Skuld är så tung att bära


Skuld kan verkligen äta upp en inifrån. En fruktansvärd känsla. Som om hela mitt inre färgats svart och jag har förvandlats till den sämsta människan på jorden. 

Jag har försökt deala bort den där skulden under dagen, men den ligger kvar som stenar i magen. Så vad fanns kvar att göra? Be om ursäkt för min del. Otroligt jobbigt för jag skäms. Men sagt och gjort. Tyngden lättade direkt lite. 

Jag vet att andra säkert tycker min känsla är överdriven, men det spelar ingen roll. Jag mår så sjukt dåligt när andra mår dåligt pga något jag gjort. Det händer inte särskilt ofta, men när det väl gör det vill jag hellre dö än att den andra ska må dåligt. Förstår inte människor som sviker andra gång på gång och varje dag. Jag skulle gå under i skuld och skamkänslor! 

Handla efter dina grundläggande värderingar Michaela. Mot alla, alltid. Dagens lärdom! 

Ingen är fullkomlig och inte heller jag

Ett typiskt tecken på stress är att en sak kan fastna som en loop i mitt huvud. Det snurrar runt i min hjärna och påverkar tillslut mina känslor och sätter sig i hela mitt mående. Det hela blir så starkt inom mig, att jag tillslut får för mig att mina tankar är den absoluta sanningen.
 
En sån sak har hänt idag. Det bottnar i att jag gjorde fel mot en person för ett syfte jag då bedömde som viktigare. Men felet i proportion till mina tankar och katastrofscenarion är inte verkliga.
 
Jag är mänsklig, även jag gör fel. Förhoppningsvis gör jag ett mer genomtänkt val nästa gång.
 
Behövde skriva det för att påminna mig om vad som är på riktigt och inte. När jag nu stannar upp, inser jag att den egentliga konflikten finns inom mig. Jag har handlat mot mina värderingar och jag har därför en obehaglig känsla inom mig att jag gjort fel. 
 
Strax lunch, sen hemgång. Imorgon ska jag kompa då jag var på heldagsutbildning i måndags. Långhelg, ett välkommet inslag just nu.
 
 

Hej ljuset, du har saknats!

Godmorgon torsdag! Veckorna och våren flyger framåt. Det är verkligen enklare att leva nu när ljuset återvänt. Igår var jag ute och gick i Rudan (ett friluftsområde där jag bor). Jag utmanade mig själv och följde ett spår som var en mil. Det var riktigt rogivande att gå runt i skogen i det sköna vädret. Jag hade inga lurar utan lyssnade på skogens ljud. Ett parti av rundan var rätt långt in i skogen och jag mötte ingen på väldigt lång tid. En lugn stund i sinnet. Efteråt var jag härligt utmattad i kroppen, vilket jag behövde efter några dagars krypande rastlöshet. 

Ska till jobbet snart. Har inte fått något nytt uppdrag då projektplanen är inlämnad. Får se om jag får till nåt möte med cheferna idag. Tycker inte om att känna mig överflödig. Mardrömmen med det delade rummet fortsätter. Igår mailade jag min chef och sa att det inte funkar. Blev avbruten säkert 25 gånger igår, och då jobbar jag bara halvtid. Det bara snurrar i mitt huvud varje dag jag sitter där. Mår jättedåligt av det. Hoppas på en lösning. 

För en gångs skull står det still i huvudet gällande bild till inlägget. Säger därför skål med kaffe som på den gamla goda tiden! 


Och nej, den tiden var fan inte god, även om den tidvis var väldigt rolig. 

När man vill ta flera dagar i taget samtidigt

Min hjärna och min kropp låter mig inte styra länge. Inte ens kompromissa. De väljer helt enkelt att lägga av när det är nog. Tyvärr är "nog" inte tillräckligt för mig. Acceptera, acceptera, acceptera. Där är jag inte än. 


Jag försöker verkligen ta det lugnt. Det är väldigt påfrestande då jag mer eller mindre alltid varit uppe i högvarv. Utom då jag dämpat med yttre påverkan. Försöker finna nya sätt att slappna av, bättre sätt. Men det tar tid och klockan går så långsamt när man väntar på framsteg. Samtidigt går den så fort när man tittar bakåt och ser all tid som bara gått. 

