Det förgörande självhatet

Åh fredag! Finns det någon bättre dag? Jag tror inte det. Den går nästan alltid av sig självt och sen är det helg. Jag är fredagstrött. Har varit full rulle i veckan. Jag har tyckt om det, har ju önskat mig mindre tid i soffan och jag har knappt suttit i soffan alls. Helgen fortsätter ånga på och jag ska göra mitt bästa för att ta vara på den vila som erbjuds mellan varven. 
 
Var på terapi igår för första gången på en månad. Välbehövligt. Fick resonera om mitt förhållande till min kropp. Väldigt centralt för mig just nu och det uppmärksammade min terpeut utan att jag tog upp det själv. Har fört en inre hathampanj mot min kropp denna sommar. Den granskas, jämförs och sågas av mig själv och enbart av mig själv. Jag vet att det inte kommer något som helst konstruktivt av att hålla på så, men tankarna har varit ostoppbara trots dagliga försök att få slut på dem.
 
Hatat mot kroppen kommer och går i perioder som mycket annat av mina destruktiva tankar. Detta är däremot det som funnits med mig allra längst och som är absolut svårast att bli av med. Det var skönt att få prata om det igår. Fint att få lite perspektiv och någon annan som sa att problemet inte handlar om kroppen, utan min upp uppfattning av kroppen. På ett sätt som gick in i mig på ett sätt som en väns ord inte går in. Tillfrisknandet från dessa tankar ligger inte i en viktnedgång. Det är bara i accepterandet av mig själv som lösningen ligger. Ett spår jag varit inne på ett tag och som jag tänker fullfölja.
 
Jag fokuserar nu mycket på att mat som får mig att må dåligt är negativt för mig. Ett uttryck för självdestruktivitet. Mat som får mig att må bra är uttryck för kärlek och att ge kroppen det den behöver. En insikt som landade igår var på vägen från terapin då jag var jättehungrig. Jag kom på mig själv att undvika att köpa mellanmål med tanken "jag ska ändå äta middag om ett tag, det är onödigt". Jag förvägrade därmed mig själv att tillgodose ett basalt behov. Om jag däremot är sugen på något, t.ex. socker, tillfredställer jag alltid det mer eller mindre direkt. En häftig insikt som jag tror kommer hjälpa mig. 
 
Undviker just nu rent och uppenbart socker. Försöker även hålla mig borta från uppenbar skärpmat. Jag äter kolhydrater i begränsad mängd (mår inte bra av för mycket). Jag äter även frukt och bröd. Jag äter lite större portioner än vad jag gjort innan, då jag upptäckt att jag inte höll mig mätt särskilt länge och att de troligen var för små. Ersatte då istället med skräp och socker. Har en kompis som genomgått en ätstörningsbehandling som jag bad om hjälp. Hon gav mig lite papper från sin behandling, bland annat ett matschema, där jag fick lite andra perspektiv på mitt tidigare tankesätt. Jag följer de inte till punkt och pricka, men de gav något att hålla sig lite i. Tycker det är oerhört svårt att avgöra vad som är sunt och normalt att äta. Jag har verkligen inte med mig det från mitt barndomshem. Media erbjuder inga sunda svar. Google ger en miljon olika svar. En ätstörningsbehandling kändes som det minst dåliga alternativet att utgå från för att bilda sin egen uppfattning.
 
Jag jämför ofta mitt utseende med gamla kort på Facebook. Om jag var tjockare eller smalare då jämfört med idag. Glömmer bort att dessa kort inte erbjuder någon som helst sanning, då jag alltid valt ut de kort där jag upplever att jag ser smalast ut. Har alltså alltid valt bort kort som jag tycker jag ser fet ut på i alla tider, oavsett egentlig vikt. Glömmer även bort att jag per automatik väljer "mina bästa vinklar" och drar in magen på de foton jag väl lägger upp. Skriver nu detta som en påminnelse till mig själv. Dina foton på sociala medier var inte verkligheten, så det är ingen idé att jämföra!
 
 
Ett av alla foton jag valt bort att lägga upp pga självhat. Övar genom att lägga upp det. Det är en fin bild. 
 
Nu ska jag snart till tandhygienisten och sen jobba. Ikväll blir det häng i Nynäs med en ny vän. Är lite nervös. Tänk om jag inte alls är så som hon förställt sig när vi umgås bara hon och jag? Tänk om jag gör henne besviken. Vad kan jag erbjuda? Massa toktankar som ni hör. Får försöka överrösta dem.
 
