Kolsyra i blodet

På bussen på väg till Humanova för att lämna tillbaka utrustning och ha ett avstämningsmöte. Gårkvällens webbinarium gick såååååå bra för mig och Sofie! Är riktigt stolt över vårt material och vår insats. Vi har ett viktigt budskap, att man måste ta medberoende på allvar. Medberoende är en del av familjesjukdomen alkoholism (och andra missbruk/beroenden). Tycker vi lyckades med att sätta det på kartan. 

Igår kunde jag inte sova för endorfinerna sprutade i kroppen. Är fortfarande hög på dem, som att vara kär. En härlig känsla. 

Efter mötet på Humanova ska jag till läkaren på företagshälsovården och följa upp min sjukskrivning. Längtar efter min arbetsglädje och fulla ork, den är saknad. 


Våren är här och denna låt shufflades fram i min lista. Så många minnen och får vårkänslorna att slå frivolter i bröstet. 

Ha en fin dag <3

Nervös!

Idag smäller det! Min och Sofies nätbaserade föreläsning "Den medberoende som nyckelperson" ska genomföras ikväll kl 19. Jag är väldigt nervös. Inte för att hålla i själva föreläsningen, utan för att tekniken ska strula. Jag hatar teknik när den måste leverera, den har alldeles för många gånger svikit när det väl gäller. Håller alla tummar jag har och ber er göra det också! Sofie kommer hit om en stund och vi ska börja rigga inför kl 19. Testa fram och tillbaka och öva. Det kommer gå bra. Det värsta som kan hända är att det går åt helvete. 

Kopplar av med lite läsning. Lättsmält chick lit. Det märks att den har några år på nacken och inte är skriven med några direkta genusglasögon. Bortsett från det är det avkopplande läsning. Tog en promenad med svärmor innan lunch. Skönt att prata av sig om sådant jag så länge gjort allt för att slippa prata om. 


Dags att hoppa in i en dusch och fixa lite praktiska sysslor innan Sofie landar här. Först ska jag messa min kille och berätta att jag älskar honom. Det viktigaste först! 

Ditt enda liv

Hej! Sitter hemma och väntar på att Robert ska sluta jobbet så att vi kan åka och handla. Jag har så svårt att njuta av tiden så som den är, att inse att jag faktiskt har en massa tid att ägna mig åt något för min egen skull. Tiden jag har blir istället en transportsträcka fram till nästa händelse. Jag är otroligt dålig på att leva i nuet, jag blir mer och mer medveten om det. Vet inte hur jag ska lyckas bli bättre på att stanna upp. Det är som om att ju mer jag försöker fånga livets ögonblick, desto flyktigare blir dem. 
 
En sak jag verkligen ångrar i livet, är att jag inte tog bättre tillvara på de åren jag pluggade. Under 3,5 år levde jag värsta smörlivet. Jag hade föreläsning typ 2 gånger per vecka à 3 timmar per gång. Resten av tiden var det egenstudier som gällde. Då jag alltid haft oförskämt lätt för mig i skolan, ägnade jag mig verkligen inte åt några heltidsstudier. Jag lärde mig fort ett sätt att förhålla mig till högskolan som funkade rakt igenom hela utbildningen. Jag gick på alla föreläsningar. Där berättade lärarna om det viktigaste som stod i böckerna. Jag antecknade och har alltid haft lätt att minnas det som sägs. De flesta dagarna jag hade egenstudier pluggade jag inte. Pluggade jag läste jag i max 3-4 timmar. På min utbildning hade vi nästan bara hemtentor vilket gjorde att man inte behövde råplugga in fakta. Vi fick oftast tentan i god tid, men jag började alltid veckan innan den skulle in. Jag körde på metoden "registersök", dvs jag kodade av tentafrågorna, såg vad läraren ville ha för svar, och sökte på de viktigaste begreppen i böckernas register. Jag sammanfattade det viktigaste och skrev lite egna åsikter. Jag tycker nåt om det mesta så det var inte så svårt att formulera egna tankar. Detta sätt fungerade varenda gång, fick alltid bra betyg, oftast långt över medel. Trots att jag inte läste allt man kanske borde ha läst, anser jag att jag lärde mig det jag behövde på min utbildning. Det har gått bra för mig att jobba och jag är grym på mitt yrke.
 
Eftersom att jag inte la ner sådär överdrivet mycket tid på pluggandet, hade jag massor av fritid över. Jag valde att jobba rätt mycket då jag var stressad över pengar. Jag är alltid stressad över pengar, vilket gjorde att jag lät den oron överskugga mycket. Jag hade pengar då jag ärvt pengar efter min pappa, vilket finansierade min utbildning. Jag behövde inte ta några studielån. Jag oroade mig helt i onödan. Samtidigt hade jag kunnat lägga ner ännu mer tid på att arbeta om jag hade velat, utrymme fanns.
 
Trots plugg och jobb hade jag mycket fritid. Denna tid hade jag kunnat ägna åt att göra roliga saker, ta hand om mig själv, gå en kurs, promenera, umgås med vänner eller något annat trevligt. Kanske hade jag kunnat skriva den där boken jag fortfarande drömmer om att skriva. Vet ni vad jag gjorde mest? Oroade mig för framtiden.
 
Många av mina lediga dagar fick jag ingenting gjort, utan satt mest framför datorn och stoppade hjärnan full med onödiga saker. Läste typ 50 bloggar per dag, bloggade själv om massa strunt, facebookade m.m. Hälften av åren jag pluggade levde jag ihop med en alkoholist och oroade mig ständigt för vad han gjorde och inte gjorde. Den tid vi inte var ihop, snurrade jag in mig i andra omöjliga relationer som tog upp all min tankekraft.
Jag sov bort mycket tid. Satt uppe till 5 på morgonen och läste bloggar eller pratade i telefon. Andra nätter festade jag bort. Jag levde i framtiden, när allt hade ordnat upp sig. Byggde drömvärldar som jag flyttade in i. Men jag var inte beredd att göra något åt att förändra mitt liv jag vantrivdes i. Trodde alltid på att något utifrån skulle hjälpa mig finna ro. En ständig jakt som var helt omöjlig. 
 
