Semester

Hej på er! Tänkte titta in och säga hej. Semestern har inletts och jag befinner mig just nu i Malmö. Åkte hit igår och idag ska vi upptäcka staden några timmar innan vi drar vidare mot Köpenhamn. Förstår mig inte riktigt på denna nya bloggapp, så vi får se hur inlägget blir ☺️

Detta är solnedgången från hotellets skybar.


Lev nu, men också sen

Då var vi framme vid finalen, sista arbetsdagen! Därmed sista uppstyrda bloggen på ett tag. Även en bloggerska behöver sommarlov från sina rutiner. Hade ju tänkt att rensa och städa på kontoret idag. Ska även ut på ett annat halvakut ärende. Då kommer dagen att gå fort, så jag väljer att vara tacksam över det. Och skönt att komma ut lite. 
 
Jag och Robert tog en tripp till Nynäs igår. Vi tar ofta bilen och åker iväg nånstans när vi känner att det kryper i kroppen. Hade sett ett radhus på hemnet och vi ville spana in det området. Det var väldigt mysigt. Vi åkte runt en del på landsbygden mellan Haninge och Nynäs och det är verkligen jättehärligt. Däremot enades vi mer eller mindre om att vi avskriver Nynäs från "kanske flytta dit" tankarna. I alla fall just nu i livet. Det känns för långt bort från vänner och familj och allt annat vi tycker om. Priserna är låga jämfört med där vi bor. Det kostar att bo centralt, då bor vi ändå i en ytterförort. Vi bor väldigt bra just nu. Läget är optimalt för oss. Ändå lever vi till och från i framtiden. Drömmer oss bort om hus och ett annat liv. Har svårt med tålamodet att inse att var sak har sin tid och att vi inte är framme vid nästa steg ännu. 
 
Lyssnade på Emil Jensens sommarprat igår. Framkallade många känslor, bland annat sorg. Han satte ord på mycket jag själv brukar försöka sätta ord på. Han gjorde det på ett speciellt sätt. Positivt. Han målade inte allt i svart som jag har en tendens att göra. Intressant att höra liknande berättelser fast i andra formuleringar. Det berörde mycket och jag grät. Alkoholism och cancer. Vilka jävla skitsjukdomar.
 
Ett budskap Emil hade i sitt sommarprat, var att det inte var bättre förr. Det enda vi kan göra är att blicka framåt, det är där vi ska leva. Det som har varit har varit. Var tid har sin syn på världen som färgar val som görs. Emil pratade också om att människor vi älskar alltid finns kvar så länge vi pratar om dem. Ett prat jag behövde lyssna till.
 
 
Jag önskar er några fina veckor kära läsare! Det sägs att värmen kommer på riktigt nu. Jag kommer blogga när jag känner för det. Kanske delar med mig av en bild från semestern, en tanke om det som väntar efter, eller något som varit innan. Ja, ni vet ju hur den här bloggen brukar funka. Ta hand om er, njut av sommaren, men tänk på att ni ska orka leva i höst också, så bränn inte av allt ni har att ge. Insåg igår hur jag för första gången har en riktigt härlig sommar måendemässigt. Har gjort bra val för mig själv hela våren, som banat vägen för att jag sluppit krascha lagom till tiden vi ska njuta som allra mest. 

Let go, let God

Ny morgon, nya möjligheter. Snart iväg mot jobbet för näst sista dagen. Ska slutföra lite grejer idag. Imorgon tänkte jag ägna åt att rensa kontor och dator, samt städa. Ibland slår det mig att jag är vuxen och jobbar på kontor. Just den formuleringen känns väldigt mycket som ett barn som ser på en vuxen. Har ju jobbat med en del annat tidigare och har ännu inte riktigt fattat att jag är en del av det där kontorslivet. Ofta känns det som ett låtsasliv och att det som sker där inte är på riktigt. Svårt att förklara för andra vad jag gör på jobbet. Biståndshandläggningen var mer konkret än det jag gör nu. Hade svårt för min nya tjänst till en början. Kände mig osäker och rädd. Hade ingen kontroll. Känner allt det där fortfarande, men har lärt mig att njuta i det. Att jobbet varierar och att jag inte behöver veta exakt varje kommande steg för att känna mig tillfredställd. 
 
Min terapeut sa igår att man efter ett liv i dysfunktionalitet (för att förklara det enkelt) kan få tre olika utgångar. Antingen lever man i tillfrisknande (efter hjälp från t.ex. terapi), i beroende eller i kontroll. Kontrollen upplevde han var det värsta tillståndet. Jag har levt hela mitt liv i kontroll och jag är beredd att hålla med. Kontrollen är så statisk och så icke-levande det kan bli. I det tillståndet är man rädd och orolig för precis allt. All energi går åt till att förutse framtiden och eventuella katastrofer som kan rubba kontrollen som aldrig får gå förlorad. Jag är väldigt medveten om var mitt kontrollbehov kommer ifrån. Den ohanterliga miljö jag levde i som barn. Det är väldigt vanligt att utveckla ett kontrollbehov om man är uppväxt med t.ex. alkoholism. Däremot har jag själv valt att röra till det för mig även i vuxen ålder. Har fortsatt i samma mönster och valt in massa kaos för att ha nåt att styra upp ungefär.
 
