Att känna är det underbaraste i världen, när man slutar försöka stänga av

Det var väldigt länge sen jag kände som jag gör nu. Att jag träffat någon det flyter med. Att allt känns rätt och att jag vill det mesta och lite till med honom. Jag skulle vilja skriva klyschan att jag aldrig känt så här förrut, men det är till stor del en lögn.
 
Jag har ett par gånger i mitt liv ramlat över Mr Right. Senast jag kände så här var med M när vi träffades 2009. När vi möttes igen i livet efter många år, var det som om jag fann någon som höll mitt hjärta så hårt att jag aldrig ville att han skulle släppa taget. Jag blev otroligt kär i den mannen. Det gick fort mellan oss. Från den första kvällen som vi gick hem tillsammans var det egentligen vi. Vi var ifrån varandra så lite tid att vi tillslut blev ett.
 
Oskiljaktiga gick jag in med inställningen att mitt liv skulle vara hans. Problemet var att all den där fina samhörigheten och kärleken jag kände, var grusad av hans söndertrasade inre. Hans erfarenheter hade skapat en människa som inte kunde tillåta sig själv att vara lycklig. Han försökte bli hel genom alkoholen, något han hade lärt sig väldigt tidigt i livet. Jag som medberoende såg hans drickande som upprepade slag mot mig. Slog gjorde han också, med ord, handlingar och en gång med händerna.
 
Jag höll desperat fast vid bilden av att vi hörde ihop. Det blev som ett tummat foto jag bar med mig i ett krampaktigt grepp, för att jag inte skulle tappa det. Vi sov tätt samman under ett litet täcke, vi höll varandra i handen när vi var ute, vi låg så nära i soffan när vi tittade på film, vi låg med varandra oftare än de flesta. Men när vi bråkade skreks "jävla hora" "jävla alkoholist" "jävla fitta" "jag hatar dig" som skott mellan oss i vår lägenhet. Det höjdes knytnävar, det knuffades, det självskadades. Vi förskte tiga ihjäl varandra med iskall frost, för att inte visa vår egen sorg. Vi turades om att sova på soffan, jag sov hos vänner. Jag var allergisk mot ljudet av ölburken han öppnade fredagar efter jobbet.
 
Jag höll fast vid minnet av oss en höstkväll på balkongen, när jag älskade honom så starkt att jag aldrig trodde jag skulle älska någon annan. Jag gick tillbaka till minnet av dygnet vi körde till Tyskland, när jag låg i hans knä när han körde och tittade på stjärnorna genom framrutan. Ville så gärna att det där skulle vara verkligheten, för det hade ju faktiskt hänt. Med tiden hade det hänt en gång för länge sedan.
 
Det blev aldrig vi som blev gamla tillsammans. Jag tog tillslut spillrorna av mig själv, samlade ihop dem, och sprang så fort jag orkade. Jag tittade aldrig tillbaka. Minnena begravde jag djupt inom mig. Då ingen egentligen fullt ut kände till vad som pågick innanför våra väggar, kunde jag fortsätta upprätthålla fasaden av att det aldrig betydde något för mig, att ingen större skada var skedd. Jag kunde fortsätta springa matathon genom livet. Jaga de som inte ville bli hittade. Springa allt längre ifrån dem som kunde erbjuda mig det jag så desperat sökte, kärlek och bekräftelse.
 
Han kommer nog aldrig bli gammal. Jag tror att han kommer supa ihjäl sig eller ta livet av sig. Vissa sår är så djupa att de aldrig läker, och han har inte ens givit läkningen en ärlig chans. 
 
Jag har förträngt det fina vi hade, för det gör på många sätt ondare att titta tillbaka på det, än på det mörka. Jag har omedvetet sökt känslan av samhörighet med en annan människa. Drömmen om den stora kärlekens helande kraft brann inom mig, precis som den gjort hela mitt liv. När jag mötte någon och inte kände så mycket egentligen, konstruerade jag bandet som höll oss samman. Vävde det av mina drömmar och såg till att det var så starkt, att jag knappt kunde klippa sönder det själv.
 