Ha en fin helg <3

Tuffa tider med nya verktyg

Ingen större lust med det här men gör det ändå. Bloggande, jobb, alldeles för många dagar i livet. Blir så ledsen över att det känns så periodvis. Känns som jag gör något fel då. Tankarna om att jag måste förändra mitt liv skriker högt och jag skäms för att jag inte tar större steg för att förändra min situation. Prestationsångest för livet. 
 
Det är mycket kaos omkring mig just nu. Svärmor är svårt sjuk och det påverkar hela familjen. Jag vet hur det funkar, tacksam för all min kunskap om familjesjukdomar. Även kunskapen om vård och omsorg och dess anhörigperspektiv. Mitt i allt blev även hennes hund sjuk. Märkligt hur allting har en tendens att hända på samma gång.
 
Mycket sorg omkring, även i mig. Den kommer ut lite här och där. Jag låter den oftast. Jag är inte rädd för det som komma skall. Det är en befrielse att inte vara det. En ny erfarenhet för den som varit rädd för kris och katastrof hela sitt liv. Omgivningen har dock inte riktigt samma perspektiv alla gånger, så jag får bidra med mitt nyfunna tänk på ett ödmjukt sätt. Det går ganska bra för oss trots att det blåser rätt hårt för tillfället. 
 
Sorgen är hanterbar, men när den inte kommer fram så blir det nåt slags avstängt läge i mig. En rastlöshet, något som gnager och jag får tendenser att vilja fly bort. Gillar inte det tillståndet. Det är nåt slags mellanläge som jag kämpar för att ta mig ur. Komma ner några lager till i mig själv. En stor skillnad mot förr, jag vill inte fly längre, jag vill komma närmare. 
 
Idag ska jag på terapi och efteråt ska jag jobba i stegen tillsammans med Sofie. Innan dess ska jag avverka några timmar på jobbet. Tacksam för fina kollegor som hjälper mig att koppla av från annat och bara vara i vardagens vila. Jobbet är ofta vila för mig i tuffa tider.
 
Helgen ska jag ägna åt roliga saker. Ska träffa en nyfunnen vän jag lärt känna via terapin på fredag. På lördag är det mc-eventet med familjen. På söndag ska jag träffa Linus som jag längtat halvt ihjäl mig efter. Van att träffa honom flera gånger i veckan via jobbet och nu har vi inte setts på en månad. En fin helg på ingång. 
 
Tack för att jag fick skriva av mig även om jag ville stänga allt inom mig. Bjuder på gårdagens instagrambild. En vy som dök upp när jag var på väg till gymmet för yoga. Påminde mig om att ovan molnen är himlen alltid blå. Har börjat använda instagram lite mer, mickisloo heter jag där för den som vill följa mig.
 
 

När kaoset är ett minne blott

Hej vänner! Mitt i veckan och jag undrar varför jag längtade till jobbet egentligen. Det var lite segt igår. Jag har inte haft några möten än, och som jag tidigare skrivit har jag så svårt att sitta på kontoret hela dagen. Andra tider kommer och det inom kort, så jag ska inte klaga. 
 
Besiktningen på K-vägen var helt onödig att oroa sig för. Trodde jag skulle få betala massor för alla mina hål i väggarna, men icke. De ska renovera inför nästa hyresgäst, så de kräver ingenting för mitt slitage. Behöver endast tömma lägenheten och städa badrummet. Slipper därmed städfirma jag annars hade tänkt ta. Blev X antal tusen rikare allt som allt. Så lättad! Allt känns nu betydligt enklare inför uppsägningen. Det enda som inte känns lika kul är att Sofie behöver flytta. Gör mitt bästa för att släppa det mentala taget om det och lita på att det löser sig för henne. Tacksam för att jag följde min egen väg gällande uthyrningen och gjorde det vitt, vilket kändes bäst i hjärtat. De flesta andra tyckte jag skulle hyra ut svart för det är så många gör för att ha kvar sina lägenheter. Jag pallade inte den oron. Men gör man det korrekt är det ett år som gäller för uthyrning och det året har nu gått. Vet att jag aldrig skulle vilja flytta tillbaka till K-vägen igen, oavsett vad som hände. Det hade varit att backa bandet och utvecklingen.
 
Däremot så tacksam för allt som den lägenheten inneburit för mig. Den är faktiskt en av de bästa saker som hänt i mitt liv. Alla kan nog inte skryta med att ha haft en så betydelsefull lägenhet. Kommer aldrig glömma lättnaden av samtalet när hyresvärden ringde och erbjöd mig den. "Grattis, det är du som vunnit Källvägen", sa hon. Och så kändes det verkligen. Det löste ekonomiska problem. Det löste oro och skapade trygghet. Det löste typ allt i just den perioden. Några år senare stod lägenheten kvar när jag åter behövde trygghet och en tröstande famn. Den har även funnits för andra personer som behövt detsamma. Uppsägningen blir slutet på en epok helt enkelt. Alla mina vänner borde anmäla sig på den så vi kan hoppas på att den stannar inom familjen. Hoppas den går till någon som behöver den lika mycket som jag gjorde en gång. 
 