När jag äntligen tog min efterlängtade examen och började heltidsjobba, hamnade jag i en mental svacka. Jag som hade sett fram emot att äntligen slippa oroa mig över pengar, kände mig istället helt fast då jag inte längre hade någon fritid! Jag saknade sovmorgnar och att kunna fika med en kompis på dagen mitt i veckan. Jag vande mig med tiden och tillslut glömmer man bort hur låst man egentligen blir av heltidsjobb. 
 
Nu har jag varit sjukskriven i 3 veckor och har fått tillbaka min tid. Jag har också pengar, även om inkomsten är minskad. Jag får sova hur länge jag vill (vaknar av mig själv innan 8) och får ta dagen som den kommer. Ändå stressar jag. Ändå kan jag inte fokusera och njuta. När jag tar en promenad, funderar jag på vad jag ska göra när jag kommer hem. Läser jag en bok, räknar jag hur många sidor det är kvar innan jag ska börja på nästa. Sitter jag vid Roberts MacBook som jag älskar, googlar jag på en större och bättre Mac på nätet. Jag skulle läsa en bok nyss, istället började jag blogga.
 
Jag ställer mig frågan vad jag håller på med egentligen? Detta är livet, det pågår! Våga leva och njuta Michaela. En dag är det försent.
 
 

Nattsudd

Ligger i sängen bredvid Robert och kan inte sova. Tankar snurrar och jag gör mitt bästa för att stänga av dem med hjälp av sociala medier. Vad gjorde man innan smartphones? Söp sig full när man behövde stänga av? 

Jag är fortfarande sjukskriven. Jag är läskigt anpassningsbar. På 3 veckor har det här blivit mitt liv och det känns nästan som om jag aldrig gjort något annat. Börjar sakna. Vissa kollegor saknar jag otroligt. De som varit min anledning att gå dit, som har fyllt mina dagar med skratt istället för tomhet många gånger. Det har inte alltid varit så bra hemma som nu, om vi säger så. Det är inte längre skönt att gå till jobbet för att slippa vara hemma. En ny tillvaro för mig. Jag har aldrig trivts hemma någonsin. Det började jag göra när Robert flyttade in. Han är mitt hem. 

Har en oro i kroppen just nu. Lever inte i nuet. Vill spola över en massa dagar och landa i en mer förutsägbar tillvaro när vissa saker passerat. Jag är rädd för framtiden. Vill krypa tätt intill min kärlek och vara den lilla. Är så trött på att behöva bära och gå sönder för andra. Även om världen omkring oss rasar hoppas jag att vi aldrig börjar rasa mot varandra. 


Tack för Robert universum. Jag förstår nu vad kärlek är. 

Ska försöka sova nu. Imorgon väntar lunch med en kär kollega och vän som ligger nära hjärtat. Godnatt <3

Tack för 8 år!

GRATTIS BLOGGEN!
 
Idag fyller min älskade blogg 8 år. En mäktig känsla att veta att jag i 8 år dokumenterat mitt liv offentligt. Det är en skatt som jag har tillgång till överallt. Det är nog den största anledningen till att jag väljer blogg framför traditionell dagbok. Jag skrev dagbok när jag var yngre och det var livsviktigt för mig. Jag har försökt skriva dagbok igen, men jag fastnar alltid. Bloggen har istället bestått. 
 
Jag började blogga för att dela med mig av mitt singelliv. Tanken var att det skulle vara lite rolig läsning. På den tiden älskade jag "Sex and the city" och ville väl vara Carrie Bradshaw. Med tiden blev bloggen mer en dokumentation av mitt liv och vad jag gjorde i min vardag. Den blev som min öppna dagbok, dock var den oftast rensad på känslor de första åren.
 
År 2011 ändrade bloggen inriktning och jag började blogga allt mer. Det blev livsviktigt för mig att blogga och jag kunde skriva 10 inlägg per dag. Jag började allt mer skriva reflektioner om vad som hände omkring mig och faser jag gick igen. Texterna gick från att vara fokuserade på händelser, till att allt mer kretsa kring tankar. Jag mådde väldigt dåligt under denna period och var väldigt vilsen. Jag hade lämnat en man jag trodde var den jag skulle leva med, där allt hade slutat i katastrof. Jag skrev mig ur det dåliga måendet och hittade under denna period min berättarröst. Det var fart och fläkt i mitt liv, men samtidigt fanns alltid en melankolisk underton, för innerst inne bar jag på en stor sorg. Jag skrev ofta dramtiskt, jag gillade tanken på att leva mitt liv likt i en såpopera. Jag fick ofta höra att min blogg var som en serie, där man spänt väntade på nästa avsnitt. Det var under denna period jag hade som allra flest läsare. Flest var läsarna när jag mådde skit. I bättre perioder var inte bloggen lika frekvent besökt.
 
I takt med att jag tog tag i mig själv och började lägga pusslet om varför jag var som jag var, utvecklades bloggen till att handla om personlig utveckling. Jag har delat med mig så öppenhjärtligt jag kan om min resa mot ett bättre mående, ett bättre och lyckligt liv. Jag började i Al-Anon hösten 2011 och jag började allt mer skriva om hur det är att vara anhörig och medberoende. Något många fann igenkänning i. 
 
Jag hittade sakta men säkert tillbaka till känslor som i många år varit avstängda. Jag hittade sakta men säkert tillbaka till mitt skrivande, som jag enligt mig själv hade tappat bort. Jag förstod inte hur jag kunde skriva mer gripande texter under tonåren, än när jag försökte skriva i vuxen ålder. Detta trots att jag fått ett mer välutvecklat språk. I höstas när jag läste igenom mina dagböcker såg jag när jag tappade skrivandet. Det var när jag var runt 17 år och stängde av mina känslor. Jag orkade inte må dåligt längre. Innan hade jag helt ärligt gått runt med dagliga självmordstankar och dolt en depression som blev en del av min personlighet. Ingen visste vem jag var innerst inne. När känslorna slogs på med hjälp av Al-Anon och mitt arbete med mig själv, kom också skrivandet ikapp. Jag började återigen drömma om livet som författare, en dröm jag haft sen jag var liten.
 