Av en händelse upprepade sig en liknande historia som med M i livet. När jag var upptagen med att jaga någon som avvisade mig, dök det upp ett bekant ansikte från förr. Inte någon jag hade haft något ihop med, men ett bekant ansikte från kvällar jag egentligen inte minns mycket av. Jag tog hem honom på efterfest en kväll efter krogen, då jag var livrädd för att sova ensam. Jag ville höra röster prata mig till sömns. För första gången på flera år hade jag det jag trodde var, ett one night stand. Fast han stannade två nätter redan då. Vi låg som klistrade på varandra en hel helg. Delade våra kroppar med varandra och delar av vårt innersta. Det var en fin helg och jag bar den inom mig genom sommaren. Ändå tänkte jag kasta bort den som ett minne som visserligen var fint, men inte något för mig. 
 
Vi höll ändå på något konstigt sätt fast vid varandra. Mentalt dök han upp, inte som en backup plan jag skulle sätta i verket, då den jag jagade sprang alldeles för fort, eller snarare inte sprang alls. Jag såg en nyfunnen vän jag ville veta mer om. Trots att många sa åt mig att låta bli, hörde jag av mig efter att sommarens kaos seglat förbi. Vi stämde träff och möttes på ett pendeltåg in till stan. Vi spenderade en hel dag tillsammans, och jag fick en försmak av hur livet utan orosmoln kunde se ut. Helgen efter upprepade vi det hela, och jag provade hur ett liv utan orosmoln kunde kännas. Vi fortsatte trevande, men aldrig verkligt osäkra, vår resa.
 
När vi sov tillsammans blev jag så förvånad över att jag aldrig vakande under natten, jag som är så lättväckt. När han höll om mig ryggade jag inte tillbaka, jag kröp närmare. Jag lyssnade intresserad på vad han än berättade. Jag vågade berätta om det som gjorde ondast och blev lite helare efteråt, när han sa att han förstod för han bar på liknande stenar. När vi var tillsammans ville jag aldrig släppa taget. Ändå fanns det en spärr inom mig som inte riktigt ville släppa. Han sa att jag rivit hans murar, men jag kände inte att han lyckats forcera mina.
 
Jag lät det bero, tog en dag i taget och lät det sjunka in. Att en underbar man kunde vilja vara med någon som jag. Ärligt och utan krav, på mina villkor. En dag när jag tittade på honom frågade jag mig själv vad fan jag höll på med egentligen. Jag fann inget rimligt svar till att inte ta emot allt det han ville ge mig, allt det jag sökt och väntat på. Allt det jag förtjänade. Där släppte det och fördämningen av känslor rann ut i mitt bröst. 
 
Det blev vi. En samhörighet byggd på kärlek vi båda upprätthåller genom det vi ger varandra. Han är den finaste gåvan universum kunde ge mig. Och ja, jag har känt så tidigare. För många år sen fick jag en liknande gåva. Universum glömde då bort att ge mig förmågan att hålla fast vid det. Jag höll så hårt att allting gick i kras. För att straffa mig själv lät jag mitt hjärta stänga dörren för den som försökte. Det tog många år att förstå hur jag skulle häva min egen förbannelse, men jag tror att jag slutligen lyckats. Jag tar emot min vackra gåva, håller den så som den vill bli hållen, älskar den precis som den är. Och det mina vänner, är något som jag aldrig tidigare känt, eller varit med om.

 
 
 

En svart klump i halsen



I detta fall kostar det nog obehagliga känslor jag önskar att jag inte hade. Känslor jag skäms över och gömmer djupt inom mig. Jag är lyckligast i världen i min nya relation, men gamla sorger sätter sina spår. Sorger över det som aldrig blev. Har jag en gång släppt in en person i mitt hjärta, hittar den aldrig vägen ut, för jag stänger utgången och glömmer hur man låser upp. 

Ånger över satsad tid och energi. Ilska över att allt det jag investerade, en dag kommer att inkasseras av någon annan. Känslan av att jag inte duger som jag är. Jag vet att det inte är så men ändå känner jag det inte. 

Jag känner mig mest av allt utnyttjad och utsugen på godhet.


Du är allt det jag inte vågat tro på

Tänk att livet är så random att när du slutar leta, slutar hoppas och slutar tro, då står han där. När du hunnit tänka att allt du någonsin drömt om bara var en illusion. Att du lika gärna kan vara ensam, för ingenting är egentligen tillräckligt värt. När du gett upp, då slår alla drömmar in.