Annars då. Ja, vad ska jag skriva egentligen. Det rullar på så att säga. Lite less på att det just rullar på. Har inget dramasug, däremot sug efter ny luft. Hela den här sommaren har längtan efter det nya funnits som en stor längtan i mig. Vill så gärna frigöra mig från det gamla, lämna det bakom mig. Är på god väg. Ser ofta en mental bild som återkommer. En person som sitter fast på en havsbotten, håller på att drunkna och sparkar med benen för att frigöra sig och komma upp till ytan. Ser hur personen lyckas frigöra sig från det som hindrar och snart når ytan och kan andas. Längtar efter en tid då det går att andas helt fritt. Känner på mig att jag snart når dit faktiskt. Behöver göra det jag kan i min makt för att komma dit. Det är ingenting som magiskt kommer ske vilket jag nu till fullo insett. Så jag jobbar just på den frigörelsen på olika sätt just nu. Ett sätt är att utmana mig själv och göra saker jag aldrig tidigare gjort. Nästa sådan grej är att prova köra mc på ett event som mammas P bjudit in oss till på lördag. Får se om möjlighet bjuds och jag vågar när det väl gäller!
 
Tills något annat löser av det är som är nu, får det fortsätta rulla på ett tag till. En betydligt bättre tillvaro än när det inte rullar alls, eller rullar alldeles för fort.
 
 

Ännu några flyttlådor

Godmorgon! Vad lång tid det tar att göra allting på morgonen ibland! Under semestern har jag inte reflekterat över hur lång tid saker och ting tar, men nu blir det tydligt. Tvättade håret. Jävla projekt nu när det blivit så långt. Men nu sitter jag här och får acceptera att jag kommer till jobbet när jag kommer. Ingen stress annat än i mitt eget huvud. 
 
Första arbetsdagen gick bra. Kändes rörigt och hade svårt att hålla en röd tråd genom dagen. Men det gick bra och ska fortsätta beta av grejer idag. Semestern har känts lagom och det är skönt att vara igång igen. Efter några dagar brukar det känns precis som vanligt.
 
Idag ska jag på besiktning av K-vägen. Sofie påtalade att det nu känns så verkligt att lägenheten sagts upp. Kan jag hålla med om. Just nu känner jag mig dock mest stressad över allting som tillkommer med en uppsägning. Samtal som ska ringas, saker som ska sägas upp, bokas, packar, köras... Ja, allt sånt. Är allergisk mot liknande sysslor har jag märkt. Tror det hör ihop med att det triggar minnen från fixet med pappas dödsbo som var en totalt ohanterlig tid i mitt liv, då jag trodde jag skulle gå under. Ett steg i taget så ska nog detta gå bra.
 
Det som känns tyngst är att Sofie som hyr K-vägen behöver flytta. Har känts så bra att ha henne som granne (vi bort ju bara nåt kvarter från K-vägen). Surt att det är så, men ingenting någon av oss kan påverka. 
 
 
 
Det var nog det jag hade på hjärtat just idag. Önskar er en fin tisdag! 

Du var bara en konsekvens av min skam

Godmorgon jobbmåndag! Har ni saknat mig? Jag har saknat er och bloggen! Äntligen jobbmåndag typ! Eller det var väl en liten överdrift kanske. Jag känner mig ganska taggad på att jobba. Det var länge sen det kändes så. 4 veckors ledighet har suttit fint och jag känner mig faktiskt hyfsat utvilad. Känner mig sugen på att aktivera mig och vara igång. Då passar jobb bra.
 
Det är en insikt denna semester, jag mår bättre av att vara igång än att vara alldeles för stilla. Jag blir lätt slö och omotiverad om jag slappar alldeles för mycket. Det behöver nödvändigtvis inte vara fysisk aktivitet, handlar mest om att hjärnan behöver sin stimulans. Men jag mår väldigt bra av att röra på kroppen. Ska bära med mig det in i hösten som nu stundar.
 
Jag är väldigt nöjd med semestern. Jag fick det jag behövde. Många nya intryck och mycket natur. Vemdalen var en fin upplevelse. Det var speciellt. Jag vill inte skriva så mycket om det just nu, det känns för intimt. Jag har börjat få integritet. Vill inte längre dela allt. Jag tror det är sunt och ett tecken på att jag börjar få gränser.
 
