen från stationen upp till torget. När han bad mig knyta hans skor, för att han inte kunde böja sig ner. Pappa ville ha en rollator, men vårdcentralen ordinerade bara Alvedon. Dagen innan han dog, skickade de hem honom med ett recept på mirakelmedicinen för värken i benen. Pappa som aldrig läste bipacksedeln. Levern var nog tillräckligt skadad ändå.  

”Var det hjärtat?”.

Gamla Solveigs skrämda röst. Solveig som var farmors väninna som sett pappa sen han var liten grabb.

”Det var hjärtat!”.

Ett tacksamt svar från den vars skamfläckar aldrig tvättas bort. Lättnaden som lögnen ger hos den som dolt sanningen hela livet.

Jag håller den smutsiga metallnyckeln i min hand. Den som under så många år satt på pappas nyckelknippa. Spiralbandet i neonfärg av plast med en visselpipa på. Knippan med nyckelringar i roliga färger. Jag minns den rosa stjärnan som lyste när man tryckte på den. Den som alla barnen på fritids ville trycka på, när pappa kom och hämtade mig med motorcykeln varannan fredag. Pappa stod i öppningen till matsalen med skinnjackan öppen. Elvisspännet blänkte mellan jeansen och den instoppade svarta skjortan. Pappa log sitt lite sneda leende och den unga fröken, hon den blonda, rodnade och fnittrade till.

Jag sätter nyckeln, som en gång var pappas, i låset. Jag förnimmer hur han vrider den två varv och samtidigt håller in dörren. Låset klickar till och gångjärnen gnisslar när dörren går upp. Jag möts av doften av rök, svett och smuts. Och där, under för andra en kväljande blandning, gömmer sig doften som bara jag kan upptäcka. En liten aning av rakvatten. Det som han doftade av som starkast på morgonen när han kom ut från badrummet. När jag såg i hans blick att nattens demoner dragit förbi. När han sa med pappas röst:
 
”Idag tar vi hojen!”. 
 
 
 

Varför ville du ha korv och makaroner på krogen? När du borde stannat hemma med oxfilé?

Hej mina vänner! Er bloggerska är tillbaka för lite kaffe och blogg. Ett rätt sällsynt inslag nuförtiden. Livet är inte direkt spännande på vissa punkter, samtidigt som det är det på vissa andra.
 
Jag befinner mig i en tid då förändringarna som skett den senaste tiden börjar lägga sig och faktiskt bli permanenta. Människor är inte längre på väg att försvinna, de har försvunnit. Det är inte längre ett tag sen jag festade, jag festar aldrig. Det var så länge sen jag dyssade till det rejält att jag nästan börjar tro att jag aldrig kommer göra det igen. Jag är så medveten om vem jag är att det nästan kan bli tråkigt. Jag kan förutsäga mitt nästa steg, min nästa tanke. Självkännedom på gott och på ont. Jag älskar mitt nya liv, men så fort solen börjar titta fram kommer tvivlet. "Är det här verkligen allt?".
 
Den här veckan har varit riktigt bra. Full rulle på jobbet, fylld av energi. I söndags släppte en stor sten av skuld som varit min ständiga följeslagare i så många år. Jag svävar nu nästan ovanför marken. Mäktig känsla när det omöjliga helt plötsligt blev möjligt. Tack Al-Anon!
 
Jag har även börjat något som kallas för coaching. För att komma vidare i livet. Känner en, som känner en, som pluggar till terapeut som behövde en elev. Jag har gått två gånger och det har redan gett en hel del. När någon ställer frågor som ingen annan ställt och låter mig själv fylla i svaren sker något magiskt. Jag blir medveten om hur det faktiskt var egentligen. Låter kanske flummigt, men funkar bra för mig.
 
Det är mycket fokus på mig själv just nu. Det är på bekostnad av vänner och familj. När jag säger familj syftar jag på min kille. Jag har aldrig varit den som hört av mig så mycket till folk och nu har jag väl blivit ännu sämre. Behöver inte längre spola hjärnan med ett telefonsamtal med någon annan på samma sätt längre. Jag kan stå ut med mina tankar idag och vågar vara i även de tunga känslorna. Jag saknar dock mina vänner väldigt mycket. Jag saknar utekvällar, jag saknar fika, jag saknar spontanhäng, nagelfixande, filmtittande och mycket annat, Igår umgicks jag med Thommie för första gången på länge. Vi käkade middag, tog en promenad och kollade en film hemma hos honom. Uppskattade kvällen mycket, behövde verkligen den!
 