Jag vet att jag har hundra kraschade kärleksaffärer bakom mig. Jag vet att ni inte tror på att detta kommer bli så mycket annorlunda. Men jag vet, i mitt hjärta, att detta är på riktigt. 

Nu vänder det, välkommen livet! 

Tack blogg.se!

Äntligen har blogg.se släppt en ny app efter alla dessa år!!! Det var verkligen på tiden! Ser fram emot att kunna skriva fler och bättre inlägg i stressiga tider. 

Den inre resan mot det verkliga livet

Hej! Det var ett tag sen ni fick ett närvarande inlägg. Jag har svårt för det nuförtiden, jag vet inte riktigt varför. Det handlar väl mest om rutiner. En gång i tiden var bloggandet en del av min morgonrutin och kvällsrutin. Att skriva ett inlägg direkt när jag gick ur sängen, eller precis innan jag skulle lägga mig. Det fanns mer tid förr innan ekorrhjulet började snurra. Samtidigt finns all tid i världen nu.
 
Jag var i Dalarna förra veckan. Ensam hade jag hyrt en stuga i Gesunda som ligger vid Siljan. Universum ville att jag skulle resa ensam och ordnade det så för mig. 6 nätter blev det i stugan. Förutom att handla i Mora en dag, och hälsa på Irene på ett boende där hon nu befinner sig, spenderade jag all tid i stugan. Det var tänkt att jag skulle skriva på den stora romanen, boken jag velat skriva i så många år. Jag visste egentligen hela tiden att jag hade kvar det stora researcharbetet. Materialet i form av dagböcker som jag skrev mellan att jag var 8 år och 20 år, bars med till stugan. Veckan bjöd på skrivande i form av 2 stycken A4 och resten blev läsning.
 
Jag gick igenom alla dagböcker och mötte mig själv som barn och tonåring. Det var en smärtsam resa. Mycket av mina minnen som gör ont fanns med. Nu framträdde de i sin mest nakna form när de skapades. Det var som en käftsmäll att läsa om vissa epiosoder i mitt liv med en detaljrikedom som nästan var obehaglig. Mycket av det jag läste har jag valt att inte tänka på särskilt mycket genom åren. Vissa saker hade jag glömt. Ett portträtt av mina föräldrar tecknades, likaså av mina vänner som kom och gick under åren. Och männen fanns där som de mest betydelsefulla, då när jag var barn, likväl som nu.
 
Mest av allt målades bilden av mig själv och min personlighet upp. Den blyga flickan som aldrig kände att hon passade in. Som hade svårt att knyta nära relationer och bjuda på sig själv. Hon var tyst och delade med sig till ytterst få. De hängde hon upp sitt liv på och lät sig själv dansa kring. Det var inte alltid snälla människor hon mötte längs vägen. Kärleken, den olyckliga omöjliga kärleken, som en stor del av hennes tankeverksamhet gick åt till att vrida och vända på och längta efter. Längta så det gjorde ont, för att fylla det stora hålet i magen ingen såg. Men vem skulle se åt den tjocka, fula flickan som inte alls var lik den populäraste tjejen i klassen. Utåt sett var hon duktig, gjorde alla rätt i boken. När hon tog snedsteg i livet fick hon lära sig att skämmas. Hon kunde inte säga nej för hon var så rädd att inte vara omtyckt, att stå ensam kvar. Inuti var hon alltid ensam, men det var det ingen i hela världen som fick veta. Hon var självständig och hon tog stort ansvar, särskilt för de vuxna i sin omgivning.
 
