Förutom att du inte sitter bredvid, är livet ganska underbart











Tiden läker alla sår och det blev sommar på K-vägen igen. Det ska skrattas och älskas i min lägenhet igen. Den ska bli som den en gång var. Det kommer att ta tid, men att skynda långsamt är nog trots allt bäst.

Jag ska plocka ihop bitarna av mig själv som så många gånger förr. Jag ska hitta mig själv på balkongen, med fötterna på räcket tyst i kvällningen. Där jag så många gånger skickat ut en önskan mitt i natten.

Allting kommer att ordna sig. Jag litar på det.

Var inte rädd för mig, jag är så rädd för dig

Jag känner mig så otroligt maktlös just nu. Jag står åter igen inför en situation jag befunnit mig i tidigare. Jag står och stångar huvudet mot en betongvägg, desperat att forcera den. Men det går inte, hur gärna jag än vill. Jag måste vackert vänta på att någon annan ska låta alla försvar krackelera och släppa in mig. 
 
Muren kanske aldrig rämnar hur många stenar jag än kastar mot den, hur högt jag än försöker klättra över den, eller hur många av mina tårar och bloddroppar som rinner längs den. Kanske kommer muren vara lika ogenomtränglig som min egen en gång var. Den enda som kunde tränga igenom grå cement med armeringsjärn inuti, var jag själv.
 
Kanske öppnas dörren i en till synes ogenomtränglig mur. Kanske lyser ljuset igenom och speglar sig i mig. Kanske sprängs muren med den största dosen dynamit. Kanske står du där och ler som bara du kan, när väggarna rämnar och vi äntligen kan se varandra.
 
Det enda jag vet är att jag inte kan påverka när murar byggs, eller när murar rivs. Jag är varken byggnadsingenjör eller hjärtdoktor. Allt jag kan bestämma är hur länge jag orkar vänta. På något som kanske aldrig inträffar.
 
 
Genom sprickorna i muren kan jag skymta dig. Jag älskar vad jag ser. Jag är så rädd att jag aldrig kommer tränga igenom och få stå där bredvid dig på andra sidan.
 
Jag är så rädd att jag ännu en gång står inför mitt ständigt återkommande dilemma. Att jag är kär i en otillgänglig man. En man som inte är redo. Han som kommer se tillbaka på sitt liv med ett stygn av sorg. Att han inte vågade släppa in mig när jag sedan gick vidare.  

Ny dator, ny tid!

Hej mina vänner! Detta är en stor dag för bloggen. Jag har köpt en ny dator! Jag drog med Thommie på äventyr till Elgiganten igår. Precis när vi var på väg att ge upp jakten fann vi den nya kärleken i mitt liv. Thommie har hjälpt mig att komma igång och nu är den nya datorn min. Denna ska verkligen vara MIN, har döpt den till datornamn "mannenimittliv". Den gamla datorn jag hade blev aldrig min utan mitt ex= bad computer karma. Syftet med den nya datorn är faktiskt främst att komma igång att skriva igen. Den blir inte samma sak att blogga från exempelvis mobilen. Och vad vore singelmickis utan sin blogg? Bloggen som funnits där i 7,5 år och började som ett tidsfördriv i ett förvirrande nytt singelliv. Nu är vi on the road again!
 
 
 
Ny webcamera haha! Ser förjävligt ut, men vafan vi bjuder ju på oss själva här, right? Och selfies, det slutade jag med innan ni andra började!
 
Så, vad händer i mitt liv? Ni har ju trots allt vänt er hit för att få läsa om det. Jag var i USA i 4 veckor. En fantastisk resa på många sätt. Vi såg och upplevde mycket. De flesta av er har väl mig på Facebook och har sett alla bilder och uppdateringar. Något jag förstod under resan är hur oerhört svårt jag har att leva i nuet. Jag kunde inte njuta helt och fullt av min resa då mina tankar allt för ofta var någon annanstans. Hos andra personer som var lika närvarande under resan som mitt resesällskap. Tankarna flög alldeles för lätt iväg till mannen som dominerar mina tankar och får mitt hjärta att slå alldeles för fort och hårt. Mannen som jag både har och inte har samtidigt. Ibland tror jag att allt bara är i mitt huvud och en dröm. Ibland har jag något slags hopp om att allting löser sig för oss i slutändan. Det är komplicerat samtidigt som det mest beror på att jag gör det komplicerat. Vill inte skriva allt för mycket om honom då jag inte vet hur han ställer sig till att outas i en blogg. Vet inte ens om han läser min blogg. Men vill inte att han ska gå in här och få någon slags chock. Så fokuset ligger på mig när jag skriver om oss. Kontentan av det hela- jag vet egentligen inte alls status mellan oss och jag får inga direkta svar. Han har nog inga svar att ge mig. Men vi får väl kalla det "vara på G" för att allmänheten ska förstå någonting av detta dravvel. 
 