Jag började lägga ut texter jag skrivit och fick fin respons. Jag gick skrivarkurser för att utveckla mitt skrivande och få feedback på det jag skrev. Jag insåg att jag hade talang och drömmen kom ett steg närmare förverkligande.
 
Idag är bloggen fortfarande mitt bollplank och jag använder den ofta för att skriva av mig. Den är bra för att lossa skrivkramp och finns när jag behöver testa mina texter för en publik. Jag skriver främst för mig själv, för att dokumentera det som sker, hur jag mår och vart jag är på väg. Många gånger går jag tillbaka och läser om perioder som liknar den jag är inne i. Ofta ser jag hur jag återupprepar mönster och kan med bloggens hjälp dra ovärderliga lärdomar.
 
Jag skriver också för andra. För att väcka hopp och igenkänning, att mina läsare ska förstå att de inte är ensamma i världen. Jag skriver den blogg jag själv vill läsa. De flesta som läser mig blogg är mina vänner i det privata, men det finns ett gäng andra som hittat hit genom åren och följt mig längs resan.
 
Jag vill tacka alla er som klickat er in här genom åren, tagit er tid att läsa mina inlägg och fått mig att fortsätta vilja blogga. Tack vare er har jag skapat en ovärderlig skatt för mig själv. Jag hoppas ni funnit något värdefullt här inne.
 
För att fira 8-årsdagen har jag för första gången på ett par år bytt ut min header. Det var dags att fräscha upp lite och skapa en bild som stämmer överrens med den mer mogna och vuxna Mickis. Jag har gjort den själv, så den ser kanske inte så proffsig ut. Hittar aldrig ett tema som passar mig, så jag fortsätter med mitt egna jag lärt mig att snickra ihop via google. Avslutar födelsedagsinlägget med två bilder.
 
 
Mickis 2007
 
 
Mickis 2015
 
Samma tjej fast ändå helt annorlunda.

Ur det svåra livet växer nya vägar du inte trodde fanns

Hej mina vänner! Här har det inte bloggats så mycket. Jag vet inte riktigt varför, men jag har nog haft fullt upp. Låter väldigt otroligt då jag är sjukskriven. Jag förstår helt ärligt inte hur jag hunnit jobba. Jag börjar allt mer finna mig i att inte vara på jobbet. Tycker till och med det är skönt. Jag saknar mina kollegor, men jag överlever utan att träffa dem varje dag. Det känns som om denna period kommer vara mycket betydelsefull längre fram. Som om livet just nu laddar om och gör sig redo för nya utmaningar.
 
Jag har ju oroat mig mycket över facket. Det var tänkt att jag skulle bli ny ordförande, men jag blev sjukskriven dagen innan valet. Jag har en löpande dialog med nuvarande ordförande som fortsätter som tillförordnad ordförande ett par månader. Igår ringde han och sa att han förlänger detta till senvåren. Det kommer vara ett val sen och då står jag som nominerad om jag fortfarande vill. Det känns bra att det inte ligger någon press där. Hittar de någon superkandidat under tiden får det väl vara så. Då var det inte meningen att det skulle bli jag.
 
Jag är sjukskriven tom 8 mars. Jag har uppföljningssamtal med läkare på företagshälsovården nästa vecka. Som det känns behöver jag nog få förlängd sjukskrivning ett tag till. Ja, i alla fall om jag ska bli ordentligt utvilad. Man vilar inte ut 28 års krigande på 5 veckor. Jag vill göra det här ordentligt, vill att det ska vara hållbart. Vill ha tillbaka min gnista och mitt engagemang. Vill orka koncentrera mig längre än 2 timmar utan att vara helt slut efteråt.
 
Det händer en väldigt rolig sak mitt i denna sjukskrivning. Nästan som det är meningen att det händer just precis nu. Min vän Sofie har fått möjligheten att jobba på en skola där de utbildar terapeuter m.m. nu under februari. Hon har fått i uppdrag att göra olika arbeten kring ämnet medberoende. Då jag och Sofie länge pratat om att vi skulle vilja föreläsa tillsammans, frågade hon mig om jag ville genomföra en föreläsning tillsammans med henne för skolan. Ämnet är alltså medberoende, något som vi båda är experter på då vi har egen sorglig erfarenhet av detta. Föreläsningen blev ett planerat webbinarium (föreläsning på nätet där man kan ha interaktion med de som tittar) som vi ska hålla i nästa vecka. Vi har hållt på med planering och förberedelse inför denna och det är så roligt! Vi har en bra grej på gång och jag skulle aldrig haft möjligheten att lägga detta fokus om jag samtidigt skulle jobba. Detta tar givetvis inte lika mycket tid och kraft i anspråk som ett jobb, då hade jag aldrig orkat. Det är lagom för att jag ska få lite stimulans och göra något kreativt och viktigt. Jag känner dock av att jag inte orkar som jag brukar. Efter 2 timmar är hjärnan full och jag orkar inte göra mer för dagen. Återhämtningen är betydligt längre än vanligt, så jag måste verkligen lyssna på mig själv och sätter gränser för mig. Känns som en jättefin erfarenhet som jag hoppas kan leda till fler möjligheter för mig och Sofie. Är väldigt tacksam för att hon bjudit in mig att dela detta med henne.
 
 
 
Annars så spenderar jag dagarna med att läsa, promenera, umgås med andra, tvätta, diska, vänta på att Robert ska komma hem, fippla med telefonen och vila. Just det, jag har börjat instagramma också på ett konto som heter "medberoendet". Det är ett konto där flera olika medberoende personer skriver och delar med sig av sina tankar och erfarenheter. Följ mig och de andra modiga själarna där!
 