Det är omstart här hemma precis som för de flesta andra. Jag och Robert har förhoppningsvis slutat med socker ett tag. Rent socker som i godis och kaffebröd, alltså inget low carb. Det är dag 3 utan sockret nu och det känns bra. Det har som vanligt spårat ur med sockerätandet och jag mår verkligen inte bra av det. När beslutet att lägga av väl var fattat, kände jag en lättnad. Skönt att Robert är inne på samma linje. På samma sätt som vi kan dra ner varandra i sockerträsket, kan vi även dra upp varandra. Vi har satt som mål att hålla oss ifrån tom Lucia. 
 
Det blir även omstart med träningen. Har bokat yoga till veckan. Börjar så, men tanken är att jag ska träna lite mer än så. Behöver det. Min kropp är så svag och skulle må bra av att få stärka muskler och kondition. Om den träningen kommer ske på gymmet eller någon annanstans återstår att se. Yogan blir steg ett. Behöver väcka kroppen efter utmattningen känns det som. Jag är redo för det och är inte längre rädd för att gå sönder. Har gränser idag, jag vågar lita på det. 
 
Jobbhösten känns lite läskig. Tempot kommer öka. Jag ska få rejäl snurr på projektet jag driver och en prestationsångest lurar runt hörnet. Behöver vara väldigt vaksam på den. Så länge jag inte låter den styra mig kommer jobbet att gå bra. Men låter jag den ta över är jag rökt. 
 
Jobbet med mitt inre fortsätter. Har haft en paus från terapin hela semestern. Jag har saknat den mycket. Har dock haft den väldigt mycket med mig. Använt mina verktyg från den och hållit min process vid liv. Den har öppnat upp så många nya perspektiv för mig. Terapin har gett mig stödet att våga gå från överlevnad till att faktiskt leva på riktigt. Under hösten kommer jag gå på terapin varannan vecka istället för varje. Efter årsskiftet får vi se hur jag väljer att fortsätta. Vill fullfölja hela behandlingen och det brukar ta ca 2 år, men det är individuellt. Har tillit till att mina terapeuter vill mitt bästa och berättar när jag är redo att flyga utan deras stöd. Men det ska gå ihop rent praktiskt med jobbet också. Jobbet är största anledningen till att jag nu går varannan vecka, får inte ihop det annars.
 
Var på älskade Al-Anon igår. Känner stark kärlek till min familj där, mina möten och till hela 12-stegsfilosofin som verkligen räddar liv. Stegarbetet har fått pausa lite under semestern, har bara tittat på det lite. Har varit på två möten, varav ett var igår. Ser fram emot att fortsätta med mina regelbundna möten igen. Det mår jag allra bäst av. Har min 5-årsdag i Al-Anon snart och jag är så tacksam för att jag givit mig själv alla hundratals möten som ledit mig fram dit jag är idag. Hade inte funkat utan.
 
Påmindes om min långa resa senast igår, när jag var på Ica Maxi och stötte på en gammal självdestruktiv historia jag haft. Hade förut gått och gömt mig, men lät denna gång inte skammen vinna över mig. Tittade rakt på honom och han låtsades som att jag inte fanns. Förstod att det handlade mer om honom än om mig. Jag har makten att rasera allting han har. 
 
Tänk att mitt liv faktiskt fungerar idag. Hurra!
 
Ser fram emot en höst tillsammans med bloggen och er. Bilduppladdningen funkar inte för tillfället. Jag som hade en så bra bild. That´s life. På återseende!

Livets värde

Hej vänner! Ett litet livstecken från Vemdalen. Är som i en bubbla här. Som om det inte är verkligt. Blir ofta så för mig på nya platser där det inte är så mycket folk. Njuter av natur, lugn och att Diffe inte har så mycket att erbjuda mig i form av flykter.

Gråter en del och det smakar väldigt mycket sorg. Känner också en otrolig tacksamhet för livet och allt jag givit mig själv de sista 5 åren som gör att jag idag faktiskt kan vara ledsen och sörja utan behov av att fly. Det som gör att jag kan vara tacksam över det som är. Det lilla och det som är gratis i livet är faktiskt det allra bästa. Det är denna semesterns stora insikt.


Augusti ännu en gång

Jag stör mig på att bloggar jag följer uppdaterar dåligt nu på sommaren. Insåg att jag själv kanske ska anstränga mig för att uppdatera min blogg. Är hemma några dagar mellan våra resor. Har varit hemma i ungefär 2 dagar och är redan less på det! Vi har främst gjort tråkiga saker. Rensat i förrådet. Tvättat. Ja, sånt där som man inte vill offra sina surt förvärvade semesterdagar på. Vädret har inte direkt levererat den där "augustivärmen" som jag hört talas om. "Vädret är alltid bäst i augusti". Inte detta år uppenbarligen. Men jag tänker inte harma på vädret. Det är som det är och vissa år kommer hösten tidigt. 
 