I tonåren tröttnade den duktiga flickan på att göra precis som alla andra sa. Hon var trött på att inte synas så hon gjorde sitt bästa för att de vuxna skulle se, att någon skulle se. Hon hittade det som rådde bot på osäkerhet och klumpar i magen. I flyktsodans värld kunde hon vara den hon borde fått vara, fri från ansvar, tankar och negativa känslor. Tankarna blev allt mörkare och tårarna blev allt fler. Men ingen fick någonsin veta. Manskarusellen snurrade fortare och fortare. Känslan av att vara kär skapade lycka i en annars mörk tillvaro. Man fick nöja sig med den som blev över, när man inte fick den man ville ha. När rollen av arg tonåring spelat ut sin roll och tankarna blev allt svartare, tog hon sig en ny roll på en ny spelplan. Hon blev social och rolig, någon man gillade att vara med. Om de bara visste, att inuti var hon alldeles tom. I vissa kretsar var hon för fin och i andra kretsar för kantstött, för att passa in. Ingenstans var hem. När hon efter år av trassliga kärleksaffärer slutligen mötte mannen som tände lampan i det mörka rummet, borde allt blivit bra. Men livet kom ikapp och hon som alltid var så sorgsen, kunde inte hålla i den glädje som stod inför henne. Han som var hennes allt lämnade och kvar fanns bara skalet av det som en gång var.

 
 
Jag har material så det räcker och blir över till att fylla den där romanen. Frågan är bara hur jag ska få ihop den. Det är smärtfyllt att skriva, att minnas och att känna. Samtidigt är det helande. Efter att ha läst igenom mina dagböcker kände jag bara en enda sak:"Lilla Michaela, du har ingenting att skämmas för eller känna skuld i. Du var bara ett barn och du gjorde mer än vad du egentligen kunde, i en verklighet du var alltför ung att klara själv". Det kommer bli ett hårt slit med boken, men den ska bli färdig. Sen ska jag lägga den bakom mig.
 
Annars lever livet så som det borde. Jag har träffat en man (som så många gånger förr, jag vet) som får mig att skratta, andas och älska. Han ger mig stor trygghet, värme och framför allt kärlek. Han gör mig lycklig. Jag ber till min högre makt att jag inte förstör detta, för det är nog bland de finaste av kärleksgåvor jag fått av universum. 
 
1 maj i år skrev jag i en anteckningsbok om relationen jag drömde om. Jag var då fast i en relation som inte gjorde mig lycklig:
 
"Jag tänkte att det var dags att samla mina tankar. Få de på pränt för att förstå. Jag har svårt att skilja på kärlek och dyss. Vad är vad när ens enda förebilder för hur en relation ska vara är Hollywood. Mamma som valde bort tryggheten för ännu en alkoholist. Mamma som kastade saker omkring sig för att få en reaktion. Pappa som ältade förlusten av sin familj resten av livet och aldrig vågade försöka på riktigt igen.
 
Vad vill jag ha ut av en relation? Oberoende av vem, vad vill jag? Vad behöver jag? Kärlek, trygghet och bekräftelse. Ledorden som är lätta och räkna upp men svårare att bryta ner i konkreta punkter.
 
Ord som bekräftar som "jag älskar dig", "jag saknar dig", "jag vill vara med dig". Komplimanger för in- och utsida. Tala respektfullt till varandra. Respektera min åsikt. Förståelse för min resa, mitt liv, min kamp. Engagemang i mina intressen, exempelvis mitt skrivande, 12-stegsrörelsen, fotboll. Någon som är social och gärna umgås fler. Blir en i gänget och även har sitt eget gäng. Hitta på saker, bio, teater, konsert, promenad, sport, gym, resa. RESA! Initiativtagare, igångsättare, fixare. Glad, spontan, nära till skratt. Varm, känslosam. Rolig som delar min humor. Han ska tycka att jag är rolig. Lättsam och positiv. Samtidigt djup. Ett mörker som inte behöver vara negativt. Gilla att läsa. Allmänbildad. Tycka om att diskutera utan att föra över sin åsikt på mig. Ärlig och öppen. Säga vad han menar. Inga dolda meningar eller spel. Säga ifrån till mig när det behövs. Samtidigt välja sina fighter. Bra självförtroende och självkänsla. Självsäker men utan att vara dryg. Eget intresse men även gemensamma intressen. Skratta tillsammans. Ha en levande dialog. Kunna uppleva tystnaden tillsammans. Bra sex, attraktion, passion. Kan-inte-vara-utan-varandra-kärlek. Fri kärlek, ingen kontroll. Djup vänskap i grunden. Tycka om varandra. Stark personlighet. Charm, smilegropar, glittrande ögon. Smal, vårdat yttre, skäggstubb, jeans, skjorta, snygga skor. Utstrålning. Hålla min hand på stan. Följa med till Gävle. Aldrig få mig att tvivla. Dricka måttligt men gärna vara en festprisse. Akademiker, tänkare snarare än tyckare, filosof, feminist, socialist. Gilla sociala medier men gärna hoppa över min blogg. Äventyrlig. Vilja ha ordning och reda omkring sig, städa, tvätta, diska, tycka om matlagning. Vara uppvuxen i en dysfunktionell familj men ha goda relationer i familjen idag. Nykter alkoholist eller narkoman. Pålitlig, punktlig, trevlig. Intelligent. Sympatisk. Ha tillgång till hela känsloregistret. Ha nära vänner. Värdera sociala frågor högt. Socialarbetare. Gilla tv-serier. Mix mellan att kolla på tunga dokumentärer och Big brother. Älska musik. Gärna reggae och svenskt. Hålla om mig bakifrån och kyssa mig i nacken. Kyssa så det pirrar i magen. Vara nikotinfri. Vara ståndaktig och konsekvent. Inneha civilkurage. Vara lagom beskyddande. Någon att hålla i när åskan går. Någon jag kan prata med. Någon som ser igenom om jag är oärlig. Någon jag inte vill vara oärlig mot. Någon jag älskar och respekterar för den, den är."
 