Jag tänkte även mycket på andra män under min resa. Jag tänkte på M och vår USA resa. Det var tungt. Jag har skrivit ett gammalt inlägg om den för er som inte förstår vad jag menar. Ett inlägg som det tog mig nästan 4 år att kunna skriva. Läs det om ni vill. Har fortfarande svårt för att tänka på den resan och hur den slutade. Det har nog blivit ett trauma för mig. Har få gånger i livet känt mig så liten, rädd och ensam.
 
Det jobbigaste var dock att tänka på den person jag valde att lämna i början på Maj. Mr Special som visade sig vara Mr Not That Special. Jag hade inte tänkt på oss eller separationen, under den månad som hade förflutit, men i USA kom tankarna och minnena långsamt tillbaka. Och det gjorde ont. Skulden färgade min sinnesstämmning vissa dagar. Min största rädsla började spöka. Att jag är ensam och kommer dö ensam. Att jag hade förlorat det sista hoppet och släppt den enda som ville vara med mig. Jag saknade honom också och gör fortfarande. Som person och som trygghet. Jag saknar att prata med honom och hoppas att vi framöver ska kunna vara vänner.
 
Jag kom hem från USA och åkte efter 1,5 dygn ner till Öland på Öland roots tillsammans med Ann och Kalle. Det blev en rolig festival med väldigt mycket alkohol. Jag stängde av alla tankar och rädslor och skrattade och festade istället. Det var en mycket bra helg. Om sanningen ska fram dricker jag väldigt mycket igen. Jag har inte varit utan alkohol många dagar under min semester. Jag orkar inte analysera detta särskilt mycket. Vi tar det i höst.
 
När jag kom hem från Öland landade jag i verkligheten måndag morgon på jobbet. Ju fler timmar som gick, desto mer plågsamt medveten blev jag om ovissheten som råder. Tankarna om att jag inte duger, inte är bra nog och aldrig kommer hitta någon som passar mig malde. Ångesten kom som ett brev på posten. På eftermiddagen när jag gick hem, träffade jag en vän i centrum som sa en sak som utlöste tårarna. Tårarna som suttit fast i bröstet i 2 månader.
 
Ångesten fortsatte vara min närmaste vän i ungefär 2 dygn till. Tisdagen var fruktansvärd. Men allt eftersom veckan har gått, ovissheten har blivit lite mindre, jag har fått sova (inte tillräckligt dock...) och att jobblunken har satt sig har det blivit bättre. I fredags var jag ute och drack, men jag vaknade på lördagen utan större ångest. Jag var glad och åkte till Thommie och hade en riktigt bra dag och kväll.
 
Idag ska jag träffa en vän och vi ska äta lunch på Söder och sedan gå på möte. Jag har inte varit på möte på 1,5 månad och det känns. Jag längtar! Jag har en bättre känsla för kommande vecka som stundar. Denna vecka har jag bara gått hem från jobbet och lagt mig i soffan, inte gjort någonting alls. Nu har jag bokat in träning och ser fram emot en fotbollsmatch. Känns bra att göra saker jag tycker om, håller sinnet i schack. Känner mig inte lika galen längre. 
 
Det var länge sen jag skrev ett så här långt inlägg! Ni får ursäkta om det blev rörigt, har tappat lite av bloggvanan. Förhoppningsvis kommer det finnas lite mer att följa här framöver :)
 
 
Vi hörs snart igen, lovar! Puss.

Hopp om livet



En dag i taget och idag känns det lite bättre.