Jag har (tyvärr) blivit kär i Roberts Macbook Air. Kommer troligen använda denna betydligt mer än min PC då denna är snabb, snygg och enkel. Det är dyrt att vara kär i Mac, speciellt när jag nyligen köpte en ny dator. Å andra sidan har ju redan Robert en jag får använda hur mycket jag vill. Han använder inte denna mycket då han inte direkt skriver, utan mest surfar på sin platta eller telefon.
 
Nu ska jag käka frulle, plocka ner Macen i väskan (den väger ingenting!) och röra mig mot Sofie för lite planering av webbinarium. Efter lunch har jag sedan ett psykologbesök hos företagshälsovården. Ha en fin dag!
 

Hinna vila, hur gör man det?

Sjukskriven till och med 8 mars blev domen hos läkaren igår. Viktigt med uppföljning innan jag återgår i arbete sa han. Så det kan ju bli längre också. Så till minst 8 mars. 

En del av mig tycker det känns som en aslång tid, att jag borde springa och jobba nu. En annan del av mig andas ut och slappnar av. Äntligen får jag vila! En tredje del av mig blir stressad. Hur ska jag hinna vila ut 28 års krigande på 4 veckor? 


Gör mitt bästa för att återhämta mig med chick lit och promenader i solen. En dag i taget. 

Argumentation med mig själv

Sjukskriven dag 4. En helg har ju varit mellan också, men den kändes bättre för då är jag alltid ledig. Robert var hemma också och nu är jag ensam. Jag gillar verkligen inte att vara ensam. Jag måste lära mig att vara ensam har jag fått höra hela mitt liv. På sistonde har jag funderat på till vilken nytta? Jag kände mig ensam hela min barndom, så jag tycker det räcker nu. Jag kan få njuta av att känna samhörighet med andra och vilja ha människor omkring mig. 
 
Nu sitter jag här ensam i min soffa. Tv igång, messenger plingandes och datorn framför mig. Om jag tar det lugnt? Nja. På mitt sätt. Är fortfarande så uppe i varv att jag har svårt att koppla ner. Mycket hänger i luften. Har inte träffat en läkare än då jag ska träffa en på företagshälsovården. Har inte fått en diagnos eller ett utlåtande än. Är jag utmattad? Eller är det något annat? Slås av tankar på att andra ska tro att jag fuskar, eller att jag borde gå och jobba för att jag inte är "sjuk". Men sen tänker jag tillbaka på hur jag faktiskt mår och hur stresskänslig jag är. Kan ge exempel på hur det kan se ut:
 
I lördags var det sedan länge bestämt att jag, Robert, hans syrra och hennes sambo skulle gå och se Grotesco show och sen gå på restaurang. Till en början kändes det bra då jag och Robert började dagen lugnt i soffan. Vi åkte bil in till stan och det kändes bra. Men när vi skulle parkera började alla i bilen diskutera parkering, det blev lite hetsk stämmning (inte mycket, men lite) och jag kände mig direkt uppstressad och började få ångest. När vi sen gick ut på gatan hittade vi inte till teatern. Bilarna lät och jag skulle samtidigt läsa på en karta på mobilen. Vi gick fel och i mitt huvud snurrade allting. Vi hittade fram, såg showen som var bra. Kom på mig själv med att inte alltid kunna höra vad skådespelarna sa om de pratade för fort. När vi kom hem rätt tidig kväll, strax efter sju, var jag helt slut. Vi låg på soffan och kollade melodifestivalen men somnade redan kl 21, helt utslocknad. 
 
Igår vakanade vi tidigt då vi somnat tidigt. Passade på att åka på storhandling på Willy's. Hängde på låset kl 10. Inne på WIlly's var det knappt några andra kunder men personlen körde runt pallar och plockade upp varor. Det lät mycket om vagnarna. Jag blev helt blockerad, började känna yrsel och ville helst bara springa ut ur affären. Kände tårarna bränna och ville likt ett barn bara lägga mig på golvet och skrika. Fick ta det lugnt, plocka varor med hjälp av Robert. När vi kom till den "lugnare" delen av Willy's kändes det bättre.
 
Jag vet att detta är tecken på att jag inte mår bra. Idag har jag två saker att göra. Gå ner på Handens sjukhus och ta ett blodprov. Kl 14 ska jag in till stan och träffa psykologen. Dessa saker känns jättejobbiga och jag är nästan stressad över att jag inte kommer hinna med båda. Jag inser att det skulle vara jävligt tufft att jobba heltid då. Lösa saker åt klienter som kräver åtgärder av mig, tvingas göra vissa saker som inte går att skjuta upp, fika i soffan där det är så mycket ljud, gå runt med en fasad att jag mår helt okej, få dålig samvete av att jag sitter och gör ingenting på mitt kontor. Det funkar ju inte. Det var ohållbart när jag var på jobbet. Måendet vände inte trots att jag så gärna ville, trots att jag tvingade mig att prestera vissa dagar. Dagar då jag krashlandade när jag kom hem. Det går inte länge, det är rätt beslut att vara hemma.
 
Argumenterar med mig själv att gå upp ur soffan, klä på mig och springa till jobbet. Är lite ledsen över att det är fika där nu och att alla sitter och har trevligt och skrattar. Utan mig. Att jag kommer glömmas bort så som jag glömt borta andra som varit borta ett tag. Sjukskrivning, vilket jävla skit. Blir så arg när jag tänker på hur min arbetsplats tillät att jag gjorde detta mot mig själv. Sprang så fort jag kunde rakt in i väggen. 
 
 
På väggen lyser även ett mantra, som alltid ekat i mitt huvud så länge jag kan minnas. Ger upp, det gör jag aldrig. Psykologen sa det till mig i förra veckan, att jag har en kraft inom mig som drivit mig framåt. Annars hade jag inte stått där jag är idag. 
 
Längtar efter att åter känna glädje, engagemang och inspiration när jag går till jobbet. Hoppas det är möjligt. Under tiden kommer jag nog blogga av mig om resan dit.
 