Jag bad om denna man och mötte honom en månad senare. R skulle några månader senare, när vi möttes igen, vara alla dessa saker, med undantag för några mindre viktigare detaljer så som socialarbetare, nykter alkoholist/narkoman och nikotinfri. Jag vill också förklara att det jag menade med nykter alkoholist och narkoman, var att jag var ute efter en man som gjort en resa och därmed fått ovärderliga erfarenheter och en ödmjukhet inför livet. En sådan resa har R verkligen gjort! Kanske kan jag få berätta om hans resa en dag för den är imponerande och intressant! Är det inte märkligt vad universum ger oss när vi är mottagliga för det?

 
Ett lång inlägg kommer till sin ända. Ska kämpa med romanen nu när fingrarna är uppvärmda! Kram <3

Höstdröm



När den var min bästa flyktmetod under så många år, är den svår att byta ut. Jag lever allt oftare i verkligheten, men ibland vill jag bara glömma precis som alla andra. De flesta är rätt avstängda och jag är numer påslagen. Ibland blir även jag överhettad. Jag orkar inte alltid vara starkast i världen och ha en vilja av stål.

Just nu vill jag bara sova, drömma och vakna lagom tills jag vet hur allt slutar.

Jag längtar hem

Jag ska nu göra mig redo för att packa ihop inför att åka hem från Dalarna. Jag vaknade redan vid 05 ur en mardröm. Jag drömde att mamma hade cancer och jag fick panik. Pappa levde och jag försökte desperat finna svar genom att ringa mamma från hans telefon i affärn. Jag ville veta hur det skulle bli, om hon skulle dö, när hon skulle dö. Jag vaknade i ångest och kunde inte somna om. Valde att gå upp och det var dags att åka hem. Inser i skrivande stund att det var precis sådär det var som liten. Jag var livrädd att mamma skulle dö, det var min största rädsla. Jag gjorde allt för att förutsäga när. Jag ringde och ringde. Men jag fick aldrig något svar.

Jag tog en tidsmaskin och har under denna vecka levt i gamla sår. Det har varit en fruktansvärd resa. Jag känner mig dock stärkt för jag har vågat titta på det jag så länge gjort allt för att förtränga. Jag känner mig fri.

Jag avslutade veckan med att läsa de senaste månaderna i bloggen för att få rätsida på känslorna. En person skrev igår saker som i vanlig ordning har kass timing. När jag läser bloggen inser jag att det är dags för mig att bryta mönstret.
Nu är jag redo att åka hem till ljuset.




En ny vår stundar



R, du är så jävla fin <3

Jag är i Dalarna på en själslig resa helt ensam. Skulle skriva roman men fastnade i svunna tider i mina dagböcker. Jag delar med mig vid tillfälle när jag är hemma igen!

Så jag tror att han kommer tillbaka, nån dag när du glömt hans namn...