Jag vill inte dö på riktigt men idag orkar jag knappt leva

Jag kan inte hantera verkligheten för närvarande. Orkar inte ens prata om den för jag har inga ord för den. Vet inte vad som är verkligt och vad som bara är uppdiktade scenarion i mitt huvud.

Längtar till en bomullsvärld där ingenting känns. Vill tillbaka till eufori och ett självförtroende av stål. Jag vill bara komma ur det här. Vill stå på andra sidan och känna att jag mår bra i mig själv. Oberoende av någon annan.

Jag är så trött på att hänga upp mitt liv på någon annan. Jag är så trött på att bekräftelseknarka. Det tar aldrig slut, fattar ni det? Aldrig! Jag är så trött på att vara en skugga om hans sol inte skiner på mig.



Helt jävla maktlös. Jag som trodde jag var gud.

Love addict

Följer en sida på Facebook och jag bara måste dela med mig av en av dess uppdateringar. Lite av hur melodin i min hjärna kan mala på. Utan dejter och kyssar. Bara av drömmen om dessa...




Jag lever. Typ.

Julis första inlägg. Imorgon åker jag hem till Sverige. Jag har en del känslokaos att reda upp. Har nya utmaningar att anta. Ett liv att leva. Som singel.

Men först väntar en sista semestervecka.



Vi hörs i Sthlm igen!

Shut on. Shut off.

Hej mina vänner! Fick en påminnelse om att bloggen är väldigt tyst. Beror nog på att jag själv är väldigt tyst. Livet pausar när man åker på semester. Vardagen fylls av städerna, intrycken, människorna. Fylls av ölet, drinkarna, maten och sockret.

Och så när man tror det inte känns längre. När man sitter där med huvudet halvt slumrande mot rutan i bilen. När man tror att det kanske inte var någonting trots allt, att man bara inbillat sig. Då spelas nån låt som kastar omkull allt. Värmen sprider sig i magen och blandas ut med allt tvivel. Och plötsligt är man livrädd igen.

Det är så jävla jobbigt att känna, vet ni det? Jag har full förståelse för att många helt enkelt stänger av.




I don't care if you tear me apart

Livet i Staterna flyter på. Vi reser längs motorvägar och har nu även avverkat Las Vegas. Idag har vi stannat en bit från Grand Canyon. Har myskväll och har tryckt en Ben & Jerry's. Alla är i sin egna lilla värld med mobiler, skvallertidningar och hörlurar. Jag gillar USA och jag njuter av semestern.

Så fort jag får en stund över tänker jag däremot mycket. Bilder från USA resan för 4 år sedan pockar på uppmärksamhet. M vill göra sig påmind i mitt undermedvetna. Minnesbilder jag förträngt och sista kvällen i Miami rullar om och om igen som en film. Detaljer som jag glömt. Ord jag förnekat.

Jag tänker även på mannen som får mitt hjärta att slå dubbla slag. Ena sekunden är jag övertygad om att han också tänker på mig. Nästa tror jag att allt kommer gå åt helvete när jag kommer hem. Att vi inte är sådana som i slutet får varandra. Frågan är om jag någonsin velat något så mycket.



Saknar och längtar sjukt mycket. Försöker leva i nuet men det är svårt. Speciellt när man stannar upp och för en gångs skull inte druckit en bärs eller två. Gamla lösningar på nya problem. Är det ens ett problem?

Må bäst och ha en fin midsommar <3

Los Angeles

Jag bloggar dåligt men jag lever. Njuter av Californien med bästa resesällskapet. Vi har hunnit avverka San Francisco och befinner oss nu i Los Angeles. Jag uppdaterar massor på Facebook med bilder och om vad vi gör. Spana där för att följa vår resa.



Jag kommer uppdatera bloggen sporadiskt. Kanske inte med resan i största fokus.

Jag har hållt mig från att höra av mig. Låter bollen ligga på den andra planhalvan så länge jag orkar. Distans kan leda till två saker, att avgöra om det är meningen eller inte. Våga lita på att tiden utvisar allting och i värsta fall även läker sår.

Vi hörs!