Pappa, jag saknar dig så

Jag hittade den där "Jag är bra boken"... Jag togs tillbaka till 2007 då det enda jag ville var att må bra, vara glad, orka leva, orka jobba, dricka mindre, komma ihåg saker som jag ständigt glömde bort. Och det viktigaste av allt. Att min pappa skulle bli frisk och överleva. 





Det spelade ingen roll hur mycket jag hoppades och bad om hjälp. Pappa dog när jag var i Bulgarien. Han dränkte sig i spriten och jag dränkte minnet av honom i min egen fylla.  

Livets lärdomar bärs av de människor vi möter

Sitter i soffan, svårt att få ro. Googlar på saker, flyr in i drömmar om saker jag kan köpa. Läser specifikationer och jämför. Allt för att inte känna efter ordentligt. Rädd för vad som kan komma om jag stannar upp för länge. Tänk att jag alltid höll på så här förr om åren. Varje dag var jag överallt utom i mig själv. 
 
Jag är inne på dag 3 av sjukskrivning. Jag har väldigt svårt att varva ner och kollar mobilen varannan minut och ringer och messar med folk. Är som sagt rädd för att slappna av, för att när jag gör det kommer ångestkänslorna. Börjar tänka på allt jag inte gör på jobbet just nu. Jobbet som jag ska stänga av. Lättare sagt än gjort. 
 
Samlade mod till mig vid lunchtid och gick ner till Handens sjukhus för att ta blodprov. Fick reda på när jag var där att jag skulle ha fastat innan. Det visste ju inte jag för jag har aldrig tagit nåt jävla blodprov på det sättet. Enda gången jag fastat var när jag gjorde abort. Då gällde det ett kirurgiskt ingrepp där jag fick tydliga instruktioner innan. Utsatte mig för hjärtklappning, ångest och obehag i onödan, men kom i alla fall ut en stund.
 
Valde att vända ut igen på en promenad för solen sken. Kan behöva lite ljus på mig. Tog en timmes promenad med musik i öronen. Thåströms "Ingen nedåtsång" väckte gamla minnen till liv inom mig. Roffe Ruff påminde om att andra faktiskt mår sämre, men framför allt att jag själv har mått mycket värre! Jag är inte på botten längre.
 
Under promenaden såg jag en kille som liknande Jonas, en kille jag jobbade med när jag var typ 20. När S hade dumpat mig och jag hade funnit nån slags läkning i att festa järnet, hittade jag Jonas på jobbet. Vi snackade på jobbet och han var väl den första kille jag i alla fall kände lite, lite intresse av, efter det stora uppbrottet som krossat mig totalt. Jag vägrade dock bli kär, vågade verkligen inte det. Vi hamnade hemma hos mig en natt i fyllan och villan. Vi låg i min säng hela dagen efter, bakis och snackade om livet. Eller han pratade mest och jag lyssnade. Ville inte berätta så mycket om mig själv. Trots det förstod han och det kände jag.
 
Vi drack ihop många gånger efter det och jag gick sönder varje fylla, fuckade ur och agerade ut min trasighet. Minns att Jonas ofta pratade med mig om att man måste sluta skylla ifrån sig på sin bakgrund, att man väljer sitt liv. Jag ville mest be honom dra åt helvete när han snackade om att saker hände av en anledning, att det fanns en mening med att just jag hamnat i min familj. En gång när jag grät på fyllan på en finlandskryssning, sa han åt mig att han skulle låna mig en bok jag skulle ha nytta av. Jag bad honom dra åt helvete. Han sa att han skulle kasta den där jävla boken på mig. Att jag skulle läsa boken och ljuga för mig själv att jag trodde på det som stod, tills jag faktiskt trodde på det. Jag tyckte han var sjuk i huvudet. På kryssningens hemresa började jag dricka innan jag klev ur sängen. Jag blev otroligt full och hittade en kille på båten som jag satt utanför taxfreen på golvet och hånglade med, helt öppet framför alla. Den natten hade jag för första gången nojja och otroligt kraftig ångest efter en fylla. Jag kunde inte sova och inbillade mig att det fanns monster i min garderob.
 
På måndagen på jobbet gav han mig boken. Mia Törnbloms "Självkänsla nu". Såg den som ett hån och den låg länge hemma oläst. En dag när jag var hemma förkyld tog jag upp den där boken. Jag läste inte böcker på den tiden, då jag stängde ute allt som berörde mig det minsta. Då detta var mer som en faktabok, tog jag upp boken Jonas lånat mig och jag läste ut den på en dag. Jag lärde mig skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Det var nog här jag insåg att jag inte hade någon självkänsla överhuvudtaget. Då spelade det inte mig så stor roll, för jag såg ändå ingen mening i livet. Livet var något som skulle överlevas, genomlevas och det var allt.
 
Boken gav ett förslag på att man kunde skriva en "jag är bra bok" (tror jag att det kallades). Man skulle skriva ner några saker man gjort bra under dagen, några saker man var tacksam över och några saker man önskade. Av någon anledning provade jag att skriva den där boken under några månader. Jag tror att jag vid denna tidpunkt var så desperat, att jag var villig att prova vad som helst som kunde ge mig det jag allra helst önskade. För det fanns ju faktiskt en sak som gnagde dag efter dag. Min pappa som höll på att ta livet av sig genom sitt drickande. Det var denna period som jag exempelvis ringde till Maria Pool i ren desperation och frågade hur jag skulle få min pappa att sluta dricka för han höll på att dö. Jag pratade inte med någon om hur dåligt jag mådde över hans drickande. Att det slet mig itu varje sekund av tillvaron, utom när jag själv drack och var redlös.
 
Efter att min pappa dog hittade jag boken och läste igenom vad jag skrivit. Jag minns att jag blev rörd till tårar och läste om hur jag varje dag önskat att pappa skulle bli frisk, att pappa skulle sluta dricka. Jag bad om att klara av att umgås med pappa utan att bli arg. Det jag var bra på, var saker som att jag hade delat min runda fort på jobbet, eller att jag inte hade skällt på pappa trots att jag ville.
 