Igår kom det jag väntat på under flera månader. Avslutet och bekräftelsen på att det jag gick runt och drömde om bara var i mitt lilla huvud. Det kom oväntat. Kanske för att jag utan att planera fann modet att själv formulera hur det känts. Jag talade från hjärtat om att han krossat mitt hjärta och att jag mått väldigt dåligt över det.
 
Vi var inte på samma nivå, det är bara att konstatera. Det kanske inte är mer än så, det är orubblig fakta. Jag sitter med frågor kvar men vet inte om det är lönt att be honom besvara dem. Jag vet att jag inte kommer få de svaren jag vill ha. Man kan inte rå för sina känslor, men man kan styra vilka signaler man sänder ut till mottagaren. Visserligen lovade han aldrig något och jag skulle aldrig våga hoppas, då det mesta brukar gå åt helvete för mig när det kommer till kärlek.
 
Innerst inne tror jag inte på honom. Jag tror fortfarande att det är rädslan som talar och blockerar hans hjärta. Jag intalar mig själv att han är känslomässigt störd. Jag vägrar tro att det är mig han inte vill ha. Jag skulle hellre dö än att erkänna det. I hans beteende ser jag det som han inte kan säga. Det spelar ingen roll för det är över. Det hade inte funkat oavsett. Jag skulle inte vara sann mot mig själv och min inre resa, om jag gjorde den tillsammans med en man som honom. Han är fin, men han är så ofärdig. Jag är trött i mina armar, jag kan inte bära människor längre.
 
Det som gör ondast så här i efterhand, är att han fått se mig så sårbar som ingen annan. Jag gav honom mitt hjärta på ett fat och han ville inte ha det. Aldrig har jag stått så naken inför en annan människa och berättat om mitt innersta hjärtas röst. Det har alltid varit svårt för mig att berätta för människor hur jag verkligen känner. På många sätt hade det varit enklare för mig om han sett mig naken på riktigt, legat med mig gång på gång, för att sedan kasta mig i soporna. Sådant kan jag hantera. Men att bli avvisad efter att ha lagt alla kort på bordet, släppt på år av uppbyggda försvar och vågat, vågat för att vinna, men i slutändan förlorat allt, är bland det mest svidande jag varit med om.
 
Det som jag sitter kvar med är skammen, den som alltid finns med i allt jag gör. Att han fick se så djupt in i mig, att han är en av de få som verkligen vet vem jag är. Han kommer alltid veta, det går aldrig att ta tillbaka. Det är ren och skär skräck för mig.
 
 
 
 

Fucked for life

Godmorgon söndag! Jag vaknade för en stund sen och kände mig lättad över att klockan inte var mer än den var. Jag har några timmar på mig innan dagen drar igång. Helgmorgnar när man inte varit ute och festat, bland de bättre stunderna i livet. Ana är här vilket hon varit hela helgen. Hon sover fortfarande då hon säkert somnade ännu senare än jag. Ana och Micke har flyttat till Knivsta vilket gör att hon numer är här ganska ofta. Äntligen!
 
Det var ganska länge sen jag hade en helgmorgon för mig själv. Jag har inte druckit på över en månad. Istället har jag myst med någons armar runt mig nästan precis hela tiden. Han heter R och jag tycker mycket om honom. Men jag vet inte vart det bär av. Jag känner mig väldigt splittrad och kluven. Och avstängd. Men det bästa som finns just nu är att vara med honom. Jag tar en dag i taget.
 
Jag och Ana började gårdagen med att prata deep stuff. Hon och jag har en förmåga att göra det på en nivå man väldigt sällan pratar. Det är en sak att prata om saker som hänt. Det är däremot en helt annat att prata om hur dessa händelser formade en och hur det kändes. Andra människors oförmågor kan såra så jävla hårt, även om de gjorde sitt bästa utifrån sina förmågor. 
 
 
Om en vecka åker jag till Dalarna för att skriva. Det enda jag vill göra är att skriva just nu. Ändå känner jag en rädsla när jag sätter mig framför tangenterna. Är rädd för vad jag ska finna, är rädd för att inte prestera, är rädd för att inte våga vara ärlig. Det är en enklare väg att sätta sig och blogga när jag egentligen borde sätta mig med romanen. Det invanda är tryggast. Idag valde jag mest att blogga för att värma upp fingrarna lite, komma in i rätt mode. Alltid kommer det ut något.
 