Augusti, tiden för omstart för många. Så även för mig de flesta år. Igår tog jag två år som nykter från alkohol. En dag i taget blev det två hela år. En av de bästa saker jag gjort för mig själv. Trodde länge att jag aldrig skulle få uppleva samma känslor som jag fick när jag drack, eller rusade på annat sätt. Känslan av sinnesro och bubblande glädje. Jag har nu upplevt båda dessa detta nykter. Ganska många gånger på sistonde. Inser hur lång tid det tagit för hjärnan att reparera sig. Återhämta sig efter år av kicksökeri och tvära kast. Jag har kommit en lång bit på vägen mot ett annat liv. Jag ser sällan tillbaka med längtan. Det blir allt mer uppenbart att det varken var på riktigt eller någon jag egentligen var. Bara en sån sak som att det livet dödade i princip all min kreativitet. En av få saker jag ärligt kan säga är just jag. Och längtan och lugnet jag upplever i naturen. Något jag verkligen älskade som barn. Var inte ens på kortare promenader i Rudan fast det låg granne med mitt hem. Lever helt klart i en annan riktning idag. Och mer ska det bli med tiden.
 
Tiden är verkligen magisk. Den lägger ett utrymme mellan svåra händelser och nutiden. Den fungerar lite som ett plåster. Ett skyddande förband som gör att det faktiskt är möjligt att leva sitt liv trots att det förflutna inte förändrats. Det förflutna som en gång i tiden höll på att ta livet ifrån mig. 
 
Denna semester har jag fokuserat mycket på nuet. Försökt komma tillbaka till det likt man kommer tillbaka till sin andning i meditationen. Augusti bär på så många djupa sår. Ljus, dofter, pratet om årstiden triggar det värsta jag bär. Det djupaste. Då jag var som mest övergiven, hjälplös och maktlös. Det pockar på min uppmärksamhet. Vill att jag ska gå ner i det där gegget och minnas. Leva där. Sluta andas och på sikt kanske förgöra mig själv. Trauman som gömmer trauman som döljer trauman. Det finns oändligt många skikt i augustileran.
 
Jag påminner mig ständigt om att det är 2016. Att jag lever ett fint liv där jag inte längre behöver vara rädd. Att jag kommit ut hel på andra sidan och att allt det där som varit, det har redan varit. 
 
 
Jag hade en barndom som inte alla fick uppleva. Det var fint på sitt sätt. Men mest var det en tillvaro som borde varit allt annat än verklig.
 
Det var vad som fanns i hjärtat just nu.

Tysklands blogg

Bloggen är inte död, den är i semestermode. Har använt Instagram en del för att dela min resa. Heter mickisloo där om det finns nån som vill följa mig och inte redan gör det.

Vi börjar åka hemåt idag. Tror vi kommer vara hemma på måndag som det ser ut just nu. Lite blandade känslor. Älskar att vara bortrest, men för en gångs skull längtar jag också hem riktigt ordentligt. Till vårt hem och vår säng. Min kropp är fucked up efter hotellsäng i 2 veckor. Längtar också efter vänner och efter möten. Samtidigt skulle jag vilja upptäcka mer. Det är spännande att åka runt med bilen till nya platser varje dag.

Just nu är vi i ett naturparksområde i tyska alperna som heter Berchtesgaden. Helt otrolig miljö! Men tyvärr otur med vädret och det var galet regn hela resan hit igår. Fantastisk utsikt från hotellet. Ska försöka fota lite mer idag innan vi åker.

Nu ska vi strax frulla. Hörs snart igen!


På resande fot

Känns som det var en evighet sen jag bloggade. Jag saknar bloggen! Är fortfarande ute på min resa tillsammans med Robert. Resan är inte perfekt, det händer oförutsedda saker längs vägen. Något jag märker är hur jag hanterar dessa betydligt bättre. Lägger ingen större vikt vid dem, tar mig bara igenom.

Accepterar det jag inte kan förändra.

Något som däremot är betydligt svårare att acceptera, är att jag gått upp i vikt. Hatar varenda foto som tas på mig och smider planer på hur jag ska bli smal och snygg i höst. Försöker stoppa de tankarna så gott det går för de är förgörande. Älska sig själv var det. Svårt när jag inte känner mig perfekt.


Semester

Hej på er! Tänkte titta in och säga hej. Semestern har inletts och jag befinner mig just nu i Malmö. Åkte hit igår och idag ska vi upptäcka staden några timmar innan vi drar vidare mot Köpenhamn. Förstår mig inte riktigt på denna nya bloggapp, så vi får se hur inlägget blir ☺️

Detta är solnedgången från hotellets skybar.