Under promenaden log jag för mig själv åt minnet av Jonas. Han slutade på jobbet sen och började plugga till socionom. Vi har ingen kontakt idag, men jag förstår nu att han bara ville mig väl och att jag inte var mottaglig för hans välmenande ansträngningar då.
 
Jag kom hem från promenaden för en stund sen och kände för att skriva av mig lite. Jag har inte känt den lusten på länge. Tänker tillbaka på hur mycket skrivandet betytt för mig. Hur mycket bloggen har betytt för mig genom åren. Den har verkligen tröstat mig och hjälpt mig igenom de svåraste stunder. I nästa vecka fyller bloggen 8 år. Känns galet, så många år som har gått sedan jag famlade runt i livet med ögonbindel. Jag är verkligen så mycket lyckligare idag och har kommit så långt med mig själv. Jag får inte glömma det i tider som dessa när all ork slutligen runnit ur mig. Tid för återhämtning behöver alla som sprungit långt i livet. Även jag.
 
 
Jag och någon som försökte vara min vän i Västerhaninge i början av 2007.

Vattentornet

De håller på att renovera vattentornet i orten där jag bor. Mitt jobbs logga, i samarbete med ditt gamla jobbs logga, vajar på vattentornets vägg. Jag ser de vita bokstäverna på svart bakgrund, din gamla firma som du hatade att gå till, som jag hatade att du inte gick till. Jag fylls av en avgrundsdjup rädsla som kommer från en tid jag sprungit ifrån, fortare än jag någonsin trodde jag kunde få benen att bära.
 
Det var i början av slutet. Sagan som egentligen redan borde slutat innan den började. En dag låg du kvar i sängen och vägrade att gå upp. Jag undrade vad du höll på med och du gav inget svar. Bara att du inte orkade. Orkade inte gå upp, orkade inte sätta dig i bilen, orkade inte banka plåt, orkade inte ringa och säga att du var sjuk. Paniken åkte loppar i mitt inre. Man måste jobba, måste uppfylla plikten, måste tjäna pengar, måste åtminstonde ringa och sjukanmäla sig. Även fast du inte var sjuk på riktigt. Jag bönade och bad snällt. Jag skällde för döva öron och tomma ögon. Jag slet och drog i dig tills du blev arg. Det hände inget förrän jag satte mig vid köksbordet. Morgonrock och ansiktet i händerna, kaffet som kallande framför mig, stirrande på sovrumsdörren som du tillslut klev ut igenom.
 
Lättnad inombords när ytterdörren gick igen efter dig. Nu kunde jag leva mitt liv och slippa må som du.
 
Du kom hem och berättade att du suttit i byggboden hela dagen. Ensam på bygget hade inget märkt att du inte jobbade. Du hade suttit med kaffe och mobilen hela dagen. Men det var lugnt, du hade skrivit full dag i timrapporten ändå. Malande oro rörde sig i magen. Han kommer få sparken. Hur ska jag förhindra att det sker? Kan jag kanske banka plåt när han inte orkar? Nej, det går ju inte.
 
Du misskötte jobbet och varje dag fasade jag för att du skulle bli påkommen. Den 25:e varje månad fick du full lön och jag fick studiemedel. Den 10:e i månaden brukade dina pengar vara slut. Jag åkte till Ica Maxi och fyllde upp kyl och frys till barnen som skulle komma. Jag tankade bilen som du tog till jobbet där du satt och surfade på mobilen. Jag kastade soporna där dina brev från Kronofogden låg sönderrivna och gömda under blöjor. Jag köpte våra cigg, vårt kaffe, vår inredning, vår nya tv, vår nya soffa och vår kärlek som alltid skulle glöda, men som borde fått självslockna. Jag räddade dig och brände mig själv frivilligt på bål.
 
Tänk om du jobbar där igen och renoverar vattentornet i just min bostadsort? Jag vet att du slutade där, bytte firma och sen sjukskrev dig när allting rasade. När jag slutligen fick nog och lämnade dig. Tänk om du bytt tillbaka och jag stöter på dig en dag i centrum, när vi båda ska äta lunch? Vad händer om du stannar mig på gatan, vill ge mig en kram och fråga hur det är? Om du stoppar mig på gatan, knuffar ner mig i backen och håller fast mig med ett strypgrep, samtidigt som du skriker att jag är horan som förstörde ditt liv? Tänk om jag dör av oläkta själsliga sår som du tillfogat mig genom åren? Jag möjliggjorde för dig att förgöra dig själv, men du möjliggjorde även för mig att utöva mitt självhat. Du var mitt rakblad, likväl som jag var ditt plåster. 
 
Ärren syns inte lika tydligt nu. Jag vet att de alltid finns där om man tittar tillräckligt noga, för de läkte väldigt fult då jag inte skyddade dem med förband. Jag sprang så fort, men inser att mardrömmar springer fortare. De hinner ikapp mig och försvinner kanske den dag jag är redo, att möta mitt förflutna som jag låtsas bara var en dröm.
 
 

Sjuk. Det är så det är.


Den sjukskrivna sanningen. Eller är inte sjukskriven men sjukanmäld. Har dock beslutat mig för att gå sjukskrivningsspåret. Har försökt ordna upp vissa välbehövliga saker, så som med facket. Det löser sig. Måste ta hand om mitt mående nu. Är darrig i hela kroppen och att diska var en stor ansträngning. Jag förtjänar att vara hemma för jag är sjuk. Har ingen erfarenhet av att vara sjuk, men jag lär mig lite mer en dag i taget. 

Tack mina vänner för all er fina omtanke! Jag älskar er <3

Väggen gick inte sönder, trots att jag stångade mig blodig mot den

Blogg från en dator. En dator på magen. Hemma. I soffan. På en onsdag. Är det onsdag idag? Vad hände?
 