Igår i gruppen var det en person som delade om sitt kontrollbehov, att han för första gången i sitt liv hade köpt en annan ketchup än den han var van vid. "Jag har kontrollerat mitt liv ända ner på ketchupmärksnivå". Kände så väl igen mig i det exemplet. Det enda sättet för mig att bryta kontrollen har tidigare varit att gå in i beroendet istället. När jag känt mig instängd i min lilla låda, har jag behövt fucka ur för att ta mig därifrån. Har inte haft några andra metoder för att ta mig ut. Då har det blivit för mycket istället, så som när jag drack t.ex. Har behövt skärpa till mig och då har jag istället tagit till min gamla kära vän kontrollen igen. Lagom har inte funnits någonsin. Hela mitt liv har målats i svart eller vitt. Det är svårt att leva utan gråskalor. Det går att leva ett helt liv i kontroll utan att någonsin ha levt egentligen. Det syns inte utåt på samma sätt som ett beroende. Tror därför det är svårt för t.ex. vården och arbetsgivare att uppmärksamma dessa personer och erbjuda stöd.  
 
Idag försöker jag leva i tillfrisknandet. Jag haltar mig fram kan man säga. Det är ovant och jag får finna nya vägar jag inte vet om de bär. Jag gillar mitt nya liv och jag känner mig just nu så fri. Som om allt är möjligt på något sätt. Jag känner mig lugnare, mindre orolig och mår så mycket bättre än jag gjort innan. Tror för första gången på att det faktiskt är möjligt för även mig att tillfriskna och leva ett härligt liv. 
 
Verkligen ingenting jag planerar eller vill, men tyckte texten var så bra för att gestalta hur lite kontroll vi har över saker och ting egentligen.

Upplåst

Godmorgon! Vet egentligen inte vad jag ska skriva, men behöver nåt att sysselsätta mig med under tiden jag dricker mitt kaffe. Eller jag skulle ju kunna sitta och bara dricka det, men gillar att skriva samtidigt. En del av nedvarvningen i kombination med uppvaknandet inför dagen. Den sega uppförsbacken innan semestern och friheten. 
 
Al-Anon igår, terapi idag, Al-Anon på söndag. Sen blir det paus från dessa typer av aktiviteter för mig. Ja, den inre processen fortgår ju såklart och jag ska jobba med stegarbetet under tiden för att hålla takten med gruppen. Men annars blir det flera veckor utan stödhjul. Jag ser faktiskt fram emot det. Få vila lite från allt det där. Inte bara roligt att gräva i sig själv. Det är påfrestande och utmattande om något. Troligen därför många inte gör det. För mig har jag upplevt det som om jag inte haft något annat val. För att vara den jag är och leva i linje med det som är sant för mig, har jag behövt gå denna väg. Alternativet hade varit att förneka allt som var jag och så ville jag inte leva. Det är inte så för alla, alla är inte som jag. Men det var och är så för mig. 
 
Gäller att komma ihåg att det finns en vanligt liv parallellt med det som pågår i det inre. Ska praktisera det jag lärt mig ute i verkligheten. I terapirummet gör det ingen nytta. Är i ett bra mode inför detta avbrott. Har varit stabil en längre tid för att vara mig. Tagit mig igenom svårigheter och utmaningar med sinnesron i behåll. Har de senaste månaderna känt en livsglädje jag inte känt tidigare. Är så spänd och nyfiken på livet bortom det jag upplevt tidigare. Taggad kan man nog säga att jag är. 
 
 
 
Från och med idag inte bara en symbol för barndomen och mitt engagemang för utsatta människor. Även en symbol för allt det nya jag låser upp med min inre kraft. Skyddsängeln har jag fått av mamma när jag fyllde 29. Det är också symboliskt. De hör ihop. 
 
Det blev ett inlägg även idag. Under semestern kommer jag nog till största del ta en paus från bloggen. Blir något om andan faller på, men annars så får ni inhämta er dagliga dos hos någon annan :)

Falla fritt

Nedräkningen till semestern fortgår. Nu kommer det bättre vädret också. Underbart! Egentligen behöver jag ju inte bry mig om det svenska vädret då vi ska dra från Sverige, men klart det skulle vara trevligt om solen börjar lysa redan idag.
 
Igår var vädret inte lika fantastiskt. Jag och Sofie trotsade det och gjorde en sommarklassiker, gick på spelning på Grönan. Vi såg Syster Sol. Eller såg och såg, lilla scen var knökad, så vi fick stå utanför och såg i princip ingenting. Spelningen var rätt avslagen, har sett Syster Sol i bättre form. Den var dessutom väldigt kort, så vi funderade på om hon var sjuk eller nåt. Vädret blev bättre när spelningen väl började och solen kom fram.
 
Igår på Grönan tog jag även tillfället i akt och utmanade en gammal rädsla. Har aldrig någonsin vågat åka Fritt fall, men igår gjorde jag det! Det var bestämt sen innan och jag var nervös hela dagen igår. När vi kom fram till Grönan var det ingen kö till Fritt fall, så det var bara att gå rätt in. Innan vi visste vad som hade hänt var vi nere på marken igen och jag hade överlevt. Det var inte alls så läskigt som jag föreställt mig. Inte så högt heller för den delen. Det var en häftig upplevelse och jag skulle kunna åka den igen. Det mest obehagliga var när vagnen släppte och magen typ stannade kvar där uppe. Jag skrek rätt ut. Tycker det är härligt att skrika i karusell. Man får passa på då.
 