Ikväll ska jag hem till Bea och planera för vår USA resa tillsammans med André och Helena. Om lite mer än 2 månader åker vi :) Nya människor, bra människor.
 
Sitter och lyssnar på artisten Mange Hellberg. Det finns en låt som påminner mig om någon jag en gång kände. Låten får avsluta detta spretiga inlägg:
 
 
Jag tänkte fylla på med ett inlägg med en text jag skrev inför senaste veckans skrivarkurs.
 
Må bäst denna soliga helg!

Jag förlåter oss

På dagens Al-Anonmöte hände något som aldrig hänt förut. Jag bröt ihop och delade med mig av det som jag sällan sätter ord på. En annans delning tog mig tillbaka till 2006-2007. Med ens talade Michaela 27 år utifrån Michaela 20 års känslor. Jag var tillbaka i hennes verklighet som bestod av en enda sak, en enda känsla, en enda sinnesstämning. Dygnet runt, alla dagar den perioden. Oro. Motsatsen till sinnesro.

Jag var så jävla maktlös. Vad jag än hade gjort så hade det blivit exakt samma resultat. Han dog och hade han inte dött 2 juli 2007, hade det hänt strax efteråt. Kanske hade jag kunnat skjuta upp tidpunkten något, men till vilken nytta. Jag hade bara förlängt hans lidande lite längre. Han var sjuk och kunde inte göra annat än att göra som han gjorde. Han var så trasig, så oändligt mycket trasigare än jag.

Älskade pappa, jag saknar dig så!




Hello darkness my old friend!



Helgen blir väldigt kort när hjärnan fylls av dyss och hjärtat fylls av ångest. Det har varit så här ett tag nu. Vad vill du säga mig?








Det vanligt livet och lite allvar

Snacka om att bloggen suger nuförtiden! Det händer faktiskt en hel del som skulle kunna vara värt att skriva om. Vanan att blogga börjar avta kanske? Tänkte att det kunde vara värt att skriva ett "livet just nu"-inlägg så att ni hänger med.
 
Jobbet börjar kännas bättre igen. I höstas trodde jag aldrig att jag skulle skriva det. Jag börjar faktiskt trivas där igen och det känns inte förjävligt att gå in i kommunhuset längre. Jag börjar uppskatta de fina bitarna med jobbet. Den nya utmaningen med att handlägga personer under 65 år har också gjort sitt. Det är riktigt roligt och givande! Arbetsglädjen är alltså tillbaka.
 
Jag kör på med träningen. Trodde aldrig att jag skulle komma till den punkten heller, då jag uppskattade träning. Men där är jag faktiskt. Mitt gymkort har däremot blivit låst för bokningar utan anledning. Ska till gymmet om ett tag och lösa det förhoppningsvis. Yogan känns riktigt bra den med. Den ger lugn i både kropp och själ. Jag har inte alls lika ont i kroppen längre som tidigare. "Vad var det jag sa?" är det ett gäng som kommer säga och det får ni göra!
 
Skrivandet går framåt i och med skrivarkursen. Kursen är verkligen rolig! Sköna människor och givande diskussioner. Vi skrattar mycket, både åt oss själva och med andra. Läraren är flummig men bra. Jag känner mig mer peppad att arbeta med romanen nu när jag får bra verktyg att kunna åstadkomma något bra!
 
