Håll i och håll ut

Ingenting varar för evigt. Definitivt inte lugna harmoniska perioder. Inte heller perioder när det svarta hålet i magen suger ner allt av värde i det inre mörkret. Allting passerar och allting kommer igen. Njut under livets vackra dagar och kämpa de dagar du trampar vatten. 

Det är detta som är livet. Bara att acceptera. 


Resumé av 8 års bloggande


Be careful what you wish for

För några månader sen önskade jag mig något   som jag aldrig fick. Jag önskade mig detta så djupt att det tillslut blev allt jag kunde tänka på. Det är en hårfin gräns mellan kärlek och besatthet, mellan lycka och mani. För en människa som lever sitt liv all in, rött eller svart och allt på ett kort, betyder högsta vinsten allt. Det enda som betyder något egentligen. 





Jag förlorade och trodde jag spelat bort allt jag hade. I efterhand insåg jag att jag endast förlorat en enda sak. Mitt gamla skal av repade och upprepade mönster. Något som inte längre var jag när jag nådde längre in i mig själv. Det var en stor förlust, men det gjorde att jag istället vann den högsta vinsten i slutändan. Mig själv. 

Jag är tacksam över att jag inte fick det jag önskade så högt. Att universum inte tillät mig att svänga in på den banan. Det hade verkligen inte blivit bra. För första gången på ett tag känner jag mig lycklig och tacksam. Allt händer av en anledning i precis den ordning det är menat. 

Tredje gången gilt

För tredje gången gilt har jag blivit sambo. Jag har levt betydligt fler liv än de 28 som står på pappret. Ni som följt mig här i bloggen under närmare 8 år vet. Det blev inte jag och S, jag och R, jag och M, eller jag och J. Inte heller jag och Mr Special (som inte var så jävla speciell när allt kom omkring). 

Nu är det jag och Robert. Inte hemligt men ändå helt unikt. Ett nytt liv har börjat och jag hoppas att det aldrig upphör förrän det släcks på riktigt. 


När man önskar att det gick att stänga av

Var på jobbfest igår. Ca 30 pers spelade cluedo och löste en mordgåta. Det hade kunnat bli askul, förutsättningar fanns. Men då många hetsade med alkoholen och folk blev svinpackade, var det för en medberoende bara en plåga. 

Som att sitta fast i ett barndomstrauma och längta tills det var över. Kontrollimpulser att hålla koll på sin omgivning, hjälpa, skydda, rädda. Ställa vinflaskan på andra sidan bordet för att kollegan inte ska dricka mer. Inte kunna dra när man ville för att den där jävla mordgåtan skulle lösas. Fly i panik när allt äntligen var färdigt. Vara helt förstörd och drömma konstiga drömmar hela natten. 

Aldrig igen. Vuxna människor kan inte bete sig. Igår var jag ett litet barn igen. Jag fixar inte såna sammankomster nykter. Dags att ta ansvar och sluta delta. 


Give me the light

Om det inte blir ljust ute snart kommer jag seriöst att avlida. Har märkt att jag är extremt känslig för avsaknaden av ljus. Har börjat ta d-vitamin och hoppas på det bästa. 

Allt känns tungt just nu. Även saker jag brukar se fram emot känns bara jobbiga. Jobbet segar sig fram. Har så mycket planerat efter jobbet som borde vara roligt, men som bara känns som berg att bestiga. Det enda jag egentligen vill göra är att ligga i soffan med Robert och äta socker. Kul jul. Vi hoppas på ljusare tider nu i december! 


Inget annat än en jävla dröm



Det känns som om jag levt stora delar av mitt liv i en värld inuti mitt huvud. När jag lät den krackelera och kom ner på jorden, var det svårt att avgöra vad som var sant och vad som var konstruerat. Mitt liv var för jobbigt att hantera, så jag byggde en värld inuti mig själv som jag flyttade in i. Verkligheten är ibland så kall och hård att jag längtar tillbaka till livet genom rosa filter. 

Tunga dagar kommer och går. Vissa dagar får man kämpa hårdare än andra för att hålla sig på banan. 

Livet är för kort för att jobba ihjäl sig

Frånvaron av solen drar ner mig i hålet utan ljus. Känner mig sliten på jobbet likt i höstas. Trots helgen i ryggen känns allt tungt. Hur ska jag orka ta mig igenom dagen som är fullbokad? Känns som att bestiga ett berg. Tar en timme i taget och längtar efter ljuset. 