If you're going to San Francisco

Så var vi framme i Staterna! 4 fina själar har befunnit sig i San Francisco i cirka ett dygn.

Vi har hunnit med att käka indiskt och mexikanskt samt ett besök på Starbucks och Ben & Jerry's. Vi har även dragit en halv dagsfylla med tequiladrinkar och bärs.

Vi har tagit en promenad genom stan i solskenet. Har säkert knallat en mil idag sammanlagt. Spanade in Fishermans wharf, typ en hamn med massa restauranger och butiker.

Har även knallat i backar som påminde om filmen Inception. Väl värt utsikten högst upp. Men oj vad mycket trasiga hemlösa man ser på gatorna. Människor som äger en kundvagn och inget mer. Även unga narkomaner som bor på gatan. Kapitalismens baksida. Kontrasterna ger dock stan sin glans.






Jag gjorde upp en eld för dig och nu brinner hela skogen

Hej vänner (och ovänner?)! Ville mest skriva ett hejdå-inlägg. Drar ju till USA idag! Har missat att berätta det för en drös människor och knappt skrivit om det i bloggen, så det kanske är dags att dra detaljerna. Mitt fokus har legat någon helt annanstans än på resan. Har aldrig varit så dåligt förberedd inför en resa. Har tvingats att släppa mitt vanliga kontrollbehov och lita på att andra styr detta bra. Det har nog varit nyttigt. Jag åker med uppstyrda människor som nog är lite som jag. Det känns tryggt.
 
Jag flyger alltså till San Fransisco idag kl 16:30. Jag åker tillsammans med Bea, hennes bror André och hans flickvän Helena. Jag och Bea har ju rest ihop förr, så det bör gå bra. De andra kommer jag bra överrens med så jag har goda förhoppningar om ett bra resesällskap. Vi inleder med ett par dagar i SF och tar det sedan därifrån. Första boendet och bil är bokad. Vi flyger hem från New York om 4 veckor. Är hemma igen 8 juli. Där emellan ska vi avverka staterna och ha the time of our lifes. Nu börjar jag på allvar känna mig taggad för resan. Innan kände jag mest oro. 
 
Dagen igår blev inte som jag tänkt mig. Men efter att ha vridit och vändit på det ett tag och bollat det med vänner, inser jag att det var det bästa som kunde ske. Jag åker till USA utan bindingar, förpliktelser och lojalitetslöften. Jag har äntligen släppt taget om situationen och litar på att allt är, och kommer bli, precis som det ska va. Kanske har jag hittat mitt livs kärlek och då blir det vi i slutändan. Kanske har jag inte hittat honom och då fanns det en annan mening med hans roll i mitt liv. Oavsett vad har jag mött en underbart fin och fantastisk människa som jag tycker väldigt mycket om. 


 

Jag skickar ut en önskan till universum om att du får den tid du behöver under dessa veckor. En tyst önskan om att vi hittar rätt med varandra sen.
 
Jag ska leva livet nu. Vi hörs under resans gång! Puss.

Risking it all, though it's hard

 
 
"All Of Me"

[Verse 1:]
What would I do without your smart mouth?
Drawing me in, and you kicking me out
You've got my head spinning, no kidding, I can't pin you down
What's going on in that beautiful mind
I'm on your magical mystery ride
And I'm so dizzy, don't know what hit me, but I'll be alright

[Pre-Chorus:]
My head's under water
But I'm breathing fine
You're crazy and I'm out of my mind

[Chorus:]
'Cause all of me
Loves all of you
Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections
Give your all to me
I'll give my all to you
You're my end and my beginning
Even when I lose I'm winning
'Cause I give you all of me
And you give me all of you, oh

[Verse 2:]
How many times do I have to tell you
Even when you're crying you're beautiful too
The world is beating you down, I'm around through every mood
You're my downfall, you're my muse
My worst distraction, my rhythm and blues
I can't stop singing, it's ringing, in my head for you

[Pre-Chorus:]
My head's under water
But I'm breathing fine
You're crazy and I'm out of my mind

[Chorus:]
'Cause all of me
Loves all of you
Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections
Give your all to me
I'll give my all to you
You're my end and my beginning
Even when I lose I'm winning
'Cause I give you all of me
And you give me all of you, oh