Igår tog jag slut. Jag kommer till jobbet och förmår mig inte att skriva de där utredningarna som ligger. De där enkla utredningarna som jag så lätt skulle kunna skriva. En enkel dag, utan stress. Jag väntar lite till, om några timmar, efter lunch ska jag skriva dem. Jag har tänkt samma sak dagen innan och dagen innan det.
 
Kaffe med kollegorna. Välja att skratta hysteriskt istället för att gråta. 
 
Möten efteråt. Det är möten hela förmiddagen. Jag känner bara olust och oengagemang. Vill gråta för att allt jag vill är att sitta och titta på snöflingorna utanför fönstret. Låtsas intresserad genom att nicka på rätt ställen. Går på toaletten i pausen och tittar mig själv i ögonen i spegeln. De ser lika tomma och sorgsna ut som när jag var barn. Extra grå.
 
Lunch. För mycket ljud. Krasha i soffan med kollegorna.
 
Tillbaka till mitt rum. Stirra på skärmen och göra allt annat än att jobba. Skriva på messenger med Linus. Fundera på vad jag ska svara när han plötsligt knackar på dörren. Blir så glad och han kommer in och sätter sig. Vi pratar om chefsrekryteringen. Han frågar hur jag mår och jag svarar som det är, att det faktiskt är helt åt helvete. Att jag inte jobbar, att jag bara sitter och stirrar. Han säger att jag inte kan fortsätta må så här, frågar när jag ska till läkaren. Jag säger att tiden är om 2 veckor och han säger att jag måste gå nu, att jag måste göra något nu, att det inte håller längre. Jag säger att jag är världens sämsta handläggare och han säger "Du är inte en dålig handläggare, men du är en sjuk handläggare just nu". Och jag gråter för att jag vet innerst inne att det är sant. Jag hör på klangen i hans röst att han är orolig, att han bryr sig, att det är allvarligt.
 
Tiden går. Det blir fika igen. Mina kollegor frågar mig om mitt kommande uppdrag som facklig ordförande. Mitt ljus i tunneln, min nya chans och möjlighet. Jag har inte velat slå på stora trumman om det för innerst inne vet jag inte ens om jag kommer att orka. Men det känns för sent att vända allting. Hatar att de frågar, vill inte svara men jag måste. Ljuger om att det känns bra och kommer bli kul med nya utmaningar.
 
Jag tvingar mig själv att i alla fall slutföra en utredning, skriva ett beslut och skicka en beställning. En uppgift som brukar ta 10 minuter tar kanske 40 minuter. Messar med Ana. Hon skriver att min hälsa är viktigast, utan den har jag ingenting och att jag inte behöver gå sönder för alla andra hela tiden.
 
Jag går hem tidigare. Lägger mig i soffan i mörkret. Slår igång teven, fipplar med mobilen. Vågar inte stänga av kroppen, vågar inte vila, känner hur allt kommer att brista snart. Robert kommer hem. Han kramar mig som alltid och frågar hur dagen varit. Jag svarar knappt och han förstår att det varit en pissdag. Sen kommer tårarna. De tränger fram, salta och varma. "Ska du inte vara hemma ett tag?" säger Robert lugnt och jag gråter ännu högre. För hur ska jag kunna vända allt, allt jag lovat och allt jag måste göra? Känns helt omöjligt. Årsmötet där jag ska väljas som ordförande är ju för fan i övermorgon! De på facket vet ingenting om hur jag mår. 
 
Jag gråter ut. Klockan blir så mycket och jag orkar inte gå ut för det snöar. Jag messar mina Al-Anonvänner om att jag skippar kvällens möte. Bjuder in Sofie på en kopp te efter mötet. Lagar mat. Bryter tårarna med att ligga på golvet och skratta hysteriskt istället för att Robert råkar säga "springfågel" istället för springpojke.
 
Mamma ringer, frågar hur läget är. Jag säger att jag är utmattad, att jobbet känns jobbigt. "Är det bra annars då?" frågar hon. Hon säger att det är samma lika för henne men att "man kämpar ju på, man är som man är och kan inte göra på så många andra sätt". Jag vet att hon har fel, man kan göra på tusen andra sätt. Jag förstår varför jag är som jag är och att jag blev lärd fel från början. Mamma har faktiskt fel, hon har inte alltid rätt.
 
Linda skriver till mig, frågar hur jag mår. Linda som är precis som jag i sin personlighet, ibland undrar jag om vi haft samma föräldrar i livet, så lika är vi på vissa bitar. Linda säger att jag borde vara hemma imorgon. Jag säger att jag måste tänka på facket och årsmötet. Linda säger att torsdag är torsdag, imorgon är imorgon. Och det är ju faktiskt sant.
 
Sofie kommer över och vi sitter och pratar alla tre. Jag är så trött, så otroligt trött och utpumpad. Sofie frågar Robert om hans historia och han berättar. Berättar om när han gick sönder för några år sedan. Och jag hör honom berätta om mig. Jag ber Sofie om råd och vad jag ska göra med ordförandeposten. "Tack för erbjudandet men inte just nu, jag kommer i sommar", är hennes råd. Vad sägs om en sjukskrivning fram till sommaren? Det känns omöjligt för mig, något andra gör och har all rätt att göra, men inte jag inte. Innan hon ska gå talar min vän och min pojkvän allvar med mig. Ska jag inte vara hemma resten av veckan i alla fall? Jag försöker komma på alla tänkbara argument för att vara på jobbet. Jag hör hur löjliga de låter och går med på att vara hemma kommande dag i alla fall. Vara hemma idag.
 
Jag ringer och sjukanmäler mig och delegerar det som måste fixas till kollegor. En lättnad och en sorg på samma sätt. Inser att jag nu släpper taget. Lite i alla fall.
 
