Hej ni försummade!

Mest älskat och sönderlyssnat just nu:

Alina Devecerski – Flytta på dej

Rihanna – Where Have You Been

Kent – 999

Kent – Tänd På

Kent – Beredd På Allt

(Kents nya skiva Kent – Jag är inte rädd för mörkret är så bra att jag dör!)

Laleh – Vårens första dag

Rebecca & Fiona – Jane Doe

Panetoz – Dansa Pausa - Original Version

Madcon – Beggin - Original Version

Red Hot Chili Peppers – Californication

Red Hot Chili Peppers – Scar Tissue

Hej mina bästa! Hur mår ni? Jag kan glatt säga att jag mår bra igen. Oron har äntligen släppt! Det tog bara 1,5 vecka... Fy fan för såna här attacker. Det var efter lunch nån gång som jag kände mig normal igen. Jag lämnade över till min högre makt imorse och det har redan gett utdelning. Jag ska verkligen öva på det där för det är ganska skönt när jag väl lyckas släppa taget och lämna över. Min bästa kollega D ska låna ut en bok till mig imorgon som jag kan ha nytta av. Hon förstod mig precis när jag berättade lite kort om mina orosbekymmer. Hon är ett vuxet barn hon med. Vi finns visst överallt. 

Efter jobbet träffade jag Catta och Mini en stund. Vi fikade hos Dimman då jag ändå skulle plocka upp en sak där. Jag träffade min låtsaspappa i Skogås centrum. Det var 5 månader sen. Undrar vem som är mest värdelös på att höra av sig, han eller jag? Har en plan på att åka dit på söndag iaf och sen kan jag släppa min del av det dåliga samvetet. Jag saknar dem.

Fotbollen igår var verkligen terapi för själen. Satan i gatan vilken underhållande match som innehöll hela 7 mål varav AIK gjorde 5. Tack mina bästa grabbar för showen! Det behövde jag verkligen. Träffade Mr Special efter matchen och han sov här. Mys att vakna med någon bredvid.


Tack mina vänner för ert stöd i vått och torrt. 

Dags att börja leva igen!

Jag har kommit till "fuck all of this" punkten. Jag har gått och burit på en klump av oro i över en vecka nu och idag när jag vaknade pallade jag fan inte längre. Att det ska ta en jävla vecka att acceptera det man inte kan förändra? Å andra sidan, det har ju tagit 25 så vad gör en vecka mer eller mindre? Det sjuka är att när jag väl har kommit till punkten "jag kan inte göra något åt saken, jag provar att lämna över det till min högre makt" så har telefonen ringt en minut senare, jag skämtar inte. Men att det ska vara så svårt att ta sig tillbaka till den punkten. 

Oro över vad som ska ske. Är detta dagen han lämnar mig? Om jag hade sagt si eller om jag hade sagt så, hade allt varit annorlunda då? "Michaela, det handlar inte om dig, varför lyssnar på du inte på vad jag säger?" Varför är jag helt oförmögen att ta in vad han faktiskt säger? Varför måste jag jämt tro det värsta?

Jag pratade med Thommie om detta igår. Vi försökte få styr på mina vridna tankebanor. Det var då jag kom på vad jag håller på med. Jag försöker förbereda mig och förutse framtiden, det jag alltid har hållt på med. Om han lämnar mig kommer det att komma som en chock. Om han en dag vaknar upp och inte vill vara med mig längre kommer jag inte kunna förbereda mig på det. Vi har det bra. Fram till denna vecka har vi haft det sjukt bra. Nu är vi båda inne i en dålig period och jag är så jävla rädd att vi inte fixar det. Jag är så rädd att han ska komma hem till mig idag och säga att han inte vill mer. För att skydda mig mot chocken jobbar jag på att förbereda mig och gärna testa honom lite extra. Jag är så rädd att jag inte kommer fixa det om han drar. Senast någon drog sig undan berodde det på att jag kom för nära. Jag drar samma parellell denna gång. Återigen tror jag att allting beror på mig. Självcentreringen personifierad. Den senaste kom inte som en chock. Jag hade förberett mig i 3,5 år på att det skulle gå åt helvete och profetian blev sann. Förberedelsen mildrade fallet men tog inte bort smärtan. Rädsla, fucking jävla rädsla. Oavsett om han säger att han inte är som de andra så är jag världens tuffaste domstol med omvänd bevisbörda- du måste bevisa din oskuld för att bli fri.

Hej mina fina! Hur lever livet med er? Jag har varit långledig och gått i gamla fotspår och spätt ut oron med promille. Jag mår bra nu men det har varit en rätt tuff vecka. Jag har varit självcentrerad och rädd att gamla sår ska rivas upp. Jävligt dumt med tanke på att man inte kan straffa någon för en annan idiots handlingar. Som att sätta fel gärningsman i bur. Givetvis har allt bara varit i mitt huvud men det har varit lika verkligt för mig ändå. Jag agerar som en idiot, säger dumma saker som jag sedan ångrar och slår lite mer på barnet inom mig som skulle behöva lite mer kärlek av den vuxna Michaela. Tror inte jag orkar gå in så mycket mer på det. Har inte kunnat få ner ord genom fingrarna och ner på tangenterna, inte nu heller.

Fest har det varit. Inte som back in the days, långt ifrån så ångestfyllt. Ändå har jag nog självmedicinerat en del. Vin funkar bra mot oro (kanske skulle ta sig i kragen och få några piller mot det där nån gång eller kanske springa på lite fler Al-Anonmöten?). Jag och Catta har åkte in till Dubliner i torsdags. En kompis till henne, Jussi, mötte upp oss där. Trevlig kväll men lagom mycket dricka. Det var inte igår jag och Catta var ute.

Igår åt jag middag med Mr Special här i Handen och kramade ihjäl honom. Vi har inte setts så mycket denna vecka så det var välbehövligt. När han åkte hem senare på kvällen åkte jag till Skogås och hem till Dimman där han, Catta och Amanda var. Det blev vin och brightöl, en kort sväng på Mirran och en ännu kortare sejour på Dubliner för min del. Jag kände mig alldeles för full och trött så jag tryckte 2 cheeseburgare och snarkade på nattbussen hem. Som vanligt har jag turen och vaknar lagom tills vi är i Handen.

Nu när jag och Mr Special inte setts så mycket i veckan har jag tagit mig tid för andra försummade relationer. Jag och Catta har umgåtts riktigt mycket den här veckan. Inser så här i efterhand att jag verkligen har saknat henne då vi inte setts eller pratat så mycket den senaste tiden. Jag ska bli bättre på att vårda mina gamla vänskapsband. Tack för den här veckan sötsyster! <3

Nu sitter jag hemma och väntar på samtal från Mr Special. Vi ska nog ses idag. Ringde för en stund sen men han sover nog. Vädret utanför är fint men jag känner mig inte så pepp på att ta mig ut. Lite bakfull kanske... Ska kolla några bloggar och sen dunka lite "Californication" i väntan på mannen min.


Det är jävligt svårt att inte oroa sig när man inte litar på en jävel och ständigt tror att alla kommer pissa på en i slutändan. Well, Rom byggdes inte på en dag...

Kategorin var svårbestämd idag. Vi kör den där typ alla inlägg hamnade för ett år sen.

Ha en fortsatt fabulous lördag! Puss.

Här händer det inte mycket va?

Jag sitter och hänger med Thommie. Vi har bokat hotell till vår asienresa som går av stapeln om cirkus 2 veckor. Annars har inte livet varit på topp de här dagarna om vi säger så.

Hej oro, dig har jag INTE saknat!


Lättare sagt än gjort det där.

Nu är jag långledig, 4 dagar. Blir det för jobbigt med alla tankar går jag och jobbar på fredag då ledigheten är frivillig. Förhoppningsvis ska jag kunna stanna hemma. Seriemarathon? Partaj? Mys? Kan ju bli hur bra som helst också.

"Det är som om du lider av personlighetsklyvning, ena sekunden gråter du och ber mig stanna och den andra sekunden är du förbannad och ber mig dra åt helvete"

Inte fan är det lätt att riva varenda mur som man omsorgsfullt byggt upp under många år. Inte ändrar man gamla vanor på ett par månader. Man glömmer inte såren andra har orsakat. Ärren man givit sig själv sitter djupast av dem alla. 

Jag hoppas du står ut men jag förstår om du inte gör det.

Hej mina fina! Ny måndag och nytt blogginlägg. Har insett att det inte funkar att underhålla bloggen varje dag så det blir ett par gånger i veckan när jag har något att säga helt enkelt. Som back in the days med andra ord ;)

Sandviken var riktigt nice. Jag åkte dit med en stor klump i magen men insåg att jag verkligen behövde komma dit när jag väl klev av bussen. En olöst konflikt är aldrig kul att lämna kvar i Sthlm men ibland blir det så. På fredagen åt jag middag med Monica, Kalle, Joel, Martin och Peter (?) på Mulligan's. Vi firade Kalle som fyllde år. Riktigt trevligt och god mat! Det blev en sväng på Lillpuben sen innan jag gick hem och mös med Ana. 

På lördagen gick jag och Ana och käkade traditionsenlig kebabbuffé på Mia's. Tog en kaffe på Marangoni sen. Vilken jävla nörd jag är som kan vad alla ställen heter i Sandviken men jag har ju varit där ett par gånger. På kvällen var det dags att fira Monica. Vi var ett gäng som åt goda hamburgare, tårta och världens godaste snickerskaka som Monica hade fixat helt själv. Vuxenpoäng min vän! Vi lekte musik/filmfrågesport där jag och Ana var på lag. Gissa vilka som vann? ;) Riktigt trevlig kväll, tack för det Monica! Hoppas att du också var nöjd.

Söndagen förflöt likt lördagen började och sen var det dags att rulla hem för att lösa upp klumpen i magen. Det var inga som helst problem och kvällen blev helt okej med mannen som kommit att betyda det mesta.


Eftersom att jag som vanligt nuförtiden missar att fota får ni se en bild från Monicas födelsedag förra året. Tänk bort Lisa och Natte.

Ska se om jag kanske författar ett inlägg till efter detta.

Hej! Nyss hemkommen från ett Al-Anonmöte. Har inte varit där på 3 veckor pga semester och röd dag. Kändes som om jag inte varit där på ett år. Roligt nog hade de andra som deltog idag inte heller varit där på länge. Det var ett kärt återseende av vissa personer. Bra delningar och även jag var jävligt ärlig. Fortfarande har jag svårt att prata om vissa saker på mötena. Oftast sånt jag skäms över, sånt jag är rädd att de andra ska tycka är konstigt. Jag släppte det idag och vågade, mycket pga att de andra vågade. En delade om att hon tappar tacksamheten när hon är borta från många möten. Jag känner verkligen igen mig i det där. Jag tappar väldigt lätt tacksamhet och börjar tänka på allt jag saknar istället för allt jag har. Idag fick jag t.ex för mig att jag måste köpa en ny mobil just precis idag. Efter mötet känns det som om mobilen är oväsentlig, jag har redan en som funkar ett tag till. Jag kan även komma in i tankar om att jag skulle önska mig ett annat boende trots att jag egentligen är tacksam över och älskar min lägenhet. Jag kan störa mig på saker i min och Mr Specials relation fast jag egentligen vet att den är trygg och sund. För min del behöver jag påminnas om tacksamhet. Att känna verklig tacksamhet ger verkligen sinnesro, ett tips från coachen så att säga ;) Ett bra möte med andra ord, ska börja prioritera mötena mer. 

Sitter och kollar på andra halvlek i derbyt mellan AIK-Djurgården. Nej, jag är inte där. Jag pallar faktiskt inte derbyna, det blir bara massa bråk och tar hundra år att åka dit och ta sig hem bland allt folk. Tacka vet jag söndagsmatcher!

Annars rullar veckan på som vanligt. Onsdagsmys imorgon (eller Thommie?) och Sandviken till helgen. Nästa vecka jobbar jag förhoppningsvis bara tredagarsvecka då jag sökt ledigt på klämdagen. Känner att det skulle vara nice med en långhelg och bara vara. Är lite halvless på jobbet just nu och känner att jag behöver fundera lite över vad jag egentligen vill göra. Inte så att jag ska säga upp mig imorgon men jag behöver börja fundera över vilken väg jag ska gå. Är det äldreomsorgen jag ska stanna inom? Är jag redo för att röra mig mot det område som ligger varmast om hjärtat- missbruk? Vill jag försöka jobba som chef? Vågar jag lämna trygga Haninge? Skönt att jag inte behöver bestämma mig imorgon. 


Så jävla bra!

Nu gjorde äckliga Djurgården mål. FUCK! Jag ska se klart matchen och sen ska jag fortsätta med min nya favoritserie "Californication", jag är redan så jävla torsk!

Ha en fortsatt fin kväll mina bästa! Puss.

Och förresten, mitt svar på frågan i rubriken är ja. Vilket svar har ni?