Lev nu, men också sen

Då var vi framme vid finalen, sista arbetsdagen! Därmed sista uppstyrda bloggen på ett tag. Även en bloggerska behöver sommarlov från sina rutiner. Hade ju tänkt att rensa och städa på kontoret idag. Ska även ut på ett annat halvakut ärende. Då kommer dagen att gå fort, så jag väljer att vara tacksam över det. Och skönt att komma ut lite. 
 
Jag och Robert tog en tripp till Nynäs igår. Vi tar ofta bilen och åker iväg nånstans när vi känner att det kryper i kroppen. Hade sett ett radhus på hemnet och vi ville spana in det området. Det var väldigt mysigt. Vi åkte runt en del på landsbygden mellan Haninge och Nynäs och det är verkligen jättehärligt. Däremot enades vi mer eller mindre om att vi avskriver Nynäs från "kanske flytta dit" tankarna. I alla fall just nu i livet. Det känns för långt bort från vänner och familj och allt annat vi tycker om. Priserna är låga jämfört med där vi bor. Det kostar att bo centralt, då bor vi ändå i en ytterförort. Vi bor väldigt bra just nu. Läget är optimalt för oss. Ändå lever vi till och från i framtiden. Drömmer oss bort om hus och ett annat liv. Har svårt med tålamodet att inse att var sak har sin tid och att vi inte är framme vid nästa steg ännu. 
 
Lyssnade på Emil Jensens sommarprat igår. Framkallade många känslor, bland annat sorg. Han satte ord på mycket jag själv brukar försöka sätta ord på. Han gjorde det på ett speciellt sätt. Positivt. Han målade inte allt i svart som jag har en tendens att göra. Intressant att höra liknande berättelser fast i andra formuleringar. Det berörde mycket och jag grät. Alkoholism och cancer. Vilka jävla skitsjukdomar.
 
Ett budskap Emil hade i sitt sommarprat, var att det inte var bättre förr. Det enda vi kan göra är att blicka framåt, det är där vi ska leva. Det som har varit har varit. Var tid har sin syn på världen som färgar val som görs. Emil pratade också om att människor vi älskar alltid finns kvar så länge vi pratar om dem. Ett prat jag behövde lyssna till.
 
 
Jag önskar er några fina veckor kära läsare! Det sägs att värmen kommer på riktigt nu. Jag kommer blogga när jag känner för det. Kanske delar med mig av en bild från semestern, en tanke om det som väntar efter, eller något som varit innan. Ja, ni vet ju hur den här bloggen brukar funka. Ta hand om er, njut av sommaren, men tänk på att ni ska orka leva i höst också, så bränn inte av allt ni har att ge. Insåg igår hur jag för första gången har en riktigt härlig sommar måendemässigt. Har gjort bra val för mig själv hela våren, som banat vägen för att jag sluppit krascha lagom till tiden vi ska njuta som allra mest. 

Let go, let God

Ny morgon, nya möjligheter. Snart iväg mot jobbet för näst sista dagen. Ska slutföra lite grejer idag. Imorgon tänkte jag ägna åt att rensa kontor och dator, samt städa. Ibland slår det mig att jag är vuxen och jobbar på kontor. Just den formuleringen känns väldigt mycket som ett barn som ser på en vuxen. Har ju jobbat med en del annat tidigare och har ännu inte riktigt fattat att jag är en del av det där kontorslivet. Ofta känns det som ett låtsasliv och att det som sker där inte är på riktigt. Svårt att förklara för andra vad jag gör på jobbet. Biståndshandläggningen var mer konkret än det jag gör nu. Hade svårt för min nya tjänst till en början. Kände mig osäker och rädd. Hade ingen kontroll. Känner allt det där fortfarande, men har lärt mig att njuta i det. Att jobbet varierar och att jag inte behöver veta exakt varje kommande steg för att känna mig tillfredställd. 
 
Min terapeut sa igår att man efter ett liv i dysfunktionalitet (för att förklara det enkelt) kan få tre olika utgångar. Antingen lever man i tillfrisknande (efter hjälp från t.ex. terapi), i beroende eller i kontroll. Kontrollen upplevde han var det värsta tillståndet. Jag har levt hela mitt liv i kontroll och jag är beredd att hålla med. Kontrollen är så statisk och så icke-levande det kan bli. I det tillståndet är man rädd och orolig för precis allt. All energi går åt till att förutse framtiden och eventuella katastrofer som kan rubba kontrollen som aldrig får gå förlorad. Jag är väldigt medveten om var mitt kontrollbehov kommer ifrån. Den ohanterliga miljö jag levde i som barn. Det är väldigt vanligt att utveckla ett kontrollbehov om man är uppväxt med t.ex. alkoholism. Däremot har jag själv valt att röra till det för mig även i vuxen ålder. Har fortsatt i samma mönster och valt in massa kaos för att ha nåt att styra upp ungefär.
 