Önskar er en fin vecka i novembermörkret! 


Låt den rätte komma in

Jag är nog rätt tråkig ur bloggens perspektiv just nu. Jag är hel och jag är lycklig. Spenderar kvällarna med min pojkvän, dricker te och kramas i soffan. Otroligt vardagligt men otroligt lyckligt. Kan inte önska mer än så. Det är som en dröm allting. Hur hamnade jag mitt i ett rosa moln? Väldigt oväntat och jag nyper mig själv ibland för att förstå att det är sant. 

Vi pratar om att flytta ihop. Eller vi har rättare sagt bestämt oss. Jag ska släppa in honom i min borg på K-vägen. Inte en enda liten röst tvekar. Hela mitt inre ropar "Kör, bara kör!". 

Inser när jag skriver detta att jag verkligen tror på det här. Jag älskar honom och vill leva mitt liv med honom. Rätt enkelt egentligen. När slutade livet vara svårt? 


Bakom masken ser jag dig. Ingen annan.

Jag valde för cirka ett halvår sedan, att kasta av mig masken som dolde vem jag verkligen var. Det var skrämande, men ack så befriande att sluta spela och vara sig själv. Jag kämpar med att vara jag på alla plan i livet och med alla jag möter. Ibland går det bättre, ibland sämre. 

Det som blivit en bieffekt av att bli medveten om att jag bar en mask, är att jag ser andras masker tydligare idag än förr. Då jag själv valt att leva mer ärligt, har jag fått svårare att fungera tillsammans med människor som inte gör det. Som om vi lever i olika dimensioner och inte kan mötas. 

Jag skrattar fortfarande ofta. Men inte lika mycket för att dölja som förr. Jag har fått allt svårare att skratta tillsammans med människor som bygger en mask genom ett skratt. Allt oftare vill jag ge dem en kram och säga att din tid kommer den också. Snart om du bara vill det. 


När man får öva på att använda lärdomarna man plockade upp längs vägen

Det är tuffa tider just nu. Mitt mående är allt annat än top notch och jag åker berg-och-dalbana mellan hopp och förtvivlan flera gånger varje dag. Det är för en gångs skull inte i mitt direkta privatliv det gungar, men en situation på jobbet spiller ut i det privata. Det sociala samspelet på jobbet fungerar inte så bra pga en konflikt och den suger väldigt mycket energi från mig. För första gången på länge har jag något som maler i huvudet som jag har svårt att släppa taget om. Det dominerar mina tankar och drar ner mig i kolkällaren. Mitt medberoende har aktiverats och jag känner oron röra runt i magen. 

Har haft mycket katastroftankar denna vecka också. Att Robert ska dö. Fruktansvärt och folk förstår inte hur jobbigt det är. "Tänk på nåt annat", om jag kunde så skulle jag. Det är ju det som är problemet. Behovet av att kontrollera. Ringa, messa, kolla läget för att stilla oron. Länge sen jag kände så. Tidigare i mitt liv har de där tankarna malt mer eller mindre konstant på ett eller annat sätt. Jag minns nu hur energikrävande det var. 

Mitt i allt detta har jag förstått att jag hittat en stor kärlek och en livskamrat. Det är så otroligt skönt att ha någon vid sin sida som lyssnar på alla ens tokerier, förstår mycket av det och som inte dömer, bara älskar. Jag är så lyckligt lottad som fann honom. Min Robert som jag älskar så mycket. Det finaste jag har. Tänk att jag nästan kastade bort honom i farten! Jag tackar mitt tillfrisknande att jag visste bättre. Att jag lärde mig att älska mig själv,  innan det riktiga stora kärleken knackade på dörren så att jag kunde släppa in honom. 

En av de få saker som egentligen var sanna i Sex and the city :


Vi

Jag har hittat min andra halva, så känns det verkligen. Underbart men samtidigt läskigt annorlunda. Oändligt tacksam över att allt är precis som det är just nu. Universum har sänt mig en gåva jag äntligen är mottaglig för att ta emot. 

Det bästa utav allt är att han känner samma sak. Vi är ett mot världen. Lika tacksamma över att lika barn leka bäst. Vi dras till varandra likt magneter i ett system vi är maktlösa inför.   Gammalt tras blir helt när man för samman brutna vingar och flyger vidare tillsammans. 