[Bridge:]
Give me all of you
Cards on the table, we're both showing hearts
Risking it all, though it's hard

[Chorus:]
'Cause all of me
Loves all of you
Love your curves and all your edges
All your perfect imperfections
Give your all to me
I'll give my all to you
You're my end and my beginning
Even when I lose I'm winning
'Cause I give you all of me
And you give me all of you

I give you all of me
And you give me all of you, oh
 

Jag ångrar ingenting

Det är inte lätt att vara modigast i världen när andra är fegast i världen. Jag är ett lejon och han är en mus. Oavsett vad, kommer jag ha nytta av det här modet resten av mitt liv. Jag vågade.

 
Jag hoppas innerligt att han är väl värd att vänta på. Om han nu vill att jag ska vänta.

Om jag dör idag kommer ni finna levande fjärilar i min mage...

God morgon semester-måndag! Denna morgon inleds med nervositeten från helvetet. Jag har nämligen en lunchdate med någon jag förvisso ätit lunch med hundratals gånger, men som jag nu ska äta en ny typ av lunch med. Den sista lunchen och sista gången vi ses på 5 veckor. På en timme vill jag ha tusen svar. Kommer troligen inte få något. 
 
Jag inleder för första gången i mitt liv något på ett nytt sätt. Dvs jag träffar inte någon på krogen eller på en fest, jag ligger inte med personen på fyllan och bestämmer efteråt om vi passar för varandra. Detta är något helt annat, på en helt annan nivå. Jag har för första gången i mitt liv tagit mod till mig och siktar mot stjärnorna. Oavsett hur det går, om det var stjärnmannen eller ej, så har jag varit modig. Man växer genom mod har jag hört.
 
Jag är skadad när det kommer till relationer. Skador som jag får kämpa med varje dag. Det är en kamp att ändra tankesätt. Inte stressa, inte kontrollera, inte tolka, inte analysera. Ha tillit utan att få några garantier. En skada som verkligen sitter i är rädslan för att han ska ställa in allting. Inte höra av sig alls. Har haft de tankarna i bakhuvudet i ett dygn. Har kämpat med att själv inte höra av mig. Lättnaden när han väl hörde av sig och bekräftade att vi skulle ses idag. Då spolades alla tvivel bort. Tvivel som innan hade dominerat hela min hjärna. Det finns en person jag alltid hade höga förväntningar och förhoppningar på, som ofta ställde in. Det blir skador av det och ärr. Minns första året med Mr Special. Trodde inte på ett ord av det han sa och förväntade mig alltid det värsta. Hoppas jag kan dra nytta av erfarenheten att han aldrig svek mig och aldrig bröt ett enda löfte. Tyvärr var inte det tillräckligt. Så är det i livet och kärlekens spel. 
 
Jag har börjat släppa in bra människor i mitt liv som passar mig. Jag har alltid haft svårt att hålla kontakt med folk och underhålla relationer. Har väntat på att andra hör av sig och blivit ledsen när de inte gjort det. Det har gjort att jag tappat vissa betydelsefulla relationer längs vägen. Människor jag fortfarande sörjer trots att det gått över 10 år och livet har förändrats för oss alla. Jag vet vem jag ärvt det där ifrån...
 
Jag har den senaste tiden jobbat hårt för att förändra det. Jag jobbar aktivit med att höra av mig, fråga om man kan ses och skapa relationer där man både ger och tar. Det har gett väldigt positiva resultat. Jag har en person som gått från vän till nära vän. Jag har funnit en annan person där jag kanske inlett en ny, givande vänskap. Jag har även siktat mot stjärnorna, och även om jag inte funnit en ny partner, har jag nog funnit en ny vän där med. Vänskap är grunden i all sann kärlek. Vad finns annars kvar när attraktionen och passionen mattats av lite? Det är dock attraktionen som avgör skillnaden mellan en vän och en käresta. Något jag ibland glömt längs resans gång.
 
 
Det är spännande just nu. Hur ska jag kunna åka till USA och lämna allt svävande? Högre makten, hjälp mig! Jag måste släppa taget och ha tillit till att allt är precis som det ska va.
 
Önska mig lycka till!

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!