Vi går och lägger oss och jag skrattar samtidigt som tårarna rinner. Alla känslor är på fel plats inuti. Robert somnar och kvar är jag med tankarna jag inte orkar tänka. Är så trött men kan inte sova. Analyshjärnan maler och maler. Hur ska jag göra med facket? På torsdag väljs jag. Vad ska jag göra? Ska jag berätta? Hur ska jag berätta? Ska jag väljas och sen sjukskriva mig? Hur ska jag kunna bli pigg och frisk igen? Går det utan att sjukskriva mig? Försöker desperat finna en logisk lösning, men det går inte. Jag inser att jag inte kan tänka ut svaret på detta, att jag måste lyssna inåt och släppa taget. Jag väljer att sova och somnar tillslut.
 
Sover en orolig sömn och sover inte alls så länge som jag borde. Vaknar av mig själv kl 8, trött men kan inte somna om. Messar med Linda som skrivit, berättar att jag blir hemma. Chefen ringer mig strax efteråt. Hon säger att jag tagit rätt beslut att vara hemma idag, att även jag förtjänar att vara hemma när jag är sjuk. Hon frågar försiktigt om hon ska prata med nuvarande ordförande för facket och förklara läget. Jag förstår vad det kan innebära. Chefen säger att det inte behöver innebära någonting utom att de får veta hur läget är. Att jag faktiskt inte mår bra. Jag ser hur nödutgången sakta öppnas. Att jag kan smita ut. Jag säger slutligen att det är okej, att hon får prata med ordförande och berätta att jag faktiskt har tecken på utmattning.
 
Chefen ringer upp mig efter en timme. Hon har pratat med ordförande. Det var en positivt samtal. Jag har i mitt förvirrade tillstånd glömt bort att om det är några som har erfarenhet av människor med utmattning, så är det väl ändå facket. Ordförande vill att jag ringer honom på hans privata nummer på kvällen. Det låter hoppfullt, som att det finns lösningar. Jag tackar chefen för att hon hjälpt mig med en sak jag haft väldigt svårt för, att det underlättat mycket. Hon svarar att det är bra att jag tog emot hjälpen.
 
Jag försöker slappna av. Jag mår illa, känns som om hjärtat slår fort och jag har oro i kroppen. Ringer och messar med folk, vill inte koppla av. Vill inte tänka så mycket. Googlar på utmattning, läser intervjuer och känner igen mig i allt. Förstår någonstans att det är det jag är. Jag är sjuk och troligen kommer inte en dag hemma från jobbet lösa mer än att fler insikter kommer. Det kommer ta ett tag. Det är en resa som nu börjat. Jag har tagit steget ut i något jag har noll erfarenhet av.
 
I eftermiddag ska jag till psykologen på företagshälsovården. Ett möte som är bokat sen tidigare. Ikväll ska jag ringa ordförande och vara så öppen och ärlig jag kan. Jag orkar ingenting just nu. Jag tror jag måste vara sjukskriven ett tag. Jag tror inte jag har något val och jag är så jävla ledsen för det.
 
 
Jag har någon slags förhoppning om att jag efter en dag hemma ska må bra igen. Att jag imorgon ska gå till jobbet och åter känna arbetsglädje, engagemang och nyorientering. Att min värk, mina koncentrationssvårigheter, mina minnesproblem, mitt klappande hjärna, min oro, min ångest, min dåliga mage, mina blåsor i munnen, min huvudvärk, min gråtmildhet och alla andra symptom som jag innerst inne vet beror på stress, ska vara som bortblåsta. Att jag ska vara gamla vanliga supermickis igen. Jag som är så stark och tagit mig från helvetet och tillbaka fler gånger än många andra, jag som klarar allt, jag som bara är 28 år. Jag borde fixa ett litet jobb. Jag ska inte ha blivit knäckt av jobbet, av en chef som utsatte en hel arbetsgrupp för psykiska påfrestningar och kasst ledarskap. Han ska inte få mig att gå sönder. Men här sitter jag och det känns just så, som att jag gått sönder. Att min fasad slutligen rasade. 
 
En timme i taget tar jag. Vågar faktiskt inget annat. 
 
Ta hand om er. Jag försöker lära mig att ta hand om mig själv.
 

Ur balans

Det är måndag och veckan har knappt börjat rulla. Är redan trött och slut. Känner mig så sorgsen över att kraften inte vill infinna sig, hur gärna jag än vill. Är ledsen över att behöva vila på min lediga tid och inte göra det jag egentligen vill, leva. Jag är maktlös inför detta. En dag i taget och jag vill att alla dagar i taget ska vara över och igenom för länge sen. 

Mycket gammalt kommer upp just nu. Gamla relationer som är avslutade och begravda, men som hoppar upp som gubben i lådan med ett fult flin på läpparna. Låten "Gubben i lådan" och texten "Jag tog en kula för dig och fick en smula tillbaks. För dig ska jag göra det tusen gånger om". Soundtrack 2010 varje dag, hela tiden. Det går inte att springa förbi den tiden. Den fanns, jag var där och jag överlevde. Men jag har inte glömt och inte förlåtit. 


Jag är mitt emellan allting just nu. Det gamla och det nya mixas och det är svårt att skilja på vad som är nya och gamla känslor. Vet inte riktigt vilket steg jag ska ta och vart jag ska ta vägen. Är ganska vilse samtidigt som jag äntligen hittat hem. 

Dagsformen varierar och idag borde jag inte gått upp


Kom till jobbet för 20 minuter sen. Försöker finna motivationen till att släppa mobilen och börja skriva på en utredning. 

Det regnade på vägen till jobbet och jag hade mycket att bära. Eller nej, det hade jag inte men mina muskler var helt utpumpade när jag kom fram. Det lät så mycket under den tio minuter långa promenaden. Knappen till övergångsstället pep, bilarnas läte när de körde över blöt knögglig asfalt. Igår var jag fylld av energi, idag orkar jag knappt ta mig fram. 

Fyllde på min vattenkaraff på jobbet. Tog kaffe i automaten. Tog en halv minut senare tag i karaffen igen för att fylla den. Den var redan full. Kalender och checklistor är mina bästa vänner just nu. 

Kämpar en timme i taget på jobbet. En utredning, ett kort möte, ett hembesök och ett byråbesök. En lugn dag. Vi får se vad jag hinner med. Jag tar det lugnt. 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!