Igår i gruppen var det en person som delade om sitt kontrollbehov, att han för första gången i sitt liv hade köpt en annan ketchup än den han var van vid. "Jag har kontrollerat mitt liv ända ner på ketchupmärksnivå". Kände så väl igen mig i det exemplet. Det enda sättet för mig att bryta kontrollen har tidigare varit att gå in i beroendet istället. När jag känt mig instängd i min lilla låda, har jag behövt fucka ur för att ta mig därifrån. Har inte haft några andra metoder för att ta mig ut. Då har det blivit för mycket istället, så som när jag drack t.ex. Har behövt skärpa till mig och då har jag istället tagit till min gamla kära vän kontrollen igen. Lagom har inte funnits någonsin. Hela mitt liv har målats i svart eller vitt. Det är svårt att leva utan gråskalor. Det går att leva ett helt liv i kontroll utan att någonsin ha levt egentligen. Det syns inte utåt på samma sätt som ett beroende. Tror därför det är svårt för t.ex. vården och arbetsgivare att uppmärksamma dessa personer och erbjuda stöd.  
 
Idag försöker jag leva i tillfrisknandet. Jag haltar mig fram kan man säga. Det är ovant och jag får finna nya vägar jag inte vet om de bär. Jag gillar mitt nya liv och jag känner mig just nu så fri. Som om allt är möjligt på något sätt. Jag känner mig lugnare, mindre orolig och mår så mycket bättre än jag gjort innan. Tror för första gången på att det faktiskt är möjligt för även mig att tillfriskna och leva ett härligt liv. 
 
Verkligen ingenting jag planerar eller vill, men tyckte texten var så bra för att gestalta hur lite kontroll vi har över saker och ting egentligen.

Upplåst

Godmorgon! Vet egentligen inte vad jag ska skriva, men behöver nåt att sysselsätta mig med under tiden jag dricker mitt kaffe. Eller jag skulle ju kunna sitta och bara dricka det, men gillar att skriva samtidigt. En del av nedvarvningen i kombination med uppvaknandet inför dagen. Den sega uppförsbacken innan semestern och friheten. 
 
Al-Anon igår, terapi idag, Al-Anon på söndag. Sen blir det paus från dessa typer av aktiviteter för mig. Ja, den inre processen fortgår ju såklart och jag ska jobba med stegarbetet under tiden för att hålla takten med gruppen. Men annars blir det flera veckor utan stödhjul. Jag ser faktiskt fram emot det. Få vila lite från allt det där. Inte bara roligt att gräva i sig själv. Det är påfrestande och utmattande om något. Troligen därför många inte gör det. För mig har jag upplevt det som om jag inte haft något annat val. För att vara den jag är och leva i linje med det som är sant för mig, har jag behövt gå denna väg. Alternativet hade varit att förneka allt som var jag och så ville jag inte leva. Det är inte så för alla, alla är inte som jag. Men det var och är så för mig. 
 
Gäller att komma ihåg att det finns en vanligt liv parallellt med det som pågår i det inre. Ska praktisera det jag lärt mig ute i verkligheten. I terapirummet gör det ingen nytta. Är i ett bra mode inför detta avbrott. Har varit stabil en längre tid för att vara mig. Tagit mig igenom svårigheter och utmaningar med sinnesron i behåll. Har de senaste månaderna känt en livsglädje jag inte känt tidigare. Är så spänd och nyfiken på livet bortom det jag upplevt tidigare. Taggad kan man nog säga att jag är. 
 
 
 
Från och med idag inte bara en symbol för barndomen och mitt engagemang för utsatta människor. Även en symbol för allt det nya jag låser upp med min inre kraft. Skyddsängeln har jag fått av mamma när jag fyllde 29. Det är också symboliskt. De hör ihop. 
 
Det blev ett inlägg även idag. Under semestern kommer jag nog till största del ta en paus från bloggen. Blir något om andan faller på, men annars så får ni inhämta er dagliga dos hos någon annan :)

Falla fritt

Nedräkningen till semestern fortgår. Nu kommer det bättre vädret också. Underbart! Egentligen behöver jag ju inte bry mig om det svenska vädret då vi ska dra från Sverige, men klart det skulle vara trevligt om solen börjar lysa redan idag.
 