Att känna är det underbaraste i världen, när man slutar försöka stänga av

Det var väldigt länge sen jag kände som jag gör nu. Att jag träffat någon det flyter med. Att allt känns rätt och att jag vill det mesta och lite till med honom. Jag skulle vilja skriva klyschan att jag aldrig känt så här förrut, men det är till stor del en lögn.
 
Jag har ett par gånger i mitt liv ramlat över Mr Right. Senast jag kände så här var med M när vi träffades 2009. När vi möttes igen i livet efter många år, var det som om jag fann någon som höll mitt hjärta så hårt att jag aldrig ville att han skulle släppa taget. Jag blev otroligt kär i den mannen. Det gick fort mellan oss. Från den första kvällen som vi gick hem tillsammans var det egentligen vi. Vi var ifrån varandra så lite tid att vi tillslut blev ett.
 
Oskiljaktiga gick jag in med inställningen att mitt liv skulle vara hans. Problemet var att all den där fina samhörigheten och kärleken jag kände, var grusad av hans söndertrasade inre. Hans erfarenheter hade skapat en människa som inte kunde tillåta sig själv att vara lycklig. Han försökte bli hel genom alkoholen, något han hade lärt sig väldigt tidigt i livet. Jag som medberoende såg hans drickande som upprepade slag mot mig. Slog gjorde han också, med ord, handlingar och en gång med händerna.
 
Jag höll desperat fast vid bilden av att vi hörde ihop. Det blev som ett tummat foto jag bar med mig i ett krampaktigt grepp, för att jag inte skulle tappa det. Vi sov tätt samman under ett litet täcke, vi höll varandra i handen när vi var ute, vi låg så nära i soffan när vi tittade på film, vi låg med varandra oftare än de flesta. Men när vi bråkade skreks "jävla hora" "jävla alkoholist" "jävla fitta" "jag hatar dig" som skott mellan oss i vår lägenhet. Det höjdes knytnävar, det knuffades, det självskadades. Vi förskte tiga ihjäl varandra med iskall frost, för att inte visa vår egen sorg. Vi turades om att sova på soffan, jag sov hos vänner. Jag var allergisk mot ljudet av ölburken han öppnade fredagar efter jobbet.
 
Jag höll fast vid minnet av oss en höstkväll på balkongen, när jag älskade honom så starkt att jag aldrig trodde jag skulle älska någon annan. Jag gick tillbaka till minnet av dygnet vi körde till Tyskland, när jag låg i hans knä när han körde och tittade på stjärnorna genom framrutan. Ville så gärna att det där skulle vara verkligheten, för det hade ju faktiskt hänt. Med tiden hade det hänt en gång för länge sedan.
 
Det blev aldrig vi som blev gamla tillsammans. Jag tog tillslut spillrorna av mig själv, samlade ihop dem, och sprang så fort jag orkade. Jag tittade aldrig tillbaka. Minnena begravde jag djupt inom mig. Då ingen egentligen fullt ut kände till vad som pågick innanför våra väggar, kunde jag fortsätta upprätthålla fasaden av att det aldrig betydde något för mig, att ingen större skada var skedd. Jag kunde fortsätta springa matathon genom livet. Jaga de som inte ville bli hittade. Springa allt längre ifrån dem som kunde erbjuda mig det jag så desperat sökte, kärlek och bekräftelse.
 
Han kommer nog aldrig bli gammal. Jag tror att han kommer supa ihjäl sig eller ta livet av sig. Vissa sår är så djupa att de aldrig läker, och han har inte ens givit läkningen en ärlig chans. 
 
Jag har förträngt det fina vi hade, för det gör på många sätt ondare att titta tillbaka på det, än på det mörka. Jag har omedvetet sökt känslan av samhörighet med en annan människa. Drömmen om den stora kärlekens helande kraft brann inom mig, precis som den gjort hela mitt liv. När jag mötte någon och inte kände så mycket egentligen, konstruerade jag bandet som höll oss samman. Vävde det av mina drömmar och såg till att det var så starkt, att jag knappt kunde klippa sönder det själv.
 