Försöker finna lagom

Tisdag morgon och jag känner mig trött och oinspirerad. Mina energinivåer är ständigt i obalans. Ena dagen är jag energisk, hyperaktiv och far runt. Andra dagen är jag helt slut och orkar knappt röra mig. Det finns ingen mellanläge. Är jag inspirerad flyter allt av sig självt. Tyvärr är det svårt att förena det man brinner för med sitt jobb. Iaf idag. Förhoppningsvis finns det drömmar att fånga framöver. 

Idag är en lågdag. Vill helst stanna hemma, men så funkar ju inte livet. Igår var en aktiv dag. Jag betalar väl för den idag kanske. Jag kan nog inte bara skylla på utmattningen. Har nog alltid varit lite sådär upp och ner i energinivåer. Har hängt ihop med måendet som alltid åkt berg- och dalbana. Skillnaden är att jag förr ignorerade tröttheten och bara körde. Rakt in i väggen tills jag gick sönder. Även jag gick sönder. 


Försöker lära känna mig själv på nytt. Känna av och känna in. Ingen enkel utmaning för den som är van att stänga av och fly. Det finns väl sina anledningar till att jag är där jag är idag. På gott och på ont. 

Det har hänt alldeles för mycket

Klockan är 8 på morgonen och jag är på väg till pendeln i min bostadsort. Orten som rymmer allt för mycket jag önskar gick att glömma. Stöter på en gammal historia vid spärrarna. Vi ser varandra innan vi hinner undvika varandra. 

"Bor du kvar här i Handen?"

"Ja, här händer inte mycket..."

Fast egentligen har allt hänt. Jag är inte samma tjej som 2008 gick in på toaletter tillsammans med dig. Och du är säkert inte samma kille. På den tiden behövde jag ett rakblad och det var det du var för stunden. Vad var jag för dig?

Minns tiden innan toaletten. Vi var trots allt rätt bra vänner på jobbet. Vi skrattade alltid mycket. 

"Jag ska i alla fall vara långt bak"

Tacksamt vinkar jag dig hejdå och stannar kvar långt fram. 


Jag är trött på att springa på dig och alla andra rakblad jag skurit mig med under åren. Orkar inte bli påmind om en tid då allt var nattsvart, vart jag än går. Jag tror det är dags att flytta. Måhända att det är att fly, men jag orkar inte leva i det förflutna längre. 

Pappa kom hem

Jag trodde denna dag skulle kännas lättare med åren. Men ju fler känslor som slås på, desto mer sorg sköljer över mig. Det tar aldrig slut. 


Grattis på födelsedagen pappa. Jag saknar dig så jävla mycket. 

Städa ur garderoben


Jag vet att många tycker jag är konstig som delar med mig så mycket av mitt liv. Både här i bloggen och i det verkliga livet. Jag har nog alltid kunnat berätta saker rätt öppet. På ett kallt fakta plan. "Min pappa är alkoholist", "Min pappa söp ihjäl sig" (två saker som många ofta reagerar på att jag berättar om). Det är inte svårt att berätta för mig. Det var så det var. Det jag däremot inte kunnat prata om är känslor kopplade till personer och händelser. Hur det kändes att ha en pappa som var alkoholist. Hur jag mådde när han söp ihjäl sig. Det övar jag på att prata om. Kanske mer i bloggen än någon annanstans. Det har alltid varit enklare för mig att skriva ut känslorna. 

Jag mår bättre av att prata om det som gör ont i mig, än att stänga in det. Hur rädd jag än är, hur mycket skam jag än känner över saker jag gör och saker jag tänker, mår jag alltid bättre av att dela med mig av det. Förr pratade jag i bästa fall med en vän om det. Oftast med min dagbok. Idag pratar jag med flera olika vänner, med kollegor, på möten, med Robert, i bloggen. Oftast får jag reflektionen att det inte är så illa som det är i mitt huvud. Numer kan jag ofta säga till mig själv att det inte är annat än min medberoendehjärna som lever sitt eget liv. Allt jag tänker är inte sant. 

Även om folk tycker jag är lite konstig till en början, då jag på ytan kan verka som ett läckande såll, är det många som också vågar öppna sig själva. Glänta på dörren till garderoben och visa ett av sina egna skelett. Genom att släppa ut sig själv öppnar man upp andra. Tänk om alla kunde tänka så. Vad mycket skam vi skulle slippa! 

Fångar författaren som kommit på villovägar

Igår kom jag äntligen till punkten då jag insåg att romanen jag tänkt så mycket på, inte kommer skriva sig av sig själv. Jag har pratat om den mycket, "det här vill jag ta upp i min roman". Under hela min sjukskrivning gnagde romanen i huvudet på mig. Att jag borde ägna tiden åt den. Men jag skrev inte en enda rad på den. Förklarade bort att jag skulle undvika dator pga utmattningen. Ändå kunde jag blogga, mycket och länge. 