Lärdomen från Fritt fall är så klart att saker inte är så hemska som man föreställer sig i sitt eget huvud. Det var även en utmaning att släppa kontrollen och ha tillit till att maskinen funkar. Det gick väldigt bra allting och jag är stolt över mitt mod. Så trött på mina egna rädslor som begränsar mig och har förstått att ända vägen framåt är att utmana dem. 
 
 
 
Det var dagens blogginlägg. Säger det igen, så kul med en kamera! Tack pojkvännen för min nya mobil, jag älskar verkligen den <3 Och honom! Fotar hela tiden, precis som förr. 

Ännu en dag i taget

Godmorgon! Taggar inför sista arbetsveckan innan semestern. Har en känsla av att den kommer gå otroligt segt. Har ännu en gång lyckats att totalt koppla bort jobbet under helgen och njutit av sommaren. Glömmer bort att det finns ett jobb att gå till. Men nu är det i alla fall sista veckan på ett tag. 4 veckors semester. Helt underbart! Börjar bli taggad inför resan också. Som planen ser ut nu drar vi mot Tyskland på tisdag i nästa vecka. 
 
Helgen bjöd på umgänge med vänner, födelsedagsfirande och en hel del skratt. Det var en väldigt bra helg. Igår tog jag tag i en sak jag velat göra länge, jag köpte målarsaker. Satte mig sedan och målade en stund. Det jag kände för och inget annat. Det var härligt och något jag kommer göra mer framöver.
 
Det finns delar i mig som är väldigt trasiga fortfarande. Sprickorna har en tendens att se större ut om man tittar på nära håll. Försöker ändra taktik och titta på de friska delarna. Jag mår bättre då. Det går inte att forcera att läka det andra. Det får ta sin tid. Under tiden finns det många ljusglimtar att njuta av.
 
Känner att mitt tänkande har ändrats en del de senaste veckorna. Som om jag kommit över nån platå där jag stått still ett tag. Befinner mig nu på en plats där jag känner mig betydligt lugnare och tryggare. Jag vet vad jag behöver ta mig igenom, dimman har slutligen lättat. Det är okej att det tar tid, jag vet att jag kommer framåt. Det finns skeenden jag behövt släppa taget om och bara hänga med. Sådant som är tungt och sorgligt, som händer i nuet. På många sätt händer mer tungt än det gjort på väldigt länge. Ändå mår jag bättre än tidigare. Ett tydligt tecken på att jag lyckats frikoppla mig och att jag inte gräver ner mig trots att det är motigt. 
 
Jag och Robert tog en skogspromenad igår kväll med hunden. Åkte till Tyresta som ligger en bit härifrån och gick en slinga där. Vilken otrolig skog! Det är urskog och det var något helt annat än att trippa runt nere i Rudan där jag vanligtvis går. Naturen är min nya grej, helt klart. Under promenaden tänkte jag på, att jag så länge önskat mig en hund, och plötsligt har jag en. Ja, mer eller mindre i alla fall. Vi kommer ha den väldigt mycket. Doris heter hunden och den tillhör min svärmor. Svärmor har cancer och har blivit sämre på sistonde. Det är en av de sakerna som är tunga just nu, men vi försöker hålla oss vid gott mod och ta en dag i taget. Doris är en liten kinesisk nakenhund blandad med lite annat. Märkligt hur livet kan bli. Man får ofta det man önskat sig, men gåvan kommer sällan i den form man förväntat sig. 
 
Bilduppladdningen funkar inte för tillfället, så ni får klara er utan. Önskar er en fin vecka! 
 

Kamikazepilot

Vaknar och scrollar som vanligt sociala medier. Ser att det varit nåt slags terrordåd i Frankrike igen. Denna gång i Nice, på en plats jag själv var på för ca 13 år sedan. Det vrider sig i magen att påminnas om oron som finns i världen. Tänker också på varför vi skulle gå säkra i västvärlden, när ingen annan i världen gör det. Det händer så mycket sån här skit just nu att jag börjat undvika nyheterna allt mer. Jag blir för påverkad. Blir nojjig på ett sätt jag inte vill vara.
 
Roffe Ruff har släppt nytt album idag. Har redan lyssnat på några låtar och jag gillar det jag hör. Älskar musik där texterna speglar verkligheten för många. Den mörka sidan, bortom fasader. Många känslor som målas upp i texterna som jag kan relatera till. Sån musik behövs som tröst för de som behöver veta att de inte är ensamma där på botten.
 
"Det du beskriver, låter som du har levt i en galen fantasivärld med en hårdhet som skrämmer mig. När den har rasat har du fort försökt bygga upp den igen, så att du kan fortsätta leva i den".
 
Så får saker har varit på riktigt och det skrämde mig när jag fick det speglat, för jag förstod att det var sant. Inte leva på riktigt skyddar från det som gör ont. Det andra utsatt mig för. Det jag utsatt andra för. Det jag utsatt mig själv för. Det sistnämnda har varit alldeles för mycket.
 
Jag har inte bara en liten Michaela att ta hand om. Jag har Michaelor i flera åldrar, som längtar efter frid och som jag behöver trösta när deras sår gör sig påminda. Ibland känns det som ett omöjligt uppdrag, men samtidigt, vem om inte jag? Det finns ingen annan som kommer komma in och fixa allting. Tiden för magiskt tänkande är förbi. Vill inte att Robert ska fixa mig heller. Vill att vi ska leva ett liv tillsammans, ett jämbördigt sådant. I nöd och lust, oberoende av vem som har mest nöd eller mest lust för stunden. 
 
Gränslösheten har skadat mig mest. Den är roten till det mesta. Att inte kunna stoppa i tid är ett handikapp. Att sakna gränser gör att ingen kan korsa dem, ingen kan skapa skada, ingen kommer åt. De senaste 5 åren har jag byggt upp de gränser som inte fanns där. Ett trevande arbete. För 2 år sen fanns det vissa gränser, men jag låtsades som om de var så svaga att det inte spelade någon roll att någon körde över dem. Lät mig invaderas som så många gånger förr. Idag gör såret ondare än vad det gjorde då. Blir lätt så när känslokranen vrids på efter att ha varit avstängd för reparation i massor av år. 
 
Allt hänger ihop. Kedjereaktioner som var förprogrammerade på något sätt. Kamikazepilot som stoppade sig själv innan det gick åt helvete på riktigt.
 
 
Idag kommer min älskade Ana till Sthlm för en helg. Som jag har saknat henne! Har känts som förr i tiden när vi bodde i olika städer. Hoppas det inte gör lika ont som då när hon åker tillbaka på söndag. Är väldigt glad för hennes skull och det hon just nu har och bygger vidare på i Sandviken. Hon om någon är värt allt det fina hon upplever just nu.

Våga lita på att det inte brister

Hej mina läsare! Ny dag i slutet på veckan. Igår låg jag och sov till och från i soffan hela kvällen. Det var en sån kväll. Terapin igår var tung. Redovisade en övning där jag berättade om saker jag gjort som jag skäms över. En övning för att lätta på skammen. Var helt slut efteråt. Det kommer säkert kännas renande längre fram, just nu känns det mest just skamfyllt. 
 
Drömde att Robert träffade en annan som flyttade in hos oss. Han skulle sedan välja mellan oss. Han sa att han aldrig varit lycklig med mig. Jag blev chockad och mådde fruktansvärt. Känslor jag känt förr, fast då i verkligheten. En dröm jag drömt under säkert 10 år, fast då har rollerna varit ombytta. Då är det jag som ska välja. Kanske nyttigt att uppleva det från andra hållet. Vaknade av att Robert sa hejdå när han gick till jobbet. Pussade mig och sa att han älskade mig. Jag vill aldrig välja bort honom eller bli bortvald. Vill att det ska vara vi. 
 
Efter terapin kastade jag hela terapiövningen i en papperskorg. Vill egentligen inte tänka på livet innan jag träffade Robert typ. Eller kanske livet det senaste året. Känns som det är nu det börjat. Det liv jag vill leva och som jag faktiskt mår bra och är lycklig i. Det andra, speciellt åren mellan 18 och 28 kan dra åt helvete. Mycket var så himla skevt. Jag var väldigt skev i mitt sätt att se på världen och framför allt på mina relationer. Jag mötte även många skeva människor och vi gjorde varandra väldigt illa. Som tur är mötte jag även människor som brydde sig om mig och som bar mig genom det jag inte kunde ta mig igenom själv. Allt har väl sin mening som jag själv oftast tror på. Måste tro på det även gällande detta.
 
Tacksam för att tagit mig ur den där karusellen. Den där övningen var precis vad jag behövde för att klippa den sista biten till den tiden. Den är ingenting jag vill tillbaka till. Verkligen inte. Där finns absolut ingenting att hämta där utom ångest och en förstörd framtid. 
 
Känslosamt denna morgon. En sån dag då jag behöver påminna mig om att det är 2016. Jag är 30 år. Jag sitter och bloggar i min och Roberts lägenhet som är blank från sådana minnen. Här finns bara vår tid och vårt nu. Det andra är över och jag behöver inte skadas av det som varit längre. 
 
 

Sommarblogg om egentligen ingenting

Sommarens höga temperaturer lyser med sin frånvaro. Det är runt 20 grader och växlande molnighet. Helt okej jobbväder. Mindre bra semesterväder. Ur den aspekten är jag glad att vi har sen semester i år. Jag är en riktig svensk när det kommer till vädret. Mår bra när vädret är bra, mår dåligt när det är grått ute. En av de saker vi inte kan styra över är vädret. Ändå ger vi aldrig upp försöken att göra det.
 
Kvällarna är väldigt fina denna sommar. Det gör mig glad. Det är ju då jag är ledig. Vi har kunnat äta många altanmiddagar och sett många solnedgångar på hundpromenader denna sommar. Vi är hundvakt till och från. Just nu har vi inte hunden, men hon kommer igen nästa vecka. Verkligen ett bra dragplåster för att gå ut. Har blivit mer medveten om vad som känns levande och vad som känns dött i mitt liv. Soffan är väldigt död. Sitter (läs ligger) fortfarande där hyfsat mycket, men har blivit betydligt bättre på att aktivera mig på andra sätt. Har spontanmålat några gånger. Det ska bli fler. 
 
På jobbet råder stiltje. Alla sitter på sina kontor och pysslar med sitt. Tar igen allt det där man inte hinner med annars kanske. Igår mitt i stiltjen hände en stressig situation och då gick stresshormonerna från noll till hundra. Det var obehagligt och min hjärna låste sig. Lät problemsituationen slutligen ta sin tid, paniken la sig och jag kunde lösa problemet. Har så dåligt tolerans för stress nuförtiden. Kändes först tröstlöst. Sen tänkte jag på att de allra flesta blir stressade när det går från noll till hundra sådär. När det är oförberett. Det behöver inte betyda att jag förstört min stresströskel för gott. Något jag ibland kan bli orolig för. Måste våga tro på att hjärnan är möjlig att reparera. Måste också acceptera att det kommer att ta tid. 
 
 
Haha, story of my life ;)
 
Skulle behöva ett riktigt rungande (?) skratt. Tur att Ana kommer i helgen. Hon är i Sandviken över sommaren, men hälsar på i helgen då vi ska fira Nattes födelsedag på lördag. Fram till dess får jag småskratta lite. Det gör jag ju hela tiden. Jag menar ett sånt där riktigt få ont i magen skratt. Det önskar jag mig!

Tack för att du väntade

Nu lever jag alldeles för mycket i framtiden igen. I semestern. Det börjar kännas riktigt segt nu. Som att ta sig upp för en riktigt jobbig uppförsbacke. Det är segt också. Inga möten, bara jobb på kontoret. Något som inte passar mig allt för många dagar i rad. 
 
Igår planerade vi lite för semestern. Beställde en miljödekal man bör ha i Tyskland för att kunna köra inne i städerna. Vi tittade på en karta och googlade lite på ställen vi vill åka till. Det blir en blandning mellan stad och landsbygd. Kommer även stanna i Malmö och Köpenhamn på vägen ner till Tyskland. Planen är att köra genom Danmark och inte ta färja. Blir nog att vi stannar något mer i Danmark och kolla också. Känns så roligt att vi gör detta! Det blir en övning i spontanitet då vi inte ska boka någonting i förväg, möjligtvis en natt i Malmö. Vad är det värsta som kan hända? Att vi får sova i bilen. Det lär ju gå det också. 
 
Nu är det ett år sen vi köpte vår lägenhet. Ett år som gått väldigt fort. Det var ett beslut som inte var enkelt och innebar en stor omställning för mig. Det låg så många rädslor och farhågor i det steget, men jag tog det och ingenting av det jag förutspådde slog in. Flytten gjorde ont. Jag lämnade en stor trygghet bakom mig för att satsa på en ny. Det blev bättre än jag kunde föreställa mig.
 
Jag trivs väldigt bra i vår nya lägenhet där vi bott sen oktober förra året. Altanen blev pricken över i:t. Kan däremot säga att vi redan tänker rätt många steg framåt. Vi ska inte bo här för evigt. Vi har drömmar om vårt framtida boende. Ibland kan det ta överhanden, så vi glömmer bort att njuta av det fina vi har. Vi köpte denna lägenhet främst för att komma in på marknaden innan det var för sent. Impulsstyrda som vi är tog vi den första lägenheten som kom i vår väg. Varför inte, den motsvarade precis det vi ville ha och den dök upp den första dagen på semestern som regnade bort. Vi gick på visning full av förhoppningar, med bilden av något vi trodde skulle bli, men som visade sig skulle bli något helt annat. Det blev bra i slutändan. Det är huvudsaken.
 
Jag skickade nyligen in uppsägningspapprena på K-vägen. Min rätt att hyra ut den går ut och det är dags att släppa och gå vidare. Jag trodde det skulle kännas tungt och smärtsamt. Det gör det inte. Bara skönt att släppa taget och fortsätta in i livets nya era. K-vägen var en trygghet och bär många fina minnen. Också mycket jobbiga minnen. Den lägenheten har sett mycket dyss och burit många hemligheter. K-vägen är en symbol för en tid som nu är över.
 
Augusti 2014

"Jag ska träffa någon imorgon som det kanske skulle kunna funka med. I en annan tid. I ett annat liv när förbannelsen är hävd. Jag faller fel, jag kan inte ramla rätt. Jag har få gånger känt mig så maktlös inför något."
 
 
En dag utan att jag märkte hur det gick till, var förbannelsen hävd.
 
 
Och där fanns det riktiga livet som hade väntat på att jag skulle bli redo för att leva det.

I naturen är det svårt att vara på dåligt humör

Godmorgon måndag! Ingen ledighet för mig ännu, semestern börjar om 2 veckor. Lite segt, samtidigt är det skönt att få dra ut på det in i det sista. Ha det bästa kvar till slutet av sommaren. Vi verkar enats om att det blir bilsemester i Tyskland en del av semestern. Längden avgörs av hur roligt vi tycker att det är. Semestern blir en blandning av planerad och spontan. Så som jag vill ha den detta år.
 
Helgen har till stor del spenderats utomhus. Jag har badat! Har inte badat i Sverige på flera år. I lördags kastade jag mig i en sjö som jag och Robert hade picknick vid. Det var väldigt härligt och uppfriskande. Igår upptäckte vi nya områden vid Hellasgården där vi gick en 5 km slinga, som visade sig gå upp för ett berg med fantastisk utsikt. Det var en oväntad vy som jag blev glatt överraskad av att se. Livet och dess oväntade svängar, ibland till det positiva. 
 
Det har givit resultat att fokusera på de friska och positiva sidorna i mig. Jag mår bättre och känner mig mer tillfreds med livet. Tror jag är redo för att ta den vägen nu. Det var jag inte förr. Viktigt att komma ihåg att allt händer i den ordning som det behöver ske. Det går inte att ångra något, för det var viktiga steg på vägen.
 
Igår när vi gick i skogen och såg de vackra vyerna, tänkte jag på hur mycket sådant jag missat då jag varit så upptagen med annat. Tänkte på åren då jag dränkte in det mesta i fest. Robert ser serien "Breaking bad" och jag ser den tillsammans med honom fast jag redan sett den. Igår såg vi ett avsnitt där Jesse låter människor festa flera dagar i sträck hemma hos sig, för att han inte orkar vara med sig själv och sin egen ångest. Känner så väl igen det där. Att hålla igång för att slippa känna. Umgås med människor konstant för att inte bryta ihop med sig själv. Låta människor festa omkring en för att kunna sova tryggt. Så har mitt liv också sett ut, även om festen i serien var ett skräckexempel som jag inte varit i närheten av. När jag gick där i skogen blev det så tydligt för mig att mitt liv inte ser ut så längre. Jag springer inte ifrån mig själv idag. Jag står stadigt kvar när det blåser. Så tacksam för att jag hittat till denna punkt och inte längre behöver fly ifrån allting. 
 
Försöker acceptera de delar i mig som ännu inte är i balans. Det jag tänker på främst är mitt ätande och min kropp. De har fortfarande svårt att kommunicera och förstå varandra. Har tidigare skrivit om att jag varken vill hamna i utagerande eller kontroll gällande maten. Jag pendlar mellan dessa två, men tänker närma mig det hela med just den insikten. Det ska inte vara det ena eller andra. Så därför har jag just nu inga regler, så får jag se var det landar. Hitills har det fallit ut med blandade resultat. Nån dag gick det bra. En annan dag, som igår, spårade det totalt. Jag vet vad jag mår bäst av att äta, men ännu är jag inte redo för att ge mig själv det fullt ut. Jag vill komma till punkten då jag äter det min kropp behöver som basen i min kost. Men att jag äter t.ex. en glass när jag känner för det och att det för den skull inte blir varje dag. Som en person som inte har ett stört ätbeteende med andra ord.
 
Försöker ta fasta på att jag kommit väldigt långt med mina matvanor. De har varit helt fuckade ända sen jag var barn och idag funkar de på det stora hela bra. Gäller att hålla fast vid det bra och slipa till det som kan funka ännu bättre. Hetsätning och överätning mår ingen bra av liksom, och det gör jag alldeles för ofta fast jag inte vill. 
 
 
Lite av det som väntade i mitten av slingan. Oväntat och så värt att kämpa sig upp på berget för. 
 
Önskar er en fin sommarvecka <3 Just nu är det mulet, men tror prognosen sa att det blir fint ikväll. Tycker varenda kväll varit fantastiskt vackra denna sommar. Eller så är det bara jag som aldrig varit närvarande tidigare och upptäckt det. 

Även jag var en diamant

Sommarblogg. Den svåraste perioden av de alla att återge. Har klätt min text i grått och svart under så många år, att jag glömt att det är en utmaning för mitt skrivande att måla med pastell. 
 
Är inne i en helt otrolig period. Allt sprudlar. Allt är vackert. Allt är känslosamt. Det är allt på en och samma gång. Ett sinnestillstånd jag inte trodde jag var kapabel till att vara i. Människor påpekar att jag ser väldigt glad ut. Jag känner en pirrande värme som svämmar över inom mig. Är det kärleken jag hållt inne i alla dessa år?
 
Jag ser det vackra. Det som aldrig tidigare varit för mig och som jag nu ser tillhör mig. Jag ser det som för första gången och blir hänförd. 
 
Det som gör mig allra gladast är att detta inte kommit från något yttre. Mina problem har inte löst sig, min omgivning ser likadan ut mer eller mindre, och jag har inte fått min högsta önskan uppfylld. Ändå strålar jag. Ändå älskar jag livet och allt vad det innebär.
 
Det krävdes en urladdning för att få ut lagrad ilska och sorg som gjort mig stel och trög. När det negativa kom ut, lämnades plats för en ny början. Sen en vecka tillbaka känner jag mig ren och väldigt lugn. Som ett grundtillstånd jag aldrig nått förut. Det grumlas ibland utifrån vad som händer i den yttre världen, men jag hittar fort tillbaka igen. 
 
Tack närmare 5 år på Al-Anon och snart 1 år i terapi. Utan er hjälp och vägledning hade detta aldrig varit möjligt! <3 Om jag blir deprimerad igen imorgon, har jag fått uppleva det riktigt livet under några dagar. Då kan jag faktiskt dö tacksam.
 
 
Att möta sig själv på djupet, gör det så mycket enklare att möta någon annan där dem är.
 
 

The light side

Jag har funderat vidare på den friska sidan i mig. Det sunda och ljusa. Delarna som fått stå tillbaka för annat. Flykten från mig själv. Vem jag är under beroendet och medberoendet. För det finns väl ändå någon?
 
Jag är en glad person som uppskattar det lilla i livet. Kan bli överlycklig när jag ser en söt hund, eller när det serveras oväntad fika på jobbet.
 
Jag skrattar mycket. Det är något jag alltid tyckt om. Både att själv få skratta, men även få andra att skratta. Det jag skrattar allra mest åt är sådant om jag inte riktigt kan förklara. Sånt som inte kan återges i efterhand annat än med personen jag delade skrattet med. Det kanske är kärnan i skrattet, jag delar det med en annan och det blir till ett minne för oss båda. 
 
Likväl som att jag skrattar mycket, så är jag lättrörd. Berörs lätt av andra, men också inifrån mig själv. Ser det som en tillgång. En äkthet och något som berikar mitt liv.
 
Jag tycker om naturen. Gillar dess färger, skriftningar och kontraster. Där är jag mig själv väldigt mycket. 
 
Jag älskar mat. Alltså, jag verkligen älskar mat! All sorts mat. Nyttig, onyttig, hemlagad, köpt. Bara det är mat! 
 
Jag älskar min sambo Robert väldigt mycket. Jag påminns om det när han säger så roliga saker, utan att själv veta att han är rolig. Eller när jag ligger och halvsover på honom i soffan och känner mig så trygg och älskad. När vi tittar på ett tv-program vi båda är engagerade i och kommenterar och känner med personer. Då jag påminns om att han är så fin och känslig och kärleksfull i sin syn på andra. När jag påminns om att vi lever tillsammans och att jag får vara en del av det. 
 
Jag tycker mycket om att fika på mitt jobb. Att hamna i de märkligaste diskussioner, varvat med kallprat och allvar. Mycket skratt. Idag känner jag min omtyckt och uppskattad där. Att jag är en del av dem, jag står inte längre utanför. 
 
Jag är inte den som behöver hitta på så mycket saker när jag umgås med andra. Mest gillar jag egentligen att bara hänga. Sitta och prata över en kopp kaffe, eller bara ligga i soffan och småprata medan teven står på. Jag älskar att jag och Ana aldrig kan kolla på en film för att vi snackar sönder allt. Jag förstår inte dem som säger att de tröttnar på vänner, för jag tröttnar då aldrig på Ana. Jag skulle gärna ha henne boendes hos mig och umgås med henne dygnet runt. Inte för att jag är rädd för ensamheten, utan för att jag tycker så mycket om att vara i hennes närhet. 
 
Jag älskar att skapa. Det gäller så väl texter, som foton, som maträtter, som projekt på jobbet. Det finns en enorm skaparkraft i mig och jag ser fram emot att få börja uttrycka den i konstruktiva former. 
 
Jag älskar musik. Det är lite som med mat, jag älskar nästan all musik. I alla fall den som har en melodi och som jag kan känna i hjärtat. Älskar texterna framför allt, men har allt mer lärt mig att lyssna på melodins budskap och vad den säger till mig.
 
Jag tycker väldigt mycket om underhållning i olika form, men framför allt böcker. De som berör är dem jag gillar allra mest. Jag tycker också väldigt mycket om teater, som ofta innehåller en nakenhet jag aldrig hittat i en film.
 
Det var lite om mig och mina sidor jag ska öva på att plocka fram istället för allt det mörka och trasiga.
 
 
Från en väldigt levande stund i fredags när jag och Sofie var på 12-stegskonvent. 

Frisk och… fri

Ska inte leva i framtiden, men det gör jag just nu. Längtar så fruktansvärt efter semestern. Efter att sova och få ta dagen som den kommer. Få ägna mig åt det jag vill, bara för mig. Jag gör mitt bästa av situationen och försöker göra precis detta innan och efter jobbet. Tröttheten behöver dock längre än en helg för att ge med sig.
 
Känner mig inte utmattningstrött längre, men inför-semestern-tröttheten kan också vara stor. Så tacksam över att inte vara i ett utmattningstillstånd längre. Det var hemskt när jag ser tillbaka på det. Som om hela jag gick sönder. Kan med den erfarenheten i backspegeln se att precis det som behövde hända också hände. Behövde bygga upp mig själv från grunden och därför behövde även det mesta inom mig rasa. Jag vet att man ska ha i beaktande att återhämtning tar flera år. Det har jag också. Men det är även viktigt att våga fokusera på det friska och allt det som faktiskt är idag. Ett tillstånd där jag mår bra och har mer sinnesro än någonsin. 
 
Igår på Al-Anon hade vi stegmöte. Vi delade bland annat med oss om våra talanger. Det vi alla hade gemensamt var den kreativa ådran. Alla var överrens om att det var i utlopp för den vi mådde som bäst. Ändå gav vi inte oss själva någon tid för det. Så märkligt det där. Det jag älskar att göra som mest, gör jag som minst. Det var fint att få prata om sina talanger. Det friska, ljusa. Inte bara all skit man gått igenom.
 
Jag har talanger, men precis som de flesta andra, berättar jag sällan om dem. Inte ens för mig själv. Skrivandet brukar jag lyfta fram. Tycker också det är jobbigt när folk sedan frågar hur det går med skrivandet och min roman. Försöker ju hitta tillbaka till mitt roliga skrivande utan prestation. Det ger mig allra mest. Och blir faktiskt allra bäst också. Jag har även talang för färg, form och stil. Det speglar sig i inredning och att jag t.ex. lärt mig bloggdesign helt på egen hand (har inte praktiserat det på många år, men ändå). Jag är bra på att fota och att rita och måla. Älskar att fånga färg, ljus och kontraster. Har ett intresse och har utvecklat matlagning till att bli något jag idag känner att jag är duktig på.
 
Talangerna finns, men om de inte ges något utrymme utvecklas de inte. Skrivandet är det jag övat på mest och därför utvecklat mest. Foto har gått i perioder. Har märkt nu när jag börjat igen, att jag glömt mycket men att det kommer tillbaka när jag övar. Matlagningen har jag avancerat genom att utmana mig själv och vågat prova laga mer komplicerade rätter. Det som fått absolut minst utrymme är målandet och ritandet. Något jag tyckte mycket om som barn och i yngre tonåren, men som jag sedan släppte. Har lite smått börjat måla igen. Känner hur avkopplande det är. Känner en lust för det och ska nog gå och köpa mig lite målarfärger. Ge det till mig själv. Det behöver inte bli något perfekt resultat. Behöver inte fota och lägga upp här i bloggen eller på instagram. Bara göra något för mig själv. Precis som min lilla anteckningsbok där jag skriver från själen. Den visar jag inte för någon. 
 
 
 
 
Så tacksam för min nya mobilkamera som gjort det roligt att fota min omvärld igen! Den där kamera gör mig faktiskt lite lycklig. Få materiella saker som ger mig den känslan.

Polletterna trillar ner

Tacksamhet, mänsklighetens största utmaning enligt mig. Den lyser ofta med sin frånvaro och kryper in först när något skakar om oss och påminner oss om att inte ta allt för givet. För egen del tror jag att tacksamheten är vägen framåt. Gnällde lite när jag fyllde 30 om att jag börjar bli gammal. En vän till mig som är typ 55, sa då: "Vi tar för givet att vi ens får fylla år. Istället för att beklaga oss över högre ålder, borde vi fira att vi får fortsätta leva. Alla får inte bli gamla". Ett förhållningssätt jag plockade upp och kommer försöka bära med mig i livet. 
 
Igår sa jag att livet som 30 varit den bästa månaden i mitt liv. De tittade lite skeptiskt på mig på jobbet när jag sa det. Gillar att vara dramatisk, men i stunden jag sa det kändes det sant. Känns som 30 gav mig den nystarten jag behövde för att lämna det gamla bakom mig. Kunna se barndomen, uppväxtåren och åren mellan 20-30 som något tungt, men också något som är över. Ingenting jag längre förnekar, men det definierar inte mig idag. Det går att ändra på sig och sluta tro på arvssynden, i alla fall göra något för att förändra den.
 
Trött på att skriva om livet jag längtar efter. Jag kan leva det livet redan nu om jag vill. Nu menar jag inte drömmar som kräver en annan materiell nivå än den som finns tillgänglig nu, utan det andra livet. Det viktiga i livet. Livet där jag är just tacksam och där jag lever en dag i taget.
 
Igår på jobbet pratade jag om ätbeteende med en kollega jag inte känner så bra än. "Jag kommer aldrig mer gå på en diet", sa hon. Vi pratade om att vägen framåt, är att helt enkelt acceptera sig själv och sitt ätande som det är. Ibland gör man bra val, ibland gör man sämre val. Ju mer man tycker om sig själv, desto bättre val för sig själv kommer man troligen göra. Det var något jag tog till mig av. Dels med tanke på maten som jag kämpat mycket med i livet. Eller snarare mot mig själv och hatet mot min egen kropp. Det finns kvar där, om än i mildare form. Tog även till mig gällande andra delar av tillvaron. Börjar allt mer se dieter som ett uttryck för kontroll. Det är ett tillstånd jag befunnit mig i så länge jag kan minnas. En plats där jag inte längre vill vara.
 
Motståndet till kontroll är kaos. Har pendlat mellan dessa två ytterligheter. När jag tröttnat på den ena har jag gått in i den andra. Båda är lika sjuka, fast får olika konsekvenser. Huvudkonsekvensen blir dock densamma. Det är ett ensamt liv. Det var länge sen jag var i totalt kaos. Har helt klart lugnat ner mig i takt med att tillfrisknandet gått framåt. Men kontrollen, den sitter hårdast gjuten. Jag släpper mer och mer och njuter så av resultatet. Jag vill inte vara i kontrollvärlden där allt är stelt och livet nästan fryser fast, istället för att flyta i sin naturliga form. Ju mer jag övar, desto mer ser jag att avsaknad av kontroll inte är farligt. Det är istället spännande och just...levande. 
 
 
 

Vem är jag?

Min profilbild

Mickis


Mickis- allt och ingenting? Jag är en tjej född 1986 som driver denna blogg sedan 2007. Bloggen har under åren haft olika inriktningar, men har sammanfattningsvis kommit att handla om livet som 20+. Fokus ligger på vardagens utmaningar och betraktelser, relationer, anhörigskap och medberoende. Jag skriver öppet, ärligt och direkt från hjärtat. Allvar blandas med humor och glädje blandas med sorg. Jag ger er min syn på livet. Ord växlas med bilder och bitar av ett liv tar form. Welcome to my Wonderland!