Ha en skön söndag!

Det är synd om människorna



Maktlösheten inför livet och dess omständigheter är ibland allt för svindlande.

Alla söker vi efter honom, men han lämnade oss för länge sen

Något säger att jag borde blogga, men jag är så mitt upp i ingenstans att jag inte vet var jag ska börja. Livets tvära kast sätter tillvaron i gungning. Att jag aldrig kan lära mig hur man gör för att ha det lugnt och stabilt. Jag har PMS och dagen känns stundtals som världens sämsta. Kort stubin och ingen röd tråd. Vill äta hela jävla världen och är så less på jobbet att jag skulle kunna säga upp mig på stående fot.
 
I våras blev jag kär men fann ingen partner utan en ny vän. Det känns oftast bra, men att trycka på stäng av knappen är lättare sagt än gjort. Speciellt inte när han står i dörröppningen till mitt kontot och jag får hjärtat i halsgropen när "han bara ville säga hej". Allt hopp ska dö för det är bäst så. 
 
I våras fanns en annan man i periferin, där jag mot hösten fann så mycket mer än den vän jag intalade mig att han skulle bli. Han bryter ner rädslor och läker trauman. Jag vill ha honom tätt, tätt intill hela tiden som ett plåster på min kropp. Jag vill ge honom all den närhet jag aldrig vågat ge någon. Jag tar emot hans ömhet utan att stöta bort.
 
Vad är vad, och vem är vem?
Och framför allt.
Vem är jag?
 
 

Livstids läkningstid



Vissa människor vågar aldrig sikta mot stjärnorna. Rädslan över att förlora en ängel i ett stjärnfall gör att många aldrig ens vågar chansa.

Jag tänker aldrig mer vara rädd. Det är bara jag som förlorar på att leva mitt liv i ett skyddsrum. Jag skyddar mig själv från omvärlden, men jag låser även livet ute.

Kärleken väntar på mig om jag vågar springa ikapp den. Jag vågar tro och sen kommer resten falla på plats tids nog.

Så länge hjärtat kan älska är det aldrig riktigt över

 
Livet är märkligt. Ena sekunden lever man i en förnekelse och vaknar upp till ett nytt liv redo för att börja om. Nästa ögonblick blir man kär bortom reson, på gränsen till galenskap. Innan med vet ordet av har man krashlandat och tror att livet är över. Man sörjer och tror att denna gång dör man nog känslomässigt på allvar. Rätt som det är går man upp på morgonen efter veckor av sorgsen melankoli, och finner att man mår faktiskt helt okej. Tårarna slutar rinna och det där som liknar skratt porlar i bröstet. Sen en dag kort därefter finner man sig själv sittandes på en bänk i solen, med det bredaste leendet på läpparna. Med sin lilla hand i en annans stora. Blickarna riktade ut över Stockholm. Båda med insikten om att livet trots allt är väldigt härligt om man bara tillåter sig själv att hänga med i svängarna.
 
Ingenting varar för evigt, så passa på att suga in allt det positiva och spara det inför kommande skuggperioder. Idag njuter jag av att livet är så jävla random och bjuder på outgrundliga vändningar och äventyr. Trots att det är lätt att bli illamående är det otroligt härligt och underbart!
 
 
 
 

Det finns två sidor av alla mynt



Efter ett liv i rädsla och år av mureri, släppte jag på spärrarna och tillät mig att falla handlöst. Det var det häftigaste jag upplevt, men när jag slog i backen var fallet väldigt hårt.

Oavsett resultatet av mitt försök så vågade jag. Jag valde livet och gjorde min del för att leva det fullt ut. Den erfarenheten tar jag med mig på min fortsatta resa mot lyckan.

En dålig dag känner jag bara mina blåmärken och skrapsår som uppstod när jag ramlade ner i avgrunden. Då ångrar jag att jag hoppade. Men dessa dagar ångrar jag även livet självt och alla val jag någonsin gjort.

Idag är en bra dag. Jag bär med mig den vidare in i nattens drömmar och morgondagens utmaningar.

Mest olycklig är nog den som aldrig försökte. För en gångs skull är det inte jag.

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!