Jag och Mr Special diskuterar samboskap. Det ser ut som om jag lägger ut min lägenhet till byte. Bea har fotat den enligt konstens alla regler. När bilderna är redigerade läggs den ut på annons. Det är blandade känslor helt ärligt. Vet inte om det är rädslan som pratar, eller om jag egentligen inte är redo. Kommer jag någonsin vara redo för en riktigt ärlig och nära relation? Inom mig skriker en röst "spring för livet!" och mitt undermedvetna gör sitt bästa för att fucka det hela genom att bete sig som skit. Mitt innersta flyr iväg i drömmar och konstruerar scenarion som inte finns. Jag försöker ta det lugnt och lyssna inåt, inte det lättaste vill jag lova. Det är jag som drivit flytta ihop grejen och vi bor mer eller mindre ihop. Mr Special har inte varit hemma på typ 3 månader. Men att dela allt mitt med någon annan? Fy fan. Jag har gjort det förut och vi minns alla hur det slutade. Då flyttade jag in hos någon annan. Det var på något sätt enklare att vara den som packade sitt pick och pack och drog. Tänk om jag vill dra nu då? Flyktbeteendet är väl etablerat känner jag...
 
 
 
Måendet var på topp en period men börjar sakta räkna ner mot källaren. Hissen går upp och ner och humöret svänger lika mycket som den här våren. Det börjar bli tröttsamt. Jag och några kollegor diskuterade mående och jag kunde verkligen inte relatera till hur det kändes att "må neutralt". Allt eller inget hela jävla tiden och när det väl är stabilt känns det avstängt och tråkigt.
 
 
Jag har gjort lite roliga saker på sistonde. Jag var och firade Ana som fyllde 25, var på galej med jobbet och firade Nattes kille. Lite fest alltså. Det var trevligt även om fest aldrig blir som fest en gång var. Jag och Bea var och återsåg 5 gamla kärlekar i form av Backstreet Boys på Hovet. Jag blev positivt överraskad, de var grymma live! En riktig show bjöd de på! Lilla Michaela som aldrig fick se de som 10-åring grät av lycka inombords. Det var en fin present till henne <3
 
Dags att plocka ihop sig inför gymmet. På återseende!

Har vi glömt varandra nu?

Ett mellanspel mellan högt och lågt mående. Livet i väntan på nästa station. Jag borde vara tacksam, jag gillar ju inte mina humörsvängningar. Samtidigt är det inte kul att inte känna fullt ut, vare sig eufori eller ångest. Bättre tider kommer, sämre med.

Ibland saknar jag det gamla. Jag saknar drömmen och känner mig ibland så tom utan den. En dag i taget och det blir lättare med tiden. I alla fall vissa dagar.



Jag ska inte glömma bort att jag har bloggen att bolla med. Ett litet inlägg från mobilen kan ibland lösa stora knutar.

Kriget med mig själv

Och vi går ännu en vår till mötes. Mars känns lika rastlös som vanligt. Det gamla trygga vinterlivet börjar skava. Ljuset väcker gamla mönster till liv.

Det är lika galet i mitt huvud som vanligt med andra ord. Ni hänger väl med ändå?



Och jag hade en bättre plan för låtlistan. Bloggen ligger som låg prio till förmån för skrivarkursen. Ni ska få läsa lite alster därifrån också.


Blogg från Gävle

Hej vänner! Hoppas ni mår bra! Själv spenderar jag helgen i Gävle och firar min bästis Ana som fyllde 25 igår. Det var fika, alkohol, lekar och utgång igår. Hade en riktigt bra kväll och är inte ett dugg sliten idag faktiskt.

Vi insåg under kvällen igår att det var hela 5 år sen jag lärde känna gänget här uppe. Många fina minnen och fler lär det bli.









Tack för en trevlig kväll vänner!

Feb. 24, 2014

Jag var nere i helvetet och hälsade på i helgen. Ja, det kändes iaf så. Hela förra veckan var tung och det nådde sitt kulmen på lördagen då ångesten var så stark så att jag grät om vartannat. Livet alltså, vad säger man? Inget speciellt som hänt. Gamla nötta sorger som visar sitt fula tryne igen.



Söndagen vände det lite. Tog en långpromenad med en vän och pratade av mig. Solen börjar titta fram på allvar. Jag tror att jag är extra känslig för årstidsväxlingen.



Idag har jag instället varit fylld av skön energi. Jag har löst grejer på jobbet, jag har kopplat in skrivbordslampan som stått i 2 år, jag har yogat, jag har skrivit klart grejer som jag behövt. Ändå ligger jag i sängen innan 22 och ska avnjuta lite bok. Känslan av tacksamhet känns i magen, det var ett tag sen.

Hoppas det vänder nu och att ljuset stannar för oss alla!

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!