Igår var vädret inte lika fantastiskt. Jag och Sofie trotsade det och gjorde en sommarklassiker, gick på spelning på Grönan. Vi såg Syster Sol. Eller såg och såg, lilla scen var knökad, så vi fick stå utanför och såg i princip ingenting. Spelningen var rätt avslagen, har sett Syster Sol i bättre form. Den var dessutom väldigt kort, så vi funderade på om hon var sjuk eller nåt. Vädret blev bättre när spelningen väl började och solen kom fram.
 
Igår på Grönan tog jag även tillfället i akt och utmanade en gammal rädsla. Har aldrig någonsin vågat åka Fritt fall, men igår gjorde jag det! Det var bestämt sen innan och jag var nervös hela dagen igår. När vi kom fram till Grönan var det ingen kö till Fritt fall, så det var bara att gå rätt in. Innan vi visste vad som hade hänt var vi nere på marken igen och jag hade överlevt. Det var inte alls så läskigt som jag föreställt mig. Inte så högt heller för den delen. Det var en häftig upplevelse och jag skulle kunna åka den igen. Det mest obehagliga var när vagnen släppte och magen typ stannade kvar där uppe. Jag skrek rätt ut. Tycker det är härligt att skrika i karusell. Man får passa på då.
 
Lärdomen från Fritt fall är så klart att saker inte är så hemska som man föreställer sig i sitt eget huvud. Det var även en utmaning att släppa kontrollen och ha tillit till att maskinen funkar. Det gick väldigt bra allting och jag är stolt över mitt mod. Så trött på mina egna rädslor som begränsar mig och har förstått att ända vägen framåt är att utmana dem. 
 
 
 
Det var dagens blogginlägg. Säger det igen, så kul med en kamera! Tack pojkvännen för min nya mobil, jag älskar verkligen den <3 Och honom! Fotar hela tiden, precis som förr. 

Ännu en dag i taget

Godmorgon! Taggar inför sista arbetsveckan innan semestern. Har en känsla av att den kommer gå otroligt segt. Har ännu en gång lyckats att totalt koppla bort jobbet under helgen och njutit av sommaren. Glömmer bort att det finns ett jobb att gå till. Men nu är det i alla fall sista veckan på ett tag. 4 veckors semester. Helt underbart! Börjar bli taggad inför resan också. Som planen ser ut nu drar vi mot Tyskland på tisdag i nästa vecka. 
 
Helgen bjöd på umgänge med vänner, födelsedagsfirande och en hel del skratt. Det var en väldigt bra helg. Igår tog jag tag i en sak jag velat göra länge, jag köpte målarsaker. Satte mig sedan och målade en stund. Det jag kände för och inget annat. Det var härligt och något jag kommer göra mer framöver.
 
Det finns delar i mig som är väldigt trasiga fortfarande. Sprickorna har en tendens att se större ut om man tittar på nära håll. Försöker ändra taktik och titta på de friska delarna. Jag mår bättre då. Det går inte att forcera att läka det andra. Det får ta sin tid. Under tiden finns det många ljusglimtar att njuta av.
 
Känner att mitt tänkande har ändrats en del de senaste veckorna. Som om jag kommit över nån platå där jag stått still ett tag. Befinner mig nu på en plats där jag känner mig betydligt lugnare och tryggare. Jag vet vad jag behöver ta mig igenom, dimman har slutligen lättat. Det är okej att det tar tid, jag vet att jag kommer framåt. Det finns skeenden jag behövt släppa taget om och bara hänga med. Sådant som är tungt och sorgligt, som händer i nuet. På många sätt händer mer tungt än det gjort på väldigt länge. Ändå mår jag bättre än tidigare. Ett tydligt tecken på att jag lyckats frikoppla mig och att jag inte gräver ner mig trots att det är motigt. 
 
Jag och Robert tog en skogspromenad igår kväll med hunden. Åkte till Tyresta som ligger en bit härifrån och gick en slinga där. Vilken otrolig skog! Det är urskog och det var något helt annat än att trippa runt nere i Rudan där jag vanligtvis går. Naturen är min nya grej, helt klart. Under promenaden tänkte jag på, att jag så länge önskat mig en hund, och plötsligt har jag en. Ja, mer eller mindre i alla fall. Vi kommer ha den väldigt mycket. Doris heter hunden och den tillhör min svärmor. Svärmor har cancer och har blivit sämre på sistonde. Det är en av de sakerna som är tunga just nu, men vi försöker hålla oss vid gott mod och ta en dag i taget. Doris är en liten kinesisk nakenhund blandad med lite annat. Märkligt hur livet kan bli. Man får ofta det man önskat sig, men gåvan kommer sällan i den form man förväntat sig. 
 
Bilduppladdningen funkar inte för tillfället, så ni får klara er utan. Önskar er en fin vecka! 
 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!