Det handlar om något annat. Prestationsångest och rädsla över att den där romanen kommer suga. Att ingen kommer vilja läsa, folk kommer skratta och allt har varit förgäves. Ändå vet jag innerst inne att jag kan skriva. Jag har fått komplimanger för mitt skrivande sen jag var typ 6 år. Dessutom skriver jag främst romanen för min egen skull. Det är min historia. Och den ska ut för min skull. Vill nån läsa är det mest en bonus. 

Jag fick ett tips här i bloggen, om en bok om ACT-metoden. Jag lånade boken "Lyckofällan" skriven av Russ Harris. Jag har inte utrymme att förklara boken i helhet, men den var otroligt bra och givande. Den innehöll övningar som hjälper en att mentalt fokusera i nuet (något jag verkligen behöver!) och att hantera negativa tankar genom att helt enkelt acceptera att de finns där, men inte ge dem någon uppmärksamhet eller gå in i dem. Boken tog även upp att det är mitt eget ansvar att leva efter mina värderingar. Att styra mitt liv i den riktning jag vill. Att jag kan göra något litet varje dag i den riktningen. Tog till mig det mesta i boken och tyckte tankesättet passade mig. 

Parallellt med dessa övningar har jag även använt en app som heter Headspace.com, som jag fått tips om av en vän. Den innehåller guidade meditationer (inte helt hundra på begreppet, men man tömmer iaf hjärnan genom att fokusera på andning). Otroligt avslappnande och igår fann jag det där utrymmet i huvudet. Som ett rum där allt var tyst, lugnt och allt bara var. Så häftigt! 

Igår kom jag alltså till punkten då det var dags att sluta snacka och börja följa drömmen. Jag tog fram datorn (Roberts Mac, bästa som hänt mig!) och öppnade Word och jag skrev 2,5 A4 ny text och arbetade om 10 sidor gammal text. Otroligt frigörande och jag kände mig så lätt efteråt. 

Jag är så tacksam för dessa två givande verktyg jag fått de senaste veckorna. Är glad att jag vågade prova. Det har vekligen gett resultat långt över förväntan. Tack <3 


Wonderland, you're getting old

Jag har ägnat en stor del av mitt liv till att dagdrömma. Det började när jag var barn och fortsätter än idag. Det är väl härligt att dagdrömma, kanske vissa av er tänker. Absolut, i måttlig mängd. Men när man går runt och lever sitt liv i drömmar istället för här och nu, det är då det blir problem. 

Jag byggde troligen mina drömvärldar för att hantera en ohanterlig verklighet när jag var barn. Drömvärlden fanns alltid med mig och jag kunde när som helst fly in i den, när det blev för hemskt omkring mig. Och hemskt var det faktiskt ganska ofta. Jag kunde tro så starkt på det som fanns i mitt huvud, att det nästan blev verkligt. Nästan. Jag visste ju att det inte var så, men jag tänkte att "om" det blev så som i drömvärlden, då skulle mitt liv bli perfekt. 

Det kallas för magiskt tänkande. Att alla problem i livet kommer lösas genom att en enda sak inträffar. Det här tänkandet har alltid funnits med mig. Min favoritdröm var om kärleken. Objektet för kärleken har ändrats genom åren, vissa har fastnat längre än andra. Den som satt fast längst i huvudet bodde där i 6 år. Om bara vi fick varandra skulle jag bli lycklig. Det sorgliga var att dessa objekt för mitt magiska tänkande, alltid var någon annan än min partner. Det var som om jag var dömd till att vara olyckligt kär. Det fanns en tillfredsställelse i det också. Då fick jag fortsätta att drömma och min drömvärld överträffade alltid verkligheten. 

Jag började förstå det här beteendet för kanske 2 år sen. Då började jag nysta i det och rannsaka mig själv och mina motiv bakom mina tankemönster. Har börjat våga prata om det och har fått reflektion på mina tankar. Har börjat förstå. 

När jag läste igenom mina dagböcker i höstas såg jag dessa mönster allt tydligare. Det började redan när jag var barn. Jag läste om vårterminen i tredje klass när en ny kille började i klassen. Jag blev blixtförälskad och var det i säkert 2 år. Jag gjorde aldrig något åt det. Ville inte att han skulle veta. Ville inte att någon skulle veta. Han var elak och bråkig mot alla. Jag tyckte bara att han var missförstådd.