Av en händelse upprepade sig en liknande historia som med M i livet. När jag var upptagen med att jaga någon som avvisade mig, dök det upp ett bekant ansikte från förr. Inte någon jag hade haft något ihop med, men ett bekant ansikte från kvällar jag egentligen inte minns mycket av. Jag tog hem honom på efterfest en kväll efter krogen, då jag var livrädd för att sova ensam. Jag ville höra röster prata mig till sömns. För första gången på flera år hade jag det jag trodde var, ett one night stand. Fast han stannade två nätter redan då. Vi låg som klistrade på varandra en hel helg. Delade våra kroppar med varandra och delar av vårt innersta. Det var en fin helg och jag bar den inom mig genom sommaren. Ändå tänkte jag kasta bort den som ett minne som visserligen var fint, men inte något för mig. 
 
Vi höll ändå på något konstigt sätt fast vid varandra. Mentalt dök han upp, inte som en backup plan jag skulle sätta i verket, då den jag jagade sprang alldeles för fort, eller snarare inte sprang alls. Jag såg en nyfunnen vän jag ville veta mer om. Trots att många sa åt mig att låta bli, hörde jag av mig efter att sommarens kaos seglat förbi. Vi stämde träff och möttes på ett pendeltåg in till stan. Vi spenderade en hel dag tillsammans, och jag fick en försmak av hur livet utan orosmoln kunde se ut. Helgen efter upprepade vi det hela, och jag provade hur ett liv utan orosmoln kunde kännas. Vi fortsatte trevande, men aldrig verkligt osäkra, vår resa.
 
När vi sov tillsammans blev jag så förvånad över att jag aldrig vakande under natten, jag som är så lättväckt. När han höll om mig ryggade jag inte tillbaka, jag kröp närmare. Jag lyssnade intresserad på vad han än berättade. Jag vågade berätta om det som gjorde ondast och blev lite helare efteråt, när han sa att han förstod för han bar på liknande stenar. När vi var tillsammans ville jag aldrig släppa taget. Ändå fanns det en spärr inom mig som inte riktigt ville släppa. Han sa att jag rivit hans murar, men jag kände inte att han lyckats forcera mina.
 
Jag lät det bero, tog en dag i taget och lät det sjunka in. Att en underbar man kunde vilja vara med någon som jag. Ärligt och utan krav, på mina villkor. En dag när jag tittade på honom frågade jag mig själv vad fan jag höll på med egentligen. Jag fann inget rimligt svar till att inte ta emot allt det han ville ge mig, allt det jag sökt och väntat på. Allt det jag förtjänade. Där släppte det och fördämningen av känslor rann ut i mitt bröst. 
 
Det blev vi. En samhörighet byggd på kärlek vi båda upprätthåller genom det vi ger varandra. Han är den finaste gåvan universum kunde ge mig. Och ja, jag har känt så tidigare. För många år sen fick jag en liknande gåva. Universum glömde då bort att ge mig förmågan att hålla fast vid det. Jag höll så hårt att allting gick i kras. För att straffa mig själv lät jag mitt hjärta stänga dörren för den som försökte. Det tog många år att förstå hur jag skulle häva min egen förbannelse, men jag tror att jag slutligen lyckats. Jag tar emot min vackra gåva, håller den så som den vill bli hållen, älskar den precis som den är. Och det mina vänner, är något som jag aldrig tidigare känt, eller varit med om.

 
 
 

En svart klump i halsen



I detta fall kostar det nog obehagliga känslor jag önskar att jag inte hade. Känslor jag skäms över och gömmer djupt inom mig. Jag är lyckligast i världen i min nya relation, men gamla sorger sätter sina spår. Sorger över det som aldrig blev. Har jag en gång släppt in en person i mitt hjärta, hittar den aldrig vägen ut, för jag stänger utgången och glömmer hur man låser upp. 

Ånger över satsad tid och energi. Ilska över att allt det jag investerade, en dag kommer att inkasseras av någon annan. Känslan av att jag inte duger som jag är. Jag vet att det inte är så men ändå känner jag det inte. 

Jag känner mig mest av allt utnyttjad och utsugen på godhet.


Du är allt det jag inte vågat tro på

Tänk att livet är så random att när du slutar leta, slutar hoppas och slutar tro, då står han där. När du hunnit tänka att allt du någonsin drömt om bara var en illusion. Att du lika gärna kan vara ensam, för ingenting är egentligen tillräckligt värt. När du gett upp, då slår alla drömmar in.




Jag vet att jag har hundra kraschade kärleksaffärer bakom mig. Jag vet att ni inte tror på att detta kommer bli så mycket annorlunda. Men jag vet, i mitt hjärta, att detta är på riktigt. 

Nu vänder det, välkommen livet! 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!