Lättnad

Godmorgon måndag! Jag inleder veckan med en bra känsla. Trots att klockan är 06:30 och jag varit igång i en timme, känner jag mig hyfsat utvilad. Denna helg var den första på länge som jag inte tänkte på jobbet. Lämnade i fredags med en känsla av kontroll och självförtroende. Känslor jag inte är allt för bortskämd med. Det är en skön känsla att veta att man gjort så långt man kan. Allt är inte löst, men man gjort sitt yttersta. Går inte att göra mer än sitt bästa. 
 
I helgen har köksrenoveringen fortgått för fjärde helgen i rad. Blev tyvärr ingen matlagning efter denna helg heller. Saker gick inte helt enligt plan, men det är okej. Bygget har gått framåt och det kommer bli väldigt bra när det är klart. Fick bli en ny omgång fryslådor från Maxi. Jag trodde att våra matkostnader skulle skjuta i höjden under denna renovering. Det blev konstigt nog tvärtom. Billigt med fryslådor. Ja, de innehåller ju inte så mycket direkt.
 
Har varit en bra erfarenhet för mig att äta färdigmat. Har slutat vara rädd för dem. Insett att det finns en del som smakar helt okej och har helt okej näringsinnehåll. Har lärt mig äta lite mindre portioner och insett att jag inte alls behöver så mycket mat som jag föreställt mig. Men det är verkligen ingenting jag vill fortsätta äta. Saknar att laga mat! Och äta min mat. Också en insikt, jag lagar väldigt god mat. I veckan/helgen tror jag att köket är matlagningsbart igen. 
 
Har fått många nya insikter om mitt ätande tack vare 6 veckorskursen jag håller på med. Den tydliggör saker på ett enkelt sätt. Ger mig en medvetenhet som går att skapa förändring efter. Vill inte längre vara slav under tankar och sug. Vill inte känna mig maktlös över ett beteende. Vill vara den som skapar mitt liv och tar ansvar för det. Jag vill ta mig själv på allvar. 
 
Försöker hitta andra sätt att trösta mig, belöna mig, fira, koppla av... Finns mycket jag använt mat till inser jag. Jättenöjd med nyårslöftet ett sockersmart 2017. Väldigt nöjd med beslutet att även undvika sötningsmedel i så hög utsträckning som möjligt. Jag känner mig väldigt fri och lugn i mitt beslut. Finns inget att argumentera om, spekulera i, väga fram och tillbaka. Det är ett tydligt och tryggt nej. Ju längre tiden går ser jag att det är ett väldigt kärleksfullt nej. Socker bidrar inte med särskilt mycket positivt i mitt liv. Lika mycket som alkohol och cigg gjorde ungefär. 
 
 
Har typ ingen koll på veckans händelser förutom mina vanliga veckogrejer. Skönt tror jag. Betyder att jag släppt kontrollen och stressen. När jag är i ett sånt läge som idag, förstår jag att jag tar mig igenom allt vad det än handlar om. På något sätt kommer jag alltid ut på andra sidan, oavsett hur kämpigt det är.
 
Något i mig börjar läka. Saker som gjort oändligt ont, smärtar inte längre lika mycket. En trötthet som funnits där i många år känner jag inte av lika ofta längre. Det känns som om saker förändras på djupet. Tänk om det är möjligt att tillfriskna på riktigt? Jag har knappt vågat tro på det. 
 
Vi får se hur många gånger berg- och dalbanan hinner svänga innan jag sitter här och önskar trevlig helg. Oavsett vad, mår jag bra just nu. 

Ihålig hålighet söker helhet

Dagen känns tung. Jag vet inte riktigt varför. Vet att den är full på jobbet. Att möten går ett i ett. Kommer ha en lunch som lucka, kanske knappt det. Oroar mig för mamma som inte svarar i telefon. Det har säkert en naturlig förklaring, typ att hon glömt telefonen på jobbet. För mig byggs det upp scenarion i huvudet. Katastroftankar som spårar ur. Har levt med dessa tankar hela mitt liv. De går i skov. Som barn fick jag höra att de var konstiga. Ingen tog de på allvar. När jag skulle bli vuxen inträffade en av de katastrofer jag varit så rädd för. Efter det spårade tankarna ur. Ganska många år styrde de mycket av mitt liv. Idag gör de inte det längre, men de påverkar mig starkt. Försöker göra mig till någon jag inte längre är. 
 
Det var skönt att vara ledig igår. På terapin var vi många. Jag gled in och ur mig själv. Fastnade lätt i de andra och deras behov. Vi var många som behövde något igår. Vi hann inte med alla. Det kändes jobbigt att se det. Kände att jag gav upp min plats och mina behov, för andra som jag upplevde hade större. När jag inte tar någon plats känns det som om jag försvinner. Jag tänker ofta att andra kommer glömma bort mig. Vänner, familj, arbetskamrater. Jag minns alla, men tror inte att någon minns mig. Blir lika förvånad varje gång någon känner igen mig, eller hör av sig efter lång tid utan kontakt. Känner mig väldigt ofta väldigt obetydlig. 
 
Jag är ledsen på något sätt, men jag vet inte riktigt varför. Har varit lättirriterad ganska länge. Blivit hård och avstängd av det. Ledsenheten kom fram igår när jag fick en chans att pusta ut. Vara med mig själv utan miljarder onödiga måsten. Vill vara mycket själv just nu. Jag vet inte heller varför det är så. Isolerar mig och delar inte med mig. Pratar på terapi och möten, men inte med mina närmaste.
 
Igår efter terapin kände jag känslan av att inte vilja åka hem. Den känslan skrämmer mig. Jag känner aldrig så längre. Är rädd för den. Att inte trivas i mitt eget hem. Känner den känslan så väl. Den bodde i mig tills för 2,5 år sen. Den här renoveringen har dragit fram det sämsta och påverkat mig mer än jag trodde var möjligt. Insett hur viktigt det är för mig att ha ordning och reda. Cleant omkring mig. Hur viktigt det är att ha tid för varandra. Prata. Vara nära. Hur viktigt det är för mig att vara delaktig. Hur ofta jag själv ställer mig utanför mitt eget liv och blir en passiv åskådare. Hur lätt jag hamnar i tankar att jag ska byta liv. 
 