Så där höll det på år ut och år in med diverse olika personer av manligt kön. Ingen såg det jag såg, att de bara var missförstådda. 


Jag gör mitt bästa för att inte leva i drömvärlden längre. Jag stoppar mig själv när jag börjar flyta iväg. Det underlättar att leva tillsammans med någon jag verkligen ärligt älskar. Någon som jag vill spendera mitt liv med och som det är realistiskt att jag faktiskt kan göra det med. Jag är med någon som tillfredsställer mina grundläggande behov. Som älskar och bekräftar mig. Det gör att jag inte behöver söka detta hos andra. Drömma om att få det från andra. Tyvärr är kärleksberoende lurigt och jag måste alltid vara på min vakt. Komma ihåg vad som är viktigast och vad som är verkligt. 

Jag kan allt oftare stoppa mot själv när jag flyter iväg i dagdrömmar. Tyvärr kan jag inte styra drömmar på natten. Inatt var en sådan natt. Det jag kan göra är att inte tillskriva drömmen en betydelse den inte har. Påminna mig själv om att det inte är något annat än vad det är. En dröm som kommer och går. 

#fuckflytten


Delar rum med två andra som pratar i telefon, men varandra och med folk som kommer in genom dörren hela tiden. Inte så jävla optimalt för en person med utmattningssyndrom. Nu är de på möte och jag njuter av ensamheten och instrumental musik på Spotify. 

Igår hade jag panik över flytten på jobbet. Över att behöva dela rum med människor jag inte är bekväm med. Hjärnan låste sig totalt och jag gick in på toaletten och grät. En tuff dag. Gick hem, laddade om och försökte finna en lösning. Lösningen får bli att jag tar min laptop (så tacksam över att jag har en laptop, inte alla som har här) och flyttar runt där det tillfälligt finns lediga rum. Det är inte optimalt men här inne kommer jag inte kunna jobba. Pest eller kolera liksom. Bara att välja det minst dåliga. 

Nu är det fika och om 3 timmar får jag gå hem! 

När hjärnan tas över av djävulen

Det är måndag igen och jag väntar på att få gå till jobbet. Får inte vara där förrän klockan 8 då vi flyttar kontor under helgen. De ska byta golv på vårt plan, så vi ska sitta på ett annat plan under 2 månader. Jag gillar det inte. Nervös och orolig inför att dela rum med 2 andra. Förstår inte hur det ska funka med min intryckskänslighet. Jag har sagt ifrån, att det kommer bli svårt för mig, men inte fått något förslag till förändring. Mest ett beklagade. Vi får se hur det går. Jobbar ju som tur är bara halvtid under perioden. 

Lördagens konvent var upprivande. Inte Al-Anon mötena utan AA-talarmötet jag var på. Det var en man i typ 40-årsåldern som berättade om sin resa med alkoholen och till AA. Kände igen mig skrämmande mycket. Han var rätt nynyker, men berättade väldigt rakt och ärligt om sin resa. 

Det var något i hans berättelse som berörde något djupt inom mig. Satt med tårar i ögonen nästan hela tiden. Efteråt på parkeringen, när jag mötte upp Robert som hämtade mig, släppte jag ut tårarna. Jag vet inte vad det var som hände inuti. Kanske blev jag påmind om att alkoholisten är så maktlös inför sitt missbruk. Att sjukdomen kan drabba vem som helst, ingen går säker. Att sjukdomen trasar sönder familjer och lämnar djupa sår i barn. Lämnar sår i föräldrar som super bort sina barn. Alla alkoholister börjar sin resa någonstans. Finner en lösning i alkoholen. Den tillför något som saknas från början. Mod, känslor, bomull, den har många funktioner som kan anpassas individuellt. Meningen var aldrig att skada någon annan, men så blev det. Så blir det alltid. 

Min mamma ringde i fredags. Vi pratade länge och djupt om hur sår som uppstår i barndomen formar oss till de vi är. Både sår man minns och sådana som vi hoppas vi aldrig behöver komma ihåg. 


Jag är glad att jag valt bort alkoholen. Det är inte värt att spela rysk roulette med sjukdomen alkoholism. Risken är stor att jag hade fastnat och upprepat familjens arv. Jag var helt ärligt på god väg dit. 

Jobba lite

Idag står vägen mot tillfrisknande i fokus. För att komma dit behöver jag göra lite fotarbete. Ska njuta av en dag fylld av Al-Anon möten i Hökarängen. 


Förra året var det jag och Sofie som tillsammans med ett gäng andra anordnade detta konvent. Det var hektiskt men så roligt och givande! Vi delade även om vår resa på öppningsmötet framför kanske hundra personer. Det var en upplevelse för livet. 

I år tackade min grupp nej till att arrangera då vi blev för få som kunde hjälpa till. Jag sa ja först, men fick sen hjälp av en vän i programmet att säga nej. Hon såg att jag var på väg att gå in i väggen. Tacksam över att hon stoppade mig. 

Idag ska jag bara åka dit och njuta av dagen. Prioriterade att sova och kommer börja dagen med möte nr 2. 

Hoppas ni också får en fin lördag! 

Väx upp för fan!

"Jag har aldrig lovat dig något..."

Den har man hört ett gäng gånger. En mening människor (män oftast enligt min erfarenhet) använder för att svära sig fria från skulder de inte har lust att bära. Istället fick jag bära skulden av att ha trott på ord som det aldrig låg någon sanning bakom. Jag har tagit skulden utan att ens reflektera över den. Varför har jag varit så dum och förväntat mig något, när jag aldrig fick något löfte? 

Läste nyss en mening i Al-Anons "Mod att förändra" som jag läser varje dag. 

"Andra människors förväntningar är inte mitt ansvar, såvida jag inte bidragit till att skapa dem." 

Visst fan är jag ansvarig för att mena det jag säger? Att inte bara kasta ur mig massa drömmar och förhoppningar, som det inte ligger någon verklighet bakom? Att aldrig någonsin säga ordet "vi", när jag egentligen menar "nån"?

Det virvlar upp massa ilska inom mig. Jag har låtit allt för många komma undan med allt för mycket. Att ta ansvar för sina ord och handlingar gentemot alla alltid. Det är att vara vuxen. Jag har träffat på ett gäng 15-åringar tidigare i mitt liv. 


Mötet igår gick förövrigt väldigt bra. Fick fortsatt halvtidssjukskrivning tills efter jag kommer hem från Sri Lanka (tom 8/6). Läkaren föreslog det innan jag ens behövde be om det. Chefen och rehabkonsulenten var helt eniga också. Känner verkligen att de bryr sig och förstår hur det funkar i min hjärna just nu. De ser hela bilden, inte bara just nu, utan förstår hur det sett ut och hjälper mig att bryta mönstret. Är väldigt tacksam för att jag får detta stöd, ingen självklarhet i dagens samhälle. 

Nu ska jag sluka frullen och sen gå och jobba mina timmar :) 

Vill inget annat än att bli frisk!

Torsdag morgon. Idag ska jag ha uppföljning av min sjukskrivning som går ut. Jag, min chef, rehabkonsulent och läkare ska ha ett möte hos företagshälsovården inne i stan. Har svårt att ta till mig att mötet handlar om mig. Har fortfarande svårt att identifiera mig med någon som är sjukskriven. Skämtar gärna bort att jag drar hem efter lunch, med att jag "återgår till mitt ljuva liv". Pratar ogärna om hur det egentligen känns att gå hem efter lunch. Jag känner mig annorlunda. 

Jag är lite nervös inför eftermiddagens möte. Jag har senaste veckan börjat känna av stressymptom igen. Hjärnan som låser sig, svårt att fokusera, ljuskänslighet, svårt att varva ner. Det värsta är att jag börjar känna viss olust inför att gå till jobbet igen. Det har kommit smygande. Det kommer elaka tankar om att jag inte presterar något. Att jag aldrig kommer fixa projektplanen jag skriver till deadline (nästa vecka...). Sen är det andra saker på jobbet som också är jobbiga och får mig att känna mig obekväm. Dock inget jag vill skriva om här. Känner mig lättad när jag kommer innanför dörren hemma efter jobbet. 

Ingen bra utveckling som ni hör. Definitivt inte redo för att jobba mer än jag gör idag. Tycker dock det är svårt att avgöra vad som är vad. Vad är stress på jobbet? Vad är trötthet från livet som varit? Vad är alla förändringar som skett senaste året? Eller kommer allt på samma gång? Kanske är det helt enkelt dags att lämna tryggheten där jag är och byta jobb. 

Försöker sitta lugnt i båten. Svaren kommer nog tids nog. 


Bjuder på en bild på mig själv. Hör inte till vanligheterna med selfies längre. 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!