 
 
Det krävs en liten, liten tråd och så spinner jag ett stort nät av fantasier och drömmar. Helt plötsligt befinner jag mig så långt från verkligheten man kan komma. Det är så ensamt i det där nätet. Där får jag verkligen inte vara med. 

Investering i mig själv

Godmorgon! Är det fortfarande morgon? Känns jättekonstigt att vara hemma denna tid. Det är så ljust ute! Jag har tagit en semesterdag idag. Ska på läkarbesök på förmiddagen och terapi på eftermiddagen. Kändes onödigt att jobba typ två timmar och sen kompa. Då kändes det enklare att ta en semesterdag. Detta hade aldrig inträffat förut. Då hade jag nog försökt jobba ikapp tiden. Då hade jag nog varken gått på läkarbesök eller terapi för den delen. Det var skönt att få sova ut. Vaknade några minuter innan klockan ringde. Tänk om varje dag kunde vara så?
 
Igår började äntligen köket se hoppfullt ut! Roberts kompis var här och kopplade in vatten och avlopp, så nu har vi vatten i köket. De la även på bänkskivorna, så nu börjar man se hur slutresultatet ska se ut. Tyvärr är den ena bänkskivan transportskadad. Ikea ska skicka en ny, men det tar typ 4 veckor. Vi får använda den skadade skivan tills den nya kommer. Vi kommer däremot innan kunna kakla, foga sov. Lite trist, men frågan är om vi hade hunnit det ändå. Jag har sagt att det blir en helgs paus när köket är monterat. Förhoppningsvis hinner vi rätt mycket i helgen. Det ska skruvas lådinsatser, luckor m.m. En elektriker ska komma och kolla på inkoppling av spisen och ugnen. Nytt golv ska läggas. Är glad att det är Robert som sköter alla kostnader från renoveringen från sitt konto. Vill inte se vad detta kostar! Tur att det kommer nya pengar varje månad. Fint blir det vilket är huvudsaken. Kommer bo i köket sen! 
 
Vi har ändrat lite fokus hur vi tänker om lägenheten. Förr såg vi den mest som en sträcka till nästa boende. Köpte den för att komma in på marknaden, samtidigt som vi även behövde större. Idag känns det overkligt att vi bodde på K-vägen tillsammans. Men det gick väldigt bra det med. Ju mer plats man har, desto mer brer man ut sig. Har verkligen kommit in i att jag inte vill ha så mycket saker. Älskar att rensa nuförtiden. Förutom kartonger från pappas dödsbo. Det finns ett gäng kvar fortfarande. Får ångest bara jag öppnar dem. Tror det är den galna tiden kring pappas död som är mer ångestframkallande, än faktumet att han är död. Hursomhelst, nu ser vi lägenheten mer som vår. Att vi kommer bo här på obestämd framtid. Vi fixar den mer för vår egen skull, än för en framtida försäljning.
 
Våra planer vi hade blev inte som vi tänkt oss. Ingenting blev väl egentligen som vi tänkt oss. Men det är okej. Det är ganska bra nu också. Så länge jag inte tänker på det, gör det inte så ont. I vissa fall leder tänkande absolut ingenstans. Viss smärta är bättre att slippa faktiskt. 
 
Så vi ska bo här. Vi kommer bo här under flera år. Varför inte göra det som man vill ha det då? Varför inte för en gångs skull köpa de möbler man vill ha, de köksluckor man tycker är finast, byta hela jävla golvet om man faktiskt inte gillar det gamla? Varför inte lägga pengarna man sliter ihjäl sig för på något till sig själv?
 
Minns hur mycket jag nojade över pengar när jag började i min terapi. Den är svindyr. Eller nej, det är den inte egentligen. Livet funkade inte så bra innan jag började i den. Men till en början förstod jag inte hur dåligt saker funkade, så då tyckte jag den var dyr. Hade väldigt dåligt samvete över att behöva belasta vår ekonomi med mina problem. Har hört flera i terapigruppen dela om detta, så jag är inte ensam om dessa känslor. Idag bryr jag mig inte så mycket om den där räkningen. Betalar den precis som jag betalar mobilräkningen, billånet, streamingtjänsterna och allt annat som gör livet lite lättare. Däremot reagerar många precis som jag själv: "Bekostar du terapin själv?!". Ja, det gör jag. Jag behövde lite mer än landstingets 10 ggr KBT. Ville ha något annat än standardutbudet. Och helt ärligt, jag ville inte gå till en läkare och berätta min historia. Det var också en stor del i att jag tog hjälp privat. Så jag valde att göra den investeringen för mig själv. Räknar jag ut hur mycket pengar jag lagt på cigg, alkohol, skräpmat, impulsshopping och massa annat liknande, är terapin på rea. Det är märkligt hur vi resonerar. Hur vissa saker får kosta, men andra inte. Jag är själv fostrad så. Cigg och alkohol är prio. Resten blir som lite det blir. Väldigt glad över att börja ändra förhållningssätt. Lär mig se skillnad på kostnader och investeringar. 
 
 
En bättre investering jag gjort i livet! 
 

Trötta muskler

Godmorgon! Mitt i veckan igen. Haft en lugn start på jobbveckan. Välbehövligt. Idag är det fortsatt rätt lugnt, däremot lite saker som jag är orolig inför. Om jag kunde finna sätt att helt släppa taget om den oron, skulle mitt liv vara betydligt enklare. Har kommit en lång bit på väg. Oron är hanterbar idag. Men har en bit kvar från att känna mig avslappnad. Kanske når jag aldrig dit. Oro är aldrig konstruktivt. Däremot finns det nyanser i vad som är befogat att oroa sig inför och inte.
 
Jag kämpar alltid mot känslan av att känna mig otillräcklig. Så känner jag mig nu. Att min tid och min kunskap inte räcker hela vägen. Tror dock att det främst är i mitt huvud, men är ännu inte helt säker på vad som är verkligt och vad som är dålig självkänsla. Vad som är medberoende. Det jag innerst inne vet är att jag gör så gott jag kan och det måste få duga. 
 
Jag blir allt mer säker på att jag inte ska vara i en direkt hjälparroll allt för länge. Även om jag är väldigt bra på det, tär det på mig. Inte vara i en hjälparroll som jag fått utöva den hittills i alla fall. Jag vill hjälpa folk med rätt verktyg. På de sätt jag lärt mig i 12 stegsprogrammet och terapin. I min profesionella roll är det inte mitt uppdrag att hjälpa på det sättet (även om jag använder allmängilitiga perspektiv hämtade därifrån i typ allt jag gör). Min slutsats är att hjälparrollen inte är bra för mig i längden. Undantag är om jag hjälper människor som är motiverade till hjälp och som är villiga att titta på sig själva i första hand. Människor som innerst inne vet hur de ska bära sig själva. Mitt nuvarande uppdrag har en annan inriktning. Det blir en roll där jag både får vägleda, stödja och många gånger bära. Jag förutspår ett vägskäl i sinom tid. Än är jag inte där, men jag får väldigt mycket insikter just nu som troligen kommer leda mig dit i slutändan.
 
 
Jag bär tills jag brister. Jag brister för jag bär.  

Längtar efter att få vara mig själv

Godmorgon! Tisdag, tisdag. Jag mår ganska bra. Fick två heldagar avbokade i jobbkalendern, vilket resulterade i extra luft i kalendern. Skapade ett extra andrum som jag tror att jag behövde nu när tillfället uppstod. Har varit lite väl hetsigt ett tag. Nu känns det lugnare inuti. Längtar som sagt tills renoveringen är klar. Vill åka bort någonstans med Robert. I alla fall hitta på något mysigt. 
 
Vi var på gitarrkurs igår. Var trött och seg när jag gick dit. Efteråt var jag glad och uppfylld. Älskar kursen. Älskar att spela instrument. Älskar musik. Gillar att vi får lära oss hur man gör egen musik, istället för att lära oss andras låtar. Tycker jättemycket om läraren, han är toppenbra på alla sätt och vis. Glad över att jag och Robert går kursen tillsammans. Längtar tills hemmet är i sån pass ordning att jag kan sätta mig en helg och flyta bort i ett kreativt flow. 
 
Ute har det blivit vinter igen. Det har snöat under natten. Ser ganska vackert ut nu när det är orört. Misstänker att det kommer sluta med att det slaskar bort. Längtar väldigt mycket efter våren. Ser fram emot att altanen ska bli färdigbyggd. Göra iordning den och få ett extra rum att nyttja. Saknar överlag att vara ute. Borde köpa mig världens bästa kläder efter väder och vara ute betydligt mer än jag är. Är fortfarande den där flickan som alltid är fel klädd och står och fryser i ett hörn. Så fort isen smält vill jag ut i skogen och vandra. 
 
Inser när jag skriver att jag lever mycket i framtiden. Vet inte vad i nuet som egentligen känns svårt att vara i. Tror mest att jag tycker det är rörigt just nu. Rörigt här hemma. Rörigt på jobbet där köket också renoveras, och jag har bytt rum där andra snart ska flytta ut. I söndags på Al-Anon kände jag mig lugn och trygg i rummet. Det var bara jag och en annan jag känner väldigt väl på mötet. Det kändes som en välkommen andningspaus på en plats där jag känner mig väldigt trygg. 
 
Är som jag skrivit inne i att nysta i mitt ätande och mitt förhållande till min kropp. Jag börjar förstå varför jag skjutit upp detta så länge, det är så jävla jobbigt! Så smärtsamt och svårt. Känns som helt jävla omöjligt. Jag förstår att det är jätteviktigt att jag tar tag i det här. Så mycket negativa känslor kopplade till allt som rör det. Så mycket skevt kopplat till mitt eget utseende. Vill verkligen inte ha det så här längre. Jag vet bättre än så. När jag nu börjat titta lite närmare på detta område, får jag tillbaka minnen. Minnen av vad andra sagt till mig under livet:
 
"Du har så fint ansikte. Om du gick ner 20 kg skulle du kunna bli modell!" /pojkvän när jag var i tonåren.
 
"Du ser ju nästan normal ut nu!" /killkompis efter att jag gått ner i vikt.
 
"Jag har också alltid varit tjock" /mamma i olika versioner av samma uttalande.
 
"Du har blivit sexig" /kille som träffade mig på fyllan några år efter studenten, när jag gått ner massor i vikt pga dåligt mående.
 
"Du är för tjock för att dansa" /kille på klassfest i mellanstadiet. 
 
Det finns oändligt många fler liknande meningar som fastnat i mig. Har haft svårt att skaka av mig dem, trots att jag velat och intalat mig att jag gjort det. Lägger man till alla liknande meningar jag sagt till mig själv, drunknar de fina sakerna som sagts i all skit. Har så svårt att ta emot komplimanger för mitt utseende. Det fastnar helt enkelt inte. En del att jobba med som sagt.
 
 
Har svårt att tro på det, men alternativet till tro leder absolut ingenstans. 

10 år av reflektioner

Godmorgon! Först och främst vill jag önska bloggen grattis på 10-årsdagen (en dag försent)! Ett decenium senare sitter vi här. Jag skriver, ni läser. Om samma person, men helt olika liv. Jag tackar er som följt mig, men framför allt tackar jag bloggen för att den alltid funnits där när jag behövt vrida och vända på mina tankar. Jag har skapat ett häftigt tidsdokument. En dag ska jag trycka upp den i tryckt form. Många volymer lär det bli. 
 
Måndag igen. Helgen innehöll renovering. Eller jag satt mest och tittade på. Robert och Thommie jobbade. Köket börjar ta form nu. Händer inget oförutsett och vi får tag i en elektriker, bör vi kunna laga mat igen efter nästa helg. Hela köket kommer dock inte stå färdigt förrän om typ en månad. En av bänkskivorna var tyvärr transportskadad och vi får vänta 4 veckor på leverans av en ny. Innan dess går det inte att kakla. 
 
När köket är klart blir det minst en helgs paus innan nästa renoveringsprojekt. Behöver ägna oss åt något annat. Kanske åka iväg och göra något mysigt. Bara vara. 
 
Igår tog jag upp virkning igen. Har inte virkat sen jag var sjukskriven för 2 år sen. Fick en sån lust att handarbeta, så då gjorde jag det. Svårare än så är det inte egentligen. Har insett att jag verkligen behöver fylla på med annat än rutiner och tv efter jobbet. Annars blir jobbet hela livet. Det finns inte så många timmar, men trots allt några, att fylla med annat än jobb och stress.
 
Övar på att inte göra saker perfekt och vara bäst. Virkningen behöver inte vinna priser. Jag gör det inte pga resultatet, främst för att jag tycker det är kul att sitta och hålla på. Inser också att jag startar evighetsprojekt. Oklart varför jag inte gör lite mindre, enklare saker som kan slutföras inom rimlig tid. Virkar överkast, inte grytlappar. Skriver roman, inte noveller. Samtidigt vet jag varför jag gör så. Behöver alltid göra saker som är lite för svåra för mig för att känna mig stimulerad. Har alltid varit så. När jag var barn läste jag vuxenböcker för barnböckerna var tråkiga och för enkla. Tog hellre något som jag inte helt förstod. Lärde mig på vägen. Så har hela livet sett ut och jag är glad över att jag är sån. 
 
I helgen slog det mig att jag inte vill vara ledig i flera år längre. Har känt ett behov av det så länge, att jag skulle behöva ta en paus från allt och bara ta det lugnt. Den längtan börjar försvinna. Jag har istället en längtan efter att få göra och uppleva. Fylla på och lära mig nytt. Glad att den törsten börjar återvända, efter att väldigt länge känt ett starkt motstånd mot sådant som är nytt. Har känt att jag inte orkat. Velat sluta mig i min trygga kokong för att slippa möta livet. Har en period känt att jag är på väg från kokongen. Jag blir fortfarande väldigt trött och är t.ex. väldigt intryckskänslig. Har nog alltid varit det egentligen. Skillnaden är att jag uppmärksammar och tar hand om det nu. Jag är inte lika rädd för att bli trött längre. Så länge jag vilar ikapp, orkar jag igen. Igår somnade jag på soffan redan innan kl 21. Vet inte riktigt vad det var som tröttade ut mig. Känt en inre oro och stress hela helgen, så troligen var det något av det som släppte när jag och Robert myste i soffan. Har inte varit så mycket sånt på ett tag. Glömmer lätt bort att även jag behöver närhet. 
 
Känner mig utvilad idag, trots att jag gick upp 05:30 då jag börjar tidigt. Glad att saker går åt rätt håll. Det kändes så tröstlöst så länge.
 
 
Tror jag börjar lita på mina trygga platser. Jag har några stycken. Att få landa och ladda batterierna där, hjälper mig att hantera resten. 
 
Har förresten börjat dela rum med kollegor på jobbet. Trodde jag skulle avsky det och bara känna mig störd. Så blev det inte alls. Känner mig snarare mer motiverad och mindre ensam. Så det kan bli!
 
Önskar er en fin vecka! 

We're never gonna survive unless we are a little crazy

Hej fredag! Ett veckoslut som kom fort. Nyss var det helg och nu är vi här igen. Eftersom vi ska renovera, känns inte helgen jättespännande. Eller det ska bli kul att se hur långt vi hinner, men för min del är inte renovering sådär superroligt. Känner mig lätt överflödig och otålig. Vi ska på dop också. Troligen kollar vi Mello på lördag. Äter en matbit ute eller två.
 
Var ett gäng på restaurang och tackade av Linus igår. Han har varit tjänstledig ett halvår, men nu var det dags att säga hejdå på riktigt. Det var gott att äta något annat än micromat. Kvällen var även trevlig i övrigt. Skönt att komma ut lite. 
 
Jag är uppe tidigt idag. Ska på ett möte i Tumba på morgonen. Ska jobba senare än vanligt, så dagen blir lång. Vädret ser grått och deprimerande ut. 
 
Vet inte riktigt vad jag ska skriva. Finner inget riktigt fokus eller inspiration för tillfället. Skulle vilja gå ut i skogen under flera timmar och bara vara med mig själv. Svårt att höra vad jag säger och vill när det brusar överallt.
 
Jag känner i själen att våren är på väg. Med ljuset kommer rastlösheten. Den river runt på alla plan inom mig. Den utmanar alla invanda mönster, hotar all trygghet. Lovar guld och stjärnglans på livet. Har gått på de där löftena så många gånger. Idag vet jag förhoppningsvis bättre.
 
Vi pratade om serien "Skam" igår. Om en tonårsserie är något för oss vuxna. Vi disukterade om känslorna är desamma i tonåren som nu. För min del är det mycket så. Kanske var det något mer intensivt och omväxlande då, men skulle jag ge mig hän åt dem, skulle jag leva i samma berg- och dalbana nu. Vi pratade om att känslorna kanske egentligen är desamma, men vi har större distans till dem idag. Låter de inte ta över.
 
Den här tiden på året börjar min hjärna säga åt mig att skita i allt och bara köra. Släppa allt fritt och strunta i konsekvenserna. Har gjort så några gånger. Har betalat priset några månader senare. Oftast när sommaren ska gå över i höst. Ännu en gång skärpa mig och återgå till ordningen. Det ständiga pendlandet mellan kontroll och utagerande. 
 
 
Jag har stor respekt för galenskapen som bor inom mig, som bor inom oss alla i olika grad. Den bidrar många gånger till det lilla extra. Visar först världens alla olika nyanser. Men den är även en dominant jävel som gärna tar över, målar snart allt i vitt och svart. 
 
Nu ska jag fira fredag och sen gå på helg. Må gott!
 

Idag hittar jag inte på nån bra bild

Godmorgon! Ny dag, nytt inlägg. Redan torsdag. Vart tar veckorna vägen? Har verkligen galet mycket på jobbet just nu. Dagarna går så fort. Känner mig nyttig och produktiv när jag sliter hårt. Tacksam för de två år som gått, där jag fått möjlighet till ett något lugnare tempo. Har alltid överpresterat och sagt ja till alla förut. Har varit fint att ha en mer behaglig jobbsituation. 
 
Nu kommer åter en period av mycket jobb. Det var länge sen. Först var jag rädd att jag inte ska fixa det. Men det känns ganska roligt också. Få skapa något, utmana mig, kunna vara stolt över något efteråt. Testa mina gränser. Leva i en tuffare jobbperiod utan att bli helt uppslukad av den. Får aldrig veta hur det är utan att prova. Så jag provar. Jag tycker om högt tempo. Tycker om att jobba. Men såklart ska det vara balans i det. Det är väl den biten som inte är min starka sida. Har fått så himla sargat självförtroende efter min sjukskrivning. Men sakta, sakta börjar jag allt mer tro på mig själv igen. Det är sällan arbetsuppgifterna som är för svåra eller tunga. Det är den inre kritikern som är det svåraste att hantera. Den sinkar ner och förvränger allting. 
 
Köksrenoveringen tar små myrsteg framåt. Den inväntar helgen. Man måste vila också för att orka. Det går rätt bra att leva utan kök. Däremot börjar jag ledsna på micromaten. Kollade på "Sveriges mästerkock" igår och saknade att laga mat. Micromaten är helt okej, men det smakar inte hemlagat direkt. Längtar så efter nya köket! 
 
Fick bli ett kort inlägg idag, vi höres! 
 

Att inte vara 25 längre

Godmorgon! Det var väldigt mycket läsare här inne igår. Jag blir alltid både glad och nervös när jag ser det. Förr tänkte jag aldrig särskilt mycket på om nån jag inte ville skulle hitta till min blogg gjorde det. Den rädslan har kommit med åren och integriteten. Är sällan rädd att människor ska läsa det jag skriver här och nu. Däremot kan jag bli orolig när jag tänker på att det finns ett 10 år långt arkiv att gå tillbaka i. Rädd att människor ska läsa och döma. Jag läser och dömer min själv ibland. En baksida med att ha haft en sammanhängande blogg i så många år, jag har förändrats hundra varv om under tiden. Kan bli rädd att de som läser inte ska förstå det.
 
Har varit så öppen i den här bloggen. Delat mina innersta tankar. Det gör det hela mer sårbart. Idag delar jag nästan mer av mina innersta tankar. Jag delar däremot mindre om vad som egentligen händer i mitt liv. Sådant jag inte skulle tveka på att skriva förr, skulle jag aldrig lägga upp här idag. Ålder, mognad och integritet som sagt. Jag blir också glad när jag ser att många varit inne och läst. Jag har ju trots allt en öppen blogg av en anledning. Vet att många tycker om min blogg. Att den ofta väcker igenkänning och hopp. Som jag sagt förut skriver jag den blogg jag själv vill läsa. 
 
Annars är det full rulle. Gör mitt bästa för att hänga med i svängarna och behålla mig själv. Verkligen inte enkelt att behålla en kontakt med sig själv, när allt omkring snurrar fortare än vad jag hänger med. Stress kapar väldigt fort kanalen in till mina känslor. Hamnar lätt uppe i huvudet där miljoner tankar far runt. Tankarna som utlovar att om jag ger de tillräckligt mycket uppmärksamhet, kommer de förändra vad som komma skall. Det har aldrig funkat, jag lovar. Har provat så många gånger att tänka mig till en förändrad framtid. Det blir ändå nästan aldrig som man tänkt sig. Ändå är jag fort där igen. Konstruerar tänkbara scenarion och försöker förutsäga framtiden. 
 
Tog en lunchpromenad igår i det underbara vädret. Satt en stund och njöt i solen. Tankade energi. Landade tillbaka i mig själv. Har insett hur mycket egen tid jag faktiskt är i behov av. Vill inte alltid ha sällskap längre. Är inte rädd för vad som finns inom mig längre. 
 
Gjorde en guidad meditation igår. Kroppscanning som ingår i 6-veckorskursen mindful eating jag håller på med. Uppmärksammade att jag hade ont i axeln. Kände inte alls det innan scanningen. När allt går på i högt tempo, är det lätt att missa kroppens signaler om att något inte stämmer. Efter två dagar med medvetet ätande som jag dokumenterat, ser jag redan nu mönster. Ska ge det ett tag till innan jag delar med mig av dem. Se om jag ser fortsatta samband. Tror jag kommer ha god nytta av denna kurs!
 
 
Här satt jag igår och njöt i solen. Påmindes om en annan gång jag suttit på samma plats. 
 
 
Det var mars 2011. Novah-Lee var nästan nyfödd och jag och Catta tog en kaffe i Gropen. Jag hade nyligen lämnat M och kände mig fri att få dricka kaffe med vem jag ville, när jag ville. Catta bodde tillfälligt i min lägenhet på K-vägen tillsammans med Jocke. Jag fick en sån akut saknad efter en tid som var, men som idag är så annorlunda. 
 
Vad fort dessa år har gått. Vad mycket som har hänt. Vad vuxna vi har blivit.
 
 
Jag såg M i ett kommentarsfält på Facebook. Av någon anledning har han tagit bort blocken på mig han hade under många år, så jag ser honom till och från i våra gemensamma vänners kommentarsfält. Jag kände för första gången ingen ilska, ingen rädsla, ingen bitterhet. Jag såg honom, jag såg oss, för vad vi var. Trasiga och skadade människor som inte hade en aning om hur vi skulle fungera ihop i en relation. Känner inte längre någon rädsla för att möta honom. Jag kan ärligt säga att jag hoppas att han har det bättre idag. Hoppas han tar hand om sig själv och sina barn. Jag hoppas han är på väg mot ett tillfrisknande. Jag hoppas att han en dag gör steg 8 och 9 och tänker på mig. 
 
Ser att jag har valt samma örhängen jag har på bilden att ha på mig idag!

Mitt liv är som ett träds årsringar

Godmorgon! Läste nyss ett blogginlägg som var på blogg.se förstasidan. Var skrivet av en tjej som varit nykter i 7 år. Hon utvecklade alkoholism väldigt tidigt och sökte hjälp första gången när hon var 18. Många tror fortfarande att alkoholister är män på parkbänkar. Det kan även vara unga tjej. Jag är fullt övertygad om att alkoholism kan utvecklas väldigt tidigt hos en del. För andra tar det längre tid. För de flesta kommer alkoholism aldrig utvecklas.
 
När jag tänker tillbaka gick det att se väldigt tidigt vilka i min omgivning som skulle få problem med alkohol senare. Vilka som drack mycket då och fortfarande dricker mycket. Vilka som inte alls kunde hantera alkoholen och tidigt spårade ur. Ganska många av de som spårade ur totalt, har faktiskt blivit nyktra och drogfria idag. Inte alla. Vissa har dött. Det var personer som fick välja mellan livet eller döden. De flesta befinner sig dock i gränslandet. Det finns ingen riktig anledning att sluta dricka, för livet funkar trots allt hyfsat. Då är det svårare att fatta beslutet att bli nykter.
 
För min del var det inget enkelt beslut att sluta dricka. Precis som när jag slutade röka, behövde jag några försök på mig för att slutligen ta det sista beslutet och hålla upp för gott (än så länge i alla fall, vet aldrig vad som händer imorgon). Min sista fylla var för 2,5 år sen. Under den dagen, kvällen och natten gick jag över alla gränser jag hade kämpat för att sätta upp för mig själv. Jag gjorde mig själv väldigt illa kroppsligt, psykiskt, andligt. Ja, på alla sätt egentligen. En gång i tiden gjorde jag alltid mig själv illa på det sättet. Efter flera år med Al-Anonmöten i ryggen hade jag lärt mig om andra sätt och leva. Andra sätt att tänka och känna. Det gjorde att jag fick nog av mitt sätt mot mig själv. Det funkade inte längre att medicinera bort mina känslor med festande. För det var det jag gjorde. Jag stängde av mig själv genom att fly in i mitt Wonderland. Jag insåg med tiden att mörkret alltid fanns kvar när jag landade. Det blev bara värre och värre. Jag lovade mig själv att jag inte skulle dricka förrän jag mådde bra igen. När jag väl mådde bra igen ville jag inte dricka. Ville inte tillbaka till det där mörkret som förr eller senare alltid kom tillbaka, i takt med att alkoholintaget ökade. 
 
När jag går till jobbet ser jag ofta upp mot himlen. Jag noterar om den är grå, blå, röd, gul, rosa. Den har unika färger varje morgon. Sen i höstas har jag noterat att soluppgångarna ofta är helt fantastiska. En morgon i höstas badade hela himlen i rött och gult. Jag sprang till en plats där himlen var öppen för att få uppleva en av de mäktigaste soluppgångar jag någonsin sett. Jag har tänkt att det måste vara något unikt med de senaste månaderna. Att det måste skett någon förändring i atmosfären eller med avgaserna. För så här brukar det väl inte vara i Sverige? Jag har kommit fram till att det kanske beror på att jag aldrig någonsin noterat himlen på det här sättet. Att jag aldrig varit tillräckligt närvarande i livet för att upptäcka något så enkelt som en soluppgång.
 
Det finns fler liknande förändringar som skett i mitt liv. Jag går t.ex. på teater flera gånger på år. Det var något jag aldrig skulle prioritera när jag festade. Då lämnade jag knappt kommunen. Det var inte så att jag hängde på fancy krogar i stan. Nej, jag hängde ofta på lokalhaken med billig alkohol och en atmosfär där jag kände mig inkluderad. Jag har lärt mig spela gitarr och upptäckt att jag har en talang för det. När jag festade mycket hade jag varken ork eller lust för något sådant. Då var jag mest sugen på tv, soffa och saker som inte berörde så värst.
 
När jag ser tillbaka på de senaste åren inser jag hur stor förändring som skett i mitt liv. Det jag nämnt är bara småsaker. Sidovinster som jag inte förstod skulle komma. 
 
 
En morgon i november eller december när jag mötte solen. 

Vi erkände att vi var maktlösa inför... maten, jobbet, världen

Godmorgon bloggen! Ny vecka, nya möjligheter. Igen och igen. Denna vecka fyller denna blogg 10 år. I ett decennium har jag suttit och dokumenterat mitt liv offentligt. Helt otroligt egentligen. Hade jag haft ett fungerande kök hade jag bjudit in de som ville på middag för att fira, men nu är hemmet i kaos.
 
Det är påfrestande att renovera, jag erkänner det. Det är inte särskilt jobbigt att vara utan kök. Det finns kaffebryggare, kyl, frys och micro. Kommer man rätt långt med. Det är röran som är det jobbiga. I fredags levererades det nya köket som nu står i kartonger i vardagsrummet. Det gör att ännu ett rum är belamrat. Vi (läs främst Robert) höll på med köksbyggandet i helgen. Thommie gav oss ovärderlig hjälp. Men det tar lång tid! Inte bara att skruva upp lite skåp inte. Vatten, avlopp, el är inga enkla saker. Dock övertygad om att det kommer att bli bra när det väl är färdigt. Men det lär dröja en stund till. 
 
Känner mig inte särskilt utvilad, trots att jag la mig i bra tid. Det är lite för mycket just nu. Har för många bollar i luften på jobbet och ser hur jag går över min egna gränser. Vinglar på gränsen till reservtanken och där ska jag inte vara. Förhoppningsvis är det bara ett tillfällig arbetsanhopning. Är det inte det behöver jag göra något åt saken. Mitt jobb har varit i konstant omvandling de senaste två åren. Jag gillar det. Det är stimulerande och utmanande. Det är också otroligt krävande. Inget är riktigt konstant och det går inte att göra särskilt mycket på rutin. Som jag sagt förut, väldigt lärorikt, men väldigt svårt och krångligt. Fightas ständigt med perfektionisten inom mig. Hon som tror att saker blir halvdant gjorda utan kontroll och piska till perfekta resultat. Perfektionisten är den jobbigaste biten i mig. Det går liksom aldrig att vinna mot henne. 
 
Idag påbörjar jag en 6-veckorskurs i mindful eating. Det är ett program jag hittade i en bok jag köpte på bokrean för nåt år sen. Det handlar bland annat om att äta medvetet och dokumentera på vilket sätt jag äter under 6 veckor. Kursen använder metoder som mindfulness, meditation och KBT. Får även lära mig mycket om hur vi äter, varför vi äter, hur hjärnan funkar m.m. Ska bli spännande och se vad jag upptäcker och om detta kan ge mig verktyg att hantera mat och mitt ätande bättre. Vill verkligen komma i balans med det utan dieter, bantning eller någon annan drastisk förändring. Jag är väl medveten om varifrån mitt ätbeteende kommer, men nu behöver jag något handfast att hålla mig i för att komma ur det. Känner mig väldigt maktlös inför mitt ätbeteende. 
 
 
Byt ut alkoholist mot matmissbrukare, så stämmer det rätt väl på vad jag håller på med. 
 
Har ytterligare en krävande vecka på jobbet på ingång. En väldigt krävande dag stundar. Gör mitt bästa för att ta en bit av dagen i taget och försöka lita på att alla bestyr kommer gå fint. Ha en fin vecka! <3

Resan är målet

Godmorgon! Äntligen fredag säger jag. Den här veckan har varit kämpig på flera olika sätt. Krävande på alla längder och bredder. Har sömnbrist också. Har gått upp tidigare än vanligt flera dagar, bland annat idag då klockan ringde redan 05:15. Ska på konferens i Enköping och tåget från Centralen går redan 07:55. Vill inte stressa. Vill hinna allt jag brukar. Då blir det att kliva upp tidigare än tidigast. Jag har egentligen inte tid att åka på konferens, men jag gör det ändå. Jag behöver ett avbrott från allt annat som snurrar på jobbet. Jag behöver ge mig själv något annat än stress, krav och prestation. Just därför har jag tid, även om den inte syns i kalendern. Tack vare det synsättet har jag ständigt varit i en slags rörelse i mitt yrkesliv. De valen har alltid givit bra resultat lite längre fram, t.ex. i form av nya möjligheter, nya tjänster m.m.
 
Igår på terapin hade vi en lugn och stilla stund för eftertanke. Terapeuten frågade oss vad hjärtat vill. Jag satt och stirrade in i ljuset på bordet och kände starkt att mitt hjärta bara vill vara. Få utrymme att slippa prestera, bara få vara. Låg på soffan när jag kom hem och tillämpade just det. För en stund ignorerade jag alla tankar som sa att jag borde ägna tiden åt att spela gitarr och öva på läxan, läsa, skriva, tvätta, hjälpa Robert med golvet fast han sagt att det inte behövs. Jag låg kvar utan tv på och sen somnade jag en stund. 
 
På terapin konfronterades jag även om min syn på mitt utseende. En tuff omgång för mig med många känslor, mycket tårar. Jag kunde inte säga så mycket. Så mycket sorg och smärta svämmade upp. Insåg hur mycket som sitter undangömt. Hur många ord, tankar, känslor, händelser, tid och trauman som är kopplat till mitt utseende och min vikt. Hur djupt det går. "Modigt att du blottar din kanske största skam", speglade en i gruppen mig. Kände att det var sant. "Din väg till din kärna går genom sorgen, du har mycket att gråta över", sa min terapeut. 
 
I helgen ska det monteras kök. Hoppas vi håller ihop här hemma. Hoppas det blir roligt och inte bara jobbigt och prestationsinriktat. Jag är rätt lugn i det hela, men blir påverkade när andra är i obalans. Livet som medberoende, allt går rakt in, vare sig det är mitt skit eller någon annans. På alla ställen utom terapin är det så. Där är det någon annan som tar hand om det jobbiga. Oftast personen i fråga själv.
 
 
Något som innebär att vara i ständig rörelse och vad som helst kan hända. Skräckblandad förtjusning. 

Commitment

Godmorgon! Har gått upp extra tidigt två dagar i rad nu. Igår åkte jag till Huddinge sjukhus med en buss som gick 06:42. Kunde inte ta blodprovet i tisdags då det var nåt slags specialprov. Fick åka till Huddinge istället, så jag gick upp tidigt. Tidigt idag också, behöver vara på jobbet 07:30 och vill samtidigt ha min stund med frulle och blogg. Fattar inte hur jag hann förr. Började jobba kl 07 under några år. På den tiden gick jag bara upp ur sängen och till jobbet ungefär. Skulle inte orka det idag. Men saknar att gå hem redan vid 16. 
 
Det är kallt ute. Så less på vinter och vinterkläder. Pga att jag gått upp i vikt, sitter inte kläderna riktigt som de ska. Allt är nån storlek för litet, men jag köper inte en ny vinterjacka för en tillfällig viktuppgång. Jag ser den som tillfällig. Försöker våga lita på att det kommer gå ner om jag bara satsar på att må bra och få balans i kroppen. Har haft panikkänslor kring vikten sen i måndags. Känslorna kommer och går. Påminner mig om att jag gör så gott jag kan och att jag faktiskt gör saker. Kollar upp min värden, slutat med socker, går och tränar. Framför allt jobbar jag med orsaken till att jag har gått upp i vikt. Med anledningen till att jag faller in i de ätmönster som jag har. Luriga mönster som är svåra att få bort. Viktigt att komma ihåg att de utvecklats av en anledning och att de faktiskt skyddat mig också. Hjälpt mig genom smärta jag inte kunnat bära när den inträffat. Har inte haft något bättre sätt att hantera det på. Men nu har dessa mönster spelat ut sin roll i livet jag lever här och nu. Det finns inte längre några hot, faror eller problem som inte också har ett annat mer positivt perspektiv. Jag kämpar på, det ger jag mig själv. 
 
 
 
Köksrenoveringen rullar på. Det är främst Robert som jobbar. Han är så jävla duktig, kan inte säga det tillräckligt många gånger. Idag blir underarbetena troligen klara. Själv ska jag träffa Sofie ikväll. Vi har inte setts på länge, så jag ser verkligen fram emot det.
 
Ska även på min älskade terapi idag. Så känner jag inför den nu. Inget obehag inför den längre, ingen längtan efter att den har sitt slut. Jag ser att jag behöver vara där, får vara där. Har fått så mycket hjälp där. För första gången öppnat upp på riktigt. Det tog lång tid att få den tilliten. Därför skulle aldrig ett fåtal gånger funkat för mig där jag befunnit mig. Har såna djupgående tillitsproblem. De hindrar mig från att knyta an till människor. I terapigruppen har jag fått möjlighet att börja reparera trasiga band och skapa något nytt. Det får allt mer effekt även utanför terapirummet, men det har verkligen tagit tid som sagt. Utan 5 års förarbete på Al-Anon hade det tagit ännu längre tid. Det betyder inte att jag är ett hopplöst fall. Det betyder bara att saker tar tid och hjälp kommer när man är redo för den. Jag tror terapi handlar mycket om timing. Man måste verkligen vara redo och villig. Och då hitta en terapiform och terapeut som funkar, för att skapa den där tilliten som är så viktig för att våga släppa. Glad att jag funnit den.
 
Tänker på Al-Anons första steg "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen- att våra liv hade blivit ohanterliga", och en textsnutt från beskrivningen av det i en av våra böcker. Det står att de flesta av oss kommer till Al-Anon när vi befinner oss i någon form av kris som tvingar oss att söka hjälp. Så länge livet rullar på helt okej, behöver vi inte förändra något. Det är när det blir ohanterligt, när våra gamla strategier inte längre funkar, som vi provar en ny lösning. Människor växer genom kris. Jag brukar tänka så när jag själv och andra drabbas av tunga saker. 
 
 
Det började en söndag på K-vägen när jag hade sån ångest att jag inte ville leva längre. Det var inte första gången jag kände så. Jag hade känt så otaliga söndagar och jag orkade inte känns så en gång till. Det var augusti 2011 och jag var 25 år gammal. Jag lovade mig själv att jag skulle ta tag i mig själv och söka någon slags hjälp. 2 veckor senare gick jag på mitt första Al-Anonmöte och jag påbörjade en krokig resa jag hållt i sen dess. 
 
Nu är det dags att gå och utmana mig själv på jobbet. Ska göra en sak jag är skiträdd för. Wish me luck!

När ska vi få bli vänner, kroppen?

Hej! Idag blir det en snabb blogg. Ska iväg och ta blodprov. Bland annat ett sköldkörtelprov. Ska bli "spännande" och få veta om jag har en underproduktion i den. Det skulle inte förvåna mig. En del av mig hoppas på det. Att det ska förklara varför jag är trött, energilös och har gått upp i vikt.
 
Igår ställde jag mig på en våg för första gången på... ja, några år. Läste den högsta siffra jag någonsin läst. Jag blev förvånad. Har känt mig betydligt större tidigare än nu. Trivs inte i min kropp, men vantrivs inte heller. Siffran var svår att smälta. Den var så långt ifrån vad jag tidigare accepterat. Insikten om min viktuppgång och alla tecken jag fått på den, sjönk in under kvällen. Bröt ihop fullständigt innan jag skulle lägga mig. Inte så mycket över siffran eller faktumet. Jag var mer ledsen över kampen mot min kropp. Hur jag misshandlat den ända sen jag var barn. Hur jag fått kämpa med mina tankar om kroppen. Kämpat med min vikt. Hur jävla svårt jag haft det med allt kring detta. Jag såg lilla Michaela så tydligt. Hon som vägde sig hos skolsköterskan i lågstadiet och fick höra att hon låg över normalkurvan. Jag har alltid legat över den där jävla kurvan. 
 
Faktum kvarstår. Jag väger mer än jag borde just nu. Jag behöver ta tag i det, men vet inte riktigt hur. Jag vet hur jag snabbt går ner i vikt, men det är ingen metod jag har lust att gå in i. Jag hoppas att mitt beslut att utesluta socker och att jag börjat träna ska lösa problemet. I alla fall en del av problemet. Annars är det väl som vanligt. Jag får bevaka det jag äter, försöka känna av hunger och mättnad (har jättesvårt med det). Hålla koll, alltid vara medveten och kämpa för att inte hamna i kontroll och ätstörning. Får se vad sköldkörtelprovet visar. Att jag har låg förbränning har jag alltid förstått, men får se om det har någon förklaring förutom kassa anlag och en jojobantarhistorik. 
 
 
 
 
 
Jag vet det. Det är klart jag vet det. Ändå känns det inte så.

Yoghurt på papptallrik

Godmorgon! Ny vecka, nya möjligheter. För vår del är det början till ett nytt kök som växer fram. Det gamla är utrivet och underarbetena är igång. Robert är så jävla duktig! Blir så imponerad av allt han kan och hur hårt han sliter för vår skull. Jag sliter litegrann jag med, men inte i närheten av vad han håller på. Jag tar i lite här och lite där. Ovant för mig att inte vara den arbetsledande. Också väldigt skönt. Tror köket kommer bli asbra. På fredag kommer det nya och i helgen börjar högst troligt monteringen. 
 
Vi har nu ett pentry i vardagsrummet där det går att förbereda mat, dvs micromat och mackor ungefär. Den gamla kylen och frysen står i extrarummet/förrådet. Vi äter främst på engångsartiklar, var för jobbigt att diska i badkaret. Börjar vänja mig vid detta och inser att allting faktiskt går. Utmanar mina fördomar om färdigmat och har shoppat på mig massor. Måste säga att utbudet vuxit sen jag åt sånt här! Fanns en gång i tiden då jag åt ravioli på burk och nudlar och mackor var och varannan dag. Sen kom lchf och allt det förde med sig. Säga vad man vill om vad dessa år inneburit, men jag har lärt mig laga mat från grunden. Idag lagar jag nästan all mat från en hyfsad grund. Står inte och kokar egna fonder och sånt, men i övrigt lagar jag i princip utan halvfabrikat. Det tackar jag lchf och Thommie för. 
 
Helgen innehöll förutom renovering en teaterpjäs. Såg en helt otrolig pjäs i fredags som heter "Jag tror på dig Anita". Utspelar sig i socialtjänsten. Skådisarna spelade flera roller var och det var helt makalöst skådespeleri. Både jag och Robert satt klistrade i stolarna och bevittnade vad som hände på scenen under den nästan 3 timmar långa pjäsen. Verkligen jättebra. Älskar teater!
 
I lördags började Mellon och jag var gladast. Älskar den typen av tv-underhållning nuförtiden. Vi laddade upp med ost och kex och följde varje nummer med spänning. Det är kul att kolla med Robert, han är lika inne i det som jag. Vi kommenterar och diskuterar. Tycker oftast ganska lika. 
 
I söndags var vi på 1-årskalas hos Linda och Fredrik vars dotter fyllde 1. Var ett trevligt avbrott i renoveringen och en möjlighet att träffa lite folk. Livet är inte lika spontant längre. Från att ha hängt med vänner dagligen, till att träffas på kalas. Lite så är det. Tur att det typ alltid är någon som ska fira något. När jag jobbade som biståndshandläggare var den en äldre dam som sa "man träffas på begravningar". Var sak i livet har sin tid uppenbarligen.
 
Det är tufft att hinna med livet ibland. Jobba heltid och orka med det kräver mycket uppoffringar. Offra tid med familj, vänner och framför allt med sig själv. Det finns de som får ihop det, men jag gör fan inte det. Blir alldeles för trött av ett högt tempo. Behöver mina mellantider. Ser fram emot en vår med massa röda dagar och långhelger!
 
Det verkar som om bilduppladdningen strular. Här skulle en bild på renoverinskaoset finnas, men det kan ni säkert föreställa er!
 
Önskar er en fin vecka <3
 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om mitt liv mellan